av MIKAELA LUTHMAN
Hanne Kjöller är en skicklig skribent vars texter jag brukar läsa med stor behållning. Hon är tydlig i sin argumentation, lyckas förmedla sitt budskap och har ofta kloka synpunkter. När hon skriver om sjukvården är det ingen tvekan om att hon vet vad hon talar om. Så när jag började läsa hennes Dagbok från akuten var det med stor förväntan. Den kom inte på skam. Dagbok från akuten är lättläst, och så vitt jag förstår lättillgänglig även för den som saknar medicinsk kunskap.
För den som tillbringat mycken yrkesverksam tid på akuten har den en stark igenkänningsfaktor. Och trots det i grunden ganska bedrövliga scenario som den beskriver är den dessutom emellanåt rolig. En invändning skulle möjligen vara att Hanne Kjöller i viss mån slår in öppna dörrar. För dem som själva står eller stått där på golvet är den situation hon beskriver, den viktiga kritik hon framför både mot systemet och mot de enskilda individer som utnyttjar det, en självklarhet. Men för dem som inte stått där, bör boken vara en viktig ögonöppnare.
Så, vad är det Hanne Kjöller kritiserar? Hon börjar med att i dagboksform beskriva ett antal patienter som en söndagskväll kommer gående till akuten. De beskrivs med namn, födelseår, uppgiven sökorsak och därefter läkarens bedömning och vad som hänt med dem. Många karakteriseras så träffande som ”krassliga snarare än sjuka”. Läsningen är både nedslående och rolig – som den doktor som till ”friskförklarade” patienter brukar säga ”om det blir värre, och då menar jag inte lite värre utan 7000 gånger värre, ska du komma tillbaka”. Tydligt är att en stor del av dem som sökte på akuten den kvällen i stället hade fått bättre hjälp och blivit bättre omhändertagna på vårdcentralen om åkomman inte var akut. Om den var akut, som nackspärr, förstoppning, sårskada, feber borde de hellre ha sökt på närakuten med betydligt kortare väntetid, och till lägre kostnad för skattebetalarna. Den här kvällen är inget undantag, alla som varit där känner igen det. Vid flera tillfällen då vi haft många larm och många svårt sjuka på akuten som behövt omedelbart omhändertagande har jag gått ut i väntrummet och upplyst om flera timmars väntetid. Ett stort antal personer, ”krassliga snarare än sjuka”, har då givit upp och gått.
Tänker man tillbaka inser man att mycket har blivit bättre i sjukvården. Men Dagbok från akuten visar på det som tvärtom har försämrats, som överutnyttjade ambulanser eller onödiga samtal till 112. De gör att tiden för svarstid förlängs. I början av 2022 var den nästan 40 sekunder – målet är maximalt 8 sekunder! För de riktigt akut sjuka kan i värsta fall 40 sekunder innebära skillnaden mellan att dö eller att överleva. Algoritmer som i hög utsträckning har fått ersätta sunt förnuft. Läkare som i stället för ordentlig fysikalisk undersökning – se, lyssna, lukta, känna – beställer datortomografi till hög kostnad, tidsspillan och en icke försumbar stråldos för patienten. Ibland långt ifrån försumbar, som för den knappt trettioåriga kvinna som genomgått 69 datortomografier utan att man hittat något fel. Och med risk för bifynd som inte förklarar patientens besvär, sannolikt inte är farliga, men ger ökad oro och genererar än mer (onödig) vård.
Författaren beskriver också överflödsvård. Läkardriven – som att trots att prover tagits på vårdcentralen eller i hemmet innan patienten kommit till akuten, de ändå tas om där. Eller patientdriven – ”att det i slutändan är patientens önskemål snarare än läkarens professionella bedömning som styr vilka undersökningar som ska göras och vilken behandling som ska ges skulle jag säga är i dag mer regel än undantag”, citerar Hanne Kjöller en akutläkare.
Och som det kanske bedrövligaste av allt, ovärdig vård. Vi får ett exempel i boken, ett av alla de sorgliga fall som dessvärre är så vanliga i sjukvården, framför allt i den geriatriska sjukvården. En gammal kvinna som inte borde ha skickats till akuten från sitt boende, första felet. Kanske ovan, orolig personal, brist på kompetens nattetid, en ensam sjuksköterska på alldeles för många patienter. Kjöller spekulerar, sannolikt med rätta, i att massmedial uppmärksamhet under början av covid-19-pandemin då patienter inte skickades till akuten utan fick dö på boenden, gjort att ännu fler felaktigt skickas hemifrån i livets slut. ”Att vårdbiträden inte vågar stå där med ansvaret förstår jag. Men att läkare inte heller orkar stå för det de vet: att alla människor kommer att dö och att det kommer en tidpunkt när inte ens intensivvård kan hjälpa – det är bara för erbarmligt.” Nästa fel, ovärdig vård på akuten. Kvinnan motsätter sig kraftigt allt man vill göra med henne, men med milt våld lyckas provtagning, som inte leder till någon åtgärd. Till sist ordnas en säng för att hon ska slippa dö på en brits på akuten. Men, före transport till avdelningen, ett sista fel. Ett EKG måste tas. Jag håller så med dig, Hanne Kjöller, när du frågar varför!
Ja, mycket är bedrövligt att läsa och påminnas om. Författaren frågar sig vad meningen med allt detta är? Vart har vårdens kärnvärden tagit vägen? Hennes slutsats är att ”det inte är pengar som saknas, det är bristen på mening”. Boken avslutas med ett antal förslag till politikerna för att förbättra vården. Som att rensa i lagar och förordningar för att kunna upprätthålla den viktigaste, vård efter behov och kasta om bland utgiftsposterna så att primärvården kan fungera som det är tänkt. Eller, så på kornet, med en typisk bitsk Hanne Kjöller-formulering, ”göra rent hus med charlatanerna på Kry och andra digitala vårdaktörer som sitter och killgissar på hosta. […] Varför hålla dörren öppen för en affärsmodell som bygger på att ta från de sjuka och ge till de friska?”
Att förändra vårdapparaten är nog dessvärre lite som att försöka vända på en atlantångare. Att läsa Dagbok från akuten borde dock för sjukvårdspolitiker kunna vara en ögonöppnare som åtminstone ökar viljan till förändring.
Mikaela Luthman är specialist i invärtesmedicin och hematologi, och verksam i ASIH, palliativt centrum vid Stockholms sjukhem.
Ur Signum nr 1/2023, s. 70–71.