Teologins nya vägar

För drygt fyrtio år sedan (1958) publicerade professor Ingemar Hedenius sin omdebatterade artikel ”De teologiska fakulteternas framtid”. I den bedömde han teologins framtid utifrån sina tre postulat för all religiös tro, vilka han hade propagerat för i essäsamlingen Tro och vetande (1949). Enligt dessa måste trosinnehållet som uttrycks i teologin vara förståeligt och motsägelsefritt och i en äkta mening kunna hållas för sant. Eftersom den samtida svenska teologin enligt honom inte uppfyllde dessa postulat eller ifrågasatte dem, saknade den enligt Hedenius ett ämnesområde, som kan undersökas med vetenskapliga metoder och uttryckas i meningsfulla, sanna och motsägelsefria utsagor. Därför kunde enligt honom den teologiska undervisningen vid universiteten inte heller förmedla någon äkta kunskap till de teologiestuderande.

Hedenius ville ingalunda förkasta all akademisk undervisning om religion, men menade att de teologiska fakulteterna inte behövdes som separata enheter. De kunde bli ”delar av de humanistiska fakulteterna”. En ”teologi” utan ett egentligt studieobjekt kunde enligt honom spaltas upp i lämpliga underavdelningar, som skulle kunna tillgodoses av motsvarande humanistiska fackområden. Tolkningen av religiösa skrifter kunde integreras i den litteraturvetenskapliga eller filologiska sektionen, människornas religiösa liv kunde studeras inom psykologin, religionens roll i samhället kunde beaktas inom sociologin och religionernas historiska utveckling kunde ingå i historievetenskapen eller i idéhistorien. Visserligen blev det inte så som Hedenius hade förordat. De teologiska fakulteterna finns kvar. Men ändå försvann den systematiska teologin med många fackteologers goda minne från de svenska universiteten och ersattes 1975 genom en tros- och livsåskådningsvetenskap. I stället för att syssla med det gudomliga, började man – som vilken humanistisk vetenskap som helst – undersöka människans trosattityder, trostexter, trossamfund osv.

Man blir påmind om Hedenius utspel och dess följder, när man får ta del i en festskrift med titeln Nya vägar i teologin (Nya Doxa 1999), som utgavs med anledning av teologieprofessor Anders Jeffners pensionering. En stor del av artiklarna i festskriften är nämligen avfattade av professor Jeffners tidigare elever. Dessa kan ses som Hedenius andliga barnbarn, eftersom professor Jeffner själv i början var starkt påverkad av Hedenius grundsyn. Redan i förordet framhålls uttryckligen omdaningen av teologin till ”en kristen trosåskådningsvetenskap” och hur denna namnändring var påkallad genom omgestaltningen av kristendomsämnet i skolan till religionskunskap. Trots att bokens titel talar om nya vägar i teologin, hittar man bland dess artiklar knappast någon med egentlig teologisk relevans.

Artiklarna skulle till stor del ha kunnat få en lämplig plats i en publikation inom ett humanistiskt ämnesområde. Detta gäller i synnerhet för artiklarna i festskriftens första del med titeln ”Livsåskådningsstudier – ett vidgat forskningsfält” och för dess andra del med titeln ”Ett förnyat forskningsfält – kristen trosåskådning”. Till litteraturhistorien kan räknas Bo Larssons artikel ”Alla tusen frågors ändhållplats” om olika litterära författares gudsbilder, till vårdetiken Kjell Kallenbergs artikel ”Hälsa som föreställning och värde”, till socialetiken Lennart Koskinens ”Har företag en själ?” och Gunilla Silfverbergs ”Den problematiska kunskapen”, till sociologin Mats J. Hanssons artikel ”Teologi för samhällets kompetensbehov” om teologins uppgift att i viss mån tillgodose samhällets kompetensbehov och biskop Claes-Bertil Ytterbergs artikel ”Gammal kyrka – ny teologi” om tradition och förnyelse i det kyrkligt-sociala livet, samt till idéhistorien Carl Reinhold Bråkenhielms artikel ”Historiesyn och biologi” om darwinismens inverkan på historiesynen. Till teologins idéhistoria hör sådana uppsatser som Thomas Ekstrands och Maria Södlings ”Upplyst oförmåga” om Bo Giertz kritik av den liberala teologin och Johan Lundborgs ”Den heta sommaren 1949” om Hedenius-debatten.

Mera teologiskt relevant och spännande blir festskriften, när den i sin tredje del med titeln ”Integrationsteologi i internationellt perspektiv” sammanför idel utländska bidrag. De behandlar alla integrationsproblemet, dvs. hur den kristna teologins speciella anspråk kan integreras med olika vetenskapers, den moderna kulturens och främmande religioners anspråk. Anders Jeffners insatser på detta område framhävs av prof. em. Maurice Wiles från Oxford i artikeln ”Teologi och integration” och av Janet Martin Soskice i artikeln ”Integration och integritet”. Men i bägge fallen beaktas det för litet, att en teologi utan ett specifikt innehåll inte heller kan uppvisa något, som skulle kunna integreras med någonting annat. På sin höjd kan man liksom utifrån sätta kristna eller andra trosåskådningar i samband med icke-kristna eller icke-religiösa åskådningar och undersöka dem utifrån filosofiska synpunkter. Men det ställs aldrig frågan om det överhuvudtaget finns en teologi eller endast en vetenskaplig verksamhet som sysslar med människornas åskådningar.

Eftersom man vid behandlingen av integrationsproblemet inte får utgå från specifikt teologiska premisser, måste alla bidrag som tar itu med detta problem mer eller mindre tydligt ha en religionsfilosofisk karaktär och kan därför knappast räknas till teologi i egentlig mening. Detta blir synligt i artikeln ”Teologi och religiösa sanningsanspråk”, i vilken prof. em. Vincent Brümmer från Utrecht försöker ge en lösning på frågan, hur en ”uppenbarelseteologi”, som i viss mån vilar på en tro på uppenbarelsen, kan hindras att bli helt immun mot all utomreligiös förnuftig kritik, något som även Anders Jeffner om och om igen har avvisat. Eftersom inte heller den ”naturliga teologin” enligt Brümmer lyckas med att bekräfta den specifikt kristna uppenbarelsen, förordar han en ”filosofisk teologi”, som också tillåter vissa läromässiga premisser, vars sanning visserligen inte kan bekräftas med iakttagelse och förnuft, men vars trosinnehåll kan underkastas en filosofisk analys för att bättre kunna förstå dess mening i kontextuella sammanhang. Prof. em. James M. Gustafson från Atlanta tar upp en liknande problematik som har sin upprinnelse hos det gångna sekelskiftets teolog Ernst Troeltsch. Frågan gällde den kristna teologins integration i 1900-talets kulturella och intellektuella liv, i synnerhet kristendomens absoluthetsanspråk i relation till andra religioner och den kristna trons förhållande till vetenskapen. Prof. em. John Hick från Claremont tar i sin artikel ”Integration av religiös pluralitet i kristen teologi” upp Vatikanens dokument ”Kristendomen och världsreligionerna” som ett försök att skapa en basis för en förståelse över religionsgränserna, samtidigt som han kritiserar dokumentet för dess dogmatiska försök att göra kristendomens unika ställning gällande.

Egentligen kan endast tre bidrag betecknas som teologiska, nämligen Anne-Louise Erikssons artikel ”Likt och olikt i en kvinnoinklusiv kristologi”, som skarpsinnigt påpekar vinsten med och orimligheter i ett kvinnoinklusivt sätt att tala om Jesus Kristus. Intressantare är Cristina Grenholms artikel ”Integrationen, verkligheten och tron”, som ställer frågan om sådana teologiska ämnen som Guds människoblivande i Kristus och jungfrufödseln kan tunnas ut hur långt som helst och ändå förbli föremål för den specifika kristna tron. Intressantast är Ezra Gebremedhins bidrag, ”Hur mycket får räddningen kosta?”, som behandlar det omistliga teologiska i den kristna försonings- och frälsningstanken. Allt som allt är festskriften ett rätt så magert utbud av nya vägar i teologin.