Cecilia i ett svenskt psalmboksperspektiv

När tar katolsk församlingssång på svensk mark sin början? Det sjöngs förstås i katolsk liturgi redan från den tid då det nuvarande Sverige gradvis blev ett i någon mening kristnat land. Det skandinaviska området hade redan under tidig medeltid mer eller mindre regelbunden kontakt med ett Europa som präglades av kristendomen; sådana relationer upprättades både genom härjningståg och genom handelsutbyten. Det bör därför ha funnits små kristna grupper i Skandinavien långt innan en mer strukturerad mission tog fart. Samtidigt bidrog frankerrikets expansion under Karl den store (742–814) till att kristen gudstjänst mer allmänt introducerades i de nordiska områdena.

Under medeltiden handlade gemensam gudstjänstsång framför allt om den sång i grupp (schola) som utfördes av präster, munkar/nunnor, noviser och skolgossar. Psaltaren framstår här som det närmaste man kan komma när det gäller en psalmbok avsedd för gemensam sång; i detta sammanhang skulle förresten beteckningen ”psalmbok” dessutom vara språkligt adekvat. När betydligt senare 1500-talets nordeuropeiska lutherska reformationsrörelser omskapade svenskt kyrkoliv fick den gudstjänstfirande församlingens gemensamma sång en principiellt framskjuten plats. Till det konstaterandet bör också tillfogas att det å andra sidan kunde vara tämligen skralt både med själva sången och med repertoarbredden under lutherdomens första århundraden. Om detta vittnar bland annat dåtida visitationsprotokoll.

Efter reformationens införande i Sverige kom situationen för svensk katolsk gudstjänstsång att radikalt förändras: den upphörde. Det var endast gruppen av utländska katoliker som verkade i Sverige som i fortsättningen hade rätt att fira katolska gudstjänster. Därmed dominerades svensk församlingssång under denna tid helt och hållet av det lutherska församlingslivet. Å andra sidan bidrog situationen till att det i Sverige utvecklades en nationellt präglad församlingssång; den kom, som vi strax skall återkomma till, att bidra med impulser till ett återvändande av katolskt gudstjänstliv.

Kyrkans sång under medeltiden

Låt oss nu för ett ögonblick backa bandet till den medeltida situationen. Kristendomens utbredande i Europa under karolingertiden medförde att klosterfolket spreds över kontinenten. Ett känt exempel med följder för Norden förknippas med ”Nordens apostel” Ansgar (d. 865). Men kristnandet av det sedermera svenska riket tog sin tid och inkluderade fler områden än Mälardalen; riktigt fotfäste inom de områden som i dag är svensk mark fick inte kristendomen förrän framåt 1000-talet.

Med klostrens utbredning följde också spridning av liturgiska ordningar och sånger. Det var ju länge endast klostren som erbjöd nätverk med kapacitet att upprätthålla organiserat utbyte av liturgisk sång och annan bildning. När Ansgar för första gången begav sig till Sverige berättas det att reseföljet blev rånat på ”nästan fyrtio böcker som de hade samlat ihop för gudstjänsten”. Den informationen säger något väsentligt om missionsskedets prioriteringar; till det viktigaste i bagaget hörde de dyrbara böcker som innehöll liturgins ordningar, texter och sånger.

Benediktinerna spelade en central roll för kristnandet av de europeiska områdena. Källmaterialet från denna tid är dock sparsamt; när det gäller sången antyddes melodierna länge på sin höjd med hjälp av neumer, tecken som utgjorde ett stöd för sångarens minne. Det var inte förrän en bit in på 1000-talet som musikalisk notation utvecklades till något som påminner om vår notskrift. Här finns för övrigt en i sammanhanget intressant historisk uppgift som kan utgöra en av de allra tidigaste antydningarna rörande utvecklingen inom den liturgiska sången i Skandinavien.

Under 1000-talets första decennier verkade en klosterbroder Guido som sångledare i benediktinkommuniteten i italienska Arezzo. Guido kritiserade de samtida missförhållandena inom kyrkan med samma rättframhet som han påpekade bristerna inom den kyrkliga musiken. För att råda bot på det usla läget inom gudstjänstsången utarbetade han den princip för att notera sång och musik som vi använder ännu i dag. Bakom dessa åtgärder låg ambitionen att underlätta för sångarna att själva lära sig liturgins melodier. Dessutom skulle åtgärderna medverka till att utförandet av sångerna inte blev mer eller mindre godtyckligt, beroende på minnesgodheten hos sångledaren. Guidos reformprogram blev oerhört uppmärksammat och fick personligt understöd av påven Johannes XIX. Den guidonska metoden spred sig sedan snabbt över Europa; bland annat utgjorde den basen för musikpedagogiken i klostret Montecassino när Thomas av Aquino var oblat där.

Nu hände det sig vid mitten av 1060-talet att en viss Adam, lärare och historiker, anlände till ärkestiftet Hamburg-Bremen. Adam beskriver rätt ingående det kyrkliga läget i Bremen. Förhållandena var där och då (det handlar om 1030-talet) allt annat än idealiska. Ärkebiskopen, skriver Adam, ”kallade först en musiker vid namn Guido till Bremen och förbättrade på hans inrådan kyrkomusiken och klostertukten. Det var den enda av hans [ärkebiskopens] insatser som utföll lyckligt.”

Denne mysteriöse munk och musiker har ibland identifierats som just Guido från Arezzo. Men det är högst osäkert om den hypotesen håller. Å andra sidan finns det några detaljer i Adams text som skulle kunna innebära någon form av anknytning till den berömde mästaren från Toscana. Till att börja med heter denne inlånade munk Guido; han är alltså sannolikt italienare eller har möjligen lånat mästarens namn. Adam behandlar vidare en tidsperiod när Guidos av Arezzo metoder hade börjat få genomslag över Europa. Slutligen var den senare känd för sina insatser inom framför allt de två problemområden som Bremen-Guido hade uppdraget att få ordning på: sångpedagogiken och kyrkodisciplinen. Så om denna passus inte skulle syfta på Guido av Arezzo personligen kan det mycket väl tänkas att en lärjunge som hade inspirerats av de nya impulserna från Toscana nu förde Guidos tankar norrut, kanske ända upp till Skandinavien.

Den gemensamma sången var under medeltiden alltså i övervägande grad en angelägenhet för klosterfolket. Men ett slags komplement till denna fastlagda liturgiska sångrepertoar utgjordes av folkliga sånginslag som gradvis växte fram. Det folkliga sjungandet i anslutning till liturgin kunde också integreras i liturgiska textstrukturer. Kända exempel är de metriskt bundna strofer på folkspråket som fram emot senmedeltiden tycks ha infogats i de latinska sångerna, exempelvis sekvenser som Victimae paschali laudes, Veni Sancte Spiritus eller Dies irae. Även en populär kyrkovisa som Den signade dag, som snabbt integrerades med svensk psalmsångstradition, kan ha haft en liknande förhistoria. Anders Piltz skriver apropå den sången: ”Min hypotes är att ’Den signade dag’ från början är ett kompilat av morgon-, elevations- och helgonböner som utformats och tonsatts i Vadstena efter en alleluia-vers i juldagens högmässa, ’Dies sanctificatus illuxit nobis’. ’Dagvisan’ har sjungits under den dagliga pilgrimsmässan och blev efterhand spridd över Norden av de stora skaror som sökte sig till Vadstena under 1400-talet […].”

Svensk reformatorisk församlingssång

I och med det svenska nationella reformationsprojektets start på 1500-talet förändrades läget för kyrkosången radikalt. Den gemensamma församlingssången kom att – till att börja med kanske mest på papperet – inta en mer framträdande plats och genom medveten argumentation få ökad legitimitet. Samtidigt sköts den traditionella liturgiska kyrkosången alltmer i bakgrunden, bland annat genom att latinet försvann som gudstjänstspråk. Men även den nya församlingssången fick se sig utmanad av det optimistiska framstegstänkande som fram emot 1600-talet också påverkade det kyrkliga livet och inte minst musiken; den konstfärdiga figuralmusiken med inspiration från Italien hamnade allt oftare i motsättning till församlingens gemensamma sång, en konflikt som förstärktes av de pietistiska rörelsernas betoning av sången som primärt en hjärtats angelägenhet.

Det kyrkomusikaliska liv som på allvar etablerades i Sverige från 1600-talet präglades därför av en viss brokighet: en inledningsvis mycket svag psalmsångspraktik, folklig ovana vid att fylla kyrkan med gemensam sång, begränsad psalmsångsrepertoar, många gånger ett starkt motstånd ”mot det nya”, naturligtvis inga psalmböcker för gemene man och ingen enhetlig psalmbok eller koralbok för hela riket. Första gången en svensk reformatorisk gudstjänstordning för övrigt nämner församlingssång är enligt uppgift 1614 års kyrkohandbok. Men den kyrkliga sången och musiken fick ändå relativt tidigt ett principiellt starkt fotfäste genom att 1686 års kyrkolag införde den första rättsliga regleringen inom området. Denna rättsliga reglering blev ett slags ryggrad för det kyrkliga svenska musikliv som uppfattade församlingens gemensamma sång som ett bärande element i gudstjänsten. Det finns skäl att anta att den svenska psalmsångstraditionen i mycket hög grad hade just denna kyrkolag att tacka för sin ökande utbredning och mångfald. Lagtexten stadgar (i lätt moderniserad språkdräkt):

”Uti församlingarna skall man också lova Gud med sång, spel och musik. De psalmer, som härtill varit brukade och uti Uppsalapsalmboken äro införda, skola ock härefter vid gudstjänstens förrättande sjungas; där ock några andra, av gudliga och lärda män författade, befinnas vid överseendet komma överens med Guds ord och trons renhet samt tjäna till andakt och uppbyggelse, må de jämväl tryckas och vid gudstjänsten brukas.
Musiken på orgel eller med andra instrument måste intet så långt utdragas, att församlingen därav i sin sång bliver hindrad att lova Gud med egen röst, vilket bör ske ordentligen och samdräkteligen, varken för hastigt eller för långsamt; varuppå kyrkoherden äger inseende hava. Ifrån fastlagssöndag intill påskdagen innehålles med all musik.”

Sådana rättsliga föreskrifter fungerade förstås som drivkraft för spridning av gemensam gudstjänstsång. Det hade börjat redan 1530 med en sångsamling med tio nummer, Någre Gudhelige Wijsor. År 1536 kom Olaus Petris Swenske Songer eller Wisor som är den första svenska psalmbok som är bevarad i sin helhet; den omfattar 47 sånger. Sedan följde nya sångsamlingar, bland annat 1543, 1553, 1567, 1576 och 1586. Under nästa århundrade märks exempelvis Een liten Psalmbook 1602, utvidgad 1608 och förnyad 1614, Then Swenska Psalmboken 1622, Enchiridion 1622, Clenodium 1633, Then Swenska Ubsala Psalmboken 1645, Göteborgspsalmboken 1650, Åbopsalmboken 1673 … listan kan göras ännu längre. Dessutom hade nu repertoaren närmast exploderat; det finns uppgifter om att antalet församlingssånger vid slutet av 1600-talet var omkring 650.

Till slut var psalmbokssituationen på svensk mark så pass förvirrad att vidare psalmboksutgivning förbjöds i väntan på en ny psalmbok för hela riket. Det var också i denna situation som kyrkolagen 1686 tillkom. Några år senare, 1695, publicerades den officiellt stadfästa rikspsalmboken (koralpsalmboksutgåvan ett par år senare).

Parallellt med ansträngningarna att via tryckta psalmboksutgåvor både sprida sångerna och göra utförandet mer enhetligt fanns det folkliga koralsångstraditioner som kunde bli mycket livskraftiga och som i vissa fall fortlevde ända in på 1900-talet. Den ursprungligen katolska medeltida dagvisa vi just har mött, Den signade dag, förblev oerhört populär även i svenskkyrkliga sammanhang. I Dalarna utvecklades under 1800-talet en sällsynt livskraftig folklig melodivariant till denna text; fortfarande händer det att visan sjungs på denna melodi.

En tredje gren av svensk psalmsångstradition blommade ut på 1700-talet med bas i de pietistiska kretsar som i stor utsträckning stimulerades av kontinentala impulser. I Sverige publicerades nu en rad pietistiska sångsamlingar som inte sällan utmanade det traditionella kyrkolivet: Moses och Lamsens wisor 1717 är kanske det mest kända exemplet, men det kom många fler: Andeliga Wijsor Om Hwargehanda Materier, Sions sånger, Sions Nya Sånger, Andelige Siunge-Chor är några sådana titlar.

I början av 1800-talet var tiden mogen för en ny officiell luthersk psalmbok, den wallinska. Den utgavs 1819/20 och involverade en rad av sin tids framträdande kulturpersonligheter som Wallin, Geijer, Franzén, Hedborn med flera. Till denna anslöt den så kallade haeffnerska koralboken som blev mycket omdiskuterad, inte minst därför att den musikaliskt ansvarige, Johann Christian Friedrich Haeffner, åstadkom en enhetlighet i melodiernas utformning som för lång tid framöver bidrog till en polarisering mellan officiellt sanktionerat psalmboksarbete och sångliga uttryck som representerade folkliga traditioner och expanderande väckelserörelser. I ett historiskt perspektiv är det dock inte så svårt att förstå Haeffners simplifikationssträvande. Han skriver 1817:

”Ofta synes det, som låge Kantorn och den sjungande församlingen i strid med hvarandra, båda sträfvande att öfverträffa hvarannan i vilda skrän och stojande larm; och den messande presten, i stället för att stifta försoning, ökar icke sällan oredan” (Göransson, Koral och andlig visa i
Sverige, s. 90).

1800-talet var på svensk mark den stora väckelsens århundrade. Då såg förstås också nya sångsamlingar dagens ljus. Man fortsatte ofta att sjunga ur de äldre pietistiska psalmböckerna men det kom också mycket nytt. År 1826 publicerades Christelig Sång-Bok till bruk wid Enskild Husandakt utgiven av en bokhandlare Syréen, sedan kom en lång rad samlingar: Andeliga sånger för Barn 1851–56, Pilgrims-Sånger 1859, Sabbatsklockan 1878, Psalmisten 1880, Sionstoner 1889, Nya Pilgrimssånger 1891, Svenska Missionsförbundets sångbok 1893, Segertoner 1914 … listan kan göras mycket längre. Men intensiteten i utgivningen säger något om församlingssångens betydelse i lutherska och frikyrkliga kretsar, där den liturgiska musiken var reducerad till ett minimum eller helt hade eliminerats.

Insatserna för ökad enhetlighet på församlingssångens område under 1700- och 1800-talen ledde så småningom på lutherskt område till att allt fler röster höjdes för att på ett mer genomgripande sätt restaurera såväl liturgisk musik som församlingssång. Man tog initiativ till att skapa en församlingssångrepertoar med större rytmiskt liv än den som den haeffnerska koralboken kunde erbjuda. Prosten Pettersson i Rättvik gav ut en koralpsalmbok i den andan redan 1865. Men även andra initiativ började göra sig gällande. Den ryktbare biskopen Ullmann i Strängnäs gick i bräschen för förnyelsesträvandena och ville ha ett uppbrott från ”dessa utdragna, sömnaktiga toner hvilka man ej sällan får höra vid våra offentliga gudstjänster”.

Nu utkom exempelvis 1897 Musiken till svenska mässan som innehöll både nyare och äldre material. I detta skede startade också den kyrkosångsrörelse på svenskkyrklig mark som sedermera skulle växa sig förhållandevis stark. Snart bröt också den så kallade ungkyrkligheten ny mark. Den inledde en era under 1900-talets första decennier som skulle innebära en nyorientering på den officiella församlingssångens område. Med inspiration av bland annat biskopen Gustaf Aulén drogs ett nytt koralboksarbete igång. Detta resulterade i ett tillägg till det wallinska/haeffnerska projektet, en utgåva som publicerades 1921 under rubriken Nya psalmer; här började den wallinska linjen att luckras upp också på det offentliga planet genom att en rad sånger med pietistisk karaktär av Lina Sandell eller från frikyrkligheten lyftes in; i denna samling blev det också svenskkyrklig premiär för exempelvis Stilla natt, Gläns över sjö och strand och folkliga koraler som Gå varsamt min kristen eller En herrdag i höjden. Samlingen innehöll också den medeltida hymnen Te Deum och sekvensen Dies irae.

Nu var emellertid riktningen angiven och ett omfattande arbete med sikte på en helt ny psalmbok påbörjades. Detta kom att resultera i 1937 års psalmbok (koralboken tillkom 1939). Här lämnades arvet från Wallin i stort sett oförändrat, man tog flera steg tillbaka från användningen av väckelsemelodierna i 1921 års Nya psalmer och införde ett nytt melodimaterial som speglade tidens syn på en kyrkligt värdig sång. I detta sammanhang bör också nämnas den Den svenska mässboken för Svenska kyrkan. Denna utkom 1942 och innehöll bland annat två parallella serier introitus, en ”gregoriansk” och en serie nykomponerade ”koralintroitus”. I bägge fallen gav mässboken anvisningar för växelsång mellan liturg och församling.

Efter andra världskriget började på svensk mark och inte bara inom Svenska kyrkan ett intensifierat internationellt utbyte växa fram. Här blev impulserna från Tyskland särskilt (på nytt) betydelsefulla; man hade där sedan länge medvetet arbetat med att återknyta till ett reformationstida melodimaterial som uppfattades som rytmiskt livligare och sångbarare än melodiarvet från 1800-talet. År 1963 utkom så inom Svenska kyrkan Tillägg till Den svenska koralboken som innehöll 71 koralmelodier. Vid ungefär samma tid publicerades också samlingen Kyrkovisor för barn, en utgåva som blev så användbar inom olika åldersgrupper att den sedermera kom att benämnas enbart Kyrkovisor. Därmed fanns det redan en hel del inspirationsmaterial att tillgå för den psalmbokskommitté som tillsattes 1968. Nu började en helt ny process som avsatte en rad samlingar med försöksmaterial: 71 psalmer och visor, Psalmer och visor 76, Psalmer och visor 82. Slutligen, som ett resultat av nästan 20 års organiserat kommittéarbete, publicerades den psalmboksutgåva som ännu gäller för Svenska kyrkan och som kallas Den svenska psalmboken 1986.

Katolsk återkomst och psalmbokshistoria

När den lutherska reformationen infördes på bred front i Sverige innebar detta skifte inom kyrkolivet som vi noterat dödsstöten för katolskt gudstjänstliv på svensk mark; birgittinernas fördrivande från Vadstena kloster 1595 markerar den brutala förändringen. Under 1600- och 1700-talen kunde som sagt katolsk gudstjänst på sin höjd firas bakom lyckta dörrar bland de utländska katoliker som bodde här. Den katolska frånvaron kom att vara ett par hundra år.

Den katolska kyrkans återkomst till Sverige skedde med start fram emot slutet av 1700-talet och markerades av ett antal händelser. År 1783 upprättades först ett svenskt apostoliskt vikariat. En bra bit in på nästa århundrade vigdes 1862 vikarien Jacob Studach till biskop, den förste katolske sedan reformationstiden. Under 1800-talets andra hälft flyttade också representanter för katolska ordnar till Sverige: S:t Josefssystrarna, S:ta Elisabeths systrar och Jesuitorden. Men antalet katoliker var fortfarande mycket lågt; kring sekelskiftet 1900 räknar man med ungefär 2 500 katolska trosbekännare på svensk mark. Den vidare utvecklingen ledde dock som bekant till att Stockholms katolska stift etablerades 1953, en händelse som även bidrog till ett ökat antal ordensbröder och -systrar. Utvecklingen sammanföll med att det från 1951 blev tillåtet – att med Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd – inrätta kloster i Sverige.

Denna snabbskiss över katolsk kyrklig historia under de senaste 500 åren kan kompletteras med några reflektioner över den katolska församlingssången i Sverige sedan återkomsten vid slutet av 1700-talet.

Som Per Beskow påpekat byggde reformationens lutherska psalmdiktning till stor del på de medeltida kyrkovisorna, han nämner sånger som Det är en ros utsprungen, En jungfru födde ett barn i dag, O huvud, blodigt, sårat, Upp min tunga samt blandsången In dulci jubilo. Även om man på reformatoriskt håll i allmänhet kom att markera distans till de romersk-katolska rötterna utgjorde det musikaliskt-liturgiska området i Sverige härvidlag i någon mening ett undantag. De svenska reformatorerna visade en betydligt större öppenhet för det medeltida och därmed katolska sångliga arvet än kollegorna i Danmark och Norge; ännu i dag intar gregorianskt melodimaterial i Svenska kyrkans gudstjänstmaterial en särställning, något som inte minst framgår av de pågående prioriteringsdiskussionerna inför framtagandet av en ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan. Men även övertagandet av ursprungligen latinska hymner, som bland annat de ovan nämnda, ledde till att en hel del katolskt liturgiskt och hymnologiskt material kom att leva vidare i Svenska kyrkans gudstjänstböcker och psalmböcker. Därmed inkluderades delar av det medeltida arvet i den nationella psalmsångstradition som redan nämnts och som paradoxalt nog utgjorde ett stöd för den nyorganiserade katolska kyrkan efter återkomsten till Sverige vid slutet av 1700-talet. I den katolska publikationen med församlingssånger Psalmer för kyrkoåret (1937) kallar utgivaren Berndt David Assarsson till och med de lutherska psalmerna för ”delar av en andlig nationalegendom” som därmed uttrycker ”gamla fundamentala katolska trossanningar”.

Nåväl, det tog några decennier efter märkesåret 1783 innan katolska församlingssångböcker började komma ut. Den nämnde Jacob Studach publicerade år 1836, det vill säga ett år före invigningen av S:ta Eugeniakyrkan i Stockholm, en Bönbok för Catholska Församlingen i Stockholm. Här ingick tre psalmer samt texter till en sångmässa. Studachs material låg sedan till grund för andra bönböcker, men inte många nya sånger publicerades. Enstaka tillkommande sånger kunde dock införas i liturgiska böcker, exempelvis i utgåvan av Missale Romanum 1863.

Först i och med samlingen Skyddsengeln 1887 tillkom ett substantiellt antal nya församlingssånger för katolskt bruk; här fanns psalmer som exempelvis Kom, Skaparande, Gud vår Gud vi lovar dig, Var hälsad Herrens moder, Stilla natt med flera. Skyddsengeln kan också sägas utgöra den första egentliga katolska psalmboken i Sverige.

År 1902 var det dags för Cecilia – för första gången en katolsk psalmbok med melodierna noterade! Den omfattade 268 svenska psalmer men innehöll också mässans melodi- och sångmaterial. Cecilia 1902 var tydligt influerad av tyska traditioner, men bidragen var av skiftande kvalitet, varför det hände att svenska katoliker också sneglade åt Svenska kyrkans officiella psalmbok. Det dröjde därför inte så länge innan arbetet med att ta fram en katolsk psalmbok drog igång på nytt. Den nämnde monsignore Berndt David Assarsson var kritiskt inställd till den tyska dominansen och uttryckte som vi noterat i gengäld öppenhet inför den svenska psalmsångstradition som i huvudsak präglades av reformatoriska utgångspunkter. Arbetet resulterade 1937 i samlingen Psalmer för kyrkoåret, och här kunde man sjunga sånger diktade av välkända namn inom Svenska kyrkan som Wallin, Hedborn, Franzén eller Runeberg. Inte långt efter denna samling kom 1943 en bönbok för ungdom med det gamla namnet Skyddsängeln i moderniserad språkform. Den innehöll omkring 50 psalmer, hämtade ur såväl Cecilia 1902 som 1937 års svenska psalmbok.

Nästan ett halvt sekel efter den första officiella utgåvan utkom en ny Cecilia 1950; den byggde huvudsakligen på material från tidigare sångsamlingar och var indelad i en svensk respektive latinsk del. Men också Cecilia 1950 kom mycket snart att anses som ett provisorium; den kompletterades med olika former av pärmlösningar. Det förekom också att katolska församlingar använde sig av den svenska psalmboken från 1937. Även andra svenskkyrkliga församlingssånger kom under de kommande decennierna inte sällan att också användas på katolskt område.

Vid mitten av 1970-talet togs ett samlat grepp på den katolska psalmbokssituationen. Då tillsatte Katolska liturgiska nämnden ett psalmutskott, varpå en psalmenkät genomfördes och ett upprop om bidrag till en ny psalmbok genomfördes. Ungefär samtidigt som Svenska kyrkan gick i mål med Den svenska psalmboken 1986 utkom den nya katolska psalmboken Cecilia 1987. Denna utgåva av Cecilia representerade inte bara den första riktigt genomarbetade katolska psalmboken på svensk mark utan manifesterade också viktiga delar av svensk nationell psalmsångstradition med rötter i både luthersk reformation och medeltida hymntradition.

Henrik Tobin är kyrkomusiker och skribent samt förbundssekreterare inom Kyrkomusikernas Riksförbund.