Chrysostomosliturgin nu på svenska

Johannes Chrysostomos liturgi har för första gången någonsin publicerats i svensk översättning direkt från det grekiska originalet. Den är den huvudsakliga liturgin inom bysantinsk rit och används dels av alla östortodoxa kyrkor, dels av bysantinska unierade inom den katolska kyrkan.

Initiativet till den svenska liturgiöversättningen har inte kommit från Sverige. Det är Finlands ortodoxa kyrka som står bakom det ambitiösa, fleråriga projektet som blev färdigt i våras. Även finansieringen är finländsk. Trots att bara en bråkdel av de svenskspråkiga ortodoxa bor i Finland, var det avgörande för projektet att det stod under finländskt huvudmannaskap.

Dock är det främst i Sverige som den nya översättningen kommer att användas. I Finland finns mycket få svenskspråkiga ortodoxa. De flesta bor i Helsingfors församling. Där är fader Mikael Sundkvist, finlandssvensk, ansvarig för den svenskspråkiga verksamheten.

”Under lång tid har det funnits behov av texter på svenska, inte bara själva liturgin. De texter som funnits har inte varit tillräckligt bra, det har varit knappt och bristfälligt”, säger han.

Översättningsprojektet var hans idé. Han har konkret upplevt svårigheterna med otillräckliga översättningar av de texter en präst behöver för förrättningar som liturgi, begravning, tidebön med mera.

”Oftast har det varit individer som översatt till husbehov, när man snabbt måste ha en svensk översättning av någonting – jag har själv begått samma försyndelse. Det blir inte bra. Ofta är det problem med förståelsen av grekiska, men framför allt har svenskan inte varit tillräckligt bra. Två liturgiöversättningar till svenska har funnits, men deras språk är i bästa fall föråldrat, i värsta fall fel”, säger han.

För Helsingfors ortodoxe biskop Ambrosius presenterade fader Mikael Sundkvist sin idé om att göra en ny översättning, den här gången genom att arbeta kollektivt. Han föreslog en arbetsgrupp, ledd av Finlands ortodoxa kyrka men med medlemmar även från Sverige.

”I praktiken skulle det vara lika mycket ett sverigesvenskt projekt, var min tanke. I Sverige finns sakkunskap och användare av materialet. Målet var att översättningen inte skulle uppfattas som finlandssvensk utan som en gemensam text på standardsvenska”, säger fader Mikael Sundkvist.

Projektet satte i gång år 2009, med namnet ”Utveckling av det svenska ortodoxa gudstjänstspråket”. Det finns flera finlandssvenska fonder som ger generösa bidrag till svenskspråkig verksamhet i Finland, och på det sättet finansierades projektet. Liturgin skulle översättas från den grekiska källtexten med hjälp av experter, språkvetare och exegeter – liturgin är späckad med bibelcitat och -allusioner. Målet var att översättningen skulle bli korrekt och trogen originalet, men på en vacker och fungerande nutida svenska, lämpad för ändamålet.

Fader Mikael Sundkvist, som disputerat i Nya testamentets exegetik, fick biskopens uppdrag att ansvara för projektet. En styrgrupp på fyra personer tillsattes, två från varje land. I den gruppen fattades besluten. Från Finland ingick också en annan finlandssvensk präst, fader Sergius Colliander. De två från Sverige var Michael Hjälm, teolog och serbisk-ortodox, och Paul Nordgren, rysk-ortodox kantor och en central gestalt inom ortodox kyrkomusik i Sverige.

Styrgruppen knöt sedan till sig personer vars kompetens behövdes. De fick bidra i diskussionerna men inte i besluten. I denna arbetsgrupp ingick två katoliker, övriga är ortodoxa. Två översättare anlitades för att arbeta med grekiskan: David Heith-Stade och fader Anders Piltz OP. I arbetsgruppen fanns också bland andra fader Mikael Liljeström, präst i den svenskspråkiga serbisk-ortodoxa Heliga Annas församling, och Anders Ekenberg, studierektor vid Newmaninstitutet.

Piltz och Ekenberg har översatt Missale Romanum inom Katolska liturgiska nämnden. KLN sysslar enbart med latinsk rit, men båda har också arbetat med grekiska tidigkyrkliga texter. Detta är första gången katoliker och ortodoxa samarbetat i liturgiska sammanhang i Sverige. Men det kom viss kritik mot att katoliker ingick i arbetsgruppen.

”Vi var ute efter deras kompetens. När man kritiserat att de två var med har man inte förstått att det är styrgruppen som lägger sista handen. Vi har använt en katolsk resurs och, jag måste säga, en mycket viktig resurs. Båda har haft en lyssnande och ödmjuk attityd. Jag ser personligen gärna fram emot mer gemensamt arbete med Katolska liturgiska nämnden på sikt”, säger Michael Hjälm.

Projektet var ett samarbete mellan länder, men inte mellan ortodoxa kyrkor – även om biskoparna i Sverige var informerade och införstådda. Den enda kyrka som var inblandad var Finlands ortodoxa kyrka. Enligt fader Mikael Sundkvist var det ett medvetet val.

”Idén var att administrera från Finland, för här är det en enda kyrka. Det vore mycket svårt att organisera svenska kyrkor i Sverige. I arbetsgruppen har vi plockat in individuella ortodoxa från Sverige”, säger han.

Finlands ortodoxa kyrka avknoppades från den ryska kyrkan när Finland blev självständigt 1917. Då firades redan liturgi på finska, förutom kyrkoslaviska. Hon är en av landets två officiella kyrkor, jämställd med den lutherska kyrkan men med sina 60 000 medlemmar mycket mindre. Ortodoxa i Finland är traditionellt kareler, skoltsamer och ryssättlingar. Först sedan andra världskriget bor ortodoxa utspridda över hela Finland. I dag finns tre stift, Helsingfors, Uleåborg och ärkestiftet Kuopio. Kyrkan är autonom under patriarken av Konstantinopel.

Svenskspråkiga ortodoxa har funnits sedan 1800-talet i Helsingforsområdet. Traditionellt har det varit familjer av ryskt påbrå som försvenskats. I dag har gruppen fyllts på av konvertiter och invandrare. Nu finns cirka ett tusen svenskspråkiga ortodoxa, fler än någonsin. Behovet av svenska gudstjänster ökar märkbart.

I Sverige finns ett stort antal östortodoxa kyrkor, varav åtta uppbär statsbidrag som trossamfund, men det finns även andra grupper. De åtta redovisar medlemssiffror på sammanlagt drygt 60 000 personer (knappt varannan tillhör den serbiska) men det kan finnas tiotusentals fler östortodoxa i Sverige.

Flera av kyrkorna har börjat sin verksamhet i Sverige efter de senaste årtiondenas invandring, men här finns också världens äldsta ryska utlandsförsamling, grundad 1617. Mest verksamhet på svenska finns i den serbiska kyrkan. Några ortodoxa församlingar har svenska som huvudspråk, medan många firar på svenska i alla fall någon gång ibland. Ortodoxa kyrkor i Sverige har dock inte något enhetligt språkbruk på svenska. Många nyckeltermer saknar svenska namn eller ges olika namn i olika kyrkor.

Med det ökande antalet medlemmar i Sverige har flera kyrkor skickat biskopar hit. Det finns nu en grekisk, en serbisk och en rumänsk (och dessutom tre biskopar från orientaliska kyrkor, som inte är bysantins ka). Varje östortodoxt patriarkat har sin egen jurisdiktion, och församlingar i Sverige sorterar under många olika patriarkat.

Bysantinsk rit firas även inom den katolska familjen. I Stockholms katolska stift finns två grupper med bysantinsk rit: rutener som firar på ukrainska och melkiter som firar på arabiska. Pater Mattias Grahm OSB, biskopsvikarie för de orientaliska katolska kyrkorna, tillhör bysantinsk rit. Han ser inte att det skulle kunna finnas något behov av svenskspråkiga gudstjänster inom överskådlig tid. Själv firar han bysantinsk liturgi enbart i sitt kloster i Bayern.

En präst får bara fira gudstjänst i sådan rit som han är ansluten till, men han kan vara ansluten till flera. Pater Mattias är även ansluten till den romerska. I Stockholms katolska stift är det förutom melkiter, rutener och pater Mattias bara pater Christoph Hermann SJ, som firar ukrainskt, som får fira Chrysostomosliturgin.

S:t Johannes Chrysostomos, patriark i Konstantinopel, avled år 407. Han har inte författat liturgin som bär hans namn men kan ha bidragit med vissa delar. Texten har växt fram under många århundraden.

Chrysostomosliturgin är den oftast firade av de liturgiska texterna inom bysantinsk rit, och är den viktigaste texten att översätta. Den finlandsvenske författaren Tito Collianders översättning från kyrkoslaviskan utgavs 1958 och har använts sedan dess i Finland. Språket är gammaldags men känns ändå betydligt nyare än översättningen av fader Christofer Klasson, tidigare präst i Svenska kyrkan.

Det som i romersk rit kallas brödsbrytelsen (vid Agnus Dei) motsvaras i denna liturgi av att prästen bryter Lammet, det konsekrerade brödet, i fyra delar, och säger följande.

Colliander, 1958:”Guds lamm brytes och delas, det som brytes och icke sönderdelas, alltid ätes och aldrig förminskas, men helgar de därav delaktiga.”

Klasson, 1973: ”Brutet och utdelat bliver Guds Lamm, det som brytes och dock icke delas; det som alltid ätes och dock icke förtäres men som helgar dem, som bliva delaktiga därav.”

2012: ”Guds Lamm bryts och delas ut, bryts utan att sönderdelas, äts alltid men förbrukas aldrig, utan helgar alla som får del av det.”

Fader Mikael Liljeström berättar att Klassons gammaldags språk var ett inflytande från luthersk tradition, framför allt Svenska kyrkans handbok från 1942 och 1917 års Bibel.

”Klasson översatte från tyska, därför är det kanslispråk. Översättningen är präglad av den liturgiska prosan i Svenska kyrkan och svenskan är alltså mycket arkaisk. Det var det självklara – så här ska gudstjänstspråk vara, upplevde man på den tiden”, säger han.

Så gott som all östortodox liturgi som firas på svenska i Sverige är i Klassons översättning, men i någon av de många och omfattande revideringar som gjorts.

”Jag tycker i ärlighetens namn att många av de gamla översättningarna låter som Grönköpings Veckoblad”, säger David Heith-Stade.

För att få en så korrekt översättning av grekiskan som möjligt, beställde styrgruppen två separata provöversättningar. När Piltz och Heith-Stade lämnat varsin version bearbetades dessa av hela arbetsgruppen, där också de två översättarna ingick.

”Originaltexten är utformad av bibelsprängda personer, det är det viktigaste att ta hänsyn till när man översätter”, säger Anders Piltz.

Han är nöjd med slutversionen och har inga egentliga invändningar vare sig språkligt eller teologiskt. Han berättar att hans tro och hans arbete som präst varit honom till hjälp i översättningsarbetet.

”Liturgin uttrycker samma sak som jag uttrycker varje dag i mässan. Här finns inget som är mig främmande som katolsk präst. I den ortodoxa liturgin har man med allt det tankegods som vi katoliker sprider ut under året. Allt som finns i den ortodoxa liturgin hittar du i Missale Romanum också, men man tar inte allt varje gång”, säger han.

Styrgruppen valde huvudsakligen Bibel 2000 (samt Psaltaren enligt Septuaginta, översatt från grekiska av bland andra Per Beskow och Sten Hidal) för de bibelallusioner och citat som Chrysostomosliturgin är fylld av. Det skulle kunna uppfattas som radikalt för ortodoxa som är vana vid 1917 års språk. Styrgruppen fick en del reaktioner, berättar Michael Hjälm.

”Det var ett rent pragmatiskt beslut från styrgruppen. Det finns ingen ortodox bibelöversättning på svenska. Då är det bättre att ta den vanligaste, och rätta sådant som inte överensstämmer med ortodox tradition”, säger han.

David Heith-Stade, som forskar om bysantinsk kyrkorätt, noterar hur den bysantinska miljön påverkat liturgitexten. Det ställer speciella krav på översättningen.

”Nyplatonsk metafysik är en del av den populärkulturella jargongen i Bysans. Det var ett filosofiskt fackspråk som sipprat ned till det religiösa språket”, säger han.

Han exemplifierar med det grekiska ordet hyperousios som betyder ”att vara bortom varat”. Kristna använde uttrycket för att syfta på Guds transcendens.

”Bysantinarna var också förtjusta i paradoxer, och gudstjänstspråket flödar över av dessa paradoxer. Till exempel att Gud som är obegränsad begränsas i inkarnationen”, säger David Heith-Stade.

Hela den bysantinska liturgin är sjungen, ingen del talas. Det är nödvändigt med en kör, eller i varje fall en solist som sjunger körens partier. Kören sjunger under hela kommunionen och vill körsångarna ta emot sakramentet turas de om med att sjunga.

Östlig liturgi saknar helt den västliga typ av psalmsång som består av metrisk, bunden vers i strofer. Sådant fanns det bara en smula av i väst före reformationen, men det exploderade efteråt. I öst är alla hymner skrivna så att språket är musikaliskt men texten är överordnad musiken. Så ser poesin i Bibeln ut. Tonsättningarna tillåter ett varierande antal stavelser, liknande det sätt som romersk tidebön sjungs.

Vid den mest markerade enskilda handlingen under liturgin bärs nattvardsgåvorna fram till nattvardsbordet. Närmast liknar det offertorium i väst. Då sjunger kören Kerubhymnen. Texten avslutas med tre halleluja.

Colliander, 1958: ”Hemlighetsfullt framställande keruber sjunger vi trefaltheligasången för den levandegörande Treenigheten. Låtom oss nu avlägga alla jordiska bekymmer för att emottaga alltets konung osynligt spjutburen av änglaskaror.”

Klasson, 1973: ”Vi som på ett hemlighetsfullt sätt äro avbilder av keruberna och sjunga den trefalt heliga sången för den livgivande Treenigheten. Låtom oss nu avlägga alla jordiska omsorger på det att vi må kunna mottaga allas konung som osynligt inbäres på änglaskarornas lansar.”

2012: ”Vi som hemlighetsfullt blir keruberna lika och som sjunger hymnen Trefalt helig till Treenigheten som ger liv – låt oss nu lägga bort alla jordiska omsorger, så att vi kan ta emot alltets konung som kommer osynligt åtföljd av änglarnas skaror.”

Bysantinsk liturgitext är mycket poetisk. Även romersk liturgi har poetiska delar, men texterna är skrivna i miljöer med olika stilideal. Liturgiförfattarna i både öst och väst var skolade i mycket utvecklad retorisk och litterär tradition, men i olika traditioner. Den bysantinska ligger närmare orientaliska traditioner, och är betydligt mer ordrik och lyrisk än den mer prosaiska romerska. Denna är egentligen ganska avvikande, med en stram och sparsmakad stil. Till exempel mozarabisk rit, en annan latinsk rit, är inte alls så kortfattad som den romerska.

”Den latinska liturgin är präglad av ideal av stilrenhet och stramhet. Det är inte alls den här, det är ett väldigt prunkande språk, ett blomsterspråk. Då får man se upp så att det inte bara blir komiskt när man översätter, det ska bli vackert”, säger Anders Ekenberg.

Han har arbetat mycket med att översätta kyrklig text som ska sjungas, till exempel Psaltaren för Bibelkommissionens räkning och hymner i romersk rit. Den här gången tyckte han att det intressantaste problemet var hur man hittar en bra svensk språkform för den bysantinska poesin.

”Och vad är det som egentligen händer – det grubblade jag över många gånger – när man översätter allt för detaljerat? Är det så att det skymmer? Leder det till att texten blir mer talande, eller blir den mindre talande och uttrycksfull? Översättningen kommer ju att landa i en väldigt annorlunda språkvärld. Nutida svenska, även nutida poesi, låter väldigt annorlunda. Kommer texterna att uppfattas som vackra? Jag önskar att jag hade ett bra svar på det”, säger han.

Hur den svenska språkdräkten skulle se ut visade sig bli den största svårigheten i hela översättningsarbetet. Vilken stilnivå skulle användas? Det är också en fråga som kyrkomedlemmar kan väntas ha klara åsikter om – man blir känslomässigt fäst vid det språk man är van vid. Översättningen skulle vara på högtidlig, men inte föråldrad svenska. Hur ser en värdig, kyrklig svenska av i dag ut?

Stilnivån hänger ihop med en annan fråga. Ska man översätta den bokstavliga ordalydelsen på grekiska, eller ska man betona tankeinnehållet i stället för bokstaven?

Behålls orden är texten lätt igenkännbar bland andra ortodoxa som firar på andra språk, men till priset av begripligheten. Det är vackra ord, som de troende inte riktigt förstår.

Översätts tankeinnehållet med andra, begripliga ord från den nutida kontexten, finns andra risker. Man begränsar texten till en enda tolkning. Dessutom kan man klippa av den textväv som kopplar texten till användningar av samma term i till exempel Bibeln och hos kyrkofäderna. Viktiga för identiteten är de centrala begreppen, som man har gemensamt med hela kyrkans tradition.

”Vi har valt att inte välja en av metoderna utan behåller spänningarna i översättningen. Skulle vi ta bort alla identitetsbärande ord, skulle nästa generation inte kunna översätta texten”, säger Michael Hjälm.

Styrgruppen valde vad den kallar en ”konsekvent genomförd inkonsekvens”. Avsnitt med dogmatiskt innehåll översätts bokstavligt, såsom doxologier. Avsnitt som relaterar till omvärlden, som förböner, kontextualiseras. De översätts fritt så att de beskriver, och kan förstås av, det omgivande samhället.

Grekiskan innehåller bland annat en förbön för den bysantinska kejsaren och ”våra bröder i palatset”, för de väpnade styrkorna och att Gud må lägga alla fiender under kejsarens fötter. Den sista biten är utelämnad i Tito Collianders översättning. Ett militärt språk var inte önskvärt i Finland så kort efter krigsslutet.

Colliander, 1958: ”För vårt statsöverhuvud och hela regeringen och försvarsmakten, må vi bedja till Herren.”

Klasson, 1973: ”För vår konung (respektive president), för regering, riksdag, försvarsmakt och all överhet, låt oss bedja till Herren. Att Herren ville stå dem bi och lägga varje fiende och motståndare under deras fötter, låt oss bedja till Herren. ”

2012: ”För republikens president/vår konung (namn), för regering och riksdag, för alla som bär ansvar för landets frihet, trygghet och välfärd, låt oss be till Herren.”

Det är inte ovanligt att denna förbön anpassas efter kontexten. I östeuropeiska länder kunde den formuleras som en bön för landets folk, i stället för att behöva nämna kommunistregimen.

Andra delar av liturgin har i stället strikta krav på bokstavlig översättning. Ektenin är en bön som följer ett mycket fast format. Avslutningen har precis samma innehåll i de tre översättningarna, men den nya ligger på en märkbart lägre krånglighetsnivå.

Colliander, 1958: ”Ihågkommande vår allraheligaste, renaste, högt välsignade och ärade Härskarinna, Gudamodern och alltid rena Jungfrun Maria, tillika med alla heliga, överlämnar vi oss själva och varandra och hela vårt liv åt Kristus Gud.”

Klasson, 1973: ”Ihågkommande vår allraheligaste, allrarenaste, mest välsignade och härliga Härskarinna Maria, Gudaföderska och ständig jungfru, jämte alla helgon, låtom oss anbefalla oss själva, varandra och hela vårt liv åt Kristus vår Gud.”

2012: ”Med vår heligaste, renaste, högt välsignade och ärorika Härskarinna, Gudsföderskan, den ständiga jungfrun Maria, och med alla de heliga i minnet, låt oss överlämna oss själva och varandra och hela vårt liv åt Kristus, Gud.”

I originalet står theotokos, ”hon som har fött Gud”. (Colliander varierar här med Gudamodern men översätter ordet vanligen Gudaföderskan.) Denna titel som Jungfru Maria gavs av konciliet i Efesos år 431 arbetade översättningsgruppen länge med. Här är den ortodoxa identitetsfaktorn ytterst stark och ordet förekommer ofta i liturgin.

Skulle det fortsätta att heta Gudaföderska, som i de tidigare översättningarna? Eller riskerar detta genitiv-a att tolkas som plural, den som fött gudar? Beslutet blev att byta bokstav till Gudsföderska.

Båda katolikerna i arbetsgruppen har estetiska invändningar mot ordet.

”Det där var ett besvärligt kapitel att bestämma sig för något, det är ett begrepp som man kan skriva böcker om. Jag tyckte inte att det finns någon anledning att säga Gudsföderska om man kan säga Gudsmodern, vilket var mitt förslag. Men uppenbarligen tillmäter ortodox tradition denna nyans ett visst värde”, säger Anders Piltz.

Mikael Liljeström förklarar att grekiskan har en bred palett av uttryck för Jungfru Maria, och att svenskan måste återspegla rätt nyans.

”Det är svårt för en utomstående att se det här. Föderska betyder att ur henne har Guds mänsklighet tagit kött. Moder uttrycker en omsorgsaspekt, det är ett varmare uttryck. Texterna innehåller en jättestor väv av attribut. När det står Moder till Gud så säger vi det. Ibland spelar de två titlarna mot varandra”, säger han.

Finlands ortodoxa kyrkas biskopar har nu gemensamt antagit den färdiga översättningen som sin officiella liturgiutgåva på svenska. Det är första gången en svenskspråkig liturgi fått en så formell status.

Översättningen invigdes då liturgin firades på svenska på pingstdagen 2012 av Helsingfors ortodoxe biskop i katedralen. Där är svenska gudstjänster ytterst sällsynta. Liturgin tv-sändes i Finland och ett utdrag visades också i SVT:s Kunskapskanalen. Representanter från flera ortodoxa kyrkor i Sverige var närvarande. Flera församlingar i Sverige, men inte alla, kommer att börja använda den direkt.

Styrgruppen önskar få in synpunkter på hur bra översättningen går att använda. Så småningom ska det ges ut en ortodox kyrkohandbok med liturgin och andra texter, och då kan det bli en reviderad version.

Den nya texten ligger avsevärt närmare hur katolsk liturgisk svenska låter. Romersk rit översattes först på 1960-talet och man lade sig med flit långt ifrån Svenska kyrkans dåvarande ålderdomliga stil. Nu kommer ett nytt missale på svenska i den katolska kyrkan och till exempel trosbekännelsen, som blir lite ändrad, är mycket lik Chrysostomosprojektets översättning. Anders Piltz bedömer att det sammantaget är samma stilnivå i Chrysostomosliturgin som i det nya romerska missale som kommer.

”Det är samma krav som ställs: Ett språk som inte innehåller onödiga arkaismer, men inte heller prisger det heliga till banaliteten utan har ett upphöjt tonläge. Man gör det så vackert man kan. Jag menar detta, så vackert det går”, säger han.

Linnea Lindblad är fil.kand. och journalist.