Civilsamhälle och välfärd i katolsk sociallära

För ett par månader sedan roade jag mig med att göra en liten opinionsundersökning bland några vänner och bekanta. Jag frågade hur de associerade till ”nedmontering av välfärden”. Väl medveten om att begreppsparets värdeladdning naturligtvis styrde svaren och att det statistiska urvalet inte var helt slumpmässigt kunde jag ändå snabbt konstatera några saker.

Ställ inte frågan på en trevlig middag om du vill undvika ”osvenskt” hetsiga samtal. Mer relevant för min ”undersökning” var att svaren snabbt visade på två olika verklighetsuppfattningar om det samhälle vi lever i och avslöjade den politiska grundtonen i svarandens övertygelser. En minoritet av de tillfrågade tog upp frågan om civilsamhällets och vårt eget ansvar för svensk välfärds utförande.

Vi tycker olika i dessa frågor, våra politiska partier tycker olika i dessa frågor och kyrkliga företrädare tycker olika. Det senare kom inte minst till uttryck i en minidebatt i februari 2013 om civilsamhällets/kyrkornas roll som aktörer inom välfärden och det som ofta kallas dess nedrustning. Debatten fördes mellan två representanter för Sveriges Kristna Råd (SKR), generalsekreteraren Karin Wiborn tillsammans med Björn Cedersjö, direktor för kyrka och samhälle å ena sidan, och rektorn för Newmaninstitutet, jesuitpatern Philip Geister å den andra. Det är rimligt att utgå från att ingen av dem företrädde sina privata åsikter i frågan utan de framförde SKR:s officiella ståndpunkt (som därmed torde vara tänkt att representera svensk kristenhet) och i Philip Geisters fall den katolska kyrkans ståndpunkt.

Wiborn och Cedersjö skriver att kyrkorna visserligen känner ett ansvar att agera när myndigheters resurser inte räcker till för välfärdstjänster. Men, och detta är väl det avgörande, det är ett problem att kyrkorna skall behöva ta detta välfärdsansvar. ”Risken blir annars att kyrkorna och andra frivilligorganisationer blir det skyddsnät som stat och kommun bör vara.” Det är enligt SKR inte heller kyrkornas roll att bygga upp vårdinstitutioner för att bevara välfärden (SKR på SVT Debatt 5 februari 2013).

Philip Geister å andra sidan pekar på att sedan 2 000 år är det kyrkornas uppdrag att agera som skyddsnät för behövande i samhället. ”Staten gör ofta det som civilsamhället skulle kunna göra bättre. Ett fungerande civilsamhälle är också förutsättningen för att kyrkorna kan utföra sitt arbete fullt ut. En alltför dominerande stat krymper civilsamhället och försvårar kyrkornas insats” (Signum.se, Opinion och iakttagelser, 7 februari 2013).

Denna minidebatt återger två kyrkliga ståndpunkter som till synes är diametralt olika i synen på relationen mellan den offentliga och den ideella sektorn. Kyrkornas roll som aktörer i det svenska samhället, mer specifikt i välfärden, utgör naturligtvis en central del i denna frågeställning. Philip Geisters inlägg tjänar också väl som utgångspunkt för en presentation av hur den katolska kyrkans sociallära betraktar civilsamhället och dess roll som samhällsaktör och då särskilt i relation till välfärdsfrågorna. Det skall tilläggas att jag med ”samhälle” här menar helheten av hushållens samhällssfär, civilsamhällets sfär, det offentligas samhällssfär samt de privata marknadsaktörernas samhällssfär såsom Filip Wijkström beskriver det i Civilsamhället i samhällskontraktet (2012, s. 100–102).

Detta är också den fråga jag vill fördjupa i denna artikel. Hur ser den katolska kyrkans sociallära på relationen mellan det offentliga/staten och civilsamhället och vad betyder det för den katolska kyrkan i Sverige och dess engagemang som aktör i välfärden? Dessa frågor är inte minst aktuella i år. Det är valår och redan har välfärdsfrågan hamnat i fokus i de politiska debatterna. Det kan då vara intressant att se vad den katolska socialläran har att säga om välfärden och dess utformning. Sociallära är ett svårfångat begrepp, men för enkelhetens skull kommer jag att använda det i betydelsen den lära som den katolska kyrkan ger uttryck för i de påvliga socialencyklikorna, Andra Vatikankonciliets dokument, Katolska Kyrkans Katekes och Compendium of the Social Doctrine of the Church (2004). Min presentation kommer därmed endast att belysa ett tema, och kanske inte ens det mest centrala temat i sociallärans rikhaltiga idéinnehåll.

Socialläran tolkas olika av olika utläggare. Det gäller även temat för denna artikel. De olika tolkningarna av sociallärans texter visar emellertid på vikten av försiktighet när man närmar sig dessa texter. Inte sällan tycks utläggare av socialläran läsa densamma med de glasögon som ens egen grundläggande politiska ideologi ger. För att i någon mån begränsa min egen subjektiva läsning av socialläran kommer jag fortsättningsvis att lägga tyngdpunkten av mina referenser till den katolska kyrkans egen tolkning av socialläran i textsamlingen Compendium of the Social Doctrine of the Church men även i Gaudium et spes (1965) som inte är en socialencyklika utan ett konciliedokument och som därmed står högre i läromässig rang.

De fattigas behov motiverar en inskränkning av äganderätten

Inledningsvis kan det vara bra att skilja de två frågorna åt, välfärdssystemens vara och statens roll för dessa å ena sidan samt synen på civilsamhället å andra sidan. Den första frågan låter sig enkelt besvaras då man kan konstatera att frågan om en väl utvecklad social välfärd genomgående ses som viktig i socialläran. Skälen är typiska: människan behöver få sina grundläggande fysiska behov tillgodosedda, det vill säga, mat, tak över huvudet, kläder och liknande för att kunna fungera som människa och sträva mot sitt yttersta mål, gudsgemenskapen, kärleken och ett liv i enlighet med sin gudagivna värdighet. Detta är en mänsklig rättighet och ytterst sett skäl till begränsningar i äganderätten. Påven Benedictus XVI ger i Caritas in veritate (2009) en tolkning av denna grundläggande lära som potentiellt skulle kunna ha långtgående konsekvenser för världssamfundet. Rätten till liv betyder enligt påven att föda och vatten är en mänsklig rättighet.

Därmed är på inget sätt sagt hur denna välfärd skall organiseras eller hur omfattande den skall vara i en specifik stat. Fortsättningsvis kommer jag att använda begreppet välfärd i den ovan beskrivna betydelsen och när jag senare specifikt åsyftar det svenska välfärdssystemet ange detta. Socialläran definierar i grunden välfärd som en konkretisering av två för socialläran centrala principer, ”det gemensamma goda” och ”solidaritetsprincipen”. Dessutom har det statliga välfärdsansvaret i katolsk tappning ett viktigt fokus, nämligen ett ställningstagande till de fattigas förmån. Som sådant ligger det inom statens primära ansvarsområde att värna och att se till att denna välfärd finns.

Statens ansvarar för välfärden men måste inte utföra den

För att närma mig frågan om sociallärans syn på civilsamhällets och därmed även trossamfundens roll som aktörer inom välfärdsområdet, behöver jag fördjupa frågan om statens roll ytterligare. Det är som sagt entydigt att socialläran ser välfärd i termer av ett statligt ansvar för det gemensamma goda. Men hur ser då detta statliga ansvar ut? Utan att direkt beskriva hur välfärden konkret skall utformas (bortsett från ställningstagandet till de fattigas förmån) begränsas statens uppgift entydigt i socialläran.

En av de för detta tema centrala texterna i socialläran är hämtad ur encyklikan Centesimus annus, § 48 (1991). Här beskriver påven Johannes Paulus II hur allt fler stater genomfört omfattande statliga ingripanden för att avhjälpa social nöd och fattigdom samt skapa värdiga livsförhållanden. Detta har lett till framväxten av den så kallade välfärdsstaten eller ”vårdsamhället” men också till överdrifter och missbruk som är ”resultat av en felaktig uppfattning om vad som är statens uppgift”. Detta påstående underbyggs med en hänvisning till subsidiaritetsprincipen. Det är rätt att staten tar ett övergripande ansvar för välfärden. Men endast i nödfall skall staten ta över ansvaret för att utföra de konkreta välfärdstjänsterna.

”Om välfärdsstaten ingriper direkt på ett sätt som berövar samhället dess ansvar går mänsklig kraft förlorad och utvidgas den offentliga sektorn på ett orimligt sätt, vilket leder till att den alltmer präglas av byråkratiskt tänkande än av omsorg om de behövande, vilket dessutom medför en omfattande kostnadsökning. Det förefaller som om nöd bäst kan förstås och mötas av de människor som är närmast de berörda och kan handla som den drabbades nästa.”

Denna text är av flera skäl central för en reflektion kring den katolska kyrkans syn på statens och civilsamhällets ansvar för välfärden. Först och främst är den mer aktuell än texter ur de äldre socialencyklikorna. Därtill sammanfattar den mer pregnant än andra texter i socialläran kärnan i budskapet om relationen mellan staten och civilsamhället. Det finns flera textavsnitt i encyklikorna som behandlar denna tematik, om än inte alltid med detta ordval.

Begränsningen av statens ansvar bygger på den så kallade subsidiaritetsprincipen. Det är också den princip som ligger till grund för sociallärans ställningstagande till frågekomplexet stat–civilsamhälle–välfärd. Denna formulerades först i Quadragesimo anno (1931, § 79), men grundidén fanns redan med år 1891 i Rerum novarums kritik av den kommunistiska eller totalitära staten. Själva principen kan i förstone te sig enkel och förnuftig, men till sin historia är den komplex och det är inte heller med nödvändighet helt entydigt hur den skall tolkas.

Subsidiaritetsprincipen kan sammanfattas på följande sätt: Det är fel att frånta individer möjligheten att ansvara för det de själva kan utföra och ge detta ansvar till gemenskapen. Det är fel att en högre instans övertar ett ansvar/en aktivitet som en lägre instans kan genomföra. Grundprincipen för den högre instansens aktivitet i relation till en lägre instans är att alltid stödja och hjälpa (subsidium) alla samhällsdelar/medlemmar och inte absorbera eller förstöra dem. När subsidiaritetsprincipen i socialläran tillämpas på frågan om välfärd leder detta genomgående till följande ställningstagande: staten har visserligen det övergripande ansvaret för att tillse att välfärden finns, då den har ett ansvar för det gemensamma goda. Detta ansvar begränsas dock till att staten är aktiv när det behövs för att ge stöd och hjälp,. När staten gör sig själv till aktör skall den så snart som möjligt dra sig tillbaka och överlämna utförandet åt andra.

Tar man subsidiaritetsprincipen i sig själv såsom den gestaltas i encyklikan Quadragesimo anno så lämnar den många obesvarade tolkningsfrågor. Den behöver helt enkelt kompletteras med andra principer för att kunna tolkas som den genomgående har tolkats i socialläran. Tagen i sig själv, såsom den presenteras i Quadragesimo anno § 79 skulle subsidiaritetsprincipen exempelvis kunna rättfärdiga följande (för den i svenska kontexten inte helt) konstruerade exemplet på statligt ingripande:

”Staten anser att föräldrar inte förmår uppfostra barnen till goda samhällsmedborgare. Föräldrarnas oförmåga skadar grovt barnens värdighet, rättigheter och det gemensamma bästa. För att hjälpa barnen (subsidium) i detta för barnen och samhället skadliga läge fråntar staten föräldrarna uppfostringsrätten till barnen och sätter dem i statliga anstalter vars uppgift det är att fostra barnen, utbilda dem och förmedla rätta värderingar.”

Detta är en vantolkning av subsidiaritetsprincipen som är konträr till dess syfte. Men exemplet visar på några viktiga frågor: vilket är det goda som den högre instansens ingripande skall värna? Vem avgör när en högre instans skall träda in och hjälpa en lägre instans? Vem avgör vad det goda och eftersträvansvärda är som detta subsidium skall värna?

I grund och botten handlar det om människosyn, det vill säga synen på vad en människa är, vad som är gott för oss människor och synen på hur vi människor relaterar till andra människor. Socialläran definierar denna människosyn, och det är emot bakgrund av denna som subsidiaritetsprincipen i sociallärans kontext skall förstås. Likaså kan man inte isolera subsidiaritetsprincipen från solidaritetsprincipen eller tvärtom. De är varandras förutsättningar. Compendium of the Social Doctrine of the Church (§ 351) uttrycker detta pregnant, om än för svenska öron kanske aningen drastiskt:

”Solidarity without subsidiarity, in fact, can easily degenerate into a ’Welfare state’, while subsidiarity without solidarity runs the risk of encouraging forms of self-centred localism.”

Som vi skall se vilar även sociallärans syn på civilsamhällets samhällsroll på denna människosyn.

Det fria valet som medel för förverkligandet av människans värdighet

Gaudium et spes ger kanske den mest sammanhållna framställningen av den människosyn som ligger till grund för socialläran. Själva grunden för det som sägs om människan bottnar (bortsett från de filosofiska rötterna) i två bibelcitat. Människan är skapad till Guds avbild (1 Mos 1:26–27) och kärleksbudet, ”du skall älska din nästa som dig själv” (Rom 13:9–10).

Utifrån dessa två bibliska utsagor utvecklas en bild av människan som en skapad varelse med en oantastbar värdighet och som till sitt väsen är en social varelse. Detta betyder att människan har en kallelse/ett syfte, nämligen att leva i enlighet med sin värdighet som Guds skapade avbild och som social varelse. Men detta måste ske i frihet eftersom det endast är i frihet som man kan älska och det är i frihet som Gud handlar. Människan når sin yttersta frihet endast när hon lever i enlighet med sin värdighet. För att leva i enlighet med sin värdighet behöver människan göra gott mot andra, särskilt de fattiga och samhällets svaga.

Människans sociala natur innebär att familjen och det politiska livet (staten) är naturnödvändiga, vi kan inte välja dem utan de föreligger som nödvändigheter för oss. Denna tanke har sitt ursprung hos Aristoteles och Thomas av Aquino och har funnits i socialläran alltsedan Rerum novarum. Centralt för vår förståelse av subsidiaritetsprincipen är som Gaudium et spes (§ 25) utrycker det. ”Upphovet till, bäraren av och målet för alla samhällets institutioner måste vara människan som person, hon som i enlighet med sin natur inte kan vara utan det samhälleliga livet.”

Rent logiskt förhåller det sig med nödvändighet så, eftersom människans frihet att välja att leva i enlighet med sin av Skaparen givna värdighet är själva grundförutsättningen för att människan skall kunna leva i enlighet med sin värdighet. Möjligheten till att fritt välja att göra det goda är alltså vad som till varje pris måste värnas om människan skall kunna nå sitt goda mål. Men det fria valet är alltid ett val av en enskild person. Därför måste också alltid den enskilda personen som social varelse värnas i gemenskapen och därför finns alltid gemenskapens institutioner till för personen och inte tvärtom. Civitas propter cives non cives propter civitatem (staten är till för människan, inte människan för staten).

Vi kan konstatera att det finns tydliga skiljelinjer mellan en socialistisk syn och sociallärans syn på staten och individens relation till densamma. Men det finns lika tydliga skiljelinjer mellan socialläran och liberalismen. Dessa blir intressanta när man jämför sociallärans syn på civilsamhälle och den politiska diskussionen i Sverige. Rättigheten att fritt välja står som det högsta goda för liberalismen. I socialläran står personens rätt att fritt välja inte som den högsta principen utan som en nödvändighet för personen att uppnå det goda till vilket hon är skapad. Möjligheten att fritt välja är ett medel för att uppnå det för människan goda. Definitionen av det goda ges i socialläran, och personens integritet och därmed frihet säkerställs med att personen är förpliktad att följa sitt samvete, även när personen väljer det som inte ligger i linje med sociallärans definition av det för människan goda.

Socialläran och civilsamhället

Människan är alltså en social varelse och familjen och staten är två (i aristoteliska och thomistiska termer) naturnödvändiga sociala gemenskaper för den enskilde. Hur denna tanke skall förstås i dag, 2014, är inte viktigt i detta sammanhang. Det viktiga är att socialläran säger att det utöver dessa två sociala instanser finns andra mellanmänskliga gemenskaper som behövs för att människan skall kunna leva i enlighet med sin värdighet. Dessa är inte naturnödvändiga utan frivilliga sammanslutningar. Civilsamhällets organisationer utgör en del av dessa gemenskaper på mellannivån mellan familj och stat. Andra sådana organisationer kan vara kooperativ, sociala företag och vinstdrivande företag. De senare är självfallet inte en del av civilsamhället såsom vi i dag eller som socialläran efter Rerum novarum definierar det.

För socialläran är dessa organisationer viktiga då de som frivilliga sammanslutningar gör det möjligt för oss människor att fullgöra vår kallelse att leva i enlighet med vår värdighet. Som vi såg ovan behöver detta ske i ett socialt sammanhang och därmed i solidaritet med andra, särskilt med de fattiga.

Vi konstaterade att staten har ett generellt ansvar för gemenskapen och för människors välfärd. Vi såg också att detta ansvar inte med nödvändighet innebär att staten skall vara utförare av välfärden. Snarare tvärtom skall staten inte ingripa i uppgifter som enskilda och icke-statliga mänskliga gemenskaper kan utföra själva. När subsidiaritetsprincipen säger att sådana ingripanden är av ondo så gör den det mot bakgrund av den människosyn jag skissat ovan. Konsekvensen av sådana ingripanden är nämligen att staten därigenom fråntar människan hennes möjlighet att i frihet och konkret handling älska sin nästa och genom omsorg om de fattiga handla solidariskt. Detta är att förgripa sig på människans möjlighet att leva i enlighet med sin värdighet och kallelse. Subsidiaritetsprincipen ser snarare att det är statens ansvar att möjliggöra och uppmuntra enskilda individer och de mindre gemenskaperna, civilsamhällets aktörer, att ta ansvar för välfärden, att hjälpa de fattiga. Staten måste värna människans ansvarstagande för andra.

Compendium of the Social Doctrine of the Church anger flera exempel på sådant engagemang: volontärorganisationer, kooperativ, sociala företag och man kan konkret tänka sig allt från soppkök, vårdinrättningar och flyktingförläggningar till integrationsverksamhet, men även skolor. Här sätter egentligen endast människors behov och de juridiska ramarna gränsen för vad man kan och bör göra. Detta värnande av människors möjlighet att engagera sig för sin nästa innebär till exempel att staten kan behöva gå in och stödja en sådan verksamhet ekonomiskt samt skapa skattemässiga, juridiska och ekonomiska förutsättningar för denna typ av verksamhet. Konkret betyder det för till exempel Benedictus XVI i encyklikan Caritas in veritate att välfärdstjänster utförs av sociala företag, det vill säga företag vars mål inte är vinst utan ”sociala mål”.

Den katolska kyrkan och den svenska välfärdsmodellen

Från 1930 till 1960-talet gick den katolska kyrkan på Irland i klinch med den irländska statens försök att ta över välfärdssystemen.1 Skälen till kyrkans motstånd mot förstatligandet av välfärden var säkert flera. Men utifrån det ovan sagda kan det vara en rimlig tolkning att kampen mot förstatligandet inte handlade om att det hotade att begränsa irländarnas möjligheter att göra vårdval, skolval och liknande. Sannolikt värjde sig den katolska kyrkan på Irland helt enkelt mot ett statligt försök att begränsa människans möjlighet att leva i enlighet med sin värdighet. Man ville värna våra möjligheter att gestalta vår solidaritet och nästankärlek. Man värnade ett mänskligare och därmed mer solidariskt och varmare samhälle.

Den svenska välfärdsmodellen byggdes upp av socialdemokratin från 1930-talet och framåt. Grundidén var att skapa ett förhållande där den enskildes vård, hälsa, omsorg och skolbildning inte berodde på andras barmhärtighet och den enskildes tiggande, utan på en grundläggande medborgerlig rättighet. Ur den katolska sociallärans perspektiv är det svårt att argumentera emot just den tanken. Men ur ett katolskt perspektiv betyder inte denna tanke som vi såg ovan att staten behöver vara utförare av tjänsterna.

En annan aspekt av denna välfärdsmodell är att den frigör individen från banden till/beroendet av sin sociala gemenskap. Det statliga gemenskapsövergripande trygghetssystemet gör det möjligt för individen att klara sig materiellt och trygghetsmässigt på egen hand utan familjens eller andra gemenskapers sociala skyddsnät. Denna statsindividualism är också en väg till skydd för individen vad gäller exempelvis kulturellt tvång och hedersrelaterat våld. Men frågan är, och den frågan får vi lämna öppen, hur statsindividualismen korrelerar med den katolska människosynen?

En av de i sin närmast profetiska samhällsvision mer anmärkningsvärda Signumartiklarna skrevs av jesuitpater Erwin Bischofberger: I ”Från Harpsund till Stjärnholm – Samfunden möter staten” (Signum, nr 9/1984,) beskriver han två möten mellan regeringsföreträdare och samfundsledare 1983 och 1984.

Dels torde artikeln vara en av de tidigaste texterna i Sverige där just begreppet ”civilsamhälle” används. Dels innehåller den också en näst intill profetisk vision om den civilsamhällespolitik som delvis förs i dag. Visionen presenterades av den då socialdemokratiske civilministern Bo Holmberg, understödd av Olof Palme. Den offentliga välfärden, som gav ett kallt och byråkratiskt samhälle, ställdes av Holmberg och Palme emot visionen av ett varmt, humant och solidariskt samhälle genom ett medborgerligt engagemang för välfärd i civilsamhällets organisationer. Statsministern tog enligt artikeln också upp frågan om religion som privatsak och de fortsatta samtalen relaterade till den i dag viktiga frågan om religionen som samhällsaktör. Det är spännande att företrädare för den socialdemokratiska regeringen, långt före dagens debatter om kyrkans roll i samhället och som välfärdsaktörer, gav uttryck för en vision om detta.

Sociallärans syn på civilsamhällets utmanar en numera nästan nedärvd syn på välfärd och civilsamhälle i Sverige. Den svenska debatten kring välfärdens utförande hamnar lätt i frågan om vinster i välfärden eller den liberala argumentationen om möjligheter till valfrihet i fråga om välfärdstjänster. Den senare frågan är för socialläran inte central och den förra frågan har inte behandlats i denna artikel. Däremot har ett nytt perspektiv lyfts fram, nämligen frågan om vem som har ansvar för nästankärleken. Jag eller staten? Frågan om civilsamhällets engagemang i välfärden är nämligen en fråga om hur vi formar förutsättningar för människor att i solidaritet engagera sig för sina medmänniskor. I slutändan alltså om hur vi gestaltar ett mänskligare samhälle. Benedictus XVI ser detta som en av kyrkans viktigaste uppgifter. I sin encyklika Deus Caritas est (2006, § 21–26) skriver påven att kärlekens gärningar är en del av kyrkans väsen som varken kan prioriteras bort eller falla mellan stolarna. Utan karitativt arbete är kyrkan inte längre kyrka.

Not

1Jfr Gray, B, ”Catholic Church Civil Society Activism and the Neoliberal Governmental Project of Migrant Integration in Ireland” i Martikainen, T. och Gautier, F. (utgivare): Religion in the Neoliberal Age, 2013, s. 81 f.

Bengt Almstedt är doktor i teologi vid Heythrop College, University of London.