Judendomens konstnärliga tyngd

Ahasverus vid staffliet, en suggestiv titel. Underrubriken specificerar Judisk konst och judiska konstnärer i den central- och östeuropeiska modernismen kring förra sekelskiftet. Detta avhandlas på 620 välmatade sidor, därtill över tusen fotnoter och 12 sidor litteraturförteckning. Mycket imponerande. Sedan kommer frågetecknen.

Trots att det handlar om bildkonst finns inte en enda färgbild – och då är just de starka, icke-avbildande färgerna grundläggande för flera av konstnärerna – och bara någon enstaka helsidesbild. De övriga illustrationerna är pyttesmå svartvita fotografier, gärna vid utkanten av de behandlade ämnena. Trots mängden av namn, på både personer och platser, finns inte heller något index. Den enda informationen ges av kapitelrubrikerna.

Boken är uppställd geografiskt, med avsnitt om situationen i Ryssland, Polen, Böhmen-Mähren och Ungern – och naturligt nog också om Paris, dit otaliga konstnärer sökte sig under decennierna kring första världskriget. Somliga representerar den extrema ryska modernism som hade sin sista blomstring under de allra första åren av sovjetkommunismen, andra försökte vinna sympati för sin folkgrupp genom skildringar av judiskt liv. Den internationellt mest framgångsrike var förstås Marc Chagall, men här blir han endast en i ett myller av personer. Även en rad kvinnliga konstnärer behandlas relativt utförligt, liksom i ett tidigare arbete av författaren till vilket referenser ofta förekommer.

Texten är så rik på biografisk information om konstnärerna och insprängda exempel på dåtidens antisemitiska utläggningar att det blir svårt att se skogen för bara träd. Den röda tråden är det judiska arvet, frågan om det fanns en specifikt judisk konst och vad som i så fall skulle utmärka den. Dåtidens judiska befolkning kan grovt delas in i två grupper: den västliga, assimilerade gruppen och den östliga, som bibehöll sina åldriga traditioner där den första uppgiften för varje judisk man var att oavlåtligt studera de religiösa texterna.

Författaren betonar det ständiga främlingskapet som också gjorde det möjligt att gå längre än andra i tankemässiga experiment. I den judiska bakgrunden finns en anpasslighet och en vilja att acceptera de mest skilda och motsatta tolkningar både av texter och av verkligheten i stort. Denna attityd kan också ha bidragit till den påtagliga eklekticismen i konsten och kanske ännu mer arkitekturen (alltså det sena artonhundratalets förtjusning i att blanda de mest skilda stilar i samma byggnad). Tillvaron är ständigt föränderlig – fram till den messianska revolutionen som inför lyckoriket, den som entusiaster under några korta år kunde finna i den bolsjevikiska revolutionen i Ryssland.

Judiska bildkonstnärer sökte sig dels till de radikala, ofta geometriska, experimenten under tiden kring första världskriget, dels till den judiska folkkonsten. Den enorma vikt som traditionen tillskrev inte bara orden utan den formgivna bokstaven torde ligga bakom intresset för att infoga ord – från skilda håll – i målningen. Jiddisch är ett språk som ohämmat kombinerar element från de mest skilda håll – en blandning av medeltidstyska och hebreiska med mängder av lokala lånord – och det teologiska studiet behandlar samtal med olika tolkningar som alla respekteras på sina skilda nivåer. Det gammaltestamentliga bildförbudet kunde naturligtvis också tolkas på skilda sätt. Det fanns alltså en beredvillighet att ta till sig de mest skilda element och se dem som fullgoda uttryck.

Framställningen tar också upp skönlitteratur, med biografiska fakta om Franz Kafkas far och farfar, teater på jiddisch och musik, med dissonansen hos Arnold Schönberg som grundläggande faktor. När det gäller judiska företeelser förväntas läsaren vara helt förtrogen med ämnen som nog de flesta faktiskt inte har ett klart begrepp om, från den lurianska kabbalan till Haskalan, den judiska upplysningen, från de judiska bosättningsområdena i Tsarryssland till innebörden av ändelsen -y i ungerska efternamn. Sådana grundläggande ämnen som en icke-hierarkisk bild av skapelsen eller chassidismens syn på det heliga i vardagen tas för helt givna, utan några övergripande förklaringar. Eftersom arbetet inte presenteras som en akademisk specialstudie inom judaica utan som en bok för en allmän läsekrets skulle man kunnat vänta sig en mer pedagogisk inställning.

Efter att ha tagit del av alla dessa fakta, kryddade med vissa spekulationer om att en eller annan ”torde” ha känt till och blivit påverkad av vissa judiska tendenser, ser man att det fanns vissa judiska attityder som hörde samman med assimileringen och dess problem och som påverkade konstnärerna, när de tog till sig aktuella konstriktningar och gav dem en personlig karaktär. Bakom till synes helt modernistiska verk kan djupt traditionella föreställningar om Gud och skapelsen ligga. Detta är dock inget som betraktaren av konstverken skulle gissa av sig själv.

Vare det mig fjärran att efterlysa ytterligare hundratals sidor text som svar på frågan om situationen i dag i det enda land på jorden som verkligen är judiskt, alltså staten Israel, men en antydan kunde varit av intresse. Finns det en judisk konst i judarnas eget land? Eller vore det rimligare att tala om en konst skapad av judar?

Boken är en lärd men spretande studie, lika mycket i sensibilitet bland judiska grupper, med kärleksfulla glimtar av den östjudiska lidelsen för den religiösa skrifttolkningen, som av en bestämd epok inom konsten i väst. Språket är ibland så komplicerat med halvsideslånga satser att det förstärker läsarens undran varför författaren inte valt att skriva på ett internationellt gångbart språk, som tyska. Att samla akademiska specialkunskaper på tryck är förtjänstfullt, men konsten att presentera dem för en läsekrets utanför proseminariet kräver en viss inlevelse i de tänkta läsarnas situation.

Samtidigt förmedlar författaren en stark känsla av det ständiga utanförskapet och av viljan att nyskapa där det befintliga inte välkomnar en. Alla är vi främlingar på jorden, men för somliga blir insikten särdeles påträngande, vilket i sin tur kan frigöra nya krafter. Denna studie behandlar judendomen. Dagens invandrargrupper kan förmodligen känna igen sig. I den dramatiskt föränderliga tid där till synes stabila kejsardömen störtade samman erbjöd konsten vägar att söka sig till en ny sanning – som i sin tur snart nog blev förlegad. De konstnärliga manifesten klingar ihåliga i dag, men skaparviljan kan fortfarande fascinera. Dock helst med illustrationer, inte bara omnämnanden.

Florence Vilén är fil.lic. i religionshistoria vid Stockholms universitet.