Bo Setterlind före debuten

Bo Setterlind har skapat en helt egen ställning och en egen roll i det litterära Sverige. Han har skilt ut sig genom sin produktivitet, som kommit honom att betraktas som ojämn och okritisk. Det flödande skapandet och den frikostiga exponeringen i masskulturens kanaler liksom hans verksamhet som uppläsare och psalmdiktare har gett honom en annan publik och ekonomisk bas än den för poeter normala, kulturjournalistik, kulturbyråkrati och stipendier.

Detta val har varit medvetet och rationellt, samtidigt som det uppenbarligen överensstämmer med hans uppfattning av poetrollen. I hans i höst utkomna memoarer över sina 25 första år, Från dörr till dörr, finns i slutet vid skildringen av debutens möda en programförklaring:

”Det är det som är fallet med de alltför sparsamma poeterna, dessa som bara låter publicera vad de själva betraktar som mästerverk, att vad de skrivit inte sällan är så perfekt att det stöter på det konstgjorda. Därför blir de heller aldrig folkets poeter, deras dikter liknar artefakter, de sjunger aldrig. Det är något elitmättat och därför antidemokratiskt över hela deras arbetssätt som jag aldrig skulle kunna ta till mig. Ärelystnad, elittänkande och dikt hör inte ihop. Jag upplever dikten mer som en gåva, en nådegåva. Gud bevare mig för alla dessa pampiga förstadagsrecensioner med flerspaltsbild – och en berömmelse som är som en uppblåst marknadsballong, som sliter sig. Min uppgift var alltså att skriva, det var vad jag kände, skriva och ändå aldrig bli riktigt färdig. Tids nog skulle det visa sig, vad omvärlden tyckte.”

Det som inte är riktigt typiskt för denna text är en viss brist på generositet. Hans memoarer utmärks eljest av en någon gång kanske alltför välvillig hållning till omgivningen. Recensionerna på boken har med något undantag varit utförliga och uppskattande. Setterlinds ställning är egentligen väl etablerad, även om många har svårt att fördra hans avvikande stil som person och poet.

BS:s barndomshistoria står inte arbetarförfattarnas efter i sin åskådliga skildring av det gamla fattig- och välgörenhets-Sverige, och särskilt det öde som väntade en son till en ogift mor, vilkens far före hans födelse försvann till Amerika. Det märkliga är att tonen inte i första hand är bitter, utan fylld av tacksamhet mot så många goda människor som stått beredda att hjälpa den socialt eftersatte.

Recensenterna föreföll helt överraskade av BS:s barndom; ingen hade läst eller läst om de två självbiografiska romanerna från 1962 och 1968, Pojken som trodde på djävulen och Mor Augustas diamanter, där några år med avgörande episoder ur BS:s liv i Strängnäs, ”Kyrkviken” och Västerås, ”Nickelstad”, skildras i fiktiv form.

I Strängnäs

För den som själv vuxit upp i Strängnäs åtta år yngre än BS ligger det nära till hands att särskilt fästa sig vid skildringen av de år 1925-1933, som BS bodde i staden. Ännu efter det han flyttat till Västerås återvände han några somrar till Strängnäs. Tjugo år senare slog hans sig åter ned i staden sedan han först tillbragt några somrar där. (Inneboende hos biskop Aulén om minnet inte sviker.) Han gick i seminariets övningsskola som jag. Han ger en förälskad skildring av huset i kvarteret Sångaren, mitt emot Seminariet, där han bodde med sin mor Gusten, senare en tid hos systrarna Ramström. Min fru bodde långt senare några år som seminarist i samma hus låt vara på nedre botten, inackorderad i maten hos samma systrar.

BS flyttade till Västerås innan det nya läroverket invigts, men berättar om hur han hjälpte teckningsläraren med skisserna till en monumentalmålning över Gustav II Adolfs grundande av katedralskolan. Vi elever i det nya läroverket som i tusentals timmar av morgonbön och skrivningar kunde begrunda konstverket var övertygade om att endast dess storlek, det var målat på plats, hade hindrat dess avlägsnande.

Det som många har pekat på som en höjdpunkt i memoarerna, den dramatiska räddningen undan drunkningsdöden vid Strandbadet, fanns i något annorlunda utformning med som kulmen i Pojken som trodde på djävulen. BS räddades av hela Strängnäs’ och flera generationers simlärare Jim Hammaren. Här förvandlas denne plötsligt till ett Försynens ombud som räddar poeten undan dödens närhet vilket blir till en outplånlig mystisk upplevelse för liv och dikt. En rad kända gestalter från det Strängnäs som uppenbarligen inte förändrade sig nämnvärt under decennier. BS ägnar ett kapitel åt läroverkets mest särpräglade lärare under århundradets första tredjedel Johan Petter Gustafsson, på min tid endast en träbyst utanför aulan och en donationsfond. Nyss kunde man i radio höra professor emeritus i latin Dag Norberg, domprostson från Strängnäs tala om Johan Petter som den som först väckt hans intresse för klassiska språk.

Till barndomskamrater som BS har hållit eller återknutit kontakten med hör konstnären Åke W Andersson, under min gymnasietid också kallad Kacke konstmålare. Jag var dock aldrig som BS och ÅWA scout, fastän under 40-talet en framträdande scoutledare i staden var sedermera statsrådet Lennart Bodström.

Vägen till dikten

Under åren i Västerås fram till studentexamen 1944 blir litteraturen alltmer dominerande i BS:s liv, även om vägen till dikten var ojämn och full av tillfälligheter. Redan under gymnasieåren visar sig de skilda vägar framåt som sedan karakteriserar tiden fram till debuten; journalistik i skilda former och på olika orter, skådespelarkonsten, inspirerad av skolkamraterna Lars Ekborg och Olof Thunberg, jazzmusiken.

Skildringarna av de tidiga svärmerierna är fåtaliga och finkänsliga, men tonårssensualiteten ägnas några intensiva sidor i kapitlet Mood Indigo, om dansbanans fascination.

Något vid sidan av dessa olika vägar mot konsten och dikten ligger ett märkligt kapitel om den tilltänkta karriären som postexpeditör. Men lika ingående och lika skiftande som vägen till litteraturen skildras också den unge BS:s sökande efter ett andligt hem. I Västerås var det Svenska kyrkan och Missionsförbundet. Den som lärde känna BS under de första åren tillbaka i Strängnäs i början av 50-talet känner igen en del han berättade om sin bakgrund, trosundervisningen hos dominikanerna på Linnégatan, Waldenströmska studenthemmet och den allt tydligare men reserverade identifikationen med Svenska kyrkan.

Förkunnare

Ny för mig är BS:s anknytning till nordöstra Uppland, först som frivillig luftbevakare under kriget 1942 och främst i den märkliga vandring som för honom till Hökhuvuds prästgård, dit BS 1947 kom för att inför ev. teologiska studier undersöka möjligheterna att efter fullbordad utbildning ”tjänstgöra som präst efter min egen modell, inte som en enda församlings präst utan som alla församlingars präst”, som en vandringspräst i David Petanders efterföljd. Med BS:s delikat valda ord var emellertid kyrkoherdens ”egen uppfattning om den ordinarie prästtjänsten så måttfull” att förf. insåg ”att han avrådde mig från att försöka utbilda mig till präst i vanlig mening.”

BS övergav alltså tanken på teologiska studier ”och eftersom Svenska kyrkan genom 1982 års kyrkomötes beslut helt underställts folkmakten och hennes präster inte längre äger rösträtt i kraft av sitt ämbete utan endast i de fall de innehar politiskt mandat eller medgivande från politiskt parti, kom ju mitt beslut den gången att så småningom visa sig ovanligt framsynt”.

Katekumenundervisningen hos dominikanerna hörde till de episoder ur BS:s liv vilka han berättade. På frågor om vilka av de katolska trossatserna som fatt honom att avstå från konversionen, meddelade poeten att det främst var tron på förnuftet som blivit för mycket för honom.

Hans kontakter med den katolska kyrkan upphörde emellertid inte när han höstterminen 1946 flyttat till Uppsala, ”mitt Utopia”. De sidor i memoarerna som BS ägnar pater Josef Gerlach, ”min vän jesuiten”, är en särskild anledning för Signum att uppmärksamma memoarerna. Vi finns ju i samma hus som det S:t Lars kapell, som till för endast någon månad sedan var Uppsalakatolikernas gudstjänstlokal. Nu finns en större, modern kyrka på klassisk Uppsalamark, vid Fyris, i kvarteret Munken, där det mångomskrivna studentrumskomplexet Imperfectum låg.

Pater Gerlach

Pater Gerlach, som avled 1974, är den som mer än någon annan byggt församlingen i Uppsala. För knappt trettio år sedan var förhållandena något mindre än i dag. ”Förutom att pater Gerlach tog hand om sin lilla hjord, skötte han den katolska kulturtidskriften Credo (1975 uppgången i Signum) och en mindre ghettobetonad uppgift som rådgivare bland romersk-katolska akademiker… Jag förblev hans vän, så länge jag vistades i Uppsala.” Och BS citerar ur en tidigare skildring av Uppsalaåren: ”Men jag skall aldrig glömma den förståelse för mitt sökande, var med jag mottogs i kapellet på S:t Johannesgatan, där jag ofta mediterade inför den röda lampan som signalerar, att hostian låg i tabernaklet.”

Och BS vidgar också perspektivet på katolska kyrkans uppgift i Sverige i ordalag, som en katolik skulle tveka att använda: ”Och vad jag slutligen behållit är min övertygelse att den på nytt inom våra gränser växande kyrkan alltmer kommer att framstå som en Guds förnyade gåva till Sverige, inte bara som Jesu budbärare utan också som det effektivaste värn mot själens genom alla tider mest enträgna fiende, den gudlösa materialismen.”

I några hänseenden erinrar BS:s väg till den litterära debuten om en nära jämnårig som debuterade samma år, 1948. Vilgot Sjöman var också en socialt underprivilegierad i gymnasiemiljön, båda såg en väg till dikten i teater och film (även BS kan berätta om en kort visit vid filmen). Men främst undrar man om de två inte hade kunnat stöta samman hos dominikanerna på Linnégatan. Sjöman beskriver besöken där (som inte alls gick så långt som till undervisning) i början av årets tredje del av den självbiografiska sviten om Linus, Linus utan Jeanna, och de har också satt påtagliga spår i hans debutroman Lektorn. Sjöman lyckades aldrig finna en Gud, som inte var oupplösligt förbunden med den puritanism, han ägnat sitt liv åt att övervinna.

En inbrytning i etablissemanget

De sista åren fram till debuten är fyllda av någon uppmuntran och flera refuseringar. BS tar särskilt sikte på Axel Liffner, då redaktör för den utmärkta ”unglitterära” tidskriften Utsikt, som kan uppfattas som bastion för den just etablerade 40-talistiska hegemonin. Här är det uppenbart en ny stil, en ny poetroll som söker fotfäste och hemortsrätt. Skeendet erinrar inte så litet om proletärförfattarnas eller De fem ungas genombrottsår.

Vi hoppas att BS fortsätter sina minnen, inte minst den närmaste tiden till mitten av 50-talet, då poetrollen utformas efter en lärosats man kan minnas från den tiden: ”Man måste vara praktisk om man skall leva i det blå.”