Den brokiga medeltiden

En period som under de senaste åren har lockat ovanligt många kvalificerade historiker till populärt hållna framställningar är medeltiden. Inte hela medeltiden, för den är mycket lång, hur man än avgränsar den, utan det är främst 1300-talet och tiden närmast före och efter det som har behandlats.

Nu ansluter sig en svensk historiker med den äran till dem. Det är Michael Nordberg, och titeln visar hans huvudsakliga intresseinriktning, Den dynamiska medeltiden, 1984, Tidens förlag, cirkapris 200:-. I medryckande och lättsam form tar den upp de flesta ämnen, från konstruktioner av plogar lämpliga för tunga jordar till köttkonsumtionen, från antalet faktiskt avlidna i digerdöden till kvinnliga yrkesutövare i Paris. Framförallt är Nordberg intresserad av värderingar och av nya idéer. Han behandlar uppfattningen av kvinnan, inte bara den välkända kvinnofientligheten utan också de kvinnoförsvarande inläggen, främst av Christine de Pisan. Han presenterar människosynen både i den höviska trubadurlyriken och i de grova berättelser som var populära i alla skikt, och versberättelsen Romanen om Rosen far en utförlig redovisning, vilket motsvarar dess stora spridning.

Riktningar som var fientliga mot kyrkans makt och inflytande redovisas, både det rena kätteriet och mer inomkyrkliga krav på reformer. Kritiken mot det världsligt sinnade prästerskapet var ofta häftig, och radikala förslag om indragning av kyrkans och klostrens egendomar förekom tidigt.

Den sociala rörligheten blir belyst på ett annars mindre vanligt sätt, liksom de idéer som pekar framåt mot senare uppfattningar om folkets omdöme och förmåga att styra sig självt. Vi möter också avancerade tidiga teorier om astronomi och universums struktur. Överhuvudtaget vill Nordberg framhålla att det är på 1300-talet de idéer utformas som blir avgörande för den senare utvecklingen i Europa. Han har föga till övers för renässansens höga anspråk och betonar hur standarden på sådana områden som mathållningen istället sjönk brant efter medeltidens slut.

En viktig del av källmaterialet är sådana vid första ögonkastet föga lockande ting som skattelängder och rättegångsprotokoll. Rätt lästa ger de ovärderlig kunskap. Tonvikten ligger vid franska förhållanden, inte orimligt om man beräknar att vid denna tid en tredjedel av Europas befolkning bestod av fransmän.

Framställningen består av korta enheter, delvis analys av litterära texter, delvis byggda på juridiskt material, som alla kan läsas självständigt. Tillsammantagna ger de en synnerligen rik och spännade framställning. Ibland kan läsaren ställa sig frågande, t.ex. angående uppgifter om barnantalet. Skulle verkligen tidens fattigare skikt haft möjlighet att begränsa det medvetet? Eller var verkligen abbot Suger avgörande för äktenskapet mellan Alienor (eller Eleonora) av Akvitanien och den franske kungen, Ludvig VII?

Nordberg har uppenbart inte sina sympatier hos kyrkan eller teologin. Dessa områden skildras knapphändigt och huvudsakligen i samband med samtida kritik. Bildkonsten behandlas inte alls, men boken är rikt illustrerad med scener ur medeltida manuskript.

Det är ett nöje att fördjupa sig i senmedeltiden, sådan han presenterar den. Att han är partisk för den framgår tydligt men inte störande.

Med sin starka positiva värdering av 1300-talet har han tydligen lite svårt för Barbara Tuchmans uppfattning av det, ”A distant mirror. The calamitous 14th Century”, 1978, på svenska som En fjärran spegel – det stormiga 1300-talet. Men det är en utomordentlig framställning, ojämförligt rik och medryckande. Hon bygger upp den kring en person i huvudrollen men belyser i sidoglimtar ungefär alla sidor av tiden, inklusive storpolitik och sena korståg. Det är inte att undra på att den har blivit en modern klassiker. Den vänder sig inte heller bara till medeltidsintresserade eller historiker i allmänhet utan till alla som vill få en uppfattning av människor i det förflutna.

För en svensk läsare kan Tuchman och Nordberg komplettera varandra. Något tidigare kom en tämligen enastående framställning av det vardagliga livet i en medeltida by, nämligen Montaillou, av Emmanuel Le Roy Ladurie, 1975, översatt till svenska 1980. Den bygger på protokoll från kättarprocesser och behandlar en occitansk (sydfransk) by under tiden 1294 till 1321. Trots sin lösliga och pratiga komposition blev den en internationell framgång. Detta möte med individer ur folket i det förflutna torde sakna motstycke. Hos alla dessa medeltidshistoriker möter vi ett gott exempel på det rätta bruket av lärdom. Den skall inte bara förvärvas utan också förmedlas. I lärda kretsar har populärvetenskap ofta inte värderats högt, men utan den blir lärdomen en lek för de få, utan den mening för livet som en större spridning kan ge.

Det är anmärkningsvärt att Ladurie och Tuchman nådde ut till en bred läsekrets. Ett liknande intresse ligger bakom den glädjande men obegripligt stora framgången för en italiensk roman som alls icke är någon lättläst underhållning, nämligen Rosens namn av Umberto Eco, 1980, översatt 1983. Denna briljanta uppvisning i lärdomssnobberi sammanfogad med en originellt turnerad mordhistoria förutsätter en avsevärd förtrogenhet hos läsaren med skeendet före själva den fiktiva händelsen, som utspelas 1327.

När det gäller konst och teologi har också vår svenska medeltid haft sin del att foga till det europeiska mönstret. Vi har ett rikt arv, men det måste ständigt göras levande på nytt.