Var finns barmhärtigheten i en värld utan nåd?

Vargskinnet är en trilogi av Kerstin Ekman, som nyligen avslutats och belönats med ett Augustpris. Det är en berättelse om 1900-talet och en poetisk realism över fem människoliv. Den här artikeln ska jag ägna åt att reflektera över de livshållningar som skildras genom tre av huvudpersonerna och vilken process som sviten som helhet uttrycker ifråga om livsåskådning.

Sviten är uppbyggd som en berättelse om tre generationer kvinnor – Hillevi, Myrten och Ingefrid – från 1916 och fram till sent 1990-tal. Hillevi möter vi i Guds barmhärtighet när hon kommer som ung barnmorska till en avlägsen jämtländsk socken, med det egentliga motivet att gifta sig med den nya prästen som väntas dit. Det blir inte som hon tänkt sig. I stället för den ångestridne och världsfrånvände prästen möter hon handlaren Trond och blir med barn. Den föräldralösa Hillevi rotar sig i Svartvattnet och reder ett hem i vardagen och i årstidernas växlingar.

Myrten är Hillevis andra barn. När Sista rompan börjar är hon en romantisk flicka. Det är krig och efter en romans med en löjtnant drabbas hon av verklighetens skevheter och grymheter. Några år senare möter hon en mystisk man på genomresa och inleder ett hemligt men kärleksfullt förhållande. Mannen försvinner plötsligt och Myrten inser att hon är med barn. För att fly skammen tar hon sin tillflykt till det anonyma Stockholm och skriver brev från Frankrike hem till föräldrarna för att motivera varför hon inte kan komma hem på så lång tid. Barnet föds och placeras i fosterfamilj för att Myrten ska kunna försörja sig som postkassörska. Fosterfamiljen vill adoptera och Myrten släpper taget om Ingefrid, reser hem till Svartvattnet och utvecklas till en fullfjädrad affärskvinna som förmår anpassa sig och byn till den nya tidens ordning.

Skraplotter handlar om Ingefrid, till vilken Myrten testamenterat hela sin förmögenhet. Hon är präst och vi får följa hennes religiositet och arbetsliv på nära håll, i en tid där inget längre ligger fast och är enkelt. Hon söker sig till Svartvattnet och sina rötter, möter Myrtens fostersyster Risten och vikarierar i församlingen. Med sig har hon sin adopterade son, Anand, som finner sig väl tillrätta, och också Ingefrid finner en självklarhet som hon tidigare saknat.

Genom de tre romanerna löper också två andra människoliv. Elis är en ung pojke som lekt ömsinta lekar med sin kusin Serine, vilket resulterat i ett barn. Han rymmer hemifrån när hans far dödat barnet och hans farfar misshandlat honom svårt för att han försökt lämna det döda barnet till barnmorskan Hillevi. Han flyr till Norge och blir konstnär, reser vidare till trettiotalets Berlin och tillbaka till Norge igen under kriget, men blir tvungen att återvända till Sverige och Svartvattnet där han en kort sommar åter möter den ömsinta kärleken, nu tillsammans med Myrten. Myrtens mor har dock inte glömt händelsen med det döda barnet och tvingar honom att ge sig iväg, och han blir glaskonstnär i Småland för att långt senare, när alla som känt honom är döda, återvända till Svartvattnet. Han sitter i Ristens kök och försöker dölja sin hemhörighet i bygden, försöker stå ut med ett liv som präglats av skuld och olycka men också av missförstådd framgång som konstnär.

Risten, Hillevis fosterbarn, är av lappsläkt och lever sitt liv i en kluvenhet mellan fjäll och by, mellan vi och dom, mellan gammalt och nytt. Hon är den i vilken de andra huvudpersonernas berättelser vävs samman, den som känt och överlevt svitens alla människor. Hon står därmed för kontinuiteten mitt i allt det kluvna och splittrade, och genom hennes karaktär uttrycks en tillit till berättandets förmåga att söka livsmening.

Jag ska fokusera Hillevi, Myrten och Ingefrid och den livsmeningsprocess som berättelsen om dem skildrar på färden genom 1900-talet. Jag gör det i tron att berättade människoliv, när de berättas av en stor konstnär, säger något om vår samhällsutveckling och våra liv.

En färd genom 1900-talet

Titlarna anger en samhällelig process under 1900-talet men också tre perspektiv som färgar Ekmans trilogi. Titeln Guds barmhärtighet signalerar en tid före sekulariseringen, en tid när Gud och religionen var en naturlig referenspunkt, något som ingick i var mans och kvinnas livstolkningssystem. Men titeln leder också associationerna till den vidare och tidlösa frågan om människans existentiella liv. Det handlar om gudsförhållande, om skuld och ansvar och nya sätt att hantera sin ångest när gudstron inte längre finns där.

Andra delens titel, Sista rompan, som för många kanske inte blir begriplig förrän orden uttolkats inne i romanen, syftar på övergången från småskaligt skogsbruk med människokraft till industrialiseringens anonyma kalhuggningar. Hela sviten, liksom många andra av Ekmans böcker, genomsyras av frågan om människans förhållande till naturen. Sista rompan gestaltar precis som Guds barmhärtighet något som går förlorat, här är det närheten till naturen.

Titeln Skraplotter för tankarna till ”rester”, men också till ”lotteri” och refererar till en postmodern, fragmentiserad tid där livsmening måste sökas på godtyckliga vägar. Vi lever i ett efteråt, efter sekularisering och industrialisering. Titeln uttrycker en pessimism som inte egentligen förverkligas inne i romanen. Snarare är Skraplotter en syntes, där en livshållning framträder som varken är fragmentiserad eller godtycklig utan som bärs av berättandets kraft och nya sätt att formulera gudsupplevelser. Där, och genom sviten som helhet, uttrycks en tro på människan och hennes ansvar.

Hillevis barmhärtighet

Hillevi står i romanens början i ett självklart förhållande till Gud och till religiositeten. Hillevis resa går från naivitet till realism, och på vägen råkar hennes självklara gudstro ut för svåra prövningar. Den existentiella spänningen handlar om en enkel människas möte med ondskan, hur hon reagerar med ett desperat rop efter Guds barmhärtighet och vad som händer när hon inte kan finna den någonstans.

Ondskan genomsyrar ett fattigt hem i Lubben, dit Hillevi kommer för att hon hört talas om att en svår förlossning pågår. Ingen välkomnar barnmorskan. Det finns överhuvudtaget inga ord som är begripliga för Hillevi. Enkla principer som renhet, vänlighet och hjälpsamhet existerar inte här, bara en bedövande illvilja från husets manliga överhuvud. Hillevi lyckas förlösa barnet med tång och trägna böner. Barnet lever, och mörkret som förevarit, den ödsliga hopplösheten som präglar platsen, dämpas när Hillevi håller det levande barnet i sina armar och ser att flickmodern har fått ro. Hon ger sig av så småningom, men vänder tillbaka för att hämta sin journalbok. Vid en vak ute på isen ser hon två mansgestalter. En av dem ger sig iväg när hon närmar sig. Framme vid vaken står en halvvuxen pojke med barnet i famnen. När han räcker över det till Hillevi upptäcker hon att flickan är dränkt i det iskalla vattnet.

Hon kan inte anmäla barnamordet till myndigheterna av rädsla för att förlora sin hemlige fästman, prästen, som inte skulle tåla inblandning i en sådan rättssak. Hennes enda försök till att lätta sitt hjärta efteråt sker brevledes till samme fästman. Hon får ett svar: ”Som din uppriktige vän vill jag uppmana Dig att inte lägga på Ditt sinne mer än det kan bära. Hur gärna vi än vilja, kunna vi i vår mänskliga svaghet ej afhjälpa alla de lidanden, som komma i vår väg. Det är vår skyldighet att öfverlämna dem till Gud och att i allt förlita oss på Hans barmhärtighet” (s. 75).

Prästen Edvards försök till teologisk tröst är lika främmande för verkligheten som han själv är. Han vill inte ha med verkligheten av kött och blod att göra och hans teologi färgas därav. I orden ”Det är vår skyldighet att öfverlämna…” avsäger han sig människans ansvar och uppmanar Hillevi att inte se, att inte engagera sig. Det är en livshållning som Hillevi inte kan omfatta och resultatet av hela historien blir en stor ensamhet för Hillevis del. Barnamordet förblir onämnt men aldrig glömt. Hon drabbas av existentiell förtvivlan och förlorad tro på Guds barmhärtighet. Hon inrättar sig i en ny världsordning, i Svartvattnets by, nära till människorna och deras villkor, långt ifrån Edvard och hans teologi. Hennes svar på livets utmaningar blir ett livslångt grubbleri, men också handfast hjälp där hon ser att den behövs. Den Gud som hon inte såg röken av vid isvaken i Lubben ersätter hon med sin egen bristfälliga men praktiskt lagda barmhärtighet.

Myrtens musik

Myrten står för en helt annan livshållning. Hon möter tidigt ondskan i form av urskillningslösa bomber och en människas grymhet. Hon inrättar sig, precis som sin mor, i en värld som inte överensstämmer med ungdomens naivitet, även om den värld som Myrten ska leva i inte är densamma som moderns. Myrten blir också en ensam människa, som ger sig av med sin hemlighet i magen, för att ta konsekvenserna av kärleken. Barnet vill hon ha och ta hand om. Men hon kan inte längre tro på den romantiska kärleken och litar inte på någon annan än sig själv. Livet som ensam mor visar sig omöjligt och fosterfamiljen tar emot flickan med öppna armar. Myrten får till slut bara träffa sin dotter varannan helg och blir en främling i Ingefrids ögon. Sin fostermor kallar flickan mamma, och vid åsynen av Myrten skriker hon. Bilden av de två kvinnorna framför Salomos tron, som båda gjorde anspråk på moderskap, blir Myrtens ledstjärna. Hellre att barnet lever och mår bra hos en annan mor, än att barnet slits itu av två mödrar.

När hon återvänder till Svartvattnet tar hon över posten. Hennes försupne bror skänker bort ett skogsskifte som varit tänkt åt Myrten, och hon inrättar sig än en gång efter olyckliga omständigheter genom att gifta sig till rikedomen.

Myrten är inte religiös. Hon ser praktiskt och avmytologiserat på tillvaron och har god hand med affärer. Men en arena för själen har hon, och den finns i musiken. Hon söker sig till kyrkokörer och återvänder regelbundet till Stockholm för att höra och framföra Johannespassionen i Engelbrektskyrkan. Efter en sånglektion reflekterar hon över musikens roll i sitt liv:

”Herz und Mund und Tat und Leben. Hjärta och mun kanske. Men hennes gärningar och liv var jäktade och kvalda. När hon sjöng var hon i Gud. Men när hon sprang ner till spårvagnen efteråt visste hon inte om det fanns nån” (s. 256) .

Ofta reflekterar hon över livets lågheter, och det händer under några kritiska år i Stockholm att hon är nära att förlora förståndet när allt ter sig fult och ont. Musiken gör livet uthärdligt.

”Ända från början hade orden i sången haft något motbjudande i sig, någonting som drog henne till sig och ville bli sjunget för att melodin skulle göra det uthärdligt” (s. 276).

Musiken lyfter henne på ett självklart sätt, den bär henne och för henne in i en temporär gemenskap med det gudomliga. Den är ett uttryck och en följeslagare och som sådan hjälper den henne genom livet.

Hillevi har sin barmhärtighet, Myrten sin musik. I Ingefrid möts förmödrarnas livshållningar och integreras till en gudslängtan som når fram.

Ingefrid och den existentiella kärleken

I Ingefrids liv finns två hemkomster. Den första sker 1967 i Engel-brektskyrkan när hon som nittonåring får en biljett till Johannespassionen från en anonym avsändare. Evangeliet uttryckt genom Bachs musik når in till den unga kvinnan. Och det som når in är att det är en berättelse om människor. Den religiösa upplevelsen smälter samman med hennes politiska övertygelse. Det handlar om kärlek och människor i båda fallen. Och Ingefrid måste söka vidare på den väg som öppnades genom Bachs musikberättelse. Den leder henne till kallelsen att bli präst. Vid antagningskonferensen får hon frågan om sin omvändelse och återvänder till upplevelsen i Engelbrektskyrkan:

”Men det var den stunden […] i Engelbrekt som ledde mig in på – jag menar gjorde att jag blev … att jag fick ett liv. […]

Hurdant liv?

Med Kristus, säger hon mycket tyst.

Hur blev ditt liv då, efter den händelsen? […]

Det blev svårare” (s. 165).

Det är en gudsupplevelse så stark att hon har ont i magen. Och samtidigt så praktiskt orienterad att hon inte kan se människorna i sin omgivning och i världsalltet utan att göra vad hon kan för att uttrycka Guds kärlek:

”Människor behöver få pengar när dom inte har dom. Och dom behöver få skulden bortlyftad så att dom blir starka. Modiga också. Och kan ta ansvar. Man måste tycka om dom” (s. 166).

Och det är precis där som religionen kommer in. Gud hjälper Ingefrid att tycka om människorna. Att hålla ödmjukheten och tjänandet levande. Och att mota den förtvivlan över världens ondska som hotat både Hillevi och Myrten till livet.

Hos Hillevi gick tron sönder, hos Myrten grodde en gudslängtan i musiken, och hos Ingefrid leder musiken fram till en ny gudsgemenskap, där världens splittring och avigsidor inte utesluter den existentiella kärleken.

Ingefrids andra hemkomst sker genom arvet från Myrten, när hon får en historia och ett sammanhang. Hon är det bortlämnade barnet som plötsligt fått en biologisk mor att förhålla sig till. Det sker inte smärtfritt. Hon talar om det som en ”spökarmé” och en ”ockupationsstyrka” (s. 34). När hon kommit i kontakt med berättelsen om männi-skorna som hon härrör från är hon inte längre en fri människa, lika lite som hon kan frigöra sig från de ärvda miljonerna genom att helt enkelt skänka bort dem. Hon måste gå in i berättelsen och ta ansvar där. Och när hon gör det finner hon en vila och en tillhörighet.

Den existentiella berättelsen

Kerstin Ekmans romansvit uttrycker ett myller av livshållningar, av vilka jag här bara lyft fram tre. Vad är då en berättelse om människoliv? Är det underhållning? Är det realism? Är det vår tids uttryck för livsmening och religiositet? Svaret på alla tre frågorna måste bli jakande. Vi läser för att försjunka in i andra människors liv, men också för att förstå något om våra egna liv i speglingen och identifikationen eller kontrasten. Det icke-dokumentära berättandet för oss över gränsen mot fiktionen, men inte så att vi hamnar utanför verkligheten, utan så att verkligheten vidgas. I Maria Schottenius avhandling Den kvinnliga hemligheten, som handlar om Kerstin Ekmans berättarkonst citeras en intervju med författaren: ”Man inbillar sig att man bara har ett liv, men i själva verket har man ju många möjliga liv, de flesta aldrig förverkligade” (s. 27).

Berättandet hjälper människan att förstå sig själv och andra. Däri ligger ett stort mått av hoppfullhet, som också märks i exempelvis Skraplotter. Utan att bli det minsta sentimental och förskönande uttrycker Kerstin Ekman en tilltro till människans förmåga att sträcka sig ut mot andra, förstå dem och bli förstådd. Ibland ordlöst över en kaffekopp i vardagen, ibland i ett flyktigt möte mellan en gäst och en houseboy på ett hotell i Indien. Nästan alltid i det lilla. Men det är i det lilla som hennes sanning om människorna blir verksam: ”Man måste tycka om dom.” Så enkelt och så svårt är det. Den existentiella berättelsen och den goda religiositeten har samma ärende – att hjälpa oss med det konststycket.

Artikelförfattaren är teolog och frilansskribent.