Bibeln, judarna och Kristi lidandes historia

På askonsdagen i år gav Kommittén för ekumeniska frågor inom USA:s katolska biskopskonferens ut en 150 sidor tjock bok som hjälpmedel för katolska präster, lärare, intresserade lekmän och katolskt-judiska dialoggrupper. Under rubriken Bibeln, judarna och Jesu död: en samling katolska dokument vill antologin samla alla utdrag och i några fall hela dokument från olika nivåer inom den katolska läran (Andra Vatikankonciliet, påven Johannes Paulus II, den påvliga bibelkommissionen, den påvliga kommissionen för religiösa relationer med judarna och biskopskonferensen själv) som tar upp frågan hur kyrkan läser den heliga skrift, förstår sitt förhållande till judarna och judendomen samtidigt som hon presenterar sin ständigt fördjupade reflexion över frälsningsmysteriet och Jesu lidande och död: Kristus som mänsklighetens frälsare.

I sitt förord till antologin citerar biskop Stephen E. Blaire från Stockton, kommitténs ordförande, ett budskap från påven Johannes Paulus II år 1977 till en grupp katolska, protestantiska och ortodoxa studenter som var samlade vid Heliga stolen för att tillsammans studera antisemitismens rötter i den kristna miljön.

”Vilseledande och orättfärdiga tolkningar av Nya testamentet beträffande det judiska folket och dess påstådda skuld har cirkulerat alltför länge [i den kristna världen] och har givit upphov till fientliga känslor mot detta folk. Dessa tolkningar bidrog till att döva samvetena, så att den andliga motståndskraften hos många inte var vad mänskligheten med rätta kunde ha väntat sig från Kristi lärjungar när förföljelsens vågor svepte genom Europa. Undersökningen av det förflutna i syfte att rena minnet är särskilt lämpligt för att tydligt och klart visa att antisemitism inte kan försvaras och att den är absolut förkastlig.”

Lägg märke till hur omsorgsfullt och tydligt påven uttrycker sig: ”vilseledande och orättfärdiga tolkningar av Nya testamentet”. Dessa gamla misstag i tolkningen av evangeliernas berättelser om Kristi lidande kretsar kring den oriktiga och oförsvarliga idén att ”judarna” (i motsats till några enskilda judiska ledare) då var och alltjämt i alla följande generationer har förblivit kollektivt skyldiga till Jesu död. Påven hävdar att hur än detta under seklernas lopp har utbroderats i teologiska volymer så har enkla predikningar och passionsspel medverkat till att alltför många kristna givit sitt tysta samtycke till eller till och med aktivt deltagit i Förintelsen. Vilka problem vill då dessa dokument att präster, lärare och alla som aktivt presenterar Kristi lidandes historia tänker på?

”Teologiskt sett ligger ansvaret för Jesu död på hela mänsklighetens synder, inte bara på de enskilda judar eller romare som agerade i det historiska skeendet.”

Den romerska katekesen (1566), som gavs ut efter det tridentinska kyrkomötet, citeras i den nuvarande Katolska kyrkans katekes för att understryka att man inte kan ”lägga ansvaret för processen på judarna i Jerusalem […] Ännu mindre kan man […] sträcka ut ansvaret till andra judar i rum och tid” (nr 597). Den romerska katekesen slog fast: ”Eftersom våra synder gjorde att Kristus måste lida tortyren på korset, så korsfäster de som störtar sig i tumult och i brott ånyo Guds son i sina hjärtan. […] Vårt brott är i detta fall större än judarnas. Enligt apostelns vittnesbörd gäller nämligen för dem att ’ingen av den tidens styresmän förstod detta; ty om de hade förstått, så skulle de inte ha korsfäst Herren.’ Vi påstår emellertid att vi känner honom. Och när vi förnekar honom genom våra gärningar så tycks vi på något sätt lägga våldsamma händer på honom.” Av alla historiska aktörer som vi påminns om är det bara Pilatus som nämns vid namn i kyrkans gamla trosbekännelser.

”Det är av yttersta vikt att man söker få fram evangelietextens uttryckliga innebörd samtidigt som man tar hänsyn till bibelforskningen.”

Detta betyder att det inte är tillräckligt att bara säga att ett visst avsnitt står ”i bibeln”. Varje enskild skildring kommer oundvikligen att inbegripa ett urval från de fyra evangelierna, hopfogat med historiska och konstnärliga kreativa element. Det var här som de gamla passionsspelen medverkade till att skapa föreställningen om en kollektiv skuld, exempelvis genom att skildra Jesus som om han vore i opposition mot judendomen. I själva verket var han snarare en from anhängare av den under hela sitt liv. Jesus underkastade sig verkligen lagen (Gal 4:4), prisade vördnaden för den (Matt 5:17–20) och uppmanade till lydnad mot den (Matt 8:4).

”Framställningen av judendomen måste vara nyanserad.”

Det fanns många olika grupper och rörelser i judendomen under det första århundradet, precis som förhållandet är i dag: saddukéer (som stödde templets prästerskap), seloter (som var revolutionärer och mot romarna), apokalyptiker, herodianer, hellenister, skriftlärda, visa män, sådana som utförde mirakler samt fariséer av olika typer av uttolkare av lagen, allt ifrån de strängt ortodoxa (Shammai t.ex.) till de mer milda och toleranta (Hillel). Jesus skildras ofta i bibeln i samtal med fariséer-na. Jesus delade deras åsikter i många frågor, t.ex. tron på en slutlig dom och tron på de dödas uppståndelse. Många av dessa läror var ganska lika dem som exempelvis Hillel förkunnade. Hans anhängare hånade Shammais anhängare och kallade dem hycklare och lagens trälar, på samma sätt som Jesus gjorde. I Lukas evangelium försöker fariséerna varna Jesus för att gå till Jerusalem på grund av att Herodes anhängare hade ingått en sammansvärjning mot hans liv. Det är troligt att den sympati för Jesus, som visade sig hos Josef och Nikodemus, också skulle ha kunnat omfattas av andra fariséer. Synoptikerna (till och med Matteus, vars polemik mot fariséerna är skarpast) påstår inte att de spelade någon roll för gripandet och dömandet av Jesus. Det var bara översteprästen och olika ”skriftlärda och äldste”.

”De positiva bilderna av judar och av judendomen i bibeln bör vara fler än de negativa.”

Judar bör inte avbildas som penningkära och blodtörstiga, exempelvis genom att ändra den lilla ”folksamlingen” på Pilatus förgård till en myllrande pöbel. Evangelierna beskriver klart och tydligt att Jesus blev arresterad på natten eftersom han var populär hos judarna, och i Lukas evangelium gråter Jerusalems kvinnor, när han bär sitt kors. Scener där Jesus ber med sina judiska vänner i synagogorna och delar påskalammet med dem kan bidra till en positiv bild. Uppförande och klädsel kräver likaledes en omsorgsfull granskning. Måste de judiska karaktärerna se mörka och olycksbådande ut i kontrast mot Jesus och hans lärjungar?

”Man måste närma sig Pilatus roll med stor omsorg.”

Av evangelierna tycks Matteus och Johannes avbilda Pilatus som en vacklande administratör som skulle ha friat Jesus om det inte hade varit för översteprästen Kaifas manipulationer. Under det att man inte frikänner Kaifas (som är negativt ihågkommen i den judiska historien som kollaboratör med Rom) porträtteras Pilatus som en obarmhärtig tyrann med hjälp av andra fakta från evangelierna och från gamla sekulära källor. Den romerske guvernören hade absolut makt över översteprästen som han utnämnde. När Pilatus kallades tillbaka till Rom, troligen eftersom hans extrema grymhet (han lät vid ett tillfälle korsfästa hundratals judar utan rättegång, se Luk 13:1–4) orsakade uppror, bytte Pilatus efterträdare omedelbart ut översteprästen. Evangelierna är överens om att Jesu brott i romerska ögon bestod i politiska stämplingar mot Rom. Korsfästelse var det vanliga romerska straffet för förräderi, en anklagelse som uttrycktes tydligt och klart genom den på korset fastspikade gycklande beteckningen ”Judarnas konung”.

”Det finns därför utrymme för mer än en dramatisk modell när man skall skildra Pilatus och översteprästens roller, samtidigt som man är trogen mot bibliska, historiska belägg och vittnesbörd.”

Det måste klargöras att Kristus frivilligt gick mot sin död för att frälsa oss alla från våra synders död:

”Trots att de judiska makthavarna och deras anhängare yrkade på Kristi död, kan inte det som fullbordades under hans lidande tillvitas vare sig de dåtida judarna utan åtskillnad eller de nutida judarna. Även om Kyrkan är det nya gudsfolket, får judarna dock inte framställas vare sig som förkastade eller som fördömda, som om detta skulle följa av de heliga skrifterna. Därför skall alla sörja för att de i sin undervisning och sin förkunnelse av Guds ord inte lär något som inte överensstämmer med evangeliets sanning och Kristi anda.”

Nostra aetate, nr 4

Det går inte att nog betona vikten av kyrkans krav på katolska präster och lärare att de till det yttersta skall bemöda sig om att ge en riktig bild när de tar upp evangeliets redogörelse för gripandet av Jesus, hans lidande och hans död. Fördömandet av anklagelsen mot judarna för deras kollektiva skuld var en av de mest dramatiska och teologiskt mest betydelsefulla beståndsdelarna under Andra Vatikankonciliet. Genom att klargöra att det är våra synder som bär ansvaret för Jesu död, inte de individuella aktörerna under själva händelseförloppet, åligger det varje kristen att förkunna evangeliet. Både kristna och judar som är inblandade i dialogen förstår det riktiga i att en gång för alla avlägsna den gamla bördan av att ha dödat Gud, och att denna avlägsnade skuldbörda är ett lackmustest för hur fullständiga alla våra ansträngningars är, på båda sidor. Konciliet fick nämligen till stånd en försoning mellan kyrkan och Guds folk, judarna.

Artikeln var ursprungligen publicerad i America, den 16 februari 2004.

Översättning: Elisabeth Stenborg och Per Lindqvist

Nostra aetate, Om Kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna. Om religionsfriheten. Katolsk dokumentation 3, Katolska Bokförlaget 2:a upplagan 1982.