Bibelfönstren i Skara

Under sin storhetstid var den kyrkliga konsten illustrativ. Kyrkor och kapell dekorerades med framställningar av huvudpersonerna i frälsningshistorien men också med bilder ur Gamla och Nya Testamentet och ur de många legenderna, som motsvarade äldre tiders krav på spännande underhållning. Med reformationen inträdde en mer avvaktande och ofta avvisande inställning till utsmyckning av kyrkorna. I den katolska världen hade man ännu länge inga sådana hämningar, men i samband med den ökande likgiltigheten för religionen kom också konsten att söka sig helt andra motiv. När man på 1800-tal och 1900-tal låter dekorera en kyrka, är det på inget sätt säkert att man har några mer betydande förmågor att tillgå.

Men det finns undantag. Inte bara Matisse och Chagall har med utpräglad framgång smyckat enstaka kyrkor. I Sverige har vi sedan andra världskriget haft en jättesatsning på målade glasfönster i domkyrkan i Skara, och resultatet är utomordentligt. Ändå tycks inte Bo Beskows fönster ha ingått i det allmänna konstmedvetandet på ett sådant sätt som de förtjänar. Äntligen har de nu redovisats i bild på ett sätt som i varje fall ger en föreställning om färgrikedomen och

bildfantasin. Det sker i praktvolymen Ny himmel, ny jord, Legenda, med text av Bo Beskow och foton av Åke Svensson, cirkapris 290:-. Det är mycket pengar, men man far också mycket bild för dem.

Hur avancerad fotokonsten än annars är, visar det sig fortfarande att det är omöjligt att fullt ut göra rättvisa åt glasfönster. Deras färger i sin tur är direkt beroende av solljuset och varierar med det. Men för den som inte har vägarna förbi Skara är boken en god ersättning.

Glasfönstren började spela en central roll i kyrkobyggnaden under den franska gotiken, som uppstod med abbot Sugers ombyggnad av St Denis utanför Paris på 1140-talet. Det ljus som ger fönstrens bilder deras liv blir en jordisk motsvarighet till det gudomliga ljuset, allt under inverkan av ljusmystiken hos pseudo-Dionysios Areopagita. I sådana kyrkor som Chartres drevs tekniken till fulländning. Stilen motsvarar de samtida illustrationerna i manuskripten. Motiven är scener ur den heliga historien, men det är ofta svårt att urskilja detaljerna. Betraktaren njuter av färgspelet, särskilt när solen tycks förvandla rutorna till gnistrande ädelstenar, men utan förklaringar och foton är det inte lätt att uppfatta bildernas karaktär av illustration.

På denna punkt har Bo Beskow lyckats bättre. Domkyrkan i Skara är inte så stor som många av de gotiska katedralerna på kontinenten, men framförallt har han tagit hänsyn till behovet att figurernas format skall göra det möjligt för betraktaren att utan svårighet ”läsa” bilden. Tre fönster skildrar scener ur Gamla Testamentet. De har en färgglädje och ibland en humor som kan påminna om samtida naivistiskt måleri (typ Bror Hjorth), men de centrala scenerna skildrar mänsklighetens ständigt förnyade kamp för att finna sin rätta väg. Inte för intet visar skyddsomslaget till boken den scen där Jakob brottas med ängeln. Därefter framställs kristnandet av Skara i ett mörkt suggestivt bildspråk. Mittemot skildrar tre fönster Jesu liv och liknelser. Tyvärr är det första, Födelsefönstret, svårt att se, därför att figurer från en barockgrav står i vägen för åskådaren. Detta har också medfört att boken bara redovisar en enda ruta från detta fönster, vilket känns snålt och förargligt, när den annars är mycket generös, också med detaljfoton. Här råder en mer eftersinnande stämning, som kulminerar i uppståndelsens flammande jubel.

Efter många år av mödor fann Bo Beskow en metod att själv forma glasbitarna direkt ur det smälta glasflödet. Med denna teknik arbetade han fram den enorma fönstergruppen i koret, som i en betydligt mer abstrakt stil och en mycket kyligare färgskala illustrerar Uppenbarelseboken. Med rätta beklagar konstnären att sikten över detta fönster är allvarligt skymd av ett högtsträvande barockaltare. Man kan bara instämma och önska att kyrkoledningen inser att en sådan sammanhållen serie konstverk inte far göras delvis omöjlig att uppfatta.

Med dessa fönster har Skara fatt en sammanhängande och utomordentligt vacker utsmyckning som både ger nytt liv åt kyrkokonstens egentliga uppgift och gläder betraktaren med sin omväxlingsrikedom. Om dessa fönster funnes i en världsstad, skulle de utan tvivel vara internationellt berömda, men till Skara har inte tillräckligt många funnit vägen ännu. Man far hoppas att de kommer att göra det nu, lockade av denna synnerligen tilltalande och givande bok. Det är både en njutning och ett nöje att betrakta den – och kanske en lämplig repetition i bibelkunskap. Det är mycket gamla pedagogiska traditioner som Bo Beskow för vidare på sitt personliga sätt. Denna dokumentation kommer verkligen inte en dag för tidigt. Alan kan fromt hoppas att den kommer att inspirera andra med ansvar för kyrklig konst, så att det i framtiden syns mer livsglädje och mer grundväsentligt allvar med sin grund i den kristna förkunnelsen i den utsmyckning som kommer kristna samlingsplatser till del.