Carl Fredrik Hill och myten

I Jesper Svenbros år 1996 utgivna samling Vid budet om att Santo Bambino di Aracoeli slutligen stulits av maffian ingår dikten ”Vid C. F. Hills grav”. Konstnären Carl Fredrik Hill (1849–1911) har sin grav på Östra kyrkogården i Lund och poeten hade under sina lundaår ofta anledning att passera den på väg till Klassiska institutionen. Nu återvänder han i diktens form till den märklige konstnären.

Hills far var en mäkta originell professor i matematik och under 28 år bodde hans son som psykiskt sjuk i föräldrahemmet. Under den tiden sysslade han ivrigt med att måla och teckna (mest det senare), men han läste även i det välfyllda biblioteket där hemma. Där fanns även böcker på grekiska, och eftersom unge Hill hade läst det språket på Katedralskolan ingick även de grekiska böckerna i lektyren. Där fann han en berättelse hos historikern Herodotos om hur kung Kroisos son Atys dödats av Adrastos under en vildsvinsjakt. Detta skedde på instiftan av Artemis som straff för Kroisos hybris. Ämnet till en tragedi är givet.

I dikterna får vi följa hur Hill skriver av ur de grekiska böckerna och återberättar myten i form av en tragedi med kör och allt. Till förhistorien hör att Svenbro under sin tid som amanuens i grekiska i Lund i början på 1970-talet fick just det manus som Hill hade ställt samman. Här möts en dokumentär bakgrund och den poetiska fantasin på ett fängslande sätt.

Under sitt återskapande av den tragiska myten har Hill användning för även annat i sin fars grekiska bibliotek. Här passerar flera författare revy, så till exempel kan vi läsa den lista över lämpliga namn på hundar som finns i Xenofons bok om jakt med hundar, Kynegetikos (och där det första hundnamnet är Psyche!).Vi får även vara med om hur Hill uppstår från de döda och hur han på Skomakargatan i Lund (där föräldrahemmet låg) möter latinprofessorn Bertil Axelson (som även han bodde på samma gata, men långt efter Hill).

I slutdikten ligger Hill döende och tänker på att han nu bott hemma under 28 år, vilket gör 10 000 dagar. Han kommer så att tänka på Xenofons skildring av de tiotusendens återtåg i Mindre Asien, just i Kroisos trakter och jämför dem med sina tiotusen dagar:

Mina tiotusen skall gråta av glädje och

omfamna varandra

När det pariserblå havet slutligen dyker upp,

Högljutt snyftande skall vi alla ropa

Thálatta, thálatta!

Och tacka gudarna för att vi förunnades

detta!

Att Svenbro i sin diktning gärna sysslar med grekiska motiv är ingen nyhet, men sällan har de behandlats så konstfullt som här. Här binds Lund i slutet av 1800-talet samman med forntidens Lydien på ett enastående sätt. Läsaren tackar och tar emot.

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.