Centralamerika

Det internationella katolska forskningsinstitutet Pro mundi vita, Bryssel, har sökt kartlägga olika religiösa strömningar i Centralamerika i första hand genom fältstudier; man har intervjuat kyrkoledare, personligt deltagit i otaliga gudstjänster, samtalat med medlemmar från olika religiösa grupper. Det samlade materialet har sedan bearbetats religionssociologiskt. Resultatet framläggs i Pro mundi vita Bulletin 100, 1985:11 Sekter i Centralamerika. Här följer en sammanfattning.

Materialet är disponerat i fyra huvudavdelningar. 1. Förekommer det en verklig invasion av sekter i Centralamerika eller utgöres den numerära ökningen bara av en naturlig tillväxt. 2. Vilka grupper handlar det om och i vilka samhällslager breder sekterna ut sig snabbast. Finns en sociologisk förklaring. 3. Varför dyker ett sådant fenomen upp just i Centralamerika. Vilka yttre eller inre förutsättningar finns. 4. Vilken funktion fyller sekterna religiöst, socialt och politiskt. Vilka väsentliga läropunkter gäller för dem. Hur skall man kunna bemöta dem pastoralt och politiskt.

Den religiösa kartbilden är brokig. En skala från institutionalisering och specialisering med välutbildade medarbetare som i katolska kyrkan och bland ”förkyrkligade” presbyterianer till ytterlighetsriktningar med magiskt religiösa kulter som utövas med en ohejdad spontanitet och med stort intresse för parareligiösa fenomen. Enligt läromässiga kriterier är de evangelikala fundamentalistiska, biblicistiska samfunden barn av 1500-talets reformation. De nyreligiösa synkretistiska grupperna har ofta östligt ursprung som blandats med inhemska och ibland även afrikanska element.

Begreppet sekt används här värdeneutralt religionssociologiskt om en religiös grupp vars medlemmar är medvetna och aktiva. Det finns en tendens till exklusivitet och auktoritet. Man kräver förbehållslös och detaljerad efterföljelse i liv och lärouppfattning både vad gäller tro, samhällssyn och politisk uppfattning, även på det naturvetenskapliga området är det förelagt en viss uppfattning. Ett rikt gemenskapsliv finns inom sekten. Alla har samma religiösa erfarenhet av omvändelse och mottagande av den Helige Ande. Sekten finns både i städer och på landsbygden. Den kan bli en andra folkreligion som kan uppstå mer som protest mot svåra politiska och sociala förhållanden än pga. en trosmässig diskrepans till den traditionella kyrkan. Sekten tar avstånd från ”religiös arbetsfördelning” och har inga utbildningsanstalter, vilket innebär att ledarna utbildas genom att delta i verksamheten och avancerar inte pga. börd eller bildning utan genom sin karisma och det personliga ansvarstagandet för evangeliseringen. I allmänhet har sekterna likartad läromässig grund men kan lägga tonvikt på olika punkter. Många evangelikala sekter anser att Bibeln är ordagrant dikterad av Gud (verbalinspiration). Andra betonar den Helige Ande som källan till uppenbarelsen. Tungomålstalandets gåva har stor betydelse för vissa. Andra tror ivrigt på Jesu snara återkomst och därmed det direkta inbrytandet av gudsriket, vilket medför att de troende inte befattar sig med att försöka förändra denna värld utan väntar Messias nära förestående återkomst.

Protestantismen i Mellanamerika kommer ursprungligen från USA. Latinamerika har traditionellt inte betraktas som något missionsområde av europeiska protestantiska samfund. I mitten av 1800-talet kom herrnhutistiska brödraförsamlingar till Nicaragua och presbyterianer till Guatemala. Deras verksamhet spreds långsamt och man inriktade sig även på socialt arbete som skolor, sjukhus och ledarutbildning.

I början av 1900-talet etablerade sig grupper med en fundamentalistisk bibelfromhet och en konservativ pietism, pingströrelser. De utvecklades först långsamt, sedan snabbare. Man kan urskilja två faser i pingströrelsernas historia. Den första 1930-1965. Då kom även mormoner och Jehovas vittnen. Den andra börjar i mitten på 1960-talet och utmärks av en rationalisering av pingströrelserna som därefter har utbrett sig allt snabbare, snabbare än några andra grupper. Anhängare finns både i städerna och på landsbygden, mest bland marginalgrupperna. Denna del av befolkningen – den fattiga – kommer att öka markant under de närmaste åren och det är därför viktigt att observera fenomenet pingströrelsen.

Det finns två typer av pingströrelse. Den ena mera etablerad med andra och tredje generationens medlemmar, som byggt upp organisationssystem på nationell nivå. Deras ledande styrelser uttalar sig auktoritärt för sina medlemmar i trosfrågor. Deras pastorer far utbildning på bibelinstitut. Dessa tenderar att lämna sektstadiet och kan närmast betraktas som denominationer. Men det finns också grupper som bättre motsvarar en ”idealisk” sekt. Sådana har många gånger uppstått genom delningar, kanske fem sex sådana på relativt kort tid. Varje ny grupp kan dela sig i sin tur. I Guatemala finns t.ex. 210 olika grupper. 160 av dessa motsvarar endast 10 procent av landets alla protestanter och 135 sekter har färre än fyra församlingar.

Antal protestanter i procent av hela befolkningen

19491952195719651980 1985

Guatemala2,792,544,154,7413,90 –

Honduras1,261,831,292,324,12 –

El Salvador1,201,101,243,335,28

Nicaragua2,962,582,823,298,50 13,80

Costa Rica1,000,991,062,3610,90 –

Panama4,216,204,908,3813,20 –

(Guatemala, blev ett särfall i och med general Rios Montt presidentskap, som ledde till en fördubbling av antalet protestanter i detta land dvs. 26 % av befolkningen enligt en statistik i mars 1984.)

Tillväxten mellan 1965 och 1980 skall skrivas på pingstsekternas konto. Icke pingstvänner i Nicaragua noterar en tillbakagång från 80 till 27 procent och i Costa Rica från 73 till 16 procent av medlemmarna i evangelikala samfund.

I Rockefellerrapporten från 1969-1970 står ”Katolska kyrkan är inte längre en bundsförvant som USA kan ha förtroende för.” Här rekommenderas USA:s regering att vidta åtgärder för att främja de protestantiska – evangelikala kyrkorna och de konservativa sekterna i Latinamerika. Under följande år förändrades missionsstrategin i de nordamerikanska ledningsorganisationerna.

Det vore en grov förenkling att förklara sekternas tillväxt med en välplanerad ideologisk infiltration av USA-imperialism. Men man kan inte helt bortse från denna aspekt. Det finns tveklöst en korrelation mellan Förenta staternas expansionspolitik och den explosionsartade framgången för sekter av olik form och fason. Från första början löpte den nordamerikanska missionsverksamheten parallellt med neoimperialismen och USA:s allt större ekonomiska åtaganden. Man ville hjälpa ”de fattiga grannarna i söder” att få del av välståndet och därvid medförde man den protestantiska tron med alla dess riktningar.

Åren efter första världskriget var tiden för det ”amerikanska undret”, dvs. en ekonomisk expansion och tillväxt av handels- och investeringsvolymen i Centralamerika. Den störste handelspartnern och kreditgivaren var USA. Och hos många missionärer fanns en koppling mellan den ekonomiska och religiösa utvecklingen. Härvid pådyvlades ibland katolska kyrkan skuld för den fattigdom som rådde.

Under 1960-talet förändrades situationen i katolska kyrkan. Efter andra Vatikankonciliet och fr.a. efter Medellinkonferensen noterades ett nytt socialt medvetande. Den fattigdom som flertalet troende levde i var djupt upprörande. I detta sammanhang förebrådde flera latinamerikanska regimer katolska kyrkan för att den hotade den nationella säkerheten och bedrev undergrävande verksamhet med hjälp av kommunister. Präster och lekmän ”försvann” eller mördades och planer utarbetades för att neutralisera kyrkans nya aktion.

1970-talet blev pingströrelsernas stora tid. Då vällde en mängd nordamerikanska missionärer in över gränsen till Centralamerika. 1979 fanns där sammanlagt 1498 nordamerikanska missionärer vilket kan jämföras med 2240 katolska präster (både infödda och ditresta).

Utan någon egentlig politisk analys av situationen vågar man ändå påstå att både pingstgrupper och andra fundamentalistiska sekter är nära allierade med konservativa grupper inom den nordamerikanska evangelikala protestantismen t.ex. Moral Majority och att sekterna fungerar som ett viktigt ideologiskt och religiöst bålverk för den rådande orättfärdiga samhällsordningen.

En hastig tillbakablick visar att samhällsekonomin i Centralamerika omvandlats från en monokultur, uppbyggd framför allt kring exportvaran kaffe och i någon mån bananer, med utländsk kontroll av marknadsföring och transport. ”Haciendan”, godset, var grundpelaren i den sociala strukturen efter feodalt mönster. 1930-talets ekonomiska kris med prisras på exportvaror förändrade jordbruksproduktionen. Jordägandet koncentrerades ytterligare till ett fatal och exporten ombesörjdes av några få händer. Bönder och lantarbetare råkade ut för en stor och permanent arbetslöshet. På 1960-talet påbörjades en industrialisering som inte blev framgångsrik då den stora massan inte drogs in i växelspelet mellan produktion och efterfrågan. Visserligen skedde en ekonomisk tillväxt men vinsten därav kom inte folket till del. Varken den politiska oligarkin eller godsägarna var beredda på någon jordreform. Den ekonomiska och sociala utslagningen blev allt påtagligare, förtryck och förföljelser, mord på oskyldiga allt vanligare. Flyktingläger, militära ingrepp, ideologiska maktkamper med devis religiös dimension, brott mot mänskliga rättigheter, fruktan för krig, allt detta ökar. Det som tidigare kunde tolkas som nationella uppror far allt mer internationell betydelse och de imperialistiska intressena i denna del av världen väger tyngre än de regionala. De levnadsvillkor som råder fördjupar det religiösa behovet hos de utslagna massorna, människor som av tradition har en djupt religiös grundinställning. I en sådan situation ger sekterna ett direkt svar på ett religiöst behov.

Från katolsk sida frågar man sig varför denna expansion av sekter? Puebladokumentet kan ge en lång lista på förklaringar: katolska kyrkan har inte kunnat motsvara de latinamerikanska folkens egentliga religiösa behov och här har pingströrelser fyllt ett tomrum – ett svar som snarare ställer än besvarar frågan – befolkningstillväxten, en fördubbling på tjugo år. Antalet präster och ordensfolk har sjunkit inte bara genom färre kallelser utan också genom ”laiseringar”. Det är numera inte ovanligt med katolska församlingar på 50 000 själar, ofta i storstädernas slumkvarter. Prästutbildningen och ordnarnas utbildning är ofta mycket abstrakt vilket bidrar till en ”klassklyfta” som gör det svårt för de professionellt religiösa att få kontakt med folket. Härtill kommer också den s.k. folkreligionen som har djupa rötter i kristendomen men även element av inhemsk ursprunglig religion. Den blir en protest mot de rika, eliten i samhället. Folkreligionen karaktäriseras av symboliska uttrycksformer. Man ber högt, ropar och skriker, har visioner, kommer i extas. Det förekommer suggestion och självsuggestion, trancetillstånd och tungomålstalande. Sången har en viktig plats och ett möte kan bestå av 60 procent sång. En varm och broderlig atmosfär präglar sådana sammankomster. Pingströrelserna har kunnat anpassas till en form av folkreligion och motsvarar ett behov.

Utmärkande för de framgångsrika pingstsekterna är omvändelsestrategi, missionsiver, betonandet av den Helige Ande och häruti skiljer de sig från de traditionella protestantiska och katolska pastorala metoderna. Sekterna predikar på gator och torg, sprider litteratur, gör hembesök, inbjuder till gudstjänster, anordnar intensivkampanjer med inbjudna extra karismatiska predikanter. Innehållet i en omvändelsepredikan är tämligen stereotypt: världen är förlorad, Kristus kommer snart. Det är nödvändigt att omvända sig och att avgöra sig för Kristus och avlägga räkenskap för det egna livet. Allt förkunnas med ett enkelt språk.

Målet för predikan är att alla skall anta Kristus, omvändas, inlemmas i församlingen, döpas och integreras. Väckelsepredikanten hänvisar till sekten som tar emot konvertiten med värme och ständigt grundas nya församlingar.

Teologin är ganska okomplicerad. Den spelar på motsatsparen denna världen och den tillkommande (Guds rike). Denna världen är till sitt väsen ond och syndfull. Den är det till sin natur och det är totalt lönlöst att försöka förändra den. Denna världens motsats är den tillkommande, det gudsrike som Jesus förkunnat som snart skall bryta in och i himmelriket och endast där kan problemen lösas. När Kristus kommer åter skall allt ställas till rätta, krig, sjukdom, död, orättvisor osv.

Etiken har en stark ställning eftersom dualismen medför att den enskilde, den omvände, måste akta sig för världen och anta en livsstil som är präglad av förbud t.ex. mot alkohol, tobak, offentliga nöjestillställningar, inga långbyxor för kvinnor osv. Samhället och det som sker i världen ligger helt i Guds hand. Socialetiken utmärks av passivitet och världsfrånvändhet. Den kristnes roll i världen är reducerad till missionsbefallningens bud. Samhällets överhet anses vara Guds ställföreträdare. Sammanfattningsvis är sekternas läromässiga grund: biblisk fundamentalism, tron på verbalinspiration, manikeisk dualism, apokalyptisk chiliasm, individualistisk moral, spiritualiteten inriktad på det kommande livet och programmatisk avsaknad av samhällsengagemang.

Politiskt kan man skönja en fortsatt tendens till destabilisering, en konsekvens av den militära upptrappningen i Centralamerika. Man kan förmoda att sekterna expanderar i synnerhet i politiskt extra känsliga områden och i stridszonerna där människorna är mycket utsatta och lever under ständigt hot och i stor osäkerhet. Allra mest gäller detta i de länder där staten utövar repressalier och folket inte tillåts egna organisationer. I en sådan miljö där fruktan och död ständigt är närvarande kan den på pingstmötet upplevda uttrycksfriheten bli till en slags katharsis.

Sekten är inte politisk men den kan användas i politiskt syfte.

Att avfärda sekterna som pseudoreligiösa grupper med en underutvecklad tro vore felaktigt. Pingströrelserna utövar stor dragningskraft på de lägsta i samhället, dvs. de som är minst organiserade och utgör marginalgrupper både ekonomiskt och socialt och kulturellt. När katolska kyrkan och andra etablerade protestantiska kyrkor räckt ut handen åt dessa människor har det ofta skett ”von oben”. Det är inte förvånansvärt att de hyser en hopplös pessimism om världen, samhället och människans verksamhet. Denna grundinställning far dagligen sin bekräftelse för dem. Men pingströrelserna utgör ett stort hinder för befrielsen av Centralamerikas befolkning genom den teologiska grundsyn som de företräder. Puebladokumentet förordar emellertid inte en strategi som misskrediterar dessa rörelser och pådyvlar dem vissa avsikter eller kritiserar deras handlingar och religiösa uttrycksformer utan tanke på mänsklig aktning. Det vore djupt okristligt utan dokumentet är katolska kyrkans ställningstagande för de fattiga, vilket är helt nödvändigt pga. de upprörande politiska, sociala och ekonomiska strukturer som styr länderna. Till dessa hämmande strukturer måste också en otidsenlig utläggning av frälsningsläran utan förbindelse med verkligheten räknas, ty den har avhållit Centralamerikas folk från att skaffa inflytande i sådana frågor som bestämmer deras liv och framtid.

”Om inte kyrkan nyinterpreterar de latinamerikanska folkens tro kommer ett vakuum att uppstå. Ett vakuum som kommer att fyllas av sekter, av sekulariserade former av politisk messianism, av konsumtionsideologi med avsmak och likgiltighet i dess spår och en hedniskt lösaktig sexualmoral. Kyrkan står inför ett vägval: Det hon inte tar emot i Kristi namn blir inte frälst utan utlämnas till nya avgudar. ”(Puebla 469)