av FILIP MARIA EKMAN
”Fransk katolicism av i dag präglas av en dynamism och en livskraft, som kanske för ögonblicket saknar motstycke.” Så kunde Gunnel Vallquist skriva i Credo nr 1/1948. Visst ser hon ett till stora delar avkristnat Frankrike omkring sig, men hon ser även tusen tecken på förnyelse, på visioner och engagemang. Hon hör profetiska och utmanande röster. Those were the days.
I dag upplevs kyrkan snarare som extremt fragil och ganska vilsen. Inte minst biskoparna. De senaste åren har skandal följt på skandal, inget unikt för Frankrike i och för sig. I skrivande stund har på bara några veckor en fransk kardinal och två av landets biskopar erkänt sexuella övergrepp. Man letar med ljus och lykta efter en trovärdig röst. Till och med det tysta helgonlika vittnesbördet som en Jean Vanier har svärtats ner och fyller oss med kollektiv skam.
Och Notre Dame gick upp i lågor.
I denna muntra situation skriver filosofen Chantal Delsol en bok med titeln La fin de la Chrétienté, nu översatt till svenska och utgiven av Artos förlag med titeln Kristenhetens slut – som västerlandets samhällsbärare. Boken är ett bidrag till en redan omfattande litteratur i frågan om hur och varför det kristna Frankrike gått i graven. Religionshistoriska och religionssociologiska arbeten har skapat en hel del debatt, inte minst Guillaume Cuchets böcker Comment notre monde a cessé d’être chrétien (Hur vår värld upphörde att vara kristen) och Le catholicisme a-t-il encore de l’avenir en France? (Har katolicismen fortfarande en framtid i Frankrike?). Delsols bidrag har även det en läsning av de historiska långa linjerna, men är främst en idéhistorisk och filosofisk reflektion över orsaker och konsekvenser hos den modernitet som grävt denna kristenhetens grav.
Delsols resonemang kan sammanfattas ganska enkelt och är i sina generella drag välbekant. På 300-talets slut lyckades kyrkan etablera sig som en politisk och civilisatorisk kraft, i nära symbios med kejsarmakten. Denna process innebar en både moralisk-normativ och ontologisk inversion i den västerländska kulturen. Inte minst när det kommer till barnamord, skilsmässa, självmord, och homosexualitet, innebar den kristna kulturen en tydlig omkastning gentemot den grekisk-romerska kulturen. Men dessa normativa förändringar vilade på en mer grundläggande ontologisk förändringen: tron på en transcendent och från världen helt avskild Gud, en avförtrollning av det hedniska kosmos, som ersätts av monoteismens fokus på personen och dess interioritet. Och det är, enligt Delsol, här i personens omutliga värde som den normativa och den ontologiska omkastningen möts i koncentrat. Och vi lever i den tid då denna 300-talets inversion på ett cykliskt sätt reverseras.
Det kan, som sagt, låta bekant. Men en förtjänst med denna boks framställning är att den är så hemskt fransk. För en bok som enbart är 130 sidor lång så erbjuds läsaren en hisnande bildningsresa och oändligt med lärda spår att följa upp. Här bidrar boken med en viktig påminnelse till en svensk teologisk kontext som ändå får sägas ha anglifierats till en väldigt hög grad. Det är inte minst när berättelsen kommer till sin vändpunkt med upplysning, revolution och kontrarevolution som bokens franska kontext lyser som starkast, av uppenbara skäl. Och här blir även Delsols röst särpräglat intressant i sin positionering. Hennes analys av den samtida moraliska och ontologiska omkastningen kan ibland framstå som en sofistikerad och spränglärd version av din wokehatande morbror på Facebook. Eller åtminstone som en professor emerita som slutat bry sig om att de unga studenterna i rummet kippar efter andan. Hon raljerar över självhatande européers syn på kolonialismen, verkar anse det mesta i den ekologiska teologin som en kompromiss med hednisk Gaia-dyrkan, och talar ibland lite väl lättvindigt om hur pedofilskandalerna i katolska kyrkan bör kontextualiseras ”i sin tid”. Men samtidigt ägnar hon sig åt en skarp kritik av katolska rörelser och tendenser som drömmer om att återskapa en medeltida kristenhet. I hennes berättelse är det den katolska kompromissen med fascismen i egenskap av ”moralisk revolution” som misskrediterat kyrkan och öppnat upp spelplanen för nazism, hedendom och en ”symbolifiering” av katolicismen där rit ersätter tro. Här finns många lärdomar att dra av den franska erfarenheten.
Så vad är då Delsols vision för framtiden? Hennes framställning är minst sagt dyster och kan framstå som närmast deterministisk. ”Your culture will adapt to service us. Resistance is futile”, som det heter i Star Trek. Men hon uppmanar de kristna att inte inbilla sig att efter Kristenhetens kollaps finns enbart nihilism och kaos. Nej, människan är religiös av naturen och behöver moral, som nu formuleras annorlunda. Och de kristnas roll som minoritet? Att undvika en radikaliserad och ideologiserad reaktionär attityd. Att lära sig vara tyst. Våra argument har tappat sin rimlighet i gemene mans ögon, att storma kring de moderna omkastningarnas konkreta uttryck är en kamp mot väderkvarnar. Vår uppgift blir att leva som tysta vittnen, ”Guds hemliga agenter”, där vi får försöka evangelisera blygsamt och personligt, vänner emellan, medan vi ”sakta vandrar mot en källa”.
Hennes läsning av historia och samtid är tillspetsad och vågad, men är en ypperlig utgångspunkt för många viktiga samtal i vår tid. Förhoppningsvis vågar någon universitetslärare kasta in boken som en fackla i ett rum av en intet ont anande studenter. Det kan bli livaktigt och lärorikt för alla inblandade. För en sådan diskussion bidrar Christine Zykas förord till den svenska utgåvan med viktiga kontextualiseringar och skisser på hur samtalet kan föras vidare, inte minst i dialog med Simone Weils tänkande.
Slutligen måste det dock påpekas att den svenska översättningen är bristfällig. Den ständiga sammanblandningen av chrétienté (kristenhet) och christianisme (kristendom) skapar onödig begreppsförvirring. Men det handlar också om bokstavliga översättningar av franska idiom och en slavisk översättning av fransk syntax och ordföljd. Vid flera tillfällen finns det även direkta felaktigheter: som när interiorité du sujet blir ”ämnets inre natur”; eller när la cruauté de l’aporie (la vérité OU l’histoire), ait fini par avoir raison de la vérité översätts med motsatsen: ”aporins grymhet (sanningen eller historien) slutade med att sanningen fick rätt”. Detta är bara ett litet axplock. Någon borde ha korrekturläst boken.
Filip Maria Ekman är dominikanbroder i Couvent Saint-Nom-de-Jésus, Lyon.
Ur Signum nr 1/2023, s. 66–68.