av GÖRAN SUNDSTRÖM
Ulf Danielsson är professor i teoretisk fysik och ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien. För en bredare allmänhet är han bekant både genom sina smidiga beskrivningar av upptäckterna bakom nobelpriset i fysik och genom sitt författarskap. Han har nu utkommit med sin fjärde bok, denna gång med den intresseväckande titeln Handbok för medborgare i universum. Det är en vacker bok, nätt till sin storlek och inbunden med gröna pärmar präglade i guldtryck med motiv av illustratören Johannes Heldén. Skyddsomslaget är ödesmättat svart i likhet med Danielssons tidigare bokpärmar.
Ulf Danielsson har ofta gett mig intrycket att han engagerat söker väcka ett större moraliskt ansvarstagande för vår värld genom att medvetandegöra naturvetenskapliga fakta. Handboken utgör inget undantag. Precis som i Danielsson tidigare bok, Vårt klot så ömkligt litet (Fri tanke 2016) är ett av problemen för mänskligheten den annalkande klimatkrisen, ett område som förvisso vid det här laget är tämligen väl genomlyst. Man kan förstås fråga sig vad som ytterligare kunde skrivas för att äntligen väcka mänskligheten och få till stånd en verklig förändring. Här har Danielsson mött den utmaningen genom att introducera ett effektfullt litterärt grepp i sitt författarskap, nämligen den mytologiska ramberättelsen. Science fiction, naturvetenskap, konst, mytologi och filosofi får här tillsammans bilda en spänstig genreöverskridande helhet. Således har en utomjordisk makt mer eller mindre dikterat handbokens innehåll för Danielsson. Han får härigenom den mer nedtonade rollen av förmedlare av dokumentation om intelligent liv och dess öden i kosmos. Danielssons sekreterargärning blir komplett genom hans kommentarer till utgåvan och hans förord.
Professor Danielsson beskriver sin fiktiva kontakt med en myndighet från yttre rymden som kallar sig Intergalaktiska intresseorganisationen med uppdrag att bevaka och bevara liv i universum. Och liv finns det i överflöd, det formligen myllrar av civilisationer och har så gjort sedan tidernas begynnelse. Av den anledningen har organisationen under 10 miljarder år kunnat samla mängder med information rörande förutsättningarna för ett långt och framgångsrikt liv, liksom erfarenheter om vilka misstag som bör undvikas. Efter att länge ha haft vår egen planet under bevakning har organisationen nu konstaterat att läget på jorden, i boken benämnd som Gaia, börjar bli alarmerande och bestämt sig för att förmedla handboken även till oss. Tyvärr är författaren bunden att inte avslöja mer detaljer om organisationen och vem som ligger bakom den, och organisationens stadgar medger inte heller att känsliga kunskaper sprids i universum. Så är det av olika byråkratiska anledningar inte lämpligt att för hominiderna på Gaia avslöja exempelvis sanningen om den mörka energin i universum. Däremot tycks det finnas en högre skapande person som organisationen omnämner som Mnemosyne efter en av gudarna i den grekiska mytologin. Författaren kommenterar att det för honom är oklart vem Mnemosyne egentligen är och varför organisationen valt att benämna skaparen just Mnemosyne. Han noterar dock att Mnemosyne enligt mytologin var moder till musorna. De sköna konsterna skall visa sig ha en särskild status i det sammanlagda eftermälet av en intelligent livsform. Den intergalaktiska organisationen har ett slags ansvar gentemot Mnemosyne att se efter hennes skapelse, dokumentera minnen från den och där det är tillbörligt göra vissa ingripanden.
En handbok av denna typ skulle kunna vara högintressant läsning, och fiktionen borde inte vara så begränsad i sin ambition. Men intresseorganisationens pedagogiska idé är helt enkelt att medvetandegöra hominider – så kallas alla intelligenta varelser i universum – om vilka landvinningar som gjorts på fysikens och i viss mån övriga naturvetenskapers områden samt spränga in relevanta exempel från andra hominiders kulturer. Tanken är att den ökade medvetenheten om det vi redan borde vara medvetna om, kombinerat med förståelsen av att vi inte är ensamma, kan leda till ett ökat eget ansvarstagande för vår värld. Och frågan är förstås om bokens ansats verkligen når sitt lovvärda syfte. Det är inte något radikalt intellektuellt uppvaknande som erbjuds i ett rekapitulerande av relativitetsteori, elektromagnetism, kvantmekanik. En del av de fysikaliska beskrivningarna är samtidigt verkligt eleganta. Här kan nämnas hur vi erfar att ett äpple har en tyngd som en konsekvens av att tiden går olika fort för olika delar av äpplet. Intressant är det också att läsa om hominiderna i någon galax långt borta som utvecklat intelligenta maskiner vilket resulterat i förödelse och undergång. Här varnar den intergalaktiska kommittén för frestelsen av att missbruka teknologi och det är en välkommen påminnelse om en känd hotbild. Frågan kvarstår ändå hur jag blir en bättre människa av att åter ta del av känd fysikalisk kunskap. Boken har naturligtvis också ambitionen att vara något större än ytterligare en i raden av populära fysikböcker. Den har en tilltalande enkelhet i sin pedagogiska ansats, och det är sympatiskt att som läsare aktiveras genom olika övningar i slutet av varje kapitel. Vissa av de rent populärvetenskapliga avsnitten kunde dock ha fått stå åt sidan en aning till förmån för den större mytologiska tanken om skaparen och framhållandet av konstens transcendentala betydelse för vår kultur. För det är verkligt intressant och bokens stora behållning.
Ramberättelsen fångar mig som läsare och jag blir nyfiken på att lära mig mer om hur Ulf Danielsson tänker sig Mnemosyne, den igångsättande och övervakande skaparen. Här skönjer jag också en ny mer skönlitterär inriktning i Ulf Danielssons författarskap och emotser kommande arbeten med tillförsikt. Det finns något smittsamt i Danielssons äkta engagemang för livet och den faderliga ömhet med vilken han blickar ut över sin omvärld. Det finns en värme och kärlek i hans lågmält melankoliska berättarton. Och vare sig vi kallar den av oss oberoende skapande kraften för Mnemosyne eller något annat så är det i relationen till skaparen, och i de stora sammanhangen av relationer, som allt det myllrande och vackra livet får en mening.
Göran Sundström är tekn. dr i atom- och molekylfysik vid KTH, gymnasielärare i Täby.
Ur Signum nr 1/2023, s. 64–66.