Dagbok från dödens land

Rwanda 1994 – Kriget hade pågått sedan början av april. Som röda—korsdelegat och sjuksköterska hade jag tackat ja till ett uppdrag med Rwanda som destination. Den 7 juni landade jag i Genève för att följande morgon ta mig till internationella Röda Korsets högkvarter. Här arbetade eliten i en slottsliknande högborg som egentligen var ett gammalt genuint hotell omgivet av parker och andra ståtliga byggnader som tillhörde världssamfundet. Efter en dags briefing flög jag vidare till rödakorsdelegationen i huvudstaden Bujumbura i Burundi. När förhållandena tillät skulle jag härifrån bli eskorterad landvägen in i Rwanda. Syftet var att ingå i ett kirurgiskt team som nyligen hade tvingats lämna ett sjukhus i Kabgay, en plats söder om huvudstaden Kigali i Rwanda. Detta på uppmaning av gerillan, Rwandas Patriotiska Front (RPF), då man inte ansåg sig kunna garantera Röda Korsets säkerhet i området. Slaget var alltså inte över. I stället skulle sjukvårdsteamet och patienterna slå sig ner längre söderut i en ort vid namn Nyanza. Det var här jag skulle möta upp.

Jag anlände till Bujumbura den 9 juni. Här stannade jag i fem dagar innan vi fick klartecken för avresa. Under de sista dagarna inkom en rapport om oroligheter uppe i bergen och eventuella skadade. Jag hade lagt märke till att det hade varit extra skjutande den gångna natten. En lokalguide skulle lotsa oss fram till bergsbyn som låg en dryg halvtimmes bilfärd utanför staden. Som alltid, av säkerhetsskäl, åkte vi iväg med två rödakorsbilar. Min roll var, i den mån någon behövde, att ge sjukvård. Landskapet var främmande, en blandning av djungel, skog och berg. Vi stannade inte förrän vi var ända framme vid hyddorna. När vi klev ur bilarna hade vi lämnat stadens brus bakom oss och det var alldeles tyst förutom att våra egna steg framkallade knaster från underlaget. Så stod vi där. På bara några meters håll låg en storfamilj på 14 personer ihjälskjutna. Deras söndertrasade kroppar vittnade om att de blivit skjutna på nära håll, kanske av höghastighetsvapen. Det var sådant jag hört talas om. Kulor som splittrade kroppar. En mamma låg där med sitt barn i famnen. Barnets huvud var bortskjutet och hade hamnat längre bort. Inga ord utbyttes, men vi rörde oss vidare i området och hittade fler massakrerade. Plötsligt ropade guiden till. Han hade hittat en levande människa. Benen var trasiga. Han hade blött mycket. Jag fick en uppgift. Först smärtstillande, därefter försökte vi varsamt få upp honom på sjukvårdsbritsen och in i bilen och vidare till sjukhuset. Jag funderade över hur han skulle bli omhändertagen. Skulle han få en chans att överleva och att leva med amputerade ben? Så hade jag gjort mitt. Andra hade rapporterat på gängse sätt inom Röda Korset som jag inte var insatt i. Men rapporterat vad? Till vem och för vem? Hade det som vi bevittnat urskiljts vardagligt eller skulle det uppmärksammas som en tragedi? Skulle jag få mardrömmar? Var detta ett smakprov på vardagen i Burundi?

Den 14 juni och tillika min födelsedag avgick rödakorskonvojen klockan 6.20. Två lastbilar och två landcruisers hade som mål den lilla orten Nyanza i södra Rwanda där rödakorssjukhuset hade till uppgift att lindra krigens offer. Sjukhuset behövde både proviant och personalförstärkning. Längs vägen ut ur huvudstaden Bujumbura mötte vi strömmar av burundier på väg in mot stan, en del med jättelast på cyklarna som i hög hastighet rullade nedför den kraftigt sluttande vägen. Vi passerade krök efter krök, höll lika mycket uppsikt framåt som bakåt och tog oss igenom de backiga partierna. Där landskapet öppnade sig en smula passerade vi FN:s flyktingläger med dess karaktäristiska blåa tält. Vid nästa krök som låg intill en by stannade vi och köpte grönsaker. Längre fram såg vi att delar av byn var nedbränd. En till synes död man låg i en gaturänna. Ingen runt omkring tycktes notera honom. Med massakern i färskt minne förstod jag att våldsam död inte bara gällde Rwanda utan även grannlandet Burundi. Men här fanns ingen definierbar frontlinje. Kriget pågick diffust bakom husknutarna.

Men nu var jag på väg i lastbilskonvojen till mina arbetsuppgifter och tankarna avbröts av att vi saktade in. Gräns, passkontroll och ingenmansland. Kontroll och väntan. En rödakorsdelegat mötte upp parallellt med att RPF (gerillan) eskorterade oss fram till en kollapsad bro. Avlastningen påbörjades och allt bars över bron till tomma väntande lastbilar. Dock fanns en passage där vår landcruiser kunde passera. Lokalbefolkningen betalades med rissäckar som tack för hjälpen. Skymning och tystnad. Vi fortsatte i kvällsmörkret till rödakorssjukhuset i Nyanza. Och jag hade hunnit bli 42 år gammal.

Jag fick brev från min syster Leni den 16 juni:

”Mor är sjuk och Inger ska ta henne till doktorn. Jag lyssnar spänt på vad som sägs på nyheterna. Ett stort antal ungdomar skall ha blivit dödade, jag tror att det var i Burundi. Det har snöat och haglat på Hallandsåsen och det är 16 grader i havet. Hur ska denna sommar sluta? Öresundsbron kommer att bli verklighet och Olof Johansson avgår.”

Mitt arbete på sjukhuset i Nyanza startade den 15 juni. Rödakorsteamet hade städat upp ett övergivet och blodfläckat sjukhus. Jag bekantade mig med uppgifterna. Det opererades på löpande band. Krigsskadade fick sjukvård. Kvar fanns ärr både fysiskt och psykiskt. Var skulle jag börja? Hur hittade jag greppet? Fick patienterna mat? Hur sköttes så-ren? Vätskebalans. Urin och avföring. Hygien. Sätt igång!

Ungefär vid midsommartid nåddes vi av rapporter att sexhundra franska FN-soldater väntades omgående till Rwanda. Reaktionerna inom RPF var starkt negativa. I sitt samarbete med Röda Korset införde nu RPF striktare regler och alla rödakorstransporter måste ha eskort.

För de lokalanställda planerades bostäder utanför sjukhuset. Men personalen fruktade för förföljelse och ville att staket skulle byggas runt om som skydd. Överhuvudtaget ökade spänningen. Samtidigt fick vi veta att flyktingströmmar fanns i området men att de ännu inte hade någon medicinsk assistans.

Brev från min syster Inger den 21 juni

”Proverna på mor var alldeles för höga. Nu ska hon läggas in. Hon är så svag att vi får köra henne i rullstol. Hon äter och dricker nästan ingenting alls. Inte konstigt att hon är dålig. Annars är det bra med oss.”

Brev från mina systrar medförde stor glädje men också bekymmer över att mor var sjuk. Samtidigt som jag funderade över hur allt skulle utvecklas för mor där hemma började jag hitta min roll i arbetet. Jag fann en ovärderlig samarbetspartner, Antoinette, sjuksköterska med nio års erfarenhet. Vi öppnade ett litet kontor där personalen möttes, arbetsuppgifter diskuterades och delegerades. Så långt var allt gott och väl. Trots detta var situationen miserabel. En kväll dök det upp fyra föräldralösa barn vid grinden till sjukhuset. Vi tog dem till vårt s.k. sjuksköterskekontor och gav dem mat, men de var nästan för utmattade för att äta. Ett av dem var bara sju, åtta månader. De var så magra. Vi lade filtar på golvet som de kunde sova på. Dagen därpå tog vi dem till barnhemmet som låg strax utanför sjukhuset.

Trots en begränsad värld inom sjukhusområdet där vi arbetade och levde hände en hel del. Ett schweiziskt TV-team gjorde sjukhuset till sitt hem och sin arbetsplats för ett par dagar. Det var också vår uppgift att stå till deras förfogande när det gällde information och intervjuer. En kväll var det direktsändning i schweizisk TV från sjukhuset. Syftet var att få igång en stor insamling till krigsoffren i Rwanda. Eftersom vi nu också fått satellittelefon kunde vi delegater ringa hem till våra anhöriga fyra värdefulla minuter i veckan under bar himmel.

Samtidigt började andra typer av problem uppstå som gjorde det svårt att få arbetsro. Vad vi kunde förstå kontrollerade RPF nu större delen av landet, så även området som vi befann oss i. Gerillan påstod dock att den tidigare sittande regeringen tryckte på från sydväst och att de inte var säkra på att hålla frontlinjen. Det skulle innebära att vi måste dra oss längre österut. Rent konkret skulle 1 500 personer flyttas, inkluderat patienter, personal, flyktingar och barnhemsbarn. Och dessutom all utrustning. Personalen som varit med om att flytta från Kabgay och hit av samma anledning bara suckade vid tanken. Den information vi fått om de östra delarna var att där var folktomt och dessutom dålig till-gång på vatten. Vad skulle vi dit och göra? Det var mycket som stod på spel nu när vi precis hade börjat få struktur i vårt arbete.

Brev från min kamrat Anna-Carin i Malmö den 22 juni

”Hoppas att du är okej och har någorlunda överblick över situationen. Det är med spänning och inte så lite oro som vi följer händelseutvecklingen. Ska FN sätta in folk eller inte? Hur är det med de andra rödakorsarna, d.v.s. sjukvårdens sjömän som flackar från ett krisområde till nya oroshärdar? Förutsättningarna för en lyckad semester här hemma kunde ha varit bättre. Vädret är mest skit, hushållsekonomin en katastrof och grädden på moset, fotbolls-VM. Jag hatar sport.”

Brev från min syster Ulla den 27 juni

”Hur har du det i detta fasansfulla krig? Vad man hör och ser på TV har det tydligen blivit mycket värre sedan du kom dit. Förhoppningsvis är det överdrivet i massmedia. Här väntar tre veckors semester. Barnen har varit på fotbollsträning och ligger nu helt utslagna runt omkring mig.”

Brev från min kamrat Maj i Norrköping den 3 juli

”Tack för brev. Det är skönt med livstecken. Alldeles nyss var det oroande rapporter från Rwanda. Från vår ankdamms horisont är det ofattbart vilket lidande människor får utstå bara en dags resa härifrån. Vi har fått sommar, uppåt 30 grader. Vad sker i Sverige då? Just nu lutar det åt nej i folkomröstningen till EU-medlemskapet. Carl Bildt har tagit semester och seglar Gotland runt. Jag sitter ute och skriver. Det börjar bli kväll och luften känns kontinental. Var rädd om dig.”

Ryktena hade svävat över oss ett par dagar och till sist blev det ett faktum att vi skulle tvingas lämna Nyanza och fortsätta vår verksamhet längre österut. Orten hette Rilima. Gerillan hade gett oss en ”deadline” och alla började febrilt planera för transporten. Stämningen var nervös. Den lokala personalen var så rädd för att bli kvarlämnad att man slängde sig upp på Röda Korsets lastbilar och trängdes med patienterna.

Transporterna startade på seneftermiddagen och när jag kom fram till den raserade bron hade en hel del lastbilar redan nått fram. Allt och alla fick lastas av och bäras över till nästa sida där andra fordon väntade. Ljuset från ficklampor blev ett viktigt arbetsinstrument i kvällsmörkret. Regnperioden skulle vara förbi, men just i detta ögonblick öppnade himlen sig och ett stilla regn föll. Ingen hade tid att klaga. Efter ett par timmars insatser vid bron fortsatte jag i rödakorsbil till Rilima för att sova ut och kunna vara beredd att ta emot det rullande sjukhuset. Vi nådde fram på småtimmarna och först klockan 05.00 kunde jag krypa till kojs. Sov tre timmar, men ganska bra, för att därefter sätta igång med att organisera det tomma sjukhuset som gerillan hade anvisat oss. Men min personliga känsla var snarare att vi blivit förvisade. Arbetet gjorde att tiden försvann. Vi sorterade och räknade patienter. Alla överlevde transporten. En natt fick vi en lastbil med föräldralösa barn som var sjuka i diarré. Vi isolerade dem från övriga och gav dem salt och sockerlösning. När allt lugnat ner sig transporterades de vidare till barnhem.

Brev från min syster Leni den 9 juli

”Det är länge sedan jag skrev. Mor har tagit en hel del energi och tid men är nu hemma från sjukhuset. Hon är bättre än när hon blev inlagd men fortfarande trött och svag.”

Jag hade turen att få vara frisk. Två av mina medarbetare drabbades av någon malarialiknande åkomma. I Rilima fanns mindre mygg än i Nyanza trots att vi hade sjön in på knuten. Klimatet var det bästa tänkbara. Jag kände mig aldrig svettig. Nätterna var svala och sköna. Maten enformig men uthärdlig. Vi hade tillgång till läsk och ibland choklad. Vid ett tillfälle slaktades en get men det blev jag inte tilltalad av. Vi sov i en byggnad på sjukhuset. Lediga dagar hade vi inte och vad skulle man med dem till? Vi levde ju isolerade på sjukhuset.

Nya diskussioner inleddes strax efter installationen på sjukhuset i Rilima. Rödakorskommittén var beredd att lämna över till organisationen Läkare utan gränser (Médecins sans frontières) eftersom det inte längre fanns nya krigsskadade att ta hand om. Området var ju nästan folktomt. Samtidigt begärde RPF namnlistor på all lokalpersonal och oron ökade. Det beslutades också att jag skulle förflyttas till Kigali där personalen var utmattad och behövde förstärkning. För ögonblicket innebar det att jag erbjöds ett par dagars återhämtning i Bujumbura vilket jag tackade ja till.

Efter ett par dagars vila skulle min mission fortsätta på rödakorssjukhuset i huvudstaden. När vi närmade oss Kigali fick vi se ett landskap av kullar och åter kullar som avlöste varandra och hängde ihop på något sätt. Hus med urblåsta fönsterrutor låg som tomma dödskallar längs sluttningarna. Tystnaden och stillheten gjorde att vi talade lågmält med mannen vid vägspärren som om vi var rädda att det skulle eka i den öde spökstaden. Längs vägkanten gick en ensam person med ett knyte på huvudet. Gerillan hade intagit staden för ett par dagar sedan efter häftiga strider. Nu fanns en efterföljande tystnad. Vägen fram till sjukhuset slingrade sig som en spiral. När rödakorsbilens däck fick kontakt med den ojämna asfalten kändes det som om hela världen hörde oss.

Aktiviteten på sjukhuset tog mig tillbaka till en verklighet som jag kände igen. I ett gammalt kloster och i några tält som låg utspridda på den ganska branta sluttningen vårdades krigsskadade. Jag skulle vara ansvarig för det övre partiet, fyra tält och en byggnad. På olika sätt stympade människor fyllde tälten. Vad skulle ske här? Såren skulle läkas och skötas. Patienterna behövde mat och dryck och ibland medicin. Slutligen behövde de rehabiliteras och komma på fötter. Många patienter, t.ex. förlamade och blinda, hade svårt att lämna sjukhuset. Av de lokalanställda var det bara fem stycken som hade sjuksköterskeutbildning. Resten kallades ”hjälpare” eller ”hygienister”. Ändå var de lokalanställda den största resursen. Arbetstider och scheman utarbetades. Sjuksköterskor i nyckelpositioner utsågs för var sitt ansvarsområde. Samling varje morgon. Det var grundbulten i arbetet. Efter morgonmötet började ”hygienisterna” städa tälten. Då bars alla patienterna ut. Vissa kunde linka ut själva på sina kryckor. När de hade diarré var det verkligen eländigt. Det fanns bara tre bäcken för 80 patienter. En del kunde förstås gå till latrinen. Andra sket var som helst trots att jag hotade med att de inte skulle få behandling om de sket i gräset.

Brev från min kamrat Lena i Stockholm den 27 juli

”Jag har tänkt mycket på dig och tittat i TV-rutan om jag skulle råka se dig i något av alla dessa ohyggliga reportage från Rwanda. Dessa gräsliga knivhugg. Orkar du hålla distansen? En av mina närmaste arbetsrelationer har avlidit efter en kortare tids sjukdom. Cancer i magsäcken. Hon trodde att hon hade magkatarr. Jag är omskakad, ett helt annat perspektiv på livet än det du ser, men makro och mikro är ju i samma universum.”

Brev från min syster Leni den 29 juli

”Lägenheten är som en bakugn. Här söker sig folk nu till skuggan. På jobbet har det varit kaos de två senaste dygnen p.g.a. sjukskrivningar och många tunga långvårdspatienter. En del är förvirrade och argsinta. Andra rymmer. En annan klär av sig naken och daskar kissblöjorna i väggen så att det skvätter om det. Det är mycket tålamodskrävande så här i hettan. Det går naturligtvis inte att jämföra med hur du har det. Jag kan inte fatta att du kommer hem om tre veckor.”

I Kigali nåddes vi av rykten att organisationen som tagit över verksamheten i Rilima ville lägga ner sjukhuset och transportera återstoden av patienterna till Kigali. På mindre än en månad hade patienterna forslats från Kabgay till Nyanza och vidare till Rilima och nu var det aktuellt med en tredje flyttning. Det sade någonting om hur komplicerad situationen var. Å andra sidan hade en hel del patienter färdigbehandlats och kunnat lämna sjukhuset, men kanske också för en ännu osäkrare tillvaro.

En dag hände något speciellt. En del av lokalpersonalen som jag arbetat med i Nyanza/Rilima dök upp i Kigali för att hälsa på. Det kändes som om de var gamla bekanta trots att vår vistelse tillsammans bara handlat om en dryg månad. Det var ett hjärtligt återseende. Men jag fick också tråkiga nyheter. Resten av personalen hade satts i fängelse, bl.a. min samarbetspartner Antionette. Den enda trösten jag hade var att Röda Korset skulle få besöka alla krigsfångar.

Brev från min studiekamrat Ulla Gunnarsson avd. 9 i Lund den 7 augusti

”Det var roligt att höra från dig. Det verkar vara ett tufft arbete och en trötthetsreaktion kan nog komma i efterhand. Det var en artikel i SDS idag om en forskare här i Lund, Antoine Lema, ursprungligen från Zaire, som doktorerat just på konflikten i Rwanda & Burundi. När han disputerade i fjol fanns det inget intresse för hans avhandling. Men hans slutsats att Rwanda/Burundi var en tidsinställd bomb har besannats. Ja, du Rose-Marie, vi har det bra som bor i ett fredligt land.”

Brev från min kamrat Maj i Norrköping den 12 augusti

”Den här sommaren blir historisk. Det har varit ökenklimat sedan midsommar. Bilderna i TV från Rwanda är outhärdliga och omöjliga att förstå. Usch vad världen är galen. Här hemma är valkäbblet i full gång. Räntan har gått upp igen – det kom visst som en kalldusch. I Stockholm pågår vattenfestivalen. En sjuksköterska är kidnappad i Somalia. Just nu är det nyheter i TV4. Krypskyttar har åter börjat härja i Sarajevo. En bild av en skjuten 11-årig flicka tog musten ur mig. Det blev ingen bra avslutning på detta brev. När reser du från Rwanda? Du är välkommen hem.”

Successivt kunde patienterna lämna det provisoriska rödakorssjukhuset och vi började montera ner verksamheten. De som behövde fortsatt sjukvård flyttades till ett sjukhus i Kigali som nu tagits i bruk. Flera av de lokalanställda fick andra uppgifter inom Röda Korset, andra sökte sig på annat håll. Det innebar också att min hemresa närmade sig.

Brev från Magnus den 17 augusti

”Hej Mamma. Hoppas att du fick mitt förra brev, men det har du väl. Jag började jobba den 8/8 på Skanska och det känns bra efter fyra veckors semester. På fredag ska jag och några kompisar åka på Malmöfestivalen. Och på lördag är jag bjuden på kräftskiva. Jag längtar tills du kommer hem så vi kan prata om ditt äventyr i Rwanda. Jag tänker på dig varje dag och undrar vad du gör just nu. Många kramar från Magnus.”

Vi fick höra att livet sakta började återvända till stan. Den lokala marknaden hade öppnat och butikerna började fyllas med varor. Samtidigt hade ett flyktinginferno pågått västerut som vi då och då fick rapporter om. Tidpunkten var nu i mitten av augusti. Den nya regeringen etablerade sig och bjöd in alla organisationer till briefing. Snart hade mer än femtio olika biståndskontor satts upp. Det var aktivitet i kullarnas stad. Vissa ting förändrades snabbt medan människors faktiska situation skulle kräva mod och uthållighet. Även om man kunde anse att kriget var över hade jag en stark känsla av att fruktan fanns kvar. Fängelserna blev snart fulla, troligen med både skyldiga och oskyldiga. Många år senare skulle jag få veta att min samarbetspartner, sjuksköterskan Antoinette, frigavs från fängelset den 15 december 1998. Således satt hon fängslad i över fyra år.

Artikelförfattaren är leg. sjuksköterska i Malmö.