av CHRISTOFFER WEDEBRAND
Med Lektion 11 följer Ola Larsmo upp sin läsvärda bok Tio lektioner i svensk historia. I sistnämnda bok ville författaren nyansera Sveriges agerande under andra världskriget. Det förflutna används nämligen inte sällan i politiska syften. För ett antal år sedan publicerade Sverigedemokraterna filmen Ett folk, ett parti där man sökte framställa Socialdemokraterna som i princip ensamt skyldiga till Sveriges rasbiologiska (och rent allmänt främlingsfientliga) politik under första halvan av 1900-talet. Filmen väckte stor uppståndelse och flera av dess påståenden letade sig snart in i den politiska debatten. Med sina tio lektioner – enligt egen utsago skrivna i vrede – ville Larsmo bemöta dessa myter genom att visa hur sammansatt situationen i Sverige var vid denna tid.
Författarens senaste bok, den elfte lektionen, spänner över en längre tidsperiod och fokuserar just rasbiologins historia, framför allt i Sverige men också internationellt. Den röda tråd som förenar de båda böckerna är motståndet mot ett missbruk av historien i politiska syften. Visst har socialdemokrater drivit en rasbiologisk agenda, menar Larsmo, men det är inte detsamma som att socialdemokratin ensam är skyldig till övergreppen. I själva verket är inte någon ideologi eller partipolitisk inriktning eller ens vetenskapssamhället som sådant fri från skuld i sammanhanget.
Som Larsmo skriver ville rasbiologin under början av 1900-talet betraktas som en vetenskap. Den fann sin tillämpade sida i ”rashygienen”, inte minst genom steriliseringspolitiken. Båda dessa aspekter, idéerna och praktiken, ägnas utrymme i boken och om något uppfattar jag att fokus ligger på det senare. Som framgår nedan använder författaren här begreppen i deras historiska mening. Det rörde sig alltså inte endast om ett sorterande av människor i (förment) mer eller mindre värdefulla raser och en därpå grundad diskriminering, utan också om en vilja att sortera bort människor med (återigen förment) mindervärdiga anlag inom den egna rasen. Med andra ord skulle bokens undertitel lika väl kunna lyda En bok om eugenik, vilket den kanske främst handlar om i slutändan.
Författaren inleder med att sätta in rasbiologin och -hygienen i ett internationellt sammanhang, varpå texten leder över till hur dessa frågor gestaltade sig i Sverige. Avslutningsvis vänder Larsmo blicken mot vår egen tid – lever det rasbiologiska tankegodset alltjämt kvar under ytan redo att dyka upp igen? Samtidigt som boken avhandlar ett tungt ämne och ofta går in på detaljer är den skriven på ett lättillgängligt sätt. Den är inte ett akademiskt verk utan är ägnad att läsas av gemene man. Tonen är saklig men inte neutral. Boken genomsyras av ett moraliskt patos, typiskt för Larsmo och naturligtvis högst lämpligt i detta sammanhang. Det görs gång på gång tydligt hur förkastliga dessa idéer och denna praktik var och hur vi måste vara vaksamma för att inte hamna där igen.
Bokens breda blickfält gör det svårt att sammanfatta den på ett rättvisande sätt. Om jag ändå ska göra ett försök vill jag beskriva det som att Larsmo på två skilda sätt breddar vår förståelse av rasbiologins och -hygienens historia i Sverige. För det första genom att som nämnts påvisa hur det också och kanske framför allt handlade om en oro över en föreställd inre degenerationsfara. Under 1800-talet vidtogs olika initiativ för att hjälpa dem som senare kom att kallas ”sinnesslöa”. I början av 1900-talet och med ett yrvaket fokus på ärftlighet försköts emellertid perspektiven och de sinnesslöa betraktades plötsligt som hot mot samhället. Ett uttryck som användes i sammanhanget var ”kontraselektion”, alltså urval i dålig riktning, vilket antogs bli följden om samhället bistod de sinnesslöa som därmed kunde fortsätta att föröka sig. Således ansåg eugenikerna att samhället genom steriliseringsingrepp borde hjälpa det naturliga urvalet på traven.
För det andra breddar författaren vår förståelse genom att visa hur sammansatt den rörelse var som verkade för den rasbiologiska politikens genomslag. Åsikterna företräddes av både socialister, liberaler och konservativa. Genom sin status av rationell vetenskap uppfattades rasbiologin rentav stå över partipolitiken. Vidare, i dag minns vi med avsky Statens institut för rasbiologi. Larsmo tonar dock närmast ned institutets betydelse och trycker i stället på vikten av de personliga nätverk som både föregick och kringgärdade denna organisation. Institutet inrättades först år 1922, som resultatet av ett lobbyarbete från bland andra Svenska sällskapet för rashygien, inrättat redan 1909 och vars medlemmar kom att spela stor roll även för steriliseringslagstiftningen. Nätverken hade dessutom starka internationella kopplingar, det var frågan om en internationell rörelse med fäste i många länder. Allt detta understryker det problematiska i att knyta rasbiologin till enskilda svenska partier.
Larsmo har skrivit en mycket läsvärd bok med potential att räta ut vårt krokiga offentliga samtal. Det är varken meningsfullt eller värdigt att använda Sveriges rasbiologiska förflutna som politiskt slagträ. Påpekandet att rasismen kan rymmas inom flera politiska ideologier är dessutom en sund påminnelse för alla partier. Likaså utgör det ett viktigt bidrag att författaren visar hur rasbiologin och -hygienen tidigare inte bara var en fråga om sådant som hudfärg och etnicitet, dimensioner som annars står i centrum i dag vid diskussioner om rasismen i det svenska samhället nu och förr.
Samtidigt leder sistnämnda styrka med boken över i vad jag ser som en svaghet. Larsmo framhåller vikten av att vi vänder blicken mot vår samtid för att uppmärksamma hur de rasbiologiska föreställningarna lever kvar än i dag. Tillsammans med bokens fokus på behandlingen av de sinnesslöa kan jag mot denna bakgrund inte förstå varför författaren underlåter att mer utförligt diskutera den svenska aborträttens framväxt och nutida utformning. Medan steriliseringspolitiken dryftas mycket grundligt ägnas abortpolitiken endast några enstaka sidor. 1938 års abortlag (som gällde fram till vår nuvarande lag) sågs dock på sin tid som ett direkt komplement till steriliseringslagen och hade i likhet med densamma en uttalat eugenisk målsättning. Aborträttens utformning återspeglar alltjämt en människosyn där inte alla blivande barns liv ses som lika angelägna, även om rådande lagstiftning saknar uttalade eugeniska syften. Det framgår både genom att diagnoser som Downs syndrom utgör giltiga skäl till sen abort (men inte andra egenskaper hos fostret, som kön eller hudfärg) och genom en fosterdiagnostik inriktad mot att upptäcka just kromosomförändringar. Det hade varit modigt av Larsmo att mer i detalj belysa detta förhållande, men det kanske är att begära för mycket. Att saken inte ägnas större utrymme fråntar inte heller boken dess stora förtjänster i övrigt.
Christoffer Wedebrand är teol. kand. vid Uppsala universitet samt master i freds- och konfliktvetenskap vid Umeå universitet.
Ur Signum nr 1/2023, s. 62–64.