Kort och gott om det katolska livet

Förlagshuset Hagaberg har tagit ett lovvärt initiativ. Med ett känsligt väderkorn har man uppfattat behovet av relativt lättillgänglig information om katolskt liv. Hittills har tre småskrifter utkommit:

Catharina Broome, Den katolska vägen – Kortfattad troslära

William Kenny, Nattvarden – Altarets sakrament

Miroslav Dudek, Bikten – Försoningens sakrament

Titeln på trosläran är i sig en programförklaring. Den katolska vägen framställs som en av de vägar som faktiskt finns att söka sig fram på och den framställs som en lockande väg. Här far den som står undrande inför livsfrågorna mycket väsentlig information på få sidor. Stilen är saklig och lättläst, trots att stoffet som behandlas egentligen är outtömligt, ändlöst och föränderligt. När Catharina Broomé definierar kyrkan stannar hon för beteckningen ”ett folk på väg”, en kyrka i förändring som ändå är grundad på Petrusklippan. Att tro beskrivs som att medvetet och av fri vilja gå in i en dialog. Det är i kyrkans gemenskap som Gud talar till oss i ord och i handling – i sakramenten.

Tro är inte omedelbart synonymt med trosformuleringar. Tron är Guds gåva som vi tar emot när vi säger ja till den sanning som han uppenbarar för oss, ett ja till Gud själv och till kyrkan som har hans uppdrag att föra ut sanningen men som även alltid själv är på väg i sitt sökande efter sanning. Den kristna kyrkans uppgift är att vara som en enda öppen familj, där var och en som önskar kan bli upptagen och jämlike. Det ligger något varmt välkomnande i dessa formuleringar och häri ligger också en stor uppgift för kyrkan att förebåda en enad mänsklighet, med ett fullvärdigt mänskligt liv för alla.

Men författaren erbjuder inte den katolska vägen som någon enkel lösning för den sökande. Det är inte med framgång och hälsa som man lockas, men i lidandet och döden finns vissheten om att Jesus Kristus är med och delar villkoren. Därigenom kan även det svåraste bli förvandlat så att det tjänar livet.

Detta är en bok som varken saknar den apostoliska eller den nicenska trosbekännelsen och den förmår även aktualisera dess formuleringar på ett medryckande sätt. Här står de tio buden med en pregnant kommentar.

Denna kortfattade troslära kan utan förbehåll och utan att man behöver skämmas rekommenderas för var och en som är utmanad av livsfrågorna. En litteraturförteckning för fördjupade studier kan vägleda den som vill veta mer.

Häftet om Nattvarden är välformulerat och ovanligt fritt från ”Kaanans tungomål” – en kommentar som står nära vårt vardagliga liv och har en god pastoral inriktning.

För att kunna ha en eukaristisk livsstil måste vi kunna reflektera över hur vi lever vårt dagliga liv. Om vi inte lärt oss fira livet kan vi inte heller lära oss fira mässan.

Författaren skriver: jag måste vara ”närvarande inför mig själv … vara ’hemma’ hos mig själv … Vi ger oss inte tid att reflektera, tid att vara ensamma. Vi är kanske rädda för den smärta som kan uppstå när vi är ’hemma’. Men för att kunna fira mässan och känna delaktighet i Kristi historia och frälsningsverk, måste vi först fira vår egen historia, våra egna erfarenheter. Jag måste helt enkelt acceptera det som finns hos mig både smärta och glädje, ljus och mörker, gråt och skratt.”

Boken är en kommenterad genomgång av eukaristifirandets olika moment. Vår egen verklighet dras in som det en gång hände för de lärjungar som, helt upptagna av sin egen sorg, var på väg till Emmaus. Deras hjärtan blev brinnande. De började ana en djupare mening när främlingen kom och tolkade skrifterna för dem. När de delade brödet såg de att det var deras Herre som var den närvarande främlingen.

Detta är en praktisk bok som fyller ett behov. Den kan med fördel ligga framme och lånas ut för att användas i kyrkbänken och givetvis också finnas till hands på varje bokbord för försäljning.

Boken om Bikten skiljer sig från de övriga två. Den går vid sidan om de verkligt svåra problem, som är förknippade med detta sakrament. Problem som ingen kan förneka. Vanan att bikta något så när regelbundet är ju för många katoliker världen över på väg att försvinna.

Boken inleds med några tänkvärda reflexioner om människans frihet. Därefter ägnas halva utrymmet åt en teologisk genomgång av frälsningshistorien, som givetvis är viktig i ett övergripande sammanhang med försoningens sakrament, människans väg till mötet med den uppståndne Kristus. Men hade inte en djupare och mer konkret pastoral aspekt än den som här antyds varit matnyttigare för den tilltänkta läsekretsen? Varför är det verkligen så svårt att bikta och varför är det så bra att göra det?