Colosseum, Fatima och 1900-talet

Tiotusentals människor samlades i försommarregnet söndagskvällen 7 maj vid den romerska arenan Colosseum, som associeras med de första kristna martyrerna, för att minnas 1900-talets moderna martyrer i alla kyrkor och samfund. Påven Johannes Paulus II och företrädare för 19 olika kyrkor i hela kristenheten firade en ekumenisk gudstjänst till minne av ”trons vittnen under 1900-talet”. Påven påpekade att det under 1900-talet har funnits martyrer i alla kyrkor, att de är en rikedom som förenar de kristna inför framtiden, och undrade om kanske inte 1900-talets martyrer var fler än under något tidigare århundrade. I skymningen och regnet vid Colosseum satt påven insvept i en väldig förgylld mantel under ett brett vitt paraply mitt bland de övriga ekumeniska representanterna under något mindre paraplyer i Vatikanens gulvita färger. Under var sitt paraply satt Svenska kyrkans biskop Jonas Jonson från Strängnäs som företrädde Kyrkornas världsråd, den ortodoxe metropoliten Ambrosius från Finland, och en företrädare för det rysk-ortodoxa patriarkatet i Moskva, som tidigare har bojkottat flera inbjudningar från påven. Framför påven brann en minneseld i ett fyrfat.

Inför denna ekumeniska aftonbön till minne av de ekumeniska martyrerna hade en särskild Vatikankommission gått igenom över 12 000 enskilda fall men inte offentliggjort någon lista. En sådan kommer antagligen att överlämnas privat till påven i höst. När påven 1995 gav i uppdrag åt en kommission att kontakta andra kyrkor för att skriva listor på moderna martyrer i alla samfund möttes det av stort intresse, också från de olika protestantiska kyrkorna. Andra initiativ har imiterat påvens: i Rumänien skrevs en ekumenisk martyrlista av katoliker och ortodoxer inför påvens besök i Bukarest 8 maj 1999.

Påven och de andra kyrkoledarna lyssnade till högläsning av ögonvittnesberättelser om 1900-talets martyrer som visade att skarorna av martyrer varit stora också under 1900-talets sista år. En seminarist från Burundi berättade om hur han överlevde en etnisk massaker där 40 av hans kurskamrater dödades 1997 för att de inte ville dela på sig i hutu och tutsi: ”Vi låg på golvet i vårt eget blod och bad och bad om förlåtelse för dem som dödade oss. Jag hörde mina studiekamrater som sade: ’Fader, förlåt dem för de vet inte vad de gör.’” Också massakern 1996 i ett kloster i Algeriet uppmärksammades. Påven själv nämnde två namn: den rysk-ortodoxe metropoliten Benjamin från S:t Petersburg som dödades 1922 efter ryska revolutionen, och den lutherske pastorn Paul Schneider, som talade om sin tro från fönstergallret i sin cell i det nazistiska koncentrationslägret Buchenwald. Texterna skisserade åtta olika miljöer och situationer där kristna dödats för sin tro under 1900-talet: Sovjetunionen; andra kommunistländer i Europa; nazismen och fascismen; Asien och Oceanien; förföljelser mot katoliker i Spanien och Mexiko; Afrika och Madagaskar; Amerika; och slutligen kristna i minoritetsställning, t.ex. i islamska länder.

”Under 1900-talet har många länder med kristna traditioner återigen blivit platser där man får betala ett högt pris för att vara trogen evangeliet. Under vårt århundrade har ’vittnesbördet om Kristus ända till blodsutgjutelsen blivit ett gemensamt arv för katoliker, ortodoxer, anglikaner och protestanter’” (Tertio millennio adveniente 1994, Inför det tredje årtusendet, 37), sade påven: ”Förföljelsen har rört vid nästan alla kyrkor och samfund under 1900-talet. Den har förenat de kristna på smärtans platser och har gjort deras gemensamma offer till ett hoppets tecken för framtiden. Många har vägrat böja sig för kulten av 1900-talets avgudar och därför offrats av kommunismen, nazismen, dyrkan av staten eller rasen. Många andra har dödats under etniska krig eller stamkrig för att de vägrade följa en logik som strider mot Kristi evangelium. […] Martyrernas och trosvittnenas ekumenik är den mest övertygande. Den pekar ut vägen till enhet för det tjugoförsta århundradets kristna.

Om vi är stolta över detta arv är det inte för att skapa konflikt eller för att hämnas på förföljarna. Det är för att alla skall se Guds förunderliga kraft som fortsätter att verka i alla tider och på alla platser.”

Påvens predikan i Fatima

En knapp vecka senare upprepade Johannes Paulus II inför över en halv miljon människor i mariahelgedomen Fatima i Portugal att 1900-talet präglats av lidande och inte minst av förföljelser mot kristna. ”Hur många människor dödades under det sista århundradet av det andra årtusendet?”, sade påven under saligförklaringen av två herdebarn som 1917 mottog ett budskap om 1900-talets lidanden från jungfru Maria på denna plats. ”Tanken går till fasorna under de bägge världskrigen, till de andra krigen i olika världsdelar, till koncentrationsläger och förintelseläger, till gulaglägren, till etniska rensningar och förföljelser, terrorism, kidnappning, droger, angrepp mot ofödda barn och mot familjen. Förra söndagen firade vi vid Colosseum minnet av trons många vittnen under 1900-talet. Vi lyssnade till deras vittnesbörd och mindes deras lidande. En oräknelig skara trosvittnen har efterlämnat ett dyrbart arv som måste förbli levande under det tredje årtusendet. Här i Fatima, där dessa lidanden förutsades, här där jungfru Maria har bett om bön och botgöring för att förkorta dessa lidanden, här vill jag idag tacka himlen för kraften hos vittnesbördet från alla dessa människor.”

Påven tillade: ”Och än en gång vill jag tacka Herren för att jag räddades från döden den 13 maj 1981”, med en hänvisning till attentatet mot honom på Petersplatsen. Det tycks nämligen som om budskapet från Fatima rör honom personligen. Överraskande berättade påvens statssekreterare kardinal Angelo Sodano efter saligförklaringen i Fatima att den så kallade tredje delen av budskapet från Fatima skall offentliggöras av Vatikanens troskongregation. Budskapet som mottogs av tre herdebarn 1917 nedtecknades senare av den enda nu levande av de tre, Lucia Dos Santos, idag en 93-årig karmelitnunna. Den tredje delen av budskapet överlämnades till påven Johannes XXIII och har aldrig offentliggjorts, vilket lett till spekulationer om dess innehåll. Kardinal Josef Ratzinger, prefekt för kongregationen för trosläran, lovade att texten skulle offentliggöras senast kring mitten av juni, ungefär samtidigt som detta nummer av Signum når läsarna. Det enda som är känt när detta skrivs är Sodanos ord i Fatima, som beskriver en profetisk vision av 1900-talets lidande som omfattar också en ”vitklädd biskop” som skottskadad faller till marken.

”Visionen från Fatima rör huvudsakligen de ateistiska systemens kamp mot kyrkan och de kristna”, sade Sodano. ”Den beskriver det väldiga lidandet hos trons vittnen under det sista århundradet av det andra årtusendet. Det är en oändlig korsväg som leds av 1900-talets påvar. Både de bägge herdebarnen och nyligen syster Lucia menar att ’den vitklädde biskopen’ som ber för alla kristna skall tolkas som påven. Också han går mödosamt fram mot korset bland martyrernas lik (biskopar, präster, munkar, nunnor och många lekmän och kvinnor) och faller till marken som död, under skotten från eldvapen […] Händelserna 1989 ledde både i Sovjetunionen och i flera östländer till att kommunistregimen som kämpade för ateismen föll. I andra delar av världen är det tyvärr inte slut på angreppen mot kyrkan och de kristna och den börda av lidande som de för med sig. Men de händelser som nämns i den tredje delen av hemligheten från Fatima tycks nu höra till det förflutna.”

Det är tydligt att Johannes Paulus II känner sig personligen berörd av profetian från Fatima men också att han samtidigt inte vill ge budskapet alltför officiell ställning: därför var det inte han utan Sodano som berättade om offentliggörandet, och därför skall troskongregationen publicera texten med en kommentar. I en intervju med den italienska dagstidningen Repubblica betonade Ratzinger att ”den tredje hemligheten från Fatima är ingen trosdogm, vilket ingen annan mariauppenbarelse är heller”. Och han tillade: ”Man bör inte förvänta sig så mycket av dessa privata uppenbarelser. De kan vara en hjälp för bönen men de är förvisso inte väsentliga för en kristen.”

Med alla nödvändiga reservationer för både sanningshalten och begripligheten i den okända delen av budskapet från Fatima, är det tydligt att dess tonvikt på 1900-talets lidande har varit en inspirationskälla för påvens initiativ att fira trons vittnen under 1900-talet.

Förhistorien: påvens uttalanden och gester 1982–1995

Under sin långa tid som påve har Johannes Paulus II visat sitt intresse för 1900-talets martyrer och för den ekumeniska sidan av martyriet i en rad gester och uttalanden. Redan 31 maj 1982 deltog han i invigningen av ett kapell vigt till ”1900-talets martyrer” i Canterbury-katedralen. Fem ljus tändes för martyrer från fem kyrkor: påven tände ljuset för den evangeliske pastorn Dietrich Bonhoeffer.

I Lourdes 1983 höll påven ett uppmärksammat tal om de olika formerna av förföljelse i vår tid och uppmanade de kristna att ”inte glömma dem som förföljs för sin tro”.

Redan från början av förberedelserna inför jubelåret 2000 ville påven att martyriet skulle vara ett huvudtema. Redan våren 1994 skrev påven till kardinalerna att man bör uppdatera förteckningarna över martyrerna och att detta arbete måste ske ekumeniskt, för under 1900-talet ”har både katoliker, ortodoxer och protestanter vittnat om Kristus med sitt blod”. Hösten samma år redogjorde han för kardinalernas reaktioner i sitt brev Inför det tredje årtusendet, undertecknat i november 1994. Där skrev han att kardinalerna ”föreslog att lokalkyrkorna skall göra allt de kan för att inte minnet av dem som lidit martyrdöden skall gå förlorat och samla in all erforderlig dokumentation. Detta blir också en impuls och ett uttryck för ekumenik. Helgonens och martyrernas ekumenik är kanske den mest övertygande.” (Tertio millennio adveniente 1994, Inför det tredje årtusendet, n. 37). Han fortsätter: ”Vittnesbördet om Kristus ända till blodsutgjutelsen har blivit ett gemensamt arv för katoliker, ortodoxer, anglikaner och protestanter, som redan Paulus VI påpekade i sin predikan vid kanoniseringen av martyrerna i Uganda” (Tertio millennio adveniente 1994, Inför det tredje årtusendet, n. 37).

I sitt rundbrev om ekumenik Ut unum sint (1995) påminde påven om att martyrerna i olika kyrkor visar att det är möjligt att ”tillsammans bekänna samma sanning om korset” (Ut unum sint 1995, Att de blir ett, n. 1). Gemenskapen mellan de kristna, skriver han, ”är fullt förverkligad i det som vi alla anser vara det kristna livets höjdpunkt, martyrdöden. Där finns den innerligaste gemenskap med Kristus som livet kan ge, han som utgöt sitt blod och genom sitt offer låtit dem komma nära som förr varit långt borta ” (Ut unum sint 1995, Att de blir ett, n. 84). Bland många andra uttalanden och gester kan man påminna om att han 2 juli 1995 besökte ett monument över 24 evangeliska martyrer som 1687 dödades av de katolska myndigheterna i Presov.

1995 instiftade påven en särskild ”kommission för nya martyrer” med det avskräckande uppdraget att uppdatera martyrlistorna. Kommissionen bad världens katolska biskopskonferenser att samla in vittnesbörd och dokumentation. Kommissionen har hittills gått igenom omkring 12 000 fall. Materialet har delats in i volymer efter kontinenter med var sin inledning som beskriver det historiska sammanhanget just på den platsen. Det övergripande syftet är inte att förbereda liturgisk vördnad av dessa personer, utan att minnas och att hjälpa världens lokalkyrkor att minnas sin egen historia och sina egna martyrer.

Kommissionen har inte fått några listor från andra kyrkor utan har själv arbetat med forskning utifrån de namn de fått in. De listor som sammanställts är alltså på ett sätt katolska listor. Bara 15 % av namnen är lekfolk. Det avspeglar inte proportionerna i verkligheten utan beror på varifrån man fått den mesta informationen: hälften från biskopskonferenser och hälften från klosterkongregationer.

Det är typiskt för 1900-talets trosvittnen att det kan vara svårt att finna enskilda namn. Man finner lätt stora grupper, ”skyar” av martyrer. Det är inte säkert att listorna kommer att offentliggöras. Skall katolska kyrkan publicera listor på katoliker som fått lida på grund av andra kristna? Eller på kristna som dödats av regimer som än idag förföljer kristna, vilket kanske skulle förvärra dessa kristnas situation? Listorna på namn kommer att överlämnas till påven privat i höst. Kanske kommer en del av dem att överlämnas till kongregationen för helgonförklaringar för regelrätta saligförklaringsprocesser.

Omkring 3 000 namn presenteras i en ny bok av historikern Andrea Riccardi, en av ledarna för Sant’Egidiorörelsen, som blev ombedd av Vatikanens jubelårskommittés ordförande kardinal Roger Etchegaray och dess sekreterare ärkebiskop Crescenzio Sepe att gå igenom materialet och skriva en ”inofficiell” bok, just på grund av de diplomatiska svårigheter med andra stater och kyrkor som skulle uppstå om Vatikanen officiellt skulle publicera materialet. Boken trycks inte ens av Vatikanen utan ges ut av det italienska förlaget Mondadori 9 maj. På 520 sidor ger Riccardis bok en tolkning av vad martyriet varit under 1900-talet. Riccardi har träffat påven två gånger under arbetet på boken. Att hans bok avspeglar kommissionens arbete och påvens intentioner tycks framgå av att bokens uppläggning påminner mycket om de åtta textläsningarna under ceremonin vid Colosseum 7 maj.

Firandet av de nya martyrerna blir med nödvändighet en uppmaning till samvetsrannsakan för hela vår tid. De väldiga skarorna av martyrer som dödades under 1900-talet föll offer för en ny kategori av förföljare: de materialistiska ideologierna till både höger och vänster, som proklamerar staten som en ny gud, eller ”de ateistiska systemens kamp mot kyrkan och de kristna”, som kardinal Sodano sade i Fatima. Påven har uppmanat hela världen att göra en samvetsrannsakan när man ser tillbaka på 1900-talet. I budskapet inför katolska kyrkans fredsdag 1 januari 2000 beskriver påven 1900-talet som en period då starka ekonomiska intressen har proklamerat att staten står över allt annat (n. 6). Ur denna synvinkel är kristendomen idag nästan ensam om att förkunna att människan har ett absolut värde som går över statens. Därför är det sannolikt att martyrerna kommer att bli fler i framtiden. Men det som uppmärksammades vid Colosseum och i Fatima var det gångna seklets djupa konflikt med kristendomen, som blir riktigt tydlig först nu när så många av 1900-talets ideologier hamnat på soptippen.