Gud i dörröppningen

Det var en kylig julaftonskväll och jag var uppe ovanligt sent, därför att vi hade varit ute och ätit allesammans – mina föräldrar, min lillasyster och jag. Vi hade kommit hem till ett varmt vardagsrum och till julafton. Från spiselkransen hängde våra strumpor på tork, och alldeles bredvid, på ett extrabord, stod en flaska ginger ale och ett fat med småkakor.

Jag hade hängt av mig min finvinterkappa och stod och torkade skosulorna och värmde mina bara ben på fotelementet, då någonting rörde sig vid dörren som öppnade sig, och en kall vind kom runt min klänning.

”Titta vem som har kommit! Titta vem som har kommit!” Hörde jag hur alla ropade till mig. Jag tittade. Det var jultomten. Som jag inte – under några som helst omständigheter – ville träffa. Han

dök upp i dörröppningen och såg sig om efter mig. Mors röst skälvde: ”Titta vem som har kommit!” Jag sprang min väg uppför trappan.

Som barn i allmänhet var jag rädd för jultomten, eftersom jag trodde han var Gud. Jag var fortfarande tanklös, omogen och överkänslig. Jag kunde skilja på rätt och fel, men jag hade knappast prövat möjligheten att forma mitt uppträdande, och då jag hade gjort det hade drivkraften varit rädsla och inte kärlek. Jultomten var en gammal man som man aldrig såg, men som inte desto mindre såg en själv; han visste när man hade varit snäll eller elak! Och jag hade varit elak.

Mor ropade på mig flera gånger, entusiastiskt och bedjande, men jag ville inte komma ner. Far försökte inge mig mod; min syster skrek. Jag ville inte komma ner, men jag kunde luta mig över trappan och se jultomten där han stod i dörröppningen mot natten och släppte in den kalla luften i rummet. Jultomten stod i dörröppningen väldig, lysande och maktlös och ringde högljutt i en bjällra medan han upprepade God jul, God jul. Jag gick aldrig ner. Jag vet inte vem som åt upp kakorna.

Det är många år nu som jag känt till att denna jultomte i själva verket inte var någon annan än en utklädd fröken White, som bodde tvärs över gatan, och att jag blandade ihop dramats aktörer, så att fröken White, jultomten och Gud blev till en skräckinjagande och sårbar treenighet. Den här berättelsen handlar egentligen om fröken White.

Fröken White var gammal; hon bodde för sig själv i ett stort hus tvärs över gatan. Hon tyckte om att ha mig i närheten; hon trugade på mig kakor, lärde mig saker om världen, och försökte få mig att bli intresserad av att måla med fingrarna, som hon själv tyckte så mycket om. Hon brukade sätta upp stafflier i köket och fästa stora, glänsande läskpapper på ramarna och sedan måla böljande undervattenscenerier: horisontella färgfläckar som då och då lystes upp av vertikala strimmor som skulle föreställa tång. Jag tyckte om henne. Hon ville inte en enda människa illa, och ändå, ett halvår efter hennes misslyckade besök som jultomte, sprang jag iväg från henne ännu en gång.

Det var en dag sommaren därpå. Fröken White och jag låg på knä på hennes gård medan hon visade mig ett förstoringsglas. Det var ett stort och starkt förstoringsglas. Hon lyfte upp min hand och höll den mycket stilla medan hon fokuserade en solstråle på min handflata. Den glödande halvcirkeln darrade, utvidgade sig och drog sig slutligen samman till en punkt. Det brände till. Jag blev bränd. Jag slet loss min hand och sprang gråtande hem. Fröken White ropade efter mig och försökte förklara hur ledsen hon var, men jag såg inte tillbaka.

Än i dag undrar jag: om jag skulle möta Gud, kommer han då att ta min nakna hand och fästa blicken på min handflata och antända den där fläcken så att jag börjar brinna?

Nej. Verkligen inte. Det var jag som missförstod alltihop, och som svek alla. Fröken White, Gud, jag är ledsen jag sprang i väg från er. Och fortfarande springer jag, jag springer från denna kunskap, detta öga, denna kärlek som inte går att undkomma. Tv det var bara kärlek du ville, och jag kände bara rädsla och smärta.

På detta sätt kom en gång kärleken till oss i Israel och stod förkroppsligad i dörröppningen mellan två världar, och vi blev rädda.

Översättning Lars Nyström