av CLEMENS CAVALLIN
Per Ewert, till vardags direktor för den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet, har skrivit en doktorsavhandling om inställningen till individuell autonomi i socialdemokratiskt tänkande under partiets långvariga maktinnehav mellan 1932 och 1976. Han försvarade avhandlingen den 14 november i Stavanger på den kristna högskolan VID som arbetar på att bli Norges första privata universitet före 2028.
Avhandlingen tar sin utgångspunkt i Sveriges extrema position i den världsvida World Values Survey, där landet utmärker sig för mycket höga nivåer av både sekulärt rationella och ”self-expression” värderingar. Med andra ord, den dominerande värdeinriktningen i Sverige är sekulär individualism. Ewert fokuserar vidare en snävare sfär av värderingar med hjälp av begreppet autonomi som han definierar som ”en strävan efter att öka individens oberoende.” Paradoxalt har individuell autonomi drivits i Sverige som en medveten strategi från staten, som under den period Ewert undersöker till stor del faller under det socialdemokratiska partiets hegemoni. Att staten garanterar individers frihet inom vissa ramar skapar ett beroende mellan deras självständighet och statens auktoritet och maktutövning. Staten lossar banden mellan enskilda personer och andra institutioner och gemenskaper, vilket när det gäller religion leder i sekulariserande riktning.
Ewert ser närmare på tre centrala områden: kyrka, utbildning och familjepolitik. Inom dessa är individens oberoende av familjeband, kyrklig gemenskap och tro, samt traditionella värden i skolan beroende av intensiv statlig reglering. Centrala mål inom det socialdemokratiska partiet var inom kyrkan politiseringen av statskyrkans beslutsprocesser, i skolan avskaffandet av kristendomsundervisningen och när det gällde familjen införandet av individuell beskattning.
Avhandlingen är till största delen en studie av idéer och deras konsekvenser. Den tar sig före en lång historisk period och granskar olika partiprogram; partiledarna Per Albin Hansson, Tage Erlander, Olof Palme; andra betydelsefulla socialdemokratiska aktörer som Arthur Engberg, Harald Hallén, Alva Myrdal och Stellan Arvidsson; de tre områdena: kyrkopolitik, utbildningspolitik och familjepolitik. Avsikten är att följa längre historiska linjer och urskilja viktiga förändringar för att förstå det nuvarande samhällstillståndet. Detta hade inte varit möjligt om Ewert enbart studerat en aktör. Han ser till exempel en tydlig förändring i sitt material under 1960-talet, då det han betecknar som ultraprogressivism börjar motivera inflytelserika personer inom socialdemokratin att ersätta äldre auktoriteter med en radikal statsindividualism.
Ewert upprätthåller en neutral blick genom hela avhandlingen och värderar inte de positioner och utvecklingsmönster som framträder. Men frågan om värderingars värde är naturlig att ställa sig och berör humanvetenskapernas roll i formandet av gemenskapers och samhällens självförståelse och agendor. Det är uppenbart att den svenska, långt gångna, sekulariseringen utgör huvudobjektet för avhandlingens kunskapsintresse och förklaringsmodellen relaterar den till en statligt driven frigörelse av individer från kyrka, tro och traditionella familjeband.
I det avslutande korta efterordet betonar Ewert att värderingen av det han beskriver och användandet av avhandlingens resultat är upp till läsaren. Men de avslutande orden antyder ändå genom ett citat av religionsvetaren Adam Seligman att en naturlig reaktion på den starka betoningen av en liberal individualistisk form av modernitet är dess motsats. Detta pekar dock mot ett slags ideologisk mekanik som står i motsats till Ewerts centrala tes, som han upprepar direkt efter citatet, det vill säga att individer och organisationer har stora möjlighet att påverka en nations inriktning och att den medvetna implementeringen av idéer och ideal har avgörande betydelse för samhällsutvecklingen.
Per Ewert skriver också i efterordet att hans förhoppning är att studien skall kunna utgöra en grund för diskussionen om vilka värderingar som är bäst lämpade att bygga ett samhälle i det tredje årtusendet. Men detta mål är svårt att uppnå på grund av avhandlingens vetenskapliga värdeneutralitet. Det vill säga, den tillhandahåller inga redskap för att värdera värderingar. Däremot ger den värdefulla insikter om hur man kan gå till väga politiskt för att åstadkomma ideologisk förändring och hur det gick till mer specifikt under 1900-talet i Sverige. För en diskussion om vilka värden som är bäst lämpade att bygga ett samhälle i det tredje årtusendet måste man först bestämma sig för vilket samhälle man vill ha, med andra ord vilka värderingar ett sådant samhälle bör formas efter. Grundfrågan återstår därmed: skall Sverige fortsätta med en statsdriven individuell emancipation som försvagar religiösa organisationers förmåga att i kyrkor, moskéer, tempel, familjer och skolor driva värderingar varav vissa står i motsättning till de statligt sanktionerade? Eller skall dessa religiösa institutioners frihet stärkas gentemot staten?
Ewerts avhandling är både ambitiöst upplagd då den spänner över en stor del av 1900-talet och väl avgränsad då han har valt autonomibegreppet som lins för att fokusera viktiga idé- och policyförändringar. Den utgör därmed en intressant utgångspunkt för samtal om svensk självförståelse i relation till sekularisering och modernitet i en tid av stora förändringar. Och inte minst sätter den fingret på att den svenska statsindividualismen är ett resultat av strategiskt politiskt och ideologiskt arbete och inte en nödvändig utveckling av modernitetens inre logik. Det kan ge energi till en förnyad diskussion av relationen mellan religion och offentlighet i Sverige.
Per Ewerts avhandling finns också utgiven på Artos förlag i en version på svenska: Landet som glömde Gud. Hur Sverige under 1900-talet formades till världens mest sekulärindividualistiska land.
Clemens Cavallin är professor i religionsvetenskap vid NLA Høgskolen i Bergen.
Ur Signum nr 1/2023, s. 68–69.