Vari ligger det skadliga?

De kyrkliga auktoriteternas moraliska invändningar mot den föreslagna lagstiftning, som tillåter användandet av DNA från en kvinnlig donator för att göra det möjligt för ett par att undvika att deras barn drabbas av en ärftlig sjukdom, väcker flera etiska frågor. Bakom kyrkans invändning ligger hennes långvariga, nästan reflexmässiga, motargument som fördömer varje utveckling av mänsklig fortplantning på konstgjord väg, inklusive provrörsbefruktning, eftersom detta bygger på experiment med mänskliga embryon och att dessa förstörs, trots att deras liv är heligt från och med befruktningsögonblicket.

En sådan ståndpunkt borde dock inte utesluta en granskning av de argument som för närvarande specifikt riktas mot utvecklingen mot treföräldraskapet, om så bara för att erbjuda en etisk analys för dem som inte accepterar den katolska uppfattningen om det mänskliga embryots okränkbarhet, och som exempelvis ser det som levande mänsklig vävnad som ännu inte är tillräckligt utvecklad för att utgöra en enskild människa med en själ.

Den enklaste beskrivningen av treföräldraskapet är att man använder genetiskt material från en donator för att ersätta skadligt material i en kvinnas ägg innan befruktningen äger rum. Och även om kyrkan under påven Pius XII ansåg att organtransplantation mellan levande individer (inter vivos) var moraliskt förkastlig, därför att det innebar en självstympning av donatorn, så skulle få människor i dag acceptera denna extremt partiska analys som en adekvat beskrivning av något som många med all rätt betraktar som en mänsklig solidarisk handling.

Debatten rymmer naturligtvis mer än detta. En av invändningarna mot vad som skulle kunna vara ett nytt sätt att säkerställa att en kvinna, som lider av en defekt i sina mitokondrier, föder ett friskt barn är att det nu framlagda lagförslaget är för tidigt ute, eftersom det inte finns tillräckligt med vetenskaplig forskning om proceduren för att den tillåtande lagstiftningen ska kunna antas. Detta argument underkänns dock av forskare som varit djupt involverade i att utveckla tekniken, och dispyten handlar mer om att konstatera fakta och ifrågasätta tajmingen än att göra några överväganden av det etiska i det tänkta förfaringssättet.

Liksom många medicinska framsteg bemöts treföräldraskapet med det så kallade sluttande planet-invändningen. Frågan ”var ska det sluta?” antyder svaret ”i en oundviklig katastrof”. Vad denna invändning inte tar hänsyn till är att vi faktiskt tillbringar det mesta av våra liv på sluttande plan. Grekerna var väl medvetna om detta, när de över Apollotemplet i Delphi ristade in maximen meden agan (ingenting i övermått) – eller vardagligare uttryckt: ”gå inte till överdrift”. På sluttande plan [slippery slopes], noterade en gång Mary Warnock, hänger frågan, om du kan hålla dig kvar eller inte, på om du har skidor eller broddar.

Frågan blir då här: När vi en gång börjat med genetisk transplantation, kan vi förhindra oss själva från att obönhörligt fortsätta mot en genetisk apokalyps? För vissa väcker möjligheten att tillämpa nya metoder inom genetisk medicin eugenikens gengångare till liv, med dess vilja att skulptera framtidens mänsklighet genom att skräddarsy dess genetiska sammansättning utifrån dagens populära eller politiska trender. Det är tillräckligt tydligt att eugeniken är den genetiska medicinens ideologiska gren, men det behöver inte vara så att önskan om att förhindra att en individ, och även ett mänskligt genförråd, drabbas av en specifik genetisk sjukdom obönhörligen kommer att kasta mänskligheten in i Aldous Huxleys sköna nya värld. För att identifiera de sluttande planen här, är det nyttigt att göra två distinktioner: mellan negativ och positiv genetisk medicin; och mellan somatisk medicin och arvsmassans medicin.

Negativ, eller preventiv, genetisk medicin används för att reparera eller förhindra en bristfällig situation genom att bekämpa och eliminera olika genetiska sjukdomar hos en individ eller inom det mänskliga genetiska förrådet. Den positiva genetiska medicinen, eller genetiska förädlingen, avser att förädla individen, eller den mänskliga planritningen, genom att föra in gener som anses vara fördelaktiga för individen eller för samhället. När genetisk medicin tillämpas på en individ kallas den somatisk behandling, medan behandling av arvsmassan ger genetiska förändringar i fortplantningssystemet, vilka eventuellt kan överföras till patientens avkomma och föras vidare genom de efterföljande generationerna.

Få människor kommer att motsätta sig negativ eller terapeutisk intervention och inte heller förebyggande behandling av arvsmassan, men många känner stor olust inför varje form av positiv eller förädlande somatisk behandling och känner ännu större olust inför de positiva teknikerna med att förändra arvsmassan, som syftar till att permanent förändra det mänskliga genomet till det bättre. Med tanke på allt detta är det inte svårt att se vad som ligger bakom rekommendationen från Kyrkorna Världsråd 1979 att ”motsätta sig genetisk ingenjörskonst … som har andra syften än att korrigera genetiska defekter”, det vill säga man accepterar endast negativ genetisk behandling.

En annan åsikt som åberopats mot att behöva ta till treföräldraskap har sin grund i de förmodade effekter som det genetiska materialet från den tredje parten skulle kunna ha på ett växande foster och på dess framtida liv och beteende, liksom på dess egen avkomma en generation senare. Det finns avgörande vittnesmål från Robert Winston att ”till skillnad från nukleär DNA överför denna mitokondriska DNA inte några personliga egenskaper” (The Daily Telegraph, 2 februari 2015).

Bland dem, som skulle vilja ifrågasätta eller inte håller med om detta, tycks det som att det bakom mycket av det obehag, som införandet eller ersättandet av gener väcker, ligger något som närmast liknar en tro på genetisk determinism, som påverkar individers läggning och beteenden – uppfattningen att människor endast är produkten av sina gener, som nu också skulle innehålla någon annans, och att deras personlighet och beteende avgörs av deras genetiska sammansättning, vilket på individnivå lämnar litet, om ens något, utrymme för personlig valfrihet och möjlighet att fatta egna beslut. Richard Dawkins myt om den ”själviska genen” pekar i den riktningen.

Ändå är var och en av oss mer än bara ett kalejdoskop av gener, i synnerhet utifrån ett religiöst perspektiv. Åtminstone kristna tror att mänskligt beteende inte uteslutande kan förklaras i deterministiska termer. Naturligtvis kan vi vara starkt påverkade av vårt arv, liksom av miljömässiga, ekonomiska och omedvetna faktorer. Men att vara disponerad är inte samma sak som att vara förutbestämd. Mycket av en individs förmåga att höja sig över, eller gå emot, skadliga omständigheter i vilka de befinner sig, är samtidigt ett tecken på individernas medfödda frihet och ett bevis på en inre källa till existens och agerande, som saknar en enkel, uttömmande förklaring utifrån deras genetiska identitet.

Enäggstvillingar, för att ta ännu exempel, har nästan samma DNA, men studier visar att de uppvisar häpnadsväckande likheter samtidigt som de är förmögna till fullständigt disparata uppfattningar och beteenden. Det verkar som om vi inte behöver oroa oss för genetisk medicin, när det gäller dess inverkan på vår personliga identitet och individualitet, inte mer än att ta emot en annan människas njure eller hjärta.

Slutligen måste vi för att kunna föreslå ett användande av treföräldraskap med nödvändighet hantera den urgamla invändningen att sådant agerande är att ”leka Gud” genom att sätta sig över Guds vilja. Faktum är att vi ur kristen synvinkel inte leker Gud, snarare accepterar vi den gudomliga inbjudan, eller kanske uppdraget, att använda vår intelligens och andra mänskliga förmågor, som vi fått av Gud, för att fortsätta Guds skapelseverk genom att bry oss om Guds behövande mänskliga varelser.

Thomas av Aquino konstaterade en gång träffande att människorna är unika bland Guds skapade varelser genom att de blivit delaktiga i Guds egen försyn, eftersom de kan vidta åtgärder för att försörja, ”förutse”, sig själva och andra. Andra Vatikankonciliet i sin tur lär, i sin Pastoralkonstitution om kyrkan i världen av idag, att ”fjärran från att tro att de resultat som mänsklighetens egen förmåga och kraft åstadkommer står i motsats till Guds makt, och att det skulle finnas ett slags rivalitet gentemot Skaparen, är de kristna övertygade om att människosläktets triumfer är ett tecken på Guds storhet och strålande uttryck för Guds egen mystiska avsikt.”

Vad vi här har gjort är att etiskt bedöma metoden att transplantera genetiskt material från en donator till en potentiell mor i syfte att förhindra modern från att vidareföra en mitokondrisk sjukdom till sina barn. Och vår etiska analys tycks antyda det inadekvata i de argument som framförs mot detta förfaringssätt. Sättet, som vi haft i åtanke för att uppnå detta önskvärda resultat, är ett förhållandevis enkelt förfaringssätt där cellkärnan i ägget, som innehåller sjuka mitokondrier, hos en potentiell mor tas ut och placeras i ett ägg med friska mitokondrier.

En mer komplicerad och mindre vanlig alternativ metod, som står till buds, är att använda faderns sperma för att befrukta två ägg, ett från den blivande modern och ett från en donator, och utföra en transplantation mellan dessa båda frambringade embryon, vilket får till följd att ett av dem förstörs när det fyllt sin funktion.

De som försvarar kyrkans uppfattning, att ett mänskligt embryos integritet måste respekteras från och med befruktningen, kommer att ha väldigt allvarliga invändningar mot att använda denna mindre vanliga metod, vars framgång bygger på att ett mänskligt embryo förstörs. För att respektera denna uppfattning och samtidigt vinna största möjliga gehör och stöd för den genetiska transplantationsmetoden är det bättre att koncentrera uppmärksamheten och praxisen till den tidigare nämnda metoden, som börjar med två ägg, i stället för att skapa två embryon och förstöra ett av dem.

Det är överväganden som dem vi har undersökt här som skulle kunna leda oss till att inta en sval, men välvillig, syn på den moderna medicinska utvecklingen, även den som påverkar den mänskliga fortplantningen, och att alltid uttrycka vår beundran och välvilja, när det finns åtgärder som förhindrar tragedier för både individer och familjer.

Översättning: Per Lindqvist

Jack Mahoney är jesuitpater och professor emeritus i moral- och socialteologi vid London University.

Artikeln var ursprungligen publicerad i The Tablet den 7 februari 2015 och publiceras med utgivarens tillstånd, www.thetablet.co.uk.