Cusanus och den svåra dialogen

Det fanns en tid mellan högmedeltid och renässans, då en krets av stillsamma humanister, som tröttnat på de sterila skolstriderna mellan thomister och skotister, nominalister och realister och allt vad det kunde heta, ur mängden av argument och iakttagelser försökte fiska upp det som är giltigt för alla tider. De flesta av dessa eklektiker är begravda i glömskan. Men en av dem framträder mer och mer och väcker i vår tid ett allt större intresse, Nicolaus Cusanus, kardinal, kyrkopolitiker, jurist, filosof, teolog, matematiker och reformator, en man helt och hållet involverad i sin tids utveckling och en av dess drivande krafter, men samtidigt otroligt produktiv författare till en rik filosofiskteologisk litteratur: han hade läst och assimilerat allt som på hans tid stod till förfogande. Han gjorde en avrundad och mycket attraktiv syntes av sin kolossala lärdom. Så snart han fick en ledig stund under sin strävsamma verksamhet i kyrkans tjänst drog han sig tillbaka och författade, till synes med lätthet, de mest läsvärda traktater, där han förenade Platon och Aristoteles, Thomas och Bonaventura, koranen och Bibeln och annat, som för hans samtid framstod som oförenliga storheter. Som god neoplatonist sökte Cusanus i allt enheten, och som god kristen fann han den i Gud, i vilken – så lärde Cusanus – motsatserna sammanfaller. Det som i människans begränsade perspektiv tycks vara motsatser kan i Guds blick vara kompletterande sanningar, två sidor av samma sak.

Cusanus verkade i en tid som – liksom vår – var förhärjad av strider och splittring på alla områden. Hundraårskriget hade sysselsatt engelsmän och fransmän, den stora schismen hade gjort talet om kyrkans enhet till blott en vacker teologisk teori, turkar hade intagit Konstantinopel, kristenhetens andra pol; sedan 1000-talet kämpade öst och väst mot varandra om en och samma tro. Hemma i Västeuropa förvandlades kyrkolivet mer och mer till ekonomi. Allt var i färd med att disintegreras. Det är svårt att inte dra paralleller till nutiden.

I denna tid fanns det några visionärer, den störste av dem Cusanus. Hans dröm om enhet var djupt rotad i hans teologiska grundsyn. (Några huvudtankar i hans verk har presenterats i Signum 9-10/1984.) Det är ett mycket glädjande tecken att intresset för Cusanus också så småningom väckts i Norden. Genom en tillfällighet utkommer nästan samtidigt i Norge och Sverige dialogen om trosfreden (De pace fidei) i översättning (den svenska versionen bjuder generöst också på den latinska texten parallellt). Båda dessa vackra små böcker innehåller kortfattade introduktioner till Cusanus tankevärld; den norska versionen innehåller dessutom en vetenskaplig kommentar till texten.

Cusanus låter i sin dialog det gudomliga Ordet, Jesus Kristus, samt Petrus, Paulus och en ärkeängel, överlägga om den synnerligen viktiga frågan om fred och enhet mellan jordens folk och religioner med representanter för den tidens främsta folk, kristna och ickekristna. Med förvånansvärd lätthet kommer samtliga talare överens om att religionen i sina olika yttringar i själva verket har dyrkan av den ende och treenige Guden som sitt föremål. Polyteismen kan förklaras som en korrupt helgonkult, och bör i fortsättningen utövas som en renad sådan. Med sokratisk optimism lyckas man förklara att de stora religionerna i världen ”egentligen” rymmer en strikt ortodox gudstro, helt acceptabel för den strängaste inkvisitor, i sitt djupaste inre. De facto enas jordens folk tillsammans med himlens representanter kring de viktigaste punkterna i den katolska teologien. Det är inte för inte en sanclae Romanae ecclesiae cardinalis som har hållit i pennan. Jag tvekar inte att beteckna Cusanus dialog De pace fidei som en katolsk utopi. Det råder ingen tvekan om att Cusanus uppriktigt menade att sanningens alla skatter vilade i den romersk-katolska kyrkan, låt vara dold under alltför många mänskliga skröpligheter. Han skulle även ha skrivit under andra Vatikonkonciliets ord om att Kristi kyrka äger sin konkreta existens (subsistit) i den romersk-katolska kyrkogemenskapen, men att kristenhetens och mänsklighetens splittring beror på tragiska missförstånd som med god vilja skulle kunna rättas till. Att Cusanus kunde vara så full av förtröstan om möjligheten till samförstånd beror på hans typiskt medeltida tilltro till förståndet. Vi vet numera att förståndet tyvärr bara är en liten del av de många krafter som styr människors och gruppers handlande. På 1400-talet hade man förhållandevis små erfarenheter av det som vi i modern tid kallar ”dialoger” mellan olika traditioner. Det misslyckade unionskonciliet i Ferrara-Florens, vars frukter varade ungefär så lång tid som det tog för de grekiska biskoparna att komma hem till sitt, var en i raden av tragiska erfarenheter: hur dyrbar enheten är, hur lätt den går förlorad, hur svårt den återvinns.

Kari Elisabeth Borresen är internationellt känd som banbrytande feministteolog, framför allt genom sitt arbete om kyrkofädernas antropologi. Borresens viktigaste bidrag till modern teologi är frågan om förhållandet mellan konstanter och variabler i den kristna uppenbarelsen: vad är den omistliga kärnan och vad är bara resultatet av teologisk reflexion i skiftande kontexter? Närmare bestämt: eftersom teologi nästan uteslutande har bedrivits av män för män (här må det vara tillåtet att sätta ett litet frågetecken), på vilket sätt är den alltså androcentrisk och påkallar korrekturer i en ny miljö? Det är i detta sammanhang som Borresen intresserar sig för Cusanus, en teolog som mycket bestämt hävdar den traditionella tesen att mänskliga utsagor aldrig kan täcka gudomliga förhållanden. Dialogen om trosfreden handlar i högsta grad om teologiska sanningars formuleringar i olika kulturella sammanhang, och Cusanus ställer frågan utifrån sin tids smärtsamma erfarenheter. Frågan kan tillspetsas: Ar det möjligt att om den kristna tron formulera satser som har anspråk på sanningsvärde oberoende av kulturell kontext? Finns det en kärna som inte är kontextuellt betingad? Den katolska traditionen har svarat jakande på den frågan, samtidigt som den katolska traditionen kanske mer än andra har varit medveten om uppenbarelsens kontextuella betingning, vilken har setts som en konsekvens av inkarnationen: Guds Son blev människa inte i största allmänhet utan i en del av det romerska imperiet och med judisk religion och identitet. Denna inskränkning, om man så vill, hör också med till uppenbarelsen som ett faktum utanför kyrkans och teologernas möjligheter till omtolkning och borttolkning. Hur dessa olika komponenter förhåller sig till varandra, det är Borresens utmanande fråga, och den är långt ifrån besvarad än.

Var tid läser gamla texter med sina glasögon. Så måste det vara, och salig den som vet att det är så. I båda dessa angelägna utgåvor – och i synnerhet det ambitiösa förlaget Åsak i Hudiksvall skall ha en eloge för denna heroiska satsning – skymtar enligt anmälarens mening en bild av Cusanus som är mer ”relevant” för vår tid än vad hans egna ord medger. När allt kommer omkring slutar dialogen med en order från konungarnas konung till denna världens vise att återvända var och en till sin stad och där ”leda nationerna till enhet i sann gudsdyrkan”. Det är sannolikt att det gudomliga Ordet därmed kan ha menat någonting mer precist än vad en och annan deltagare i vår tids många dialoger kan tycka vara opportunt.

Men om detta skall läsaren döma själv. Läs och känn suget från detta om hos en visionär som inte nöjer sig med någonting mindre än det största.