I transcendensens skugga – Om Lars Gyllenstens roman Skuggans återkomst

Lars Gyllensten konstaterade en gång: ”Vi lever i ett slags omvänt pryderi, ett sekularismens bigotteri som gör oss kulturellt fattigare än vad vi borde vara.” Sedan dess har kulturklimatet tydligen svängt. Årets roman Skuggans återkomst har inte bara fatt reverens för sin litterära och konstnärliga rang. Även den utomordentlige narrative ”metafysikern” tycks ha uppskattats. ”En av de märkligaste romaner som utkommit i Sverige på åtskilliga år” (SvD). ”(G) har givit en bild med stor ljuskraft fylld av både innerlighet och intellektuell intensitet” (DN). Vi skulle visserligen inte gå så långt som att kalla honom ”en första rangens teolog”. . . ”en teologisk provokatör” för att inkassera honom åt teologin. Men Gyllensten själv har karaktäriserat sitt författarskap såhär i Lapptäcken Livstecken (1976): ”Ett av mina främsta ärenden har varit att försöka formulera en sorts metafysik, en lära om mänsklig delaktighet i tillvaron trots det paradoxala förhållandet att vi människor står tämligen maktlösa och ovetande och förvirrade inför de övergripande historiska och andra krafter som hanterar oss så bryskt och brutalt och till sist så dödligt och förödande. Det gäller att finna formler som kan ’rädda’ tillförsikten, livsmodet, handlingskraften, kärleken om man så vill”

Med anledning av Lapptäcken Livstecken har vi i denna tidskrift försökt att analysera G:s ”metafysiska” livstolkning (Signum 1977, s. 44-49: Tillvarons utforskning och besvärjelse). I ett brev ur vilket vi med författarens medgivande kunde återge ett avsnitt svarade G. på framställningen: ”Jag tycker mig verkligen finna ett gensvar och svar, delvis instämmande, delvis avvisande … (men på ett sätt) som innebär att man verkligen talar om samma saker och inte talar förbi varandra” (Signum s.114).

Det förefaller därför berättigat att anknyta Skuggans återkomst till vår tidigare analys.

I Lapptäcken Livstecken finns i en upplysande text en nyckel till G:s livstolkning: ”Vi lever post festum – Gud är död, sedan länge, antagligen har han aldrig funnits, men också förnuftet har dött,

vi tror inte längre på det, litar inte på oss själva, misstror vårt vett och vår vilja, fruktar vår framtid, anar att vi har vårt bästa bakom oss … Det är dags för en ny gudom, en återfödd gudomens regemente: den frånvarande gudens välde … Främlingsskapet är vårt hem – det gäller att se det som vårt rätta hem … (där) vårt öde skall finna en paradoxal förtröstan i den frånvarande gudens mäktiga och styrande närvaro.” Nu i början av ”Stationerna” i Skuggans återkomst tycks ett liknande paradigm finnas: ”Han (författaren?) söker den oskuld som skulle kunna låta honom leva i Den Frånvarande Gudens Stat som om han vore hemma där – hemma hos Främlingen inom honom själv, hemma hos Den Frånvarande Guden, hans likhet.” Därför föreligger det knappast något paradigmskifte i G:s metafysiska livstolkning i Skuggans återkomst, men ändå innehåller romanen tänkvärda nya infallsvinklar och är kanske den mest betydande och fascinerande av Gyllenstens böcker.

Nya aspekter i en komplex livstolkning

Onekligen har i Skuggans återkomst G:s livs- och världstolkning blivit ljusare. Den bitterhet, ja den ”bestörtning” som ännu finns i Rätt och slätt (1983) i de ”anteckningarna … när jag skulle lära upp mig till en bättre människa” har mjuknat. Då gällde det att skapa en kosmodice utan tro: ”Det gäller att leva i ett kosmos utan gud och rättfärdighet, utan nåd och utan dom, utan nåd och mening – i en värld där det blott och bart berättas historier … Vi är inte ens sujetter i någon absurdisk fars … Vår värld är Kasperteaterns värld – och våra skepnader och öden hör hemma i Grand Guignol.” Skepsisen har väl inte övervunnits ens i årets roman. Men den öppnar sig och blir till ett lyssnande inåt i tystnad: ”-Ian måste lära sig att lyssna, och att vara tyst så att man verkligen kan lyssna och höra vad som är ämnat att höras utan att hindra det eller störa.” Ett drag av ödmjukhet som tidigare knappast funnits blir synligt. Den öppnar sig inte bara i ”bön” och ”lovprisning” utan för att ta emot:

”Så lyssnar jag också inåt mot mig själv – inåt mot det ouppfyllda, tömda, tomma – inåt mot en tystnad och ett mörker som tonar, när inget stör det och förskingrar, och som förenar minne med förväntan i en bön om återfödelse och i en lovprisning av vad som är när livet är, och växande och rörelse, befriat och öppnat emot förnyelse och skapande och nåd. Ur tomheten – nåden. Ur tomheten sången – något levande, liv – Nåden”. Så slutar romanen.

Visst far detta inte uppfattas som en kristen bekännelse. Ändå döljer sig här onekligen en ”religiös”, om än komplex religiös livstolkning.

Gyllenstens ”religiösa” livstolkning

I sitt brev till Signum har G. skisserat sin livstolkning ganska klart – ett vittnesbörd som föga observerats (Signum 1977 s.114):

”Jag antar att en väsentlig skillnad mellan mig och en kristen är, att för en kristen är uppenbarelsen, gudomens ingripande genom Kristus en realitet – medan detta för mig är en teoretisk konstruktion, som jag tycker mig kunna förstå och förstå nödvändigheten av om man överhuvudtaget skall komma till tro, men som jag inte har erfarit och knappast heller tror mig om att kunna erfara … Emellertid tänker jag mig, att skillnaden mellan mig och en troende avser just den kristna tron – medan jag i och för sig kan tänka mig att kalla mig själv religiös i en mer allmän, ickekonfessionell mening. Ni skriver; att man inte torde kunna uppfatta gränserna mellan den blott mänskliga världen och en transcendent värld … för så vitt man inte också på något sätt själv grep över denna gräns och hade en försänkning i den värld, som ligger på andra sidan om gränsen. Enligt detta resonemang – som jag sympatiserar med – kunde jag i någon mening beteckna mig som religiös. Men min ’religion’, i så fall, torde snarare vara något slags form av platonism, inklusive den mystiska sidan av platonismen….”

Utmärkande och betydelsefullt för denna ”bekännelse” tycks vara ett grubblande och samtidigt trevande medvetande om människolivets transcendens. Och det rör sig i G:s författarskap inte bara om en konstnärlig lek. Det handlar om tillvarons allvar som han gestaltar som romanförfattare. I Skuggans återkomst har den på ett fängslande sätt fördjupats. Romanens gestalter förefaller i sina levnadsöden på ett negativt eller ”narraktigt”, på ett bisarrt eller slutligen försonligt sätt illustrera denna transcendens. I denna mångfasetterade skildring ligger onekligen det fascinerande i romanen.

Frågor och skuggor

Hur skall man då uppfatta denna transcendens? G. förefaller tolka den som om människan därigenom på något sätt skulle kunna nå utöver denna världens gräns och ha en försänkning i den värld som ligger på andra sidan om gränsen. Åtminstone ”sympatiserar” han med denna tanke. Men ligger inte där ett missförstånd snubblande nära? Vi kan inte ”gripa” över gränsen som om vi kunde bevisa Gud och så uppnå honom, eller för att tala med G. ”ha en försänkning” i honom. Gud är verklighetens förutsättning och grund. Och vi kan bara erfara honom genom att reflektera över våra egna omedelbara mänskliga erfarenheter, exempelvis vårt ansvar, vår kärlek, vår persons och vårt timliga livs problem och gränser. I synnerhet i krissituationer som vi oundvikligt hamnar i vaknar kanske insikten att bakom allt det som vi upplever i livets erfarenheter också finns en annan verklighet – Gud. Gud blir då i grund och botten ett namn som vi i efterhand ger denna vår erfarenhet. Här ligger möjligheten och vägen till mänsklig transcendensupplevelse.

Ytterligare en fråga med anledning av G:s tidigare vittnesbörd men också med tanke på hans senaste roman Skuggans återkomst. Vi förstår att G. utifrån en naturvetenskaplig-empiristisk syn har svårt att acceptera Guds mandomsanammelse i Kristus som realitet. För honom förefaller den vara ”mytologi”, såsom han uttryckte sig häromåret i ett föredrag. Redan i början av 70-talet sammanfattade han sin syn så här: ”Innebörden i sådant, som vi eller vår samtid eller den ena eller andra vetenskapen i sin historiska situation hävdar som ’sanning’ – innebörden i alla våra teorier och termer, begrepp och idéer etc. är inte annat än summan av alla empiriskt påvisbara konsekvenser, alla de prövbara faktiska innebörder etc. som kan härledas därur” (Ur min offentliga sektor 1971). I denna bemärkelse är det klart att vi inte kan hävda och bevisa Guds mandomsanammelse i Kristus. Vår tro stöder sig på Kristi persons, budskaps och gärningars trovärdighet. Här står vi alltså onekligen inför ett vetenskapligt paradigmskifte med avgörande konsekvenser.

I Skuggans återkomst blir konsekvensen i G:s vetenskapsteoretiska grundval synlig. (Rör det sig här inte också om en ”premiss”-teori mot vilken han häftigt vänder sig i helt andra sammanhang?) Hela romanen handlar om kristet sett förvrängda levnadsöden. Kristus förekommer däremot knappast, vare sig i positiva eller negativa ställningstaganden utifrån romanens gestalter. Är det därför G:s kristna ”isomorfier” och ”ikoner” i denna eljest så lysande roman verkar så egendomligt ”narraktiga”, ja t.o.m. bisarra? (Jfr exempelvis kapitlet om Juan Tenorios botgöring och testamente och det långa kapitlet om Ana Ulloa.) En skymt av ”glaspärlespel” tycks ligga över dessa gestalter som någonstans saknar en kristen djupdimension som enbart ett existentiellt ställningstagande till Kristus kunnat förläna dem.

Romanens slutvinjett talar om ”återfödelse … av vad som är när livet är … befriat och öppet emot förnyelse och skapande och nåd. Ur tomheten nåden . . .” Vi har redan påpekat att det här knappast rör sig om en bekännelse och om ett hopp i kristen mening. Men det tycks finnas en tanke som kanske kan vara en anknytningspunkt för transcendens och tro i kristen bemärkelse.

Vi människor har en erfarenhet som oupplösligt sammanhänger med erfarenheten av vår ändlighet. Mot bakgrund av hotet om intighet och absurditet erfar vi då och då att tingen har en viss

soliditet i det att det finns sköna stunder, givande möten, att ”det lönar sig” att leva. Just därför att lyckan inte är självklar kan vi erfara lyckan som lycka. Att meningen finns är därför en oavvislig förutsättning för livet. Men om vi betänker att vår tillvaros mening hotas av intigheten och döden, kan vi inte härleda mening med vårt liv ur dess intighet. Den erfars som något som finns däri utan skäl, något som bara finns där, som sist och slutligen förutsätts som en gåva. Vi tror att något i denna riktning ”anas” hos G och skymtas i romanens slut.

Och det andra, därmed sammanhängande: ”Man måste lära sig att lyssna, och att vara tyst så att man verkligen kan lyssna och höra . . .” Även här finns en tanke som kan anknyta till en kristen människosyn. En av vår tids mest framstående katolska teologer, Karl Rahner har definierat människan som ”Hörer des Wortes”, ordets hörare, dvs. hon är till sitt väsen öppenhet – en öppenhet att motta Guds uppenbarelse genom vilken Gud i Kristus meddelar sig själv så att vi därigenom finner vår djupaste identitet.

I denna bemärkelse – i transcendensens skugga – är Lars Gyllenstens roman – förutom för dess litterära rang – av stort intresse för frågande och sökande och inte minst för kristna läsare.