Etiopien och Litauen

Etiopien
<brFörsörjningsläget är fortfarande kritiskt i Etiopien. Omkring sex miljoner människor kommer att vara helt beroende av hjälpsändningar med livsmedel från utlandet för oöverskådlig tid framåt. Även om regnet har kommit under de senaste månaderna har förhållandena för jordbruket förbättrats föga och man kan inte förutse någon genomgripande förändring av livsmedelssituationen under de kommande åren, enligt Abba Kidane Mariam Ghebrav, katolska kyrkans sekretariat i Etiopien.

Det kommer att ta många år innan landet blir självförsörjande. Fyra års torka har fördrivit många människor från deras hem och stora områden ligger öde. Människor har fraktats bort som boskap. Många familjer har skingrats. I vissa fall ett politiskt schackdrag för att omintetgöra samarbete mellan regeringsfientliga rebeller och lokalbefolkningen. I hela landet fattas utsäde och redskap. Den senaste tidens regn i vissa trakter kan inte rädda situationen. I provinserna Wollo, Tiger, Eritrea har det regnat mycket, men skadeinsekter har förstört grödan, hagelbyar slagit ner det nysådda. Kommunikationerna har försämrats eftersom regnet spolat bort vägar vilket förhindrar hjälpsändningar att nå fram. Behovet av hjälp är skriande, men världsopinionen verkar ha sett nog med bilder på utmärglade barn. Omvärldens frivilliga hjälpinsatser är i viss mån i avtagande. Etiopien väntade alltför länge med att be om hjälp. Först ville man ostört fira tioårsminnet av revolutionen, 12 september 1984. En viktig orsak till kejsar Haile Selassies detronisering, när det begav sig, var för övrigt också en torkkatastrof. Det som från början var en oblodig revolution blev snart en våldsam kraftmätning mellan anhängare till den gamla regimen och revolutionskämpar. Tusentals föll offer för terrordåd i huvudstaden och provinserna. I dag tycks Mengistu sitta säkert i sadeln. Vid tioårsjubileet grundade han det första marxist-leninistiska partiet i Afrika med centralkommitté och allt vad därtill hör. I Addis Abeba står Lenin som monumentalstaty. Den enda i sitt slag på hela den afrikanska kontinenten. Men det finns folk som tvivlar på presidentens avsikter. Nya maktstrukturer med ett nytt härskande skikt påminner starkt om gamla hierarkier från kejsarens tid. Presidenten slår sig ner på en liknande tron. Sviktar marxismen? Beroendet av Sovjetunionen är mycket starkt trots att avsikten nog är en socialism med etiopisk prägel.

Etiopien är till övervägande del ett kristet land. Åtminstone var det så till för en kort tid sedan. Någon exakt statistik över religionstillhörighet är svår att få fram i synnerhet i dagens kaotiska läge. Hur många har dött av svält? Hur många har mördats? Hur många har flytt till grannländer? Det är inte möjligt att avgöra antalet falachas – etiopier med mörk hudfärg som bekänner sig till en sträng observans av sabbatsbudet och den mosaiska lagen inom judendomen, vars historia går tillbaka till århundradet kring Kristi födelse – som ännu är kvar och hur många har flytt eller förflyttats. Äldre uppgifter anger att 60 procent av befolkningen (41 miljoner) tillhörde den etiopiska nationalkyrkan. Andra källor uppger 55 procent. Katolikerna är en minoritet på cirka 250 000. Antalet växer, efter revolutionen allt snabbare. Bland de protestantiska samfunden finns Mekane Jesus-kyrkan med 500 000 medlemmar. 20-30 procent är muslimer och övriga kan räknas som anhängare av traditionell afrikansk religion. Men här är uppgifterna flytande.

Etiopiska ortodoxa kyrkan är sedan 1958 självständig under egen patriark men fortsätter att upprätthålla nära förbindelser med den koptisk-ortodoxa kyrkan. Etiopiska nationalkyrkan var nära lierad med kejsardömet. Näst efter adeln var kyrkan den största storgodsägaren i landet även om det lägre prästerskapet levde under fattiga förhållanden. Men privilegierna är borta. Likheterna med den ortodoxa kyrkan i dagens Sovjetunionen är påfallande. Patriarken framträder vid officiella fester vid sidan av presidenten. Mäktig administrativ ledare för den etiopiska ortodoxa kyrkan är Ababaw Yegzaw, en av regeringen utnämnd marxist. Han har avgörande inflytande vid biskopstillsättningar och har sista ordet i förvaltningsfrågor, enligt uppgift från den ortodoxe ärkebiskopen Matias som lever i exil och som i juni 1985 uttalat sig i dessa frågor inför den amerikanska kongressen. Under de senaste tio åren har 17 ärkebiskopar fördrivits och avsatts. I landet finns inalles 13 stift. Antalet präster som tillfångatagits och präster som avlägsnats kunde ärkebiskop Matias inte exakt ange. Inte heller finns några exakta uppgifter om den strategi som hör till kyrkokampen: förstörda kyrkor och kapell och affärer med kultföremål och religiös litteratur. Omvärlden är ganska dåligt informerad om läget; västtyska förbundsregeringen påstår till exempel att inget systematiskt religiöst förtryck pågår i Etiopien.

1982 läckte det ut i pressen om förekomsten av ett hemligt dokument med systematiska anvisningar hur man skulle genomföra religionsförföljelserna (Signum 1982 s 250). Där rekommenderades att kyrkoledare skulle fängslas, kyrkor stängas, alla religiösa initiativ omintetgöras och att de troende skulle trakasseras. Man uppfordrade att ungdomen skulle uppfostras till ateister. Men allt detta skulle bedrivas på ett sådant sätt att det inte skulle märkas att initiativet kom från centralt håll. Även ärkebiskop Matias åberopade sig inför de amerikanska politikerna på detta hemliga regeringsdokument. ”. . . det finns ingen mer angelägen uppgift än att snarast möjligt besegra den fördärvelsebringande religionen”.

De protestantiska kyrkorna kan också bekräfta de troendes trångmål. 1979 bortfördes pastorn och generalsekreteraren för den evangeliska Mekane Jesus-kyrkan, Gundina Tusa av en beväpnad etiopisk regeringsstyrka. Världsopinionen protesterade och ställde frågor. Inget svar gavs. Han är fortfarande borta, troligen mördad. Hans hustru häktades några månader senare. Denna kyrka har förlorat 500 av sina 1500 byggnader. De har omvandlats till samlingslokaler eller dansställen. För en annan kristen kyrka, KaleHeywet-kyrkan har 1000 av 2700 kapell och kyrkor beslagtagits.

Katolikerna var också före revolutionen en liten minoritet i förhållande till nationalkyrkan och i många avseenden diskriminerad. Nu delar alla kyrkor samma villkor. Men katolska kyrkan har möjligen en fördel. Den har nämligen alltid ägnat sig åt utvecklingsprojekt. Den ortodoxa kyrkan var mer entydigt andligt orienterad och föll lättare i marxisternas händer. Den katolska kyrkan världen över har också erfarenhet av en marxistisk politik. Många missionärer gör stora insatser för utveckling bland den eftersatta befolkningen. Sådana sociala engagemang far inte konkurrera med regimen. Varje socialt centrum, varje fattigklinik, varje utvecklingsprojekt måste noggrant avstämmas med de lokala myndigheterna. Utländsk mission måste gå ytterst varligt fram. Det förekommer ofta missförstånd som leder till förhör, kortare frihetsberövanden och liknande. Många missionärer har nödgats lämna landet eftersom de inte stått ut med de ständiga spänningarna och de byråkratiska blockeringarna.

Enligt den påvliga årsboken för 1985 finns 142 sekulärpräster och 354 ordenspräster och 1014 ordenssystrar i landet. Bland ordensfolket är många infödda etiopier. Av 158 kapucinmunkar var 107 medlemmar i den etiopiska ordensprovinsen. Övriga kapuciner kom från Frankrike och Italien.

I Etiopien pågår en kulturrevolution. Teoretiskt finns det enkla kravet att den katolska kyrkan måste tränga djupare ner i etiopisk kultur för att alltmer genomsyra den med det kristna. Men i vilken kultur? En missionär yttrade: ”De revolutionära tycks i religionen se en kulturell antikvitet eftersom religionen tillhör det förgångna. Den kan kanske av de revolutionära betraktas välvilligt som en gammal möbel. De uppfattar prästerna inom kyrkans väggar ungefär som man tittar på Schweizergardet i Vatikanen. Det betyder inte att vi måste avlägsna det förflutna. Men det är nödvändigt att vi tänker sakligt och söker uttrycksformer för att förhindra att vårt budskap tar skada och vi uppfattas som antikvitetshandlare.”

I november 1984 tillkännagavs en ny plan för kampen mot religionen i Etiopien. Däri föreslår informationsministeriet att de mest betydelsefulla klostren och kyrkorna görs om till museer, att antika altare, mässkläder och kultföremål förstörs eller överlämnas åt ”vänskapligt sinnade länder” eftersom alla dessa föremål och bruket av dem och deras blotta närvaro är en förolämpning med de förtryckta massorna.

I de tre stift som finns för den katolska kyrkan av etiopisk rit söker man enhet med den latinska katolska kyrkan som för några år sedan fick en apostolisk prefektur i Meki. De kristna gläder sig när också katoliker av latinsk rit kan fira gudstjänst på ”kopternas” sätt. Man kan i vart fall inte förneka sitt kulturella förflutna.

Missionärer som kommer från Etiopien betonar samfällt att man i dag inte kan arbeta i det revolutionära landet utan att göra det ekumeniskt. Frågan gäller om det längre finns några läromässiga skillnader mellan etiopiska ortodoxa och katoliker. Meningarna går isär och antipatier mot katolska kyrkan som har sin grund i historien förekommer alltjämt. På 1500- och 1600-talen skedde en tvångsmässig återförening med kyrkan i Rom, ett samband som dock brast. Italien som under Mussolini överföll Etiopien, jämställdes med den katolska horden.

Ärkebiskopen i Addis Abeba, kardinal Paulos Tzadua, hävdar att man måste skilja mellan personliga förbindelser och en uttalad dialog. Han har mycket goda relationer till den etiopiske patriarken. Men man saknar och söker alltjämt öppningar för en dialog från katolska kyrkans sida. Vid upprepade tillfällen har man inbjudit till samtal om mer praktiska frågor till exempel ett ömsesidigt erkännande av ”blandäktenskapen”. ”Vi skulle vilja godkänna dessa äktenskap eftersom de medför svårigheter för de ortodoxa. Men kanske tiden inte är mogen för detta ännu”, menar kardinalen.

Alla revolutioner är oberäkneliga, även det etiopiska. Men det kan bli så att revolutionen medverkar till att föra de kristna närmare varandra under deras gemensamma Herres kors.

Litauen

”Allt utom frihet har vi i Litauen,” sade en katolsk präst till en litauer som bott i Sverige sedan 1945 och förra sommaren hade tillfälle att besöka sitt gamla hemland. ”Kyrkan existerar och lever ett rikt liv genom sina troende.” Ett bevis på detta är den tidskrift Kronika, som utkommer sedan 12 eller 13 år tillbaka. Den är en samisdat, en periodisk tidning på litauiska som tillkommer under ytterst primitiva förhållanden, skrivs av och går från hand till hand. I hur många exemplar den egentligen utkommer kan man inte ens våga gissa. ”Skriv av, ge vidare”, uppmanas läsaren på första sidan. Men att mycket list och skicklighet krävs för att ha lyckats undgå de statliga myndigheterna under så lång tid är uppenbart. Denna Kronika når också utanför landets gränser. Den trycks på litauiska, engelska och även andra språk i USA och utges i bokform. Signums redaktion har fatt ett exemplar av nummer 66, daterat 7 april 1985. Häri behandlas bland annat infiltrationsproblemet, ett problem som ju är aktuellt i alla östländer. Vi ger ett smakprov på hur Kronikan själv uttrycker sig:

”. . . Djävulen förde honom högt upp och lät honom i ett ögonblick se alla riken i världen och sade till honom: ’Jag skall ge dig all denna makt och härlighet, ty den har lagts i mina händer och jag kan ge den åt vem jag vill. Om du tillber mig skall allt detta bli ditt.’ ”(Luk 4:5-7)

Om djävulen vågade fresta Kristus så är det ju inte så underligt att även vi måste utsättas för frestelser och prövningar. Inte bara lekmännen frestas utan också präster och själasörjare, ja, hela kyrkliga församlingar.

Även kyrkan i Litauen, dess ledare och anhängare lider för närvarande i en natt fylld av prövningar och illvilliga frestelser. Det är inte lätt att förbli Kristus trogen och leva i evangeliets anda.

Katolikerna i Litauen känner medlidande med Polens katoliker och är upprörda över mordet på pater Popieluszko. Vi instämmer med påven när han säger att sådana händelser klart visar hur svårt det är att vara polsk katolik.

Men det är inte heller lätt att vara litauisk katolik. Det är mycket svårt att i dag vara en levande gren av det katolska trädet i Litauen. Det visar inte bara händelser i det förflutna utan också förföljelser i dag. Makthavarna som förnekar Gud låtsas underlätta situationen med löften, lockelser och lättnader när det gäller sekundära frågor, men i själva verket söker de att med ränker tränga djupare in i kyrkans inre liv och infiltrera inifrån. Detta är mycket farligare än en öppen kamp.

Den 17 januari 1985 högtidlighölls på Vilnius dramatiska teater 150-årsminnet av biskop Antanas Baranauskas födelse. Den ateistiska regeringens representanter deltog. Ett rörande, vackert exempel på kyrka och stat i samförstånd. Man håller minnestal om Litauens store poet, biskopen som under förra århundradet modigt kämpade mot den ryske tsarens intrång i kyrkans verksamhet. Biskopen straffades av dåtidens regim för att han arrangerat katolska processioner i det katolska Litauen utanför kyrkans territorium.

Men samma dag och i samma stad, som jubileet firades, i Vilnius, dömdes pater Jonas Kazstytis och en ung katolik, Romas Zemaitis för att de stört den allmänna ordningen – förargelseväckande beteende – genom att i procession besöka en kyrkogård för att be för de avlidna. Tsarregimen brukade på sin tid vara något mildare och nöja sig med böter. I dag är straffet två till tre års fängelse.

I KNA (Katholische Nachrichten Agentur) som haft tillgång till Kronika 67 rapporteras följande:

Den katolske prästen Jöna-Kastytis Matulionis dömdes i januari till tre års fängelse. På grund av sin dåliga hälsa frigavs han från fängelset 19 juni men redan 26 juni greps han åter. Hemliga polisen angav som orsak att han deltagit i en olaglig demonstration.

I själva verket förhöll det sig så att när den frigivne prästen för första gången efter fängelsetiden firade mässa med församlingen mötte människorna honom med jubel och glädje. I den predikan som han då höll yttrade han att om alla människor trodde på Gud och levde efter hans bud ”skulle det inte behövas några fångläger och skräckregimer, sådana som jag upplevt”.

Statens representant för religiösa angelägenheter i Litauen P. Amlionis förklarade för biskopen och den apostoliska administrationen att orsaken till det nya frihetsberövandet var att prästen i fråga yttrat sig negativt om sin fängelsetid.

De fall som nummer 66 och 67 av Kronikan anför har föranlett en stark protest i vårt baltiska grannland. 54 präster från ärkestiftet Vilnius och 52 922 troende från 77 församlingar i hela landet har undertecknat en protestskrivelse. Det stora antalet underskrifter visar att var 53:dje medborgare, vuxna, barn, icke-troende inkluderade, skrivit på. I Kronikan återfinns alla de protesterandes namn.