Colombia sörjer frispråkig ärkebiskop

Det upptrappade våldet i det sedan årtionden krigshärjade Colombia har skördat ännu ett offer. Den katolske ärkebiskopen Isaías Duarte Cancino som var verksam i Cali, landets tredje största stad, mördades brutalt lördagen den 16 mars. Duarte Cancino hade just förrättat en vigsel i Aguablanca, en av stadens fattigaste stadsdelar, när han kallblodigt sköts ner utanför kyrkporten. Sorgen var stor bland de hundratusentals personer som tog farväl av ärkebiskopen vid San Pedro katedralen i Cali dagarna närmast efter attentatet. Trots ihållande regn på morgonen den 19 mars anlände många tidigt inför begravningsgudstjänsten, som ägde rum mitt på dagen på platsen utanför katedralen. På fasaden hade man hängt upp ett stort fotografi på ärkebiskop Duarte Cancino med texten Apóstol de la paz (fredens apostel). Omkring 20 000 personer deltog i ceremonin, däribland representanter från olika internationella grupper. Även president Andrés Pastrana var närvarande, men den tysta minut han uppmanade till, möttes, enligt den ledande colombianska dagstidningen El Tiempo, av burop och hans tal överröstades av busvisslingar. Dessa starka missnöjesyttringar kan förmodligen tolkas som ett tecken på att folket väntat sig mer av regeringen, som inte lyckats lösa konflikterna.

Påven Johannes Paulus II fördömde det ”barbariska mordet på en storsint och modig man som har fått betala ett så högt pris för sitt energiska försvar av det mänskliga livet, för sitt kraftiga motstånd mot alla typer av våld och sitt sociala engagemang”. Påven uppmanar det colombianska folket att söka lösa konflikterna genom dialog och att fortsätta förkasta alla former av våld, hot och kidnappningar. Såväl FN som EU beklagade och fördömde dådet och uppmanade president Pastrana och Colombias rättsliga myndigheter att reda ut fallet snarast, så att de ansvariga inte går ostraffade. Hela 514 personer anhölls dagarna efter mordet och president Pastrana utlovade en belöning på motsvarande 4,5 miljoner kr för upplysningar om attentatet.

Tre hypoteser

Ärkebiskop Duarte Cancino uttalade sig kritiskt mot flera missförhållanden i landet, varför olika grupper kan ha haft anledning att röja honom ur vägen. Dagstidningen El País (Cali) sammanfattar de tre hypoteser som förekommer i spekulationerna. Någon av narkotikaligorna bedöms som den starkaste hypotesen. Detta med anledning av att ärkebiskopen hade anklagat valkampanjerna inför kongressvalet nyligen för att vara finansierade av narkotikapengar. Men misstankar riktas även mot de båda gerillagrupperna FARC (Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia) och ELN (Ejército de Liberación Nacional). Ärkebiskop Duarte Cancino riktade skarp kritik mot FARC som fortsatt med sabotage och våldsdåd trots löften om vapenvila under fredsförhandlingarna med regeringen som inleddes i januari 1999. ELN förekommer i spekulationerna, eftersom ärkebiskopen exkommunicerade åtskilliga gerillamedlemmar, detta som en följd av att gerillarörelsen kidnappat ett hundratal församlingsmedlemmar (under pågående mässa!) i maj 1999. ELN låg dessutom bakom mordet på biskop Jesús Jaramillo Monsalve år 1989. Varken FARC eller ELN var dock beredda att ta på sig ansvaret för attentatet på ärkebiskop Duarte Cancino. I ett officiellt uttalande lade FARC istället skulden på en narkotikahaj. Den tredje hypotesen, som bedöms som den minst troliga, är att någon av de paramilitära grupperna skulle ha utfört dådet. Även dessa har kritiserats av den framlidne ärkebiskopen för sina attacker mot civilbefolkningen.

En brutal verklighet

Inbördeskriget i Colombia har nu pågått i 38 år och landet befinner sig i totalt kaos. I medier förekommer uppgifter om att ca 40 000 personer har mördats under det senaste decenniet. Denna siffra täcker dock bara offer för väpnade, politiska konflikter. Ett stort antal colombianer har därutöver fått sätta livet till i ordinär, ofta narkotikarelaterad, kriminalitet. Sammantaget räknar man därför med att i storleksordningen 30 000 personer mördas årligen i Colombia, och en stad som Medellín rankas idag som en av världens farligaste städer. Förutom de åtskilliga invånare som de senaste åren flytt utomlands undan terrorn, uppskattar FN:s flyktingkommissariat UNHCR att ca två miljoner interna flyktingar söker skydd inom landets gränser. Till den brutala bilden hör även kidnappningar, som för övrigt skildrats av nobelpristagaren Gabriel García Márquez i boken Rapport om en kidnappning (Noticia de un secuestro). Amnesty International bedömer att ca 3 000 personer kidnappas årligen i Colombia.

Dubbla budskap

Regeringen Pastrana har sedan år 1998 satsat på tre strategier för att komma tillrätta med situationen i landet: dels de redan nämnda fredsförhandlingarna med gerillarörelsen FARC, dels den av USA understödda kampanjen mot narkotika (Plan Colombia), dels ökade diplomatiska förbindelser med andra länder, däribland Sverige. President Pastrana fick i början av sin mandatperiod stöd för de fredliga initiativen, som bland annat innebar att FARC gavs fritt tillträde till ett område stort som Schweiz i södra Colombia. Många hoppades att fredsförhandlingarna, i vilka den colombianska biskopskonferensen hade en medlarroll, skulle bli fruktbara. Men efter tre år av resultatlösa ansträngningar strandade förhandlingarna definitivt i februari i år. Ett problem har varit att strategierna i själva verket motverkat varandra. Gerillarörelsen FARC, som i stor utsträckning finansierar sin verksamhet via narkotikahandel, var inte alls införstådd med Plan Colombia, som just syftade till att bekämpa denna deras inkomstkälla. Kampanjen uppfattades som en krigsförklaring, och FARC har svarat med olika former av sabotage som även drabbat civilbefolkningen. Gerillarörelsen har givit sig på kraftledningsnätet och dessutom saboterat en oljeledning som går tvärs igenom landet. Oljeledningen har fått smeknamnet ”flöjten” (la flauta), eftersom den har förstörts med så många hål. Miljöförstöringen beräknas vara tio gånger större än den vid Exxon Valdez-olyckan. Tidskriften The Economist uppger, att kongressen i USA överväger militärt stöd i syfte att vidga Plan Colombia till att inte bara omfatta narkotikabekämpning utan även syfta till att skydda landet från denna typ av sabotage.

Våldet trappas upp ytterligare

Konflikten i Colombia visar inga tecken på att avta, tendensen pekar snarare på en intensifiering av våldet. Minst 5 000 personer mördades och omkring 200 000 personer tvingades lämna sina hem i fjol, enligt Amnesty International. I nuläget är en fortsatt upptrappning av våldet sannolik. FN:s flyktingkommissariat UNHCR hävdar i ett meddelande från den 26 februari i år att ökade flyktingströmmar är att vänta den närmaste tiden. UNHCR är därför i färd med att höja beredskapen i Colombias grannländer. Flera andra bedömare menar att en stegrad militär utveckling av konflikten ligger nära till hands. Den 26 maj i år går colombianerna till valurnorna för presidentval. Högerpolitikern Alvaro Uribe, som profilerat sig som en förespråkare av militära insatser, leder klart i opinionsmätningarna. Kommer Uribe till makten står en blodig utveckling för dörren.

Stödet för Alvaro Uribe visar att en betydande del av opinionen ser ökade militära insatser som den enda utvägen. Men folket står inte enat bakom denna politik. Faktum är att offentliga demonstrationer och protester mot våldet tilltagit de senaste åren. Ett större antal konferenser och seminarier för fred än någonsin tidigare har hållits på sistone. De intellektuella nätverken kan emellertid ingalunda räkna med ett tolerant debattklimat. Frivilligorganisationer, olika fredsgrupper samt kyrkans representanter som organiserat dessa möten har blivit måltavla för terrorn. Amnesty International hävdar att mer än 25 människorättsaktivister mördats de senaste tre åren. Kyrkans representanter undantas inte heller; förutom de nämnda biskoparna har sju präster mördats under det senaste decenniet, enligt Caritas Colombia. Tidningen El Tiempo uppger dessutom, att tio präster är mordhotade för närvarande. Det skall bli intressant att se hur den katolska kyrkan i Colombia kommer att uppträda framöver. Civilbefolkningen behöver allt stöd den kan få. I ärkebiskop Duarte Cancino har kyrkan förlorat en orädd företrädare för fred och rättvisa.