Att ge tron vidare

Kristendomen, hela kyrkan och varje enskild kristen har Herrens uppdrag att göra alla människor till lärjungar och att lära dem att hålla alla de bud han har gett dem (Matt. 28:19) fl). Detta klara och entydiga uppdrag måste kyrkan uppfylla för att till fullo vara Jesu Kristi kyrka. Men för närvarande riskerar kyrkan i vårt kulturområde att fullständigt misslyckas med denna uppgift. De två institutioner som förr i tiden var viktigast som förmedlare av tron var familjen och skolan. I dag måste man med många föräldrar och lärare tala om en djup kris för traderingen av tron just i familj och skola. Som så ofta finns undantag som bekräftar regeln. Men i det stora hela lyckas man i dag inte uppfylla Jesu uppdrag att ge tron vidare, trots mycket god vilja och avsevärda ansträngningar. I vårt samhälle tycks kristen tro i allt högre grad försvinna och likt den sista snön smälta bort i en allt starkare vårsol. Inför denna situation är frågan berättigad hur det skall gå i fortsättningen med kristendom och kyrka, med kristen tro och moral. Frågan hur tron skall kunna ges vidare till nästa generation har därför högsta prioritet.

Det finns en mycket stor risk att man tar itu med detta problem på ett förenklat emotionellt eller moraliserande sätt, eller att man oöverlagt utser syndabockar. Allt efter sin egen ståndpunkt gör man föräldrar, lärare, präster, teologer eller den kyrkliga hierarkin ansvarig för situationen. Eller så läggs skulden på dåliga läroböcker, på massmedias negativa inflytande eller på den sekulariserade, gudlösa tidsandan, soin efter det senaste konciliet även sägs ha fatt insteg i kyrkan. I alla dessa bedömningar finns det säkert ett korn av sanning som man måste ta på allvar. Men att enbart moralisera, klaga och anklaga bidrar inte till en objektiv analys av problemet och än mindre till att dessa överhängande problem far sin lösning.

Den moderna religionssociologin har utvecklat värdefulla instrument som ger ett bättre grepp om problemet. Inom sina egna metoders gränser kan den hjälpa oss att förstå kyrkan. När jag därför i första avsnittet av mina överväganden använder dessa religionssociologiska teorier så har det inget att göra med ett sociologiserande, som vill förklara och lösa alla problem enbart sociologiskt. Här hävdas bara att den nuvarande krisen även har sina sociologiska orsaker. Åtminstone för katolsk teologi borde detta vara en självklarhet, eftersom den katolska läran alltid har tagit den mänskliga, och därmed även den mellanmänskliga, sociala förmedlingen av Guds frälsningsverk på allvar.

Enligt en utbredd religionssociologisk teori, som går tillbaka på Emil Durkheim, har religionen sociologiskt sett funktionen att genomföra den sociala integrationen. I den religiösa traditionen förs de grundläggande värden och ideal vidare, som bär upp och håller ihop ett samhälle och som ger varje kultur dess grundläggande mönster för att förstå meningen med livet, världen och historien. Det är vanligen inom den religiösa traditionen och socialisationsprocessen som såväl den individuella som den kollektiva förståelsen av meningen med tillvaron grundläggs, och här finner både den enskilde och samhället som helhet sin identitet. Det som här uttrycks på ett sociologiskt fackspråk har Thomas av Aquino på det teologiska planet på ett eminent sätt formulerat i sin utläggning av 2 Thess. 3:16, där det talas om Gud som fridens herre. Thomas säger att Gud är Gud och givaren av frid just eftersom han omfattar allt, är den som är alla närmast och håller samman allt. Här finns en klart kyrklig tradition ända fram till Johannes XXII1:s encyklika ”Pacem in terris” (1963), som säger att enhet, ordning och fred i samhället och mellan folken bara är möjlig på en religiös grund, på basis av tron på Gud.

Denna förmåga att integrera i samhället har kristendomen i vår tid i stor utsträckning förlorat i vårt europeiska kulturområde. Men det är för enkelt att beskriva denna utveckling som ett enda

stort avfall. Fenomenet har många orsaker, såsom den gamla världsbildens sammanbrott, den växande önskan att självständigt tyda verkligheten och inte minst de moderna naturvetenskapernas segertåg.

En annan orsak till denna process är också 1500-talets europeiska kyrkosplittring och de därpå följande religionskrigen. Kristendomen var inte längre i stånd att bära upp Europas andliga enhet. Tvärtom gav den upphov till tvister, stridigheter och krig, som förde samhället fram till ruinens gräns. Därför måste samhället för att överleva betrakta religionen som en ren privatsak och istället som egen grund välja den för alla gemensamma mänskliga naturen och det mänskliga förnuftet. Upplysningen uppfattade samtidigt denna process som en befrielse (emancipation) och en chans att få använda sitt eget förnuft (Kant).

Betraktar man religionens privatisering och samhällets sekularisering litet noggrannare, så handlar det om en fortgående differentiering. Det har bildats allt flera autonoma livsområden: kultur, politik, handel, skola, arbetsvärlden, sport, fritidssektorn osv. Religionen, som tidigare var det sammanhållande bandet mellan alla dessa livsområden blev på så sätt en del bland andra och framför allt en del av den privata fritidssektorn, om den inte enbart tjänade som förgyllning och festlig inramning av viktiga privata och samhälleliga händelser. Hegel var klarsynt nog att se konsekvenserna av denna utveckling: världen blev gud-lös, religionen blev utan kontakt med världen och därmed också till slut en innehållslös religiös känsla.

Denna utveckling fanns inte från början i den nya tidens katolicism. Den var pga. sin hierarkiska struktur en ”acies ordinata” (en stridsformering) som det tridentinska konciliet uttryckte det. Katolicismen intog en alltmer anti-modernistisk hållning och bildade på så sätt en i sig sluten samhällelig storhet. Man kan dock inte betrakta den som ett getto eller en subkultur utan måste ta hänsyn till sådana storartade företeelser som barockkulturen eller de ännu i våra dagar fortlevande sociala insatserna från de katolska ordnarna och instituten. Men allt sedan Andra vatikankonciliet medvetet öppnade kyrkan mot den moderna världen har det blivit slutet för det hittillsvarande ”kristna samhället” och katolicismens forna folkkyrkokaraktär (dvs. att kristendomen och samhället i stor utsträckning täcker varandra). Den katolska kyrkan existerar självfallet fortfarande, men däremot inte en katolicism som skulle utgöra en enhetlig samhällelig storhet.

Mer bibliskt formulerat kan man säga att kyrkan i den moderna världen mer eller mindre överallt har blivit till en kyrka i förskingringen och att hon i lydnad har att acceptera denna urkyrkliga diasporasituation som en skickelse från historiens Herre i vår tid. I viss mening är denna situation lämpligare för kyrkan än när kyrka och samhälle täcker varandra. Sett i detta perspektiv är medeltiden snarare ett historiskt undantag än regel och rättesnöre. Men uppdraget att göra alla människor till lärjungar är oberoende av tidens gång. Kyrkans uppdrag har alltid varit ett och detsamma, men de omständigheter under vilka kyrkan har att uppfylla detta uppdrag har däremot på ett grundläggande sätt förändrats. Om det hittills sagda någorlunda stämmer, kan man sammanfatta dessa förändringar i följande huvudpunkter:

1. I den mån som kristendomen har förlorat sin präglande kraft på samhället och sociologiskt betraktat har blivit till ett relativt självständigt delsystem vid sidan om andra, vidarebefordrar inte det moderna samhället längre de grundläggande kristna trossanningarna och den kristna moralläran, såsom tidigare mer eller mindre automatiskt var fallet. Den samhälleligt kulturella och den religiösa socialisationen har glidit ifrån varandra. Det förde tidigt till en kris för skolans religionsundervisning, som sedan 1700-talet var kyrkans viktigaste instrument för trosundervisning. Men också familjens privata livsmiljö, som har den ojämförligt viktigaste betydelsen för den religiösa fostran, står under ett mycket starkt tryck från det moderna samhället och dess förhärskande strömningar, oftast allt annat än präglade av kristen tro. Familjen har själv råkat in i en kris och klarar oftast inte ensam av att fylla sin uppgift som kristen trosmiljö och att föra den växande generationen in i tron. Det moderna samhällets ekonomiska tänkesätt visar mer och mer sitt fördärvande inflytande på människors sätt att leva, medan det affektiva-emotionella vakuum som härigenom uppstår i stor utsträckning kompenseras med en nyhedonism som återigen framförallt är ett hot mot familjen. På detta sätt har kyrkan i stor utsträckning förlorat sina hittillsvarande samhälleliga stödstrukturer. Hon måste numera av egen kraft och med egna medel sörja för att trostraderingen går vidare. Det senaste konciliets fordran att förnya det fornkristna vuxenkatekumenatet och strävandena efter s.k. församlingsundervisning är ett av svaren på den förändrade situationen.

2. Genom kyrkans delvis påtvingade, delvis frivilliga återtåg till sitt eget område och det privata

har kyrkan och med henne också den enskilde kristne blivit hemlös. Därför har åtskilliga teologiska modeller och teorier som behandlar församlingen i stor utsträckning förlorat sin grund. Ibland måste man säga att det här är fråga om en vilseledande församlingsromantik, som om församlingen och dess medlemmar inte skulle leva i världen och i det konkreta samhället och vara delaktiga av dess anda. I allmänhet är församlingen mycket mer påverkad av vårt borgerliga ha-begär än man vet och mer än vad som är gott. Genom att ställa sig utanför samhället skulle dock kyrkan gräva sin egen grav, om hon nu inte skulle missförstå uttrycket ”den lilla hjorden” och frivilligt skulle besluta sig för att bli en sekt, vilket förvisso vore detsamma som ett förräderi mot evangeliets universella uppdrag. Nyckelbegrepp som församling och församlingsundervisning räcker, hur viktiga de än må vara, inte ensamma till som svar på problemen. De måste kompletteras av ett nytt sätt för kyrkan att vara närvarande på i äktenskap och familj liksom i det offentliga livet, dvs. också i skolan och i det offentliga bildningsväsendet. Det senaste konciliet har här gett oss en avgörande impuls att se på kyrkan som ett sakrament, dvs. som tecken och verktyg (Lumen gentium 1, 9). Kyrkan som sakramentalt tecken innesluter inte allt i världen, under nuvarande omständigheter utgör hon endast en samhällelig minoritet. Men det ligger i hennes natur att hon är ett tecken som visar ut över sig själv. Hon måste, som konciliet sade, vara hela verklighetens surdeg och jäst (Lumen gentium 31, 38).

3. Inte bara för sin egen och för sitt uppdrags skull måste kyrkan blicka ut över de egna kyrkomurarna. Inte heller samhället kan i längden överleva utan religion. De allmänmänskliga grundvärden som man i modern tid hänvisar till vilar på sekulariserade rester av kristen tro. Men i våra dagar tycks dessa meningsfyllda källor sina liksom de materiella resurserna. På så sätt har det uppstått ett vakuum som inte längre ger samhället någon möjlighet att legitimera sig självt.

Vår högst komplicerade verklighet blir inte längre integrerad, eller annorlunda uttryckt: det allmänt förpliktande blir inte längre, såsom det förr var religionens uppgift, symboliskt representerat. Det har liksom hela vår livsvärld blivit anonymt. Man kan tala om att vår moderna livsmiljö har fatt en varukaraktär: den liknar ett stort varuhus inför vars utbud den enskilde står rådlös och utlämnad, om han inte far värdeföreställningar med vilka han kan strukturera och integrera helheten. Den enskilde tvingas att ständigt välja och ständigt konsumera, vilket också kommer att prägla den kristnes trosliv. Utifrån psykologins perspektiv har Albert Görres nyligen visat hur den moderna pluralismen visserligen kan upplevas som en befrielse, men att den bottenlösa godtyckligheten också skapar en namnlös rädsla. Förvisso finns det ett falskt sökande efter säkerhet, men normalt sett kan människan som socialt väsen bara finna sin identitet inom ramen för ett samhälle med vars värdeföreställningar hon upplever att hon någotsånär kan identifiera sig, antingen genom att överta dem eller genom att kritiskt göra upp med dem. Men på ett gungfly kan man inte vinna någon personlig identitet. Just den pluralistiska situationen fordrar en förnyelse av den dogmatiska principen till människans tjänst.

4. Det vakuum som har uppstått har dock inte förblivit ett tomrum. Det har t.o.m. utövat en rent kuslig sugkraft och håller numera på att fyllas med olika ideologier eller med en ny, för det mesta rätt diffus religiositet. Den kan uppträda fundamentalistiskt auktoritärt (islam, nyandliga rörelser) eller förbindas med sekulära rörelser (civil religion, fredsrörelsen, ekologiska rörelser) eller ta sig uttryck genom en oroväckande ökning av ockulta fenomen. Den på 60- och 70-talen ofta företrädda sekulariseringstesen om religionens förestående undergång visar sig inte alls hållbar. Amerikanska sociologer talar sedan länge om ”the persistence of religion”, religionens fortbestånd. Det har återigen visat sig att religiositet (i ordets vidaste bemärkelse) hör till människans väsen, eftersom det hör till hennes väsen att överskrida sina biologiska behovsstrukturer (Thomas Luckmann). Så far religionen för närvarande inom östblocket, där man med hjälp av förtryck och ateistisk propaganda försöker utrota den, ett påtagligt nytt liv. I vårt kulturområde kan dock kyrkorna i allt mindre grad representera och odla religiositeten i samhället. De andliga rörelserna går i stor utsträckning kyrkan förbi.

Den kyrkliga trosförmedlingen reagerar, men agerar i alltför liten grad. Var finns det ännu nya impulser i t.ex. den tyska katolicismen? Det är nödvändigt att ge nytt liv åt tron och åt trosfärmedlingen. Kyrkan måste på nytt besinna sitt uppdrag.

Den stora svårigheten är att ge ett svar på hur en sådan trostradering skulle kunna se ut idag. Hur kan kyrkan på samma gång både vara ett klart och entydigt tecken och ändå vara öppen för dialog? Man kan beteckna detta problem som en fråga om identitet och relevans. Det innebär att kyrkan, när hon försöker bevara sin egen identitet, tycks vara tvingad att skärma av sig utåt och därmed förlora sin betydelse. I den mån hon däremot försöker att vara viktig utåt, tycks hon förlora sina konturer och sin identitet. Men utan egen identitet har hon heller ingen relevans. Striden mellan traditionalister och progressister är i stor utsträckning meningslös. Vad kan man göra åt saken? Svaret på denna fråga kan inte längre ges utifrån sociologin utan måste ges teologiskt utifrån tron själv.

Den teologiska ansatsen för en tidsanpassad trosförmedling

Självfallet är detta inte ett försök att presentera ett fullständigt program eller ett färdigt recept för en förnyad trosförmedling. Det handlar här om varken mer eller mindre än en teologisk ansats. Med denna ansats menas här inte en ny katekes. Det vore naivt att vilja kurera den ovan beskrivna, djupa krisen med hjälp av bara en bok, hur utmärkt den än vore. Den nya katekesen kan och skall vara ett instrument för en förnyad trosförmedling, ja det kommer att visa sig att den t.o.m. är ett oumbärligt hjälpmedel för detta arbete. Men en ny katekes är inte en förnyad trosundervisning. Den skulle bara förbli en bok bland andra så länge den inte är en del av en mycket mer omfattande förnyelse. Vi måste alltså grundläggande besinna vad förmedlingen av kristen tro betyder. Bara i detta större sammanhang kan katekesen få sin betydelse och verka.

Begreppet tradition

Det som vi beskriver som trosförmedling är redan rent språkligt sett detsamma som tradition. Därmed har vi använt ett centralt teologiskt begrepp. Visserligen förbinder vi ofta rätt ytliga föreställningar med detta begrepp. Ofta är tradition för oss ingenting annat än folklore, något som vi nostalgiskt omger med en aura av pietet, men som på det hela taget ändå gäller som något oåterkalleligt förgånget, insnöat och föråldrat. Nu börjar det ändå bli tydligt att tradition inte är livets motsats utan istället själva livets fortgång. Livet förverkligas ju just genom att det ges vidare från generation till generation. Det hör till det mänskliga livets väsen att överskrida det rent biologiska. Människan är inte bara ett naturväsen utan också ett kulturväsen. Därför ärver vi inte bara det biologiska livet, inte heller bara de materiella rikedomarna och kunskaperna. Genom uppfostran och utbildning övertar vi också våra förfäders kulturella arv. Också på de punkter där vi bidrar till vidareutveckling och förändring står vi på de tidigare generationernas skuldror. Ingen generation och ingen enskild börjar vid nollpunkten, om man nu inte skulle vilja gå tillbaka ända till stenåldern.

Också teologin uppfattar traditionen som en livsprocess. I den teologiska traditionen handlar det inte bara om en rent yttre vidareförmedling av trossanningar, som när man ger ett livlöst mynt vidare från en hand till en annan. Att tradera tron vidare betyder inte att upprepa den på ett mekaniskt sätt. Allmänt teologiskt hör två olika aspekter till traditionen: själva den levande handlingen att genomföra traderingen, tradition i aktiv betydelse, och vidare det traderade innehållet, trosarvet, tradition i passiv betydelse. Båda aspekterna hör oupplösligt samman. Man ”har” aldrig traditionen som en säker ägodel. Man har den i det att man lever och förverkligar den. Man har den bara som en mottagen gåva för att ge den vidare. Tradition är därför aldrig något dött utan alltid en levande vidareförmedling från tro till tro.

Den teologiska förståelsen av ordet tradition

Teologiskt sett är tradition inte någon yttre angelägenhet. Tvärtom uttrycker ordet tradition, överlämnande, just det innersta i själva kristendomen.

Den kristne lever ju inte sitt liv utifrån sig själv och sina egna möjligheter. Han har tagit emot allt, sin naturliga existens såväl som sitt nya liv i tron. I sista hand har han tagit emot det från Gud genom Jesus Kristus i den helige Ande. Å andra sidan har den kristne gjorts rik för att kunna ge åt andra. Att vara kristen innebär att finnas till för andra. Det är den förebild Jesus Kristus ger oss. Han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom (2 Kor. 8:9). Därför utlämnade han sig själv i döden, för att vi skall leva. Även här talar Nya testamentet om överlämnande. I traditionen handlar det alltså om att Jesus Kristus som den uppståndne och upphöjde Herren överlämnar sig åt oss i den helige Ande.

Om denna hans självutgivelse skall vi vittna och så ge den vidare åt andra. Gud verkar och ger på mänskligt sätt. Gud behöver människor och vill ha dem som förmedlare av sina gåvor. När Gud överlämnar det nya livet sker det genom mänsklig förmedling. Detta sker inte genom att vi endast ger något vidare, sådant som sanningar, bud och erfarenheter. Enligt Jesu Kristi förebild måste vi istället snarare engagera oss själva och göra oss själva till en gåva för andra. Att ge tron vidare kräver oss själva som personliga trosvittnen. Också i denna mening är kristen tro självutgivelse. Det förverkligas genom vittnen som satsar sig själva, som vittnar med hela sin existens.

Nu är tradition som livsprocess redan allmänt sett ett intersubjektivt och kommunikativt skeende. Tradition förutsätter språket, vilket som sådant är ett vi-fenomen. Varje tradition är bunden till sin egen språkgemenskap. Det teologiska traderandet sker inom kyrkans språkgemenskap. Redan för Paulus är det inte den heliga Skrift som är trons egentliga urkund, utan kyrkan, de troendes församling. Den är ”ett brev från Kristus, utskrivet av mig, inte med bläck utan med den levande Gudens ande, inte på tavlor av sten utan i era hjärtan, på tavlor av kött och blod” (2 Kor. 3:3). På motsvarande sätt heter det i de gamla trosbekännelserna inte ”jag tror” utan ”vi tror”. För kyrkofäderna var det den levande tron i kyrkan som var sanningens och trons rättesnöre. Traditionen blir levande genom den aktiva integrationen i kyrkans liv, i hennes liturgi och diakoni.

Jesus Kristus utlämnar sig i och genom kyrkan för att ständigt vara närvarande där. Den levande vidareförmedlingen av tron sker i kyrkans hela liv, inte enbart i – förment eller verkligt – förstenade dogmatiska formler. Det senaste konciliet säger: ”Så för kyrkan genom alla tider i lära, liv och liturgi vidare till varje generation allt det som hon själv är, allt det som hon tror” (Dei Verbum 8).

3. Tradition som levandegörande tolkning

Enligt kristen övertygelse är sanningen en gång för alla uppenbarad i Jesus Kristus. Jesus Kristus är den slutgiltiga sanningen om Gud och människan (Gaudium et spes 22). Det ligger alltså i sakens natur att det inte finns någon fortsatt uppenbarelse utöver Jesus Kristus, utan det gäller endast att vara trogen mot den grund som en gång för alla är lagd i honom. Det är på detta sätt man måste förstå Nya testamentets och de tidiga kyrkofädernas ständiga förmaning: ”Låt inte förvirra er! Håll fast vid det som ni har tagit emot!” Men trohet är skapande. Den helige Ireneus av Lyon, en av de mest tilltalande teologerna från kyrkans första tid, beskrev det som den helige Andes uppgift att hålla kyrkans tro ung och frisk och att ständigt på nytt göra Jesus Kristus närvarande. Tolkning ger traditionen liv.

Det handlar alltså om en levande tradition, som skall göra rikedomarna från en förgången tid fruktbara i nuet. Paulus säger att detta inte är möjligt utan att man blir allt för alla (1 Kor. 9:22). Därför måste kyrkan ständigt på nytt ge akt på tidens tecken. Hon måste fördjupa sin tro i ljuset av den egna tidens frågor, och omvänt måste hon belysa den egna tidens frågor. På så sätt finns det alltså inte bara en teologi- och fromhetshistoria utan också en verklig dogmhistoria. Så gav påven Johannes XXIII Andra vatikankonciliet i uppdrag att genomföra ett aggiornamento, dvs. att göra kyrkan och tron relevanta för vår tid. Han skiljde mellan det förblivande trosinnehållet och det föränderliga uttryckssättet (Gaudium et spes 62).

Tradition i teologisk betydelse är alltså något annat än traditionalism. Men levande tradition är också något annat än anpassningsbar, okritisk modernism. I det citerade uttrycket från den helige Ireneus handlar det ju inte om det nya i vår historiska situation utan om det outtömligt och oförbrukat nya hos Jesus Kristus.

Den egentliga krisen i förmedlingen av tron består inte i bristande anpassning till vår situation utan i bristande anpassning till Jesus Kristus, oförmågan till Kristi efterföljelse. Kyrklig tradition blir av aktuell betydelse inte genom att man är på jakt efter att vara dagsaktuell utan genom att Jesu Kristi aktualitet görs tydlig.

En för vår tid anpassad trosförkunnelse kan därför inte innebära att förkunnelsen i största möjliga mån anpassas efter våra dagars behov. Mode definieras ju just därigenom att det redan imorgon inte längre är modernt. Inom ett rent ekonomiskt, sociologiskt, psykologiskt, kort sagt inom ett rent inomvärldsligt tänkesätt finns det inte något att hämta för kyrkans innehåll, för budskapet från Gud. Det hjälper inte heller mycket om hennes budskap enbart blir till en festlig inramning av det som sker även utan henne och t.o.m. delvis i strid mot henne. Det är meningslöst att kristna människor hoppar upp på fotstegen på tåg, som redan sedan länge är på väg i en helt annan riktning. Enligt bergspredikan skall de kristna vara jordens salt, men inte alls något sötningsmedel. Salt måste ha en skarp smak, bara då kan det bevara friskhet och smak.

Det finns idag sannerligen skäl för kristendomen att vara jordens salt, ty i vår materialistiska civilisation blir viktiga, sant mänskliga temata i stor utsträckning förträngda eller omtydda. Hit hör t.ex. ansvar, skuld, åldrande, sjukdom och död. Men där döden förträngs, förlorar också livet sin spänning. Man kan då inte längre verkligen fira en fest, ty i varje verklig fest realiseras livets seger över döden. På så sätt är den moderna människan i stor utsträckning alienerad från det verkliga livet, hon lider av en verklighetsförlust. Just i denna situation måste vidareförmedlingen av tron utveckla sin kritiska kraft att avslöja de mörklagda sammanhangen och öppna oss för nya, glömda och förträngda minnen och möjligheter till ett verkligt, befriat liv.

4. Traditionens innehåll

Teologiskt sett finns det inte en mängd olika traditioner utan bara en enda tradition, som utläggs och utvecklas i många underordnade traditioner, nämligen det enda evangeliet om Gud, som genom Jesus Kristus i den helige Ande är människans och världens räddning.

Det innebär att trons egentliga innehåll endast är Gud; allt annat bara i den mån det har en relation till Gud (Thomas av Aquino). Frågan om Gud, Jesu Kristi Gud, måste därför bli kristallisationspunkten för kyrkans vidareförmedling av tron. Ju mer kyrkan håller sig till detta sitt ursprungliga och egnaste innehåll, desto mer är hon också hos människorna och världen. Att den kristna tron har sin mittpunkt i Gud är inte någon motsats till att människan står i centrum, utan det innebär att människan kommer fram till sin slutgiltiga bestämmelse. Romano Guardini sade en gång: ”Endast den som känner Gud, känner människan.” Ty människans hjärta är så stort, hennes längtan så vid och hennes hopp så högtsträvande att inget ändligt, hur stort och värdefullt det än vore, slutgiltigt kan uppfylla människan och bli allt för henne. Endast den oändlige Guden är det fulla svaret på den fråga som människan har och ännu mycket mer är (Gaudium et spes 21). Endast Guds mysterium svarar mot människans mysterium. Den oförglömlige Karl Rahner inskärpte ständigt att närheten till Gud och den mänskliga friheten inte står i motsats till varandra, utan att de båda istället växer i samma utsträckning. Först genom gemenskap, vänskap och enhet med Gud blir människan till människan. På så sätt kan kyrkan utifrån sin egen tros grund och centrum övervinna det ovan beskrivna problemet med identitet och relevans. Just som Guds folk kan hon vara människornas kyrka.

Konkreta krav idag

1. Vidareförmedlingen av tron i våra dagar måste präglas av missionsanda. Vi behöver en ny kateketisk rörelse, en ny evangelisationsrörelse. Kanske måste man t.o.m. tala om en trons alfabetisering. Tron och kyrkan är visserligen redan till sitt väsen präglade av missionsanda, men nu och i framtiden måste detta understrykas på ett alldeles särskilt sätt. Detta gäller i princip globalt. Den katolska tron har aldrig kunnat låsa in sig i en lokal provinsialism och ännu mindre idag, då det blir allt tydligare att mänskligheten utgör en enhet med ett gemensamt öde. Just idag behöver vi i ordets egentligaste bemärkelse tänka och handla världskyrkligt. Därvid är det inte bara vi som har något att ge, vi tar också emot mycket. Just från de kateketiska rörelserna i tredje världen har vi avgörande lärdomar att hämta.

Men denna missionsdimension gäller också här i det s.k. kristna västerlandet. Under medeltiden och början av den nya tiden skedde vidareförmedlingen av tron inte så mycket genom personlig omvändelse och trosavgörelse från den enskildes sida utan genom ett kristet präglat samhälle med sina symboler och riter, inklusive det sociala tvånget. Normalt krävdes det inget mod för att vara kristen, det krävdes tvärtom mod att inte vara det. I vårt århundrade har den kristna tron förlorat nästan alla yttre samhällsstöd. Den enskilde troende och den enskilda kristna församlingen är hänvisade till sig själva. I denna nya situation måste en ny slags förmedling av tron komma i första hand: en missionerande vidareförmedling av tron till vuxna, framförallt till frågande, sökande och oroliga men även till distanserade och skeptiska människor i mogen ålder. Religionssociologerna visar att i vårt samhälle, präglat av mobilitet, labilitet och pluralism, fenomenet omvändelse har fatt en historiskt sett ny betydelse när det gäller det pastorala arbetet. Förmedlingen av tron kommer i vår tid i allt högre grad att bli evangeliseringsarbete som för till omvändelse.

När vi talar om vidareförmedlingen av tron far det alltså inte bara handla om att göra de troende än mer troende och de fromma än frommare, hur viktigt detta än må vara. Vi måste äntligen sluta med att bara ägna oss åt den kyrkliga innerarkitekturen och diskussionerna om vilka tavelramar som först måste dammas av, medan hela huset står i ljusan låga. Vi måste sluta upp med att bara ägna oss åt inomkyrkliga problemställningar och vi bör ge upp den defensiva hållningen utåt som bara syftar till att bara behålla en status quo. Vi måste bli en kyrka i och för världen idag, genom att vi låter trons hopp och tillförsikt leda oss till handling. På så sätt förs verkligen tron vidare.

2. Till trosförmedlingens missionerande karaktär hör först och främst att ge tron vidare till nästa generation. Det innebär en pastoral satsning på ungdomen. Den är redan biologiskt sett kyrkans framtid. Ungdomlighet hör förvisso inte bara till en viss åldersgrupp. Ungdomlighet hör samman med ett avsnitt av livet som inte är slutgiltigt utan övergående. Hit hör därför nonkonformism, känslighet för orättvisa och osanning, skapande förändring och förnyelse.

Ungdomlighet skulle kunna vara symbolen för kyrkans vilja att förnya sig själv och världen. Kyrkan behöver ungdomen för att kunna vara sig själv, och ungdomen behöver kyrkan för att i sitt sökande efter en framtid inte falla för de moderna förförarna (jmf. Puebla 1206 fl:).

En sådan satsning på ungdomen är av flera orsaker inte lätt. Den är svår framförallt därför att den förutsätter en trovärdig vuxenkyrka, eftersom det fordras verkliga trosvittnen. Det har alltid hört till den kristna trons väsen att den behöver verkliga trosgestalter som vittnen. Tron är ju till sitt väsen i behov av verkliga budbärare. Detta för kristen tro så typiska drag är på ett särskilt sätt viktigt i dag. I den mån som tron förlorar sina samhälleliga stöd behövs det personliga trosvittnen, som i ord och handling lever så att den kristna tron blir till ett föredöme. Bara på så sätt kan det uppstå nya identifikationsmöjligheter. Bara genom enskilda ”radikala” kristna kan den kristna tron verka övertygande och medryckande.

Det innebär i klartext: vi behöver inte en liberalistisk urvattning av kristendomen till en allmän humanism. Vår tid behöver radikala kristna, det är dags för helgon. Alla kristna är kallade till det, och på ett särskilt sätt lekmännen, som har världens helgande och ett heligt liv i världen som uppdrag. Men även ordnarna har i vår tid en särskild betydelse, om de nämligen är trogna sitt uppdrag att bemöda sig om en radikal kristen existens enligt de evangeliska råden. Och slutligen är det på tiden att inte uppfatta kyrkans ämbete främst utifrån hennes yttre ledarfunktion, utan istället som ett ämbete vars huvudsakliga uppgift är att vittna om tron. Kyrkan kan bli ung bara genom personliga trosvittnen.

3. Förmedlingen av tron är en av kyrkans mest väsentliga uppgifter. Det rör sig här inte om att ge vidare en enskild persons privata tro och troserfarenhet, inte heller om enskilda teologers privata system, teorier och hypoteser. Detta har allt sin berättigade plats, men här rör det sig i första hand om kyrkans offentliga tro som förmedlats genom traditionen, är gemensam och allmänt bindande. Kyrkan förblir tiderna igenom trons subjekt.

Det handlar om att i en värld som har blivit historielös återuppliva historien och låta kritiska påminnelser komma upp till ytan, för att låta dem bli alternativ till ett endimensionellt samhälle och på så sätt skapa framtidsperspektiv. Den personliga troserfarenheten och den teologiska trosreflexionen förutsätter båda kyrkans tro. Först när de bärs upp av allas gemensamma tro, förfaller de inte till godtycklighet. I stället för att hela tiden bara tala om församlingen skulle vi därför åter tydligare tala om kyrkan och om kyrkans tro.

Målsättningen för den begärda kateketiska förnyelsen är inte indoktrinering utan en tro som är personligt tillägnad, personligt ansvarig och kan svara på våra dagars utmaningar, en vuxen och myndig tro. Denna vuxna tro är ingen fixerad ståndpunkt utan en väg och en process där kyrkan måste ledsaga den enskilde.

Tron är en handling av hela människan, alltså också en förståndsakt. Därför är tron enligt katolsk uppfattning ingen ren paradox. Tron är endast som intellektuellt redlig Gud och människan värdig. Trons intellektuella redlighet är i vår tids vetenskapliga värld med den starkt höjda allmänbildningsnivån dubbelt viktig. Men som så ofta är vi, dagens kristna, även härvidlag dåligt anpassade till tiden. Kanske beror det på bekvämlighet eller på rädsla för den intellektuella utmaningen. Många drar sig tillbaka till den trevna emotionella miljön, till troendet i en liten och välkänd grupp eller till det egna existentiella avgörandet. De drar sig tillbaka från den intellektuella diskussionen och den offentliga debatten och vägrar därmed att öppna sig för den myndiga och vuxna tro som behövs för att undvika avskärmning och gettobildning och som möjliggör dialog och diskussion.

Därför har vi i den nya katekesen försökt framställa kyrkans tro med de moderna frågorna kring ateism, naturvetenskap och modern historisk-kritisk exegetik som bakgrund och diskussionsunderlag. Vi behöver idag lekmän som är väl informerade och kunniga om den egna tron. Även för prästerna kräver det pastorala arbetet mer av teologiskt arbete. Vi behöver också en förnyelse av vuxenkatekumenatet och av hela bildningsverksamheten bland de vuxna.

Annars kommer inte heller de i och för sig mycket viktiga nya rörelserna i kyrkan, såsom böne- och samtalsgrupper, att på ett verksamt sätt kunna bidra till en förändring och i längden inte heller själva kunna överleva. Annars kommer också det så betydelsefulla samhällsengagemanget snart att rinna ut i fraser och paroller. En procentuellt sett allt mindre kyrka kan hävda sitt universella anspråk och inte bli bara en sekt, endast om hon kan visa argument för tron och övertyga med dem. Bara så kan hon verkligen vara det som det senaste konciliet har beskrivit henne som: frälsningens universella tecken.

Övers. Ulf Jonsson