Chagalls bibliska bilder

Flygande åsnor, en fiolspelande man med ett gethuvud, svävande kärlekspar i en väldig blombukett – sådana är väl de motiv man vanligen förbinder med Marc Chagall. Den livsglädje och kärlek till världen som utstrålar från hans verk har gjort honom till en av vår tids inte bara mest beundrade utan mest älskade konstnärer. Men han hade fler strängar på sin lyra – eller färger på sin palett vore väl en lämpligare metafor. Ämnen från Gamla testamentet utgör en viktig del av hans produktion, och på sin sällsynt fruktbara ålderdom skapade han bilder i det stora formatet, framförallt glasfönster, i en rad kristna kyrkor, däribland katedraler i både England och Frankrike.

Detta är anmärkningsvärt med tanke på hans judiska bakgrund. Han kom från en chassidisk rysk miljö; vill man se hur strängt fromma chassidiska judar betraktade måleriet, kan man läsa en amerikansk roman som utspelas i New York kring andra världskriget, My name is Asher Lev av Chaim Potok, 1972, översatt som ”jag är den kände Asher Lev”. Måleriet är något alltigenom förkastligt, särskilt illa genom att det förbinds med kristendomen. Denna insidesskildring av en religiös värld som helt och hållet avgränsar sig från all den omgivande icke-chassidiska kulturen är en fascinerande kontrast till den självklara öppenhet som präglar Chagall. Bibeln fängslade honom alltsedan barndomen, och han såg den som den djupaste av alla källor till poesi.

Motiven

Mest känt är Chagalls måleri väl för de många kärleksparen, som ofta svävar eller flyter i luften; tyngdlösheten är ett genomgående drag hos honom, liksom de starka färgerna och den enkla figurteckningen. I bakgrunden finns gärna djur som antingen är sammansmälta av olika varelser (t.ex. en fisk med vingar) eller som annars är påfallande genom att de bär på föremål, sådana som en ljusstake. Denna personliga stil använde han också, när han skapade sina stora bibliska bilder. Det går inte att ta fel på vem som är konstnären bakom bilden. Däremot är det inte alltid lätt att dechiffrera bilderna och se vilka inslag som är illustrationer till den bibliska berättelsen och vilka som är utslag för hans personliga stil. Själv kommenterade han inte sina bilder och uppmuntrade inga systematiseringar av symboliken.

De gammaltestamentliga ämnena dominerar, naturligt nog, i hans verk, men han framställer också påfallande ofta centralt kristna ämnen. Den korsfäste återkommer gång på gång i hans verk, ibland som dominerande gestalt men också insmugen som en detalj i en större bild med andra motiv. En version är mannen som bär på korset. Likaså är Maria (Modern) med Barnet ett vanligt motiv i hans bilder. Stundom möter man exempel på det sätt att läsa Gamla Testamentet som dominerade äldre kristen teologi, det typologiska, där scener ur Nya Testamentet motsvaras av motsvarande scener ur det Gamla. Ett centralt motiv i Chagalls bilder är Abrahams offer, scenen där Abraham på Guds befallning just skall döda sin son Isak som ett offer (strax innan ängeln kommer med Guds kontraorder), och när man ser närmare efter möter ofta i bakgrunden en korsbärande eller korsfäst man, alltså Kristus själv. Liksom Abraham var beredd att offra sin egen son, lät Gud Fader sin Son gå i döden för människornas frälsning.

De gammaltestamentliga motiv som Chagall ofta framställer i bild är centrala scener: Människans skapelse – där Adam och Eva är skildrade med all den ömhet och glädje som utmärker alla hans älskande par, oberoende av sammanhanget -, Utdrivandet ur Paradiset – också denna scen återgiven med mjuk ömsinthet -, Syndafloden med Noas ark, de stora patriarkernas liv, främst då Abraham. Han får besök av Herrens tre änglar – den scen som stundom har kallats för Den gammaltestamentliga treenigheten och som har spelat största roll för det ryska ikonmåleriet. Abrahams sonson Jakob flyr senare till främmande land och har en dröm på vägen, där han ser Guds änglar vandra upp och ner på en stege mellan himmel och jord. Vid ett annat tillfälle brottas han med en sällsam främling, som är en Guds ängel (den som ger Jakob namnet Israel). Också dessa nyckelscener återkommer hos Chagall. Kanske den vanligaste bibliska gestalten hos honom är Mose, ofta framställd med lagens tavlor; från hans panna utgår strålknippen, som ser ut som horn. Det heter i den hebreiska texten att Moses ansikte strålade så, när han hade talat med Gud, att människor inte kunde se på honom, innan glansen hade avtagit. Den stora latinska bibelöversättningen, Vulgata, missuppfattade ett ord och lät istället Mose bli behornad. Dessa horn möter sedan i den europeiska konsten som ett för Mose (mest känt kanske i Michelangelos storslagna skulptur) – och är idag ganska förvirrande för mindre bibelvana åskådare, som tror att bara djävulen kan bära horn.

David är en annan central gestalt, som konstnären ofta framställer med ett stränginstrument; enligt traditionen var det David själv som hade skapat den liturgiska poesins huvudverk, de 150 psalmerna i Psaltaren. Andra händelser i den store kungens liv var mindre hedrande, som hans förhållande till Batseba, en gift kvinna, vars make den kunglige älskaren sänder i döden. Också detta älskande par möter inte sällan hos Chagall.

Det judiska folkets lidanden under fiender, krig och deportation drev de stora profeterna till ord av klagan och tröst. Särskilt i sina mindre verk har Chagall ofta framställt profeterna, främst Jesaja och Jeremia, och då ibland i mörka och skrämmande färgtoner som skiljer sig helt från hans vanliga glädje åt färgen. Men Jesajas löften om det kommande fredsriket har också inspirerat honom till en rad bilder.

Många av Chagalls gestalter ur Bibeln är förhållandevis lätta att känna igen på bild, men i fråga om andra kan man behöva en auktoriserad benämning för att alls tolka dem rätt.

Liv och konstnärliga tekniker

Chagall föddes 1887 i den vitryska staden Vitebsk, upplevde den ryska revolutionens första berusande tid, när allt verkade möjligt att förnya, men bosatte sig efter några år i Paris. Under andra världskriget måste han flytta till USA men återvände senare till Frankrike, där han dog – mätt av år, vill man gärna säga – 1985. Han blev alltså närmare hundra år och – vad som är mer anmärkningsvärt – sina största och märkligaste verk utförde han i den ålder när vanligt folk far nöja sig med att vara pensionerade.

Då började han också på allvar pröva på en rad tekniker som var nya för honom. Tidigare arbetade han mest med tavlor och grafik, men på 1950-talet tog han itu med sådana medier för bild som mosaiker, glasfönster, keramik, senare också gobelänger och muralmålningar. Ett påfallande stort antal av dessa bilder har bibliska motiv. Det rör sig inte endast om beställningsarbeten, även om han vid denna tid var efterfrågad av de mest skilda institutioner.

I Nice skapade han ett eget museum över sina verk, som heter Message biblique (Det bibliska budskapet), varav man ser hur centrala just dessa ämnen var för honom. Chagall donerade konstverken, bland annat sjutton tavlor i stort format, kommun och stat stod för tomt, bygge och drift. Museet blev färdigt 1973, ett av de mest attraktiva i den glädjande långa raden av museer på Rivieran för modern konst.

Redan 1930 fick han av en framsynt förläggare ett uppdrag att illustrera Bibeln, och i detta syfte reste han till Palestina – ”jag ville röra vid jorden” – även om själva arbetet utfördes i Paris. Det blev med tiden och långa avbrott etthundrafem etsningar, som publicerades 1957. Då hade han redan börjat arbeta på målningarna till museet Message Biblique; de blev färdiga 1966. En lång rad av hans tavlor i olika samlingar tar likaså upp ämnen från Gamla testamentet, liksom judiska motiv, sådana som bedjande rabbiner, är vanliga hos honom.

Grafiken koncentrerar sig i enkla former på en eller ett par figurer, tecknade med de lösa linjer som utmärker hans stil; en uppsättning finns i museet i Nice, medan de 17 tavlorna där är i stort format, mellan två och tre meter i höjd och bredd, och sprakar av färg, vare sig det rör sig om kärleksskildringar från paradiset och ur Höga visan eller om dramatiskt laddade scener ur det forna Israels historia. Ett annat medium för bild fick nytt liv hos Chagall, det målade glaset.

Glasfönster

Redan i början av 1950-talet studerade han fönstren i katedralen i Chartres, en av de bäst bevarade serierna från gotiken. Det är en konst som är beroende av ljuset; när solen faller rakt genom det färgade glaset, far det en lyskraft som av ädla stenar. Tekniken är krävande och kostsam; glaset far sin färg under själva smältningen av sand och aska vid hög temperatur. Denna färg kompletteras med målning ovanpå de utskurna bitar som sätts samman likt en mosaik. Det målade glaset släpper inte igenom mycket ljus, och smaken förändrades med tiden så att man i vissa kyrkor till och med tog bort en del av de målade fönstren för att få in ljus. Med 1800-talets historiserande smak väcktes intresset för målat glas på nytt, men resultatet blev ofta skrikigt eller blaskigt. Chagall – liksom andra glaskonstnärer efter andra världskriget, t.ex. Bo Beskow i Skara – anknöt till den intensiva färgen i de gotiska fönstren, men han bibehöll de tekniska egenheterna i sin egen målarstil, vilket ställer särskilda krav på glasmästaren. Han hade den stora turen att finna en hängiven medhjälpare, Charles Marq, i Reims, vilket gjorde det möjligt att överflytta stilen till detta nya medium. Som man kan vänta sig av Chagall spelar färgen en överväldigande roll, ofta djupt himmelsblå toner.

Medan i medeltida glas de illustrerande bilderna är inramade av bårder, har de mer figurtäta scenerna här ingen annan avgränsning än de olika färgfälten. Här finns ingen illusion av rymd eller djup, utan figurerna vilar platt eller kanske snarare flyter mot sin bakgrund. Proportionerna dem emellan är inte heller avsedda att belysa deras inbördes relationer. Förutom den bibliska scenens gestalter förekommer ett myller av bifigurer, där också de typiskt chagallska dj uren har sin givna plats, och dessutom geometriska, nästan kubistiska fält. En ofta betydelsebärande detalj är stegen; Chagall framställer gärna Jakobs dröm, där änglarna på en stege går mellan himmel och jord, men även vid korsfästelsen kan den förekomma liksom i andra sammanhang. Läsningen av bilden är ingalunda okomplicerad, utan som alltid inför skildringar i så stort format som fönstren i andaktsrummen har åskådaren nytta av en auktoriserad beskrivning. En extra svårighet ligger i att den angivna titeln ibland är mycket allmän och inte i sig räcker till för att placera bilden i dess entydiga sammanhang. Anmärkningsvärt är att spröjsarna ofta går rakt igenom figurernas ansikten, så att de kan tyckas stå bakom ett galler.

I Jerusalem och annorstädes

Hans första riktigt stora verk i denna teknik blev färdiga 1962 för den lilla moderna synagogan i Hadassah-sjukhuset utanför Jerusalem; den domineras av en väldig lanternin av glas, med tre stora fönster, avrundade upptill, i vart och ett av de fyra väderstrecken. Varje fönster är ägnat en av Israels tolv stammar, med utgångspunkt i Jakobs poetiskt hållna välsignelse av sina söner (i näst sista kapitlet i Första Mosebok). Varje fönster har en dominerande grundfärg, därav tre i gult, av tekniska skäl en svårhanterlig färg, två i rött, tre i grönt och de återstående i olika blåa toner. Ett uttryckligt villkor från beställarnas sida var att inga människor fick avbildas. Istället fylls fönstren av djur – fåglar, fiskar, däggdjur – med symbolisk anknytning till de tolv stammarna liksom av sådana bilder som ljusstaken, lagens tavlor, jubelhornet och kronan.

En meditativ karaktär över konfessionella gränser var väl önskvärd för det stora blåskimrande fönstret från 1964 i Förenta Nationernas byggnad i New York, men i myllret av figurer finns här också en korsfäst Kristus liksom en nerflygande ängel och en gestalt som mycket liknar Chagalls många sörjande profeter; det är ägnat minnet av Dag Hammarskjöld och heter Freden.

Chagall fick många uppdrag att utsmycka kristna kyrkor, både små landsortskyrkor och historiskt mättade katedraler, de flesta i Europa. Sina första glasfönster gjorde han 1957 för dopkapellet i kyrkan i Plateau d’Assy i Savojen, där en lång rad samtida konstnärer medverkade i ett ambitiöst projekt att sammanföra kyrkan och den modernistiska konsten. Dessutom gjorde Chagall där också två lågreliefer med motiv ur Psaltaren och en mur i keramik, som framställde Övergången av Röda Havet; han tillfogade en inskrift ”1 frihetens namn för alla religioner”. De två fönstren är i grisaille (grått som genomgående färg) och framställer änglar i profil, med olika attribut.

Senare beställdes glasfönster av honom från många håll, franska katedraler: i Merz och i Reims, en tysk kyrka i Mainz, katedralen i Chichester och en liten kyrka i Tudeley i England, Fraumunster i Ziirich och i ett kapell i den franska staden Sarrebourg (sydöst om Merz). I USA gjorde han både Den barmhärtige samariten och senare Profeterna i kapellet i Pocantino Hills, New York. Dessutom inrymmer hans eget museum i Nice tre fönster, som i abstrakta former framställer Skapelsen och Vilodagen.

Metz, Zurich, Reims

Under 1960-talet utfördes en rad målningar för olika fönster i katedralen i Merz; motiven är tagna ur Gamla Testamentet, alltifrån skapelsen och utdrivandet ur paradiset över bl a Abrahams offer, Jakobs dröm, Mose vid den brinnande busken och Uttåget ur Egypten till David med Batseba och Jeremia.

I Schweiz invigdes 1970 glasmålningar i Fraumunster i ZiIrich. De fem fönstren är påfallande långsmala och domineras av var sin lysande färg, blått (Jakobsfönstret), grönt (Kristusfönstret), gult i öst (Sionsfönstret), i söder och norr respektive gult med rött (profetfönstret) och blått med rött (lagens fönster). Mittfönstret, det gröna, är något högre än de två sidofönstren och visar Korsfästelsen och nedanför den Jungfru Maria med barnet.

Figurerna är inte alltid helt lätta att urskilja. Jakobsfönstret visar Jakobs dröm med änglarna som stiger upp och ner och hans egen brottning med ängeln. På Sionsfönstret spelar kung David harpa längst ner, medan en ängel blåser i jubelhornet i toppen. Bland profeterna syns Elias brinnande hästar; på lagens fönster står Mose högst med lagens tavlor. För övrigt syftar fönstret på det kommande messianska fredsriket. Ett rosettfönster med virvlar i färg visar bland annat skapelsen.

I Reims har Chagalls tre fönster – invigda 1974 – en dominerande placering i ett Maria-kapell; eftersom katedralen är särskilt nära förbunden med de franska medeltida kungarna, är en rad scener tagna ur deras historia. Mittfönstret visar på vänstra halvan Abraham och på den högra den korsfäste Kristus. Det vänstra fönstret ägnas motivet med Jesse rot och stam. Ur den sovande mannens bröst växer ett träd med generationerna av hans framtida avkomlingar, som kulminerar i Maria med barnet. Till höger möter den franska historien, där starka röda eller gröna toner lyfter fram gestalterna ur den blå bakgrunden. Här döps den förste kristne franske kungen, Chlodwig (Clovis), här smörjes Sankt Ludvig till kung och sedan skipar han rättvisa under en ek i Vincennesskogen, här övervakar Jeanne d’Arc kröningen av Dauphin till Karl VII. I de avslutande rosettfönstren tycks alla färger mötas i en ljusets dans.

Sarrebourg, England, Mainz

1976 blev ett stort fönster- 8 gånger 5 meter- färdigt i ett gammalt franciskankapell i staden Sarrebourg, nära Merz. Mot en blå bakgrund växer Livets träd som en väldig bukett i gröna och röda toner runt det första människoparet. På sidorna förekommer centrala bibliska scener, till vänster nertill Jesu intåg i Jerusalem och upptill korsfästelsen, till höger mindre lättolkade scener (Jesaja, Bergspredikan) som kulminerar i Lagens tavlor. Framställningen syftar på vägen till Guds fredsrike, därav namnet Freden.

1978 invigdes ett fönster i katedralen i Chichester, där spelande figurer på en praktfull röd grund med blå och gröna inslag illustrerar den sista psalmen i Psaltaren, nr 150, med dess jublande uppmaning att prisa Herren med alla musikinstrument. I Tudeley i Kent, en plats som annars inte gör mycket väsen av sig, hade han några år tidigare utfört fönstren i den lilla kyrkan som ett minnesmärke över en ung judisk flicka som hade drunknat; havsblå färger dominerar. Både Den korsfäste och Maria (eller Modern) med barnet finns med på östfönstret liksom flickan själv, som vilar i vågorna. Söderfönstren går i solgult, norrfönstren i blått och purpur.

Slutligen utförde han en rad fönster till Stefanskyrkan i Mainz, färdiga 1981. Där dominerar igen blått. Centralfönstret i koret visar nerifrån och upp Abraham får besök av änglarna, hans förbön för Sodom och Gomorra, hans offer av Isak, Jakobs dröm, Mose med lagtavlorna. I trepasset finns en ängel med en sjuarmad ljusstake och en människa blåser i jubelhornet.

Sidofönstren visar bl a Skapelsen med regnbågen som valv, paradiset, Noa och Debora, som var och en på sitt sätt räddar folket, Elia, Isak söker sig en hustru, David som sångare och med Batseba. Löftet till Abraham att alla folk skall välsignas i hans namn illustreras av Korsfästelsen samt Saras längtan efter en son. I trepassen står den flerarmade ljusstaken, som representerar sabbatsfirandet, och lagens tavlor.

Därmed finns fönster av Chagall i fyra städer inom ett geografiskt begränsat område: från Reims i väster över Merz och Sarrebourg till Mainz i öster.

Mosaiker och textilier

Han har också utfört en rad mosaiker och textilier. Vid en damm, som speglar bilden, skapade han i sitt eget museum en väggmosaik med ett bibliskt motiv, Elie himmelsfärd, medan han för parlamentet i Jerusalem, Knesset, utförde en väggmosaik, Klagomuren, och därtill golvmosaiker av Landsförvisningen och Befrielsen – och en mosaik finns i kapellet SainteRosalie i Les Arcs, annars knappast en namnkunnig plats. Andra mosaiker har helt andra typer av motiv, som ”Odysseus” i universitetet i Nice eller ”De fyra årstiderna” på ett väldigt rektangulärt block med mosaiker på alla fyra sidor, National Square i Chicago; samma motiv dekorerar också en vägg i en bank i staden.

En betydligt mindre vanlig teknik för honom är textila framställningar, men i Knesset i Jerusalem finns tre stora gobelänger, på sammanlagt 100 kvadratmeter, färdiga 1969, som framställer Skapelsen (eller Freden), Uttåget ur Egypten och Kung Davids intåg i Jerusalem; de vävdes hos Les Gobelins i Paris och kan alltså även av en språklig purist betecknas som gobelänger. Av säkerhetsskäl är de inte tillgängliga för besökare utifrån. I hans eget museum i Nice finns också en stor gobeläng, dock inte med bibliska motiv.

Bibeln och Kristus

Det kan tyckas naturligt att Chagall med sin judiska bakgrund så ofta framställde gammaltestamentliga motiv, men det bör då noteras att det inte finns någon stark judisk bildtradition. Oviljan mot framställningar av människor är inte lika stark som inom islam men dock fullt påtaglig.

Framställningarna av den korsfäste Kristus är självfallna i en kristen kyrka, men motivet hade en personlig betydelse för Chagall, som inte var kristen. Särskilt under det andra världskriget målade han en rad tavlor med Den Korsfäste, som för honom framför allt tycks stå för det judiska folket och dess lidanden genom tiderna.

I Nice är Kristus på korset insatt i ett större perspektiv. Om man ser närmare på målningen av Skapelsen, finner man korsfästelsen som en del av det roterande solhjulet upptill, flankerad bland annat av lagens tavlor och en ängel med jubelhornet och på andra sidan av en gammal man med en stege och en ljusstake. På en keramisk tavla med samma motiv på museet är korsfästelsen ännu mer framträdande. På målningen av Abrahams offer skymtar den korsbärande Kristus i övre högra hörnet; här anknyter Chagall, som tidigare nämnts, till den gamla kristna typologin, som ständigt ställde samman de två scenerna med Isaks (tilltänkta) offerdöd och Jesu död.

Tre av de dominerande bibliska gestalterna i Chagalls värld framställs i skulptural form i Nice: Mose – med lagens tavlor och hornen på pannan -, kung David med harpan och en hårt stiliserad Kristus i naken halvfigur.

Bibliska motiv utgjorde en viktig del av Chagalls konstnärliga verk i varje fall alltifrån 1930, när han började arbeta med en lång serie etsningar, men sina viktigaste framställningar av bibliska motiv gjorde han när han hade kommit i pensionsåldern och till stor del i tekniker som han tidigare inte hade prövat på: mosaiker, gobelänger och framför allt glasfönster. De bibliska gestalterna antar Chagalls karakteristiska former, där färgen är det sant livgivande elementet. Någon undran om man i vår tid längre kan framställa Bibeln i bild känns inte aktuell inför dessa oemotsägliga livstecken!

1 Inom folkbildningen har SKS. Sveriges Kyrkliga Studieförbund, sammanställt ett material kring Chagalls bibliska bilder, som förutom texthäfte och diabilder omfattar en serie på 15 litografier. Jean Leymarie har skrivit texten till flera böcker om Chagalls sena verk (fönstren i Jerusalem, museer i Nice). Om kyrkan i Tudeley, se artikel av Elisabeth Stengård i Kyrkans Tidning 1992:4.