Dansande vind över Fyris. Ett porträtt av Helena N

I slutet av september 1864 kom det nygifta paret Nyblom med ångbåt till Uppsala för att bosätta sig på Östra Ågatan 65, högst upp i en våning med frontespis. Carl Rupert Nyblom var docent i estetik, Helena Nyblom var en ung danska, dotter till den kände målaren Jørgen Roed, professor vid Konstakademien i Köpenhamn. Hon hade växt upp i en mycket kultiverad miljö, i kontakt med målare, skulptörer och musiker.

Paret Nybloms våning hade inretts av Helenas far. Inga murriga tapeter eller atenienner där inte utan väggar strukna i turkos färg och behängda med samtida konstnärers verk. Helena Nyblom förälskade sig i utsikten över slätten och i de lummiga omgivningarna mellan Fyrisån och slottet. På slottet fann hon för övrigt sina närmaste vänner i Uppsala. Landshövding vid den här tiden var Adolf Hamilton, gift med Erik Gustaf Geijers dotter Agnes. Deras barn Anna och Hugo skulle komma att betyda mycket för Helena Nyblom, och Agnes Hamilton blev en moderlig vän och ett stöd under många år. På slottet idkades ett flitigt och mycket kulturellt sällskapsliv med mycket musik. Agnes Hamilton och Carl Rupert Nyblom sjöng gärna tillsammans. Helena Nyblom skriver i sina Levnadsminnen att ”båda rösterna voro sällsynt sympatiska. De påminde om altvioliner, fylliga, mjuka och skönt klingande”. Agnes Hamilton och Helena Nyblom växlade nästan dagligen små brevbiljetter med varandra, vanligen befordrade upp eller nerför Slottsbacken av någon ur tjänstefolket. Det framgår också av Holger Nybloms bok Föräldraminnen att hans mor och så småningom alla barnen ofta tittade in på slottet även i vardagslag. När ett av barnen Nyblom våren 1877 fick difteri, tog Agnes Hamilton som en självklarhet hand om de övriga fem.

Sällskapsliv

Slottet, vardagslivet och sällskapslivet där blev en oas för Helena Nyblom, som annars fann Uppsala – i jämförelse med Köpenhamn – småborgerligt, grått och konventionellt. Sällskapslivet i Uppsala var ”gräsligt, gräsligt, övermåttan gräsligt” med sin uppdelning i herr- och damsida, sitt kallprat och sina stränga, formella regler. ”De olika professorsfruarna […] skulle ha lidit en blodig orätt, om de inte hade fått sitt te i samma ordning som deras män hade blivit utnämnda till professorer.” Herrarna satt för sig, spelade kort och drack kopiösa mängder punsch, och Helena Nyblom hade svårt att lära sig konsten att ”ha ledsamt med värdighet och göra det ledsamt för alla andra”. Ganska snart hade hon fått nog och drog sig undan det akademiska sällskapslivet med risk, som hon själv klart insåg, för att bli betraktad som högfärdig, ”men saken var blott den att jag alltid har tyckt och fortfarande tycker, att en fest skall vara ett nöje […] och inte det mest nedslående och ansträngande av allt.”

I sitt eget hem utövade hon ett värdinneskap av helt annat slag. Barnen fick oftast vara med, när det kom gäster. De var många och livliga men föräldrarna var vana vid att alltid ha dem omkring sig. Pappa Carl Rupert kunde t.o.m. ha den minste i knät, medan han skrev på en föreläsning. Ganska snart kom huset att kallas för Vershuset, därför att det blev en samlingspunkt för författare, inte minst för många poeter.

Ett vittnesbörd av Olof Rabenius beskriver fru Helena ”som en vildfågel, som en exotisk blomma i den blekt idylliska Uppsalamiljön. Lika temperamentsfull som uppriktig sade hon sina medmänniskor beska sanningar rent ut och avfyrade sitt hjärtas meningar – och de voro gemenligen både originella och paradoxa – som pistolskott i deras ansikten.” Marika Stiernstedt skriver åtskilliga år senare i boken Mitt och de Mina att stadens enda vattenhål fanns hos Nybloms, som ansågs ”angenäma men något egendomliga”. Där serverades exempelvis inte kaffe och kakor utan vin och druvor. Dottern Ellen har bevarat en minnesbild av sin mor vid tiden för jubelfesten 1877: ”Jag minns hur hon stod i tamburen, då hon skulle gå; mycket rak och smärt, vacker som en antik staty, stolt, litet överlägsen och förnämt oåtkomlig. En dominerande företeelse med en stor förmåga att fängsla och behärska, och som samtidigt liksom höll sitt innersta jag på avstånd från alla.” Uppenbarligen fanns det en motsättning i hennes karaktär och beteende: å ena sidan kunde hon vara generös, väcka beundran och vänskap, å andra sidan bröt hon av mot det vanliga, det riktiga och godtagbara och kunde å det gruvligaste chockera den borgerliga samtiden. Det förefaller inte som om hon någonsin känt sig nedtryckt av att vara kvinna i en mansdominerad miljö. Makarna Nyblom betraktade varandra självfal-let som jämlikar och var också konstruktiva kritiker åt varandra, när det gällde litterära arbeten. Men det var hon och inte han som var centrum i umgängeskretsen. Ellen Lundberg-Nyblom skriver om sin mor: ”Min mor var vacker, ung, rikt begåvad, sprudlande av livslust och kvickhet, full av oemotståndlig charm. Hon var van att deltaga i männens debatter, och det föll sig helt naturligt att de lyssnade till henne.”

Vid den här tiden utvecklade Uppsala ett intensivt musikliv. Gluntsång och serenader florerade. Carl Rupert Nyblom hade varit med och grundat Orphei Drängar (OD), Helena själv spelade dagligen Bachs fugor och preludier, och alla i familjen var goda sångare. Men det förekom också mycket högläsning i det nyblomska hemmet. Shakespeare var en husgud – Carl Rupert Nyblom hade översatt hans sonetter – och andra författare som lästes var exempelvis Holberg, Thackeray, Mark Twain – även han översatt av Nyblom – Björnson och Runeberg. Studentspexen var också omtyckta.

Uppsala i slutet av seklet var en plats för många festligheter och jubileer: promotionsfester, järnvägsinvigning, universitetets 400-årsjubileum, invigningen av det nya universitetshuset, skandinaviska studentmöten och allehanda kongresser. I brev till sin mor redogör Helena Nyblom för sina intryck av den stora bal, som gick av stapeln i samband med järnvägsinvigningen. Entusiasmen över tillställningen är behärskad, som framgår av följande citat: ”Jag var mycket fin, men hade mycket tråkigt. Det var pressande varmt och trångt och damerna fingo ingen mat, så jag var glad att komma därifrån kl. 11 ½ och lovade mig själv att aldrig mer gå på bal.”

Som redan framgått kände sig Helena Nyblom aldrig riktigt hemma i den akademiska världen. Det var bland konstnärer, musiker och författare som hon trivdes, och det nyblomska hemmet förblev en uppskattad samlingsplats för kultureliten. Oscar II:s söner tillbringade några terminer i Uppsala och lärde känna svenskt familjeliv hemma hos Nybloms. Särskilt prins Eugen blev som barn i huset, och vänskapen mellan honom och Helena Nyblom bestod livet ut.

Namnlösa Sällskapet

Några ord måste också sägas om Namnlösa Sällskapet. Förkortningen NS kunde också uttydas Nio Signaturer. Medlemmarna eftersträvade en sorts idealiserad realism, inspirerad av naturen och dess skönhet men utan deklamatoriskt raffinemang. Man hyllade en odogmatisk kristendom, färgad av platonism, och trodde på det goda och meningsfulla i tillvaron. Paret Nyblom blev medlemmar i denna krets, som ofta samlades i deras hem. Enligt Levnadsminnen var sammankomsterna oftast mycket muntra med en del barnsliga upptåg som exempelvis kälkåkning på vintern. Poesiuppläsningar ingick givetvis i programmet. Helena Nyblom hade själv börjat skriva lyrik redan 1866 och skrev till sin mor med en drastisk formulering att hon ibland kan gripas av en ”sannskyldig diarré att ge vers ifrån mig”. Andra som hörde till Namnlösa sällskapet var Pontus Wikner, Carl Snoilsky och Carl David af Wirsén. Roligast hade Helena Nyblom med Pelle Ödman. ”Han var ett slående bevis på att fromhet trives allra bäst i sällskap med ett glatt och älskvärt sinne”, skriver hon. Kombinationen ”glad” och ”allvarsam” är något som hon värderar högt.

Professur och ekonomi

På nyåret 1867 blev Carl Rupert Nyblom, 35 år gammal, utnämnd till professor i estetik, litteratur- och konsthistoria. Utnämningen hade föregåtts av år med hårt arbete för speciminering, och ekonomin var ett ständigt bekymmer. Han drogs med stora studieskulder, och den usla ekonomin tvang honom att skriva för brödfödan. Självklart hindrades hans forskning av detta. Det finns dock många vittnesmål om att han var en uppskattad akademisk lärare, känd för sin livfulla talekonst.

Den första tidens förälskelse och lycka vek för de ekonomiska bekymren. Helena Nyblom kände sig försummad, eftersom hennes man ständigt måste arbeta och inte hade mycket tid över för henne. Hon hade svårt att finna sig till rätta i Uppsalaklimatet, både det fysiska med långa, kalla vintrar, och det psykiska med stelhet och konvenans. Hon längtade söderut. Båda makarna hade ett häftigt temperament, vilket kunde resultera i skarpa meningsutbyten. Hon beskriver ett sådant gräl i sina Levnadsminnen: ”Jag grälade vilt med min man, när han ville övertyga mig om det djupt poetiska i Malmströms diktning, och han avfärdade mig med att säga att jag ’inte begrep det, eftersom jag inte kände de latinska poeterna’. Efter en häftig ordstrid om detta tema vandrade jag en dag ut på Uppsala gärde och satte mig på en av dikeskanterna i känslan av att vara mycket ensam och oförstådd.”

Hon hade också lätt att känna sig övergiven, när hennes man var ute på fester i Uppsala, med OD t.ex. Särskilt upprördes hon över att herrarna satt långt in på nätterna och drack punsch på Flustret. I sina memoarer skriver hon att ”herrarna hade alltid haft mycket roligt, oändligt mycket att tala och diskutera och disputera om. Jag hade inte alls roligt och jag hatade Flustret.” Där finns alltså en viss bitterhet latent, inte minst över att mannen reste på en nöjestripp just när hon skulle föda deras femte barn.

Barnen, ja. Hon födde fem barn på sex år, och sedan föddes ytterligare två, den siste år 1874. Det äldsta barnet, en son, dog endast ett halvt år gammalt på själva juldagen. Sorgen var överväldigande, men makarna stöttade varandra och fann också tröst i religionen. Agnes Hamilton och hela familjen på slottet var också ett stöd.

Båda föräldrarna deltog livligt i barnens skötsel och utveckling, och förhållandet mellan föräldrar och barn tycks ha varit harmoniskt och trevligt. De ekonomiska bekymren förstärktes förstås genom den växande familjen, och båda föräldrarna måste ägna sig åt brödskrivande. Helena Nyblom hoppades, att hennes gossar (det föddes bara en dotter) skulle ägna sig åt något praktiskt hantverksyrke och få en bekymmersfri tillvaro. Så blev det dock inte. Alla barnen kom att ägna sig åt konstnärliga yrken med ty åtföljande trasslig ekonomi.

Hon var en plikttrogen och flitig husmor med ett stort och tungrott hushåll. År 1878 flyttade familjen från Östra Ågatan till Geijersgården. Det som gladde Helena Nyblom mest i samband med flytten var att man nu fick en stor trädgård. Hon älskade blommor, och denna trädgård blev för henne en verklig oas. De sex åren i Geijersgården var de år som hon helst mindes från sin tid i Uppsala.

Efter universitetets 400-årsjubileum år 1877 lyckades makarna Nyblom komma i väg till Italien på en tre månader lång vistelse. Den blev möjlig tack vare att Carl Rupert Nyblom fått offentliga anslag till resan. Helena skulle skriva resebrev till Ny Illustrerad Tidning. Men barnen då? Än en gång visar sig landshövdingeparet Hamiltons generositet. Som en självklar sak tar de hand om alla sex barnen, inklusive deras barnflicka förstås. Åtagandet komplicerades dock av att dottern Eva Hamilton var sjuk och klen och behövde vistas i Italiens milda klimat. Mor och dotter Hamilton avreste alltså i oktober tre veckor efter paret Nyblom till Italien – och ansvaret för barnen vilade på sonen Hugo Hamilton. Han och Helena Nyblom var synnerligen goda vänner, och det finns en omfattande brevväxling mellan dem, inte minst från dessa tre höstmånader. Hugo Hamilton redogör för de olika barnens olika reaktioner, upptåg och uttalanden. Helena Nyblom beskriver å sin sida intryck från resan, inte minst från katolska kyrkor hon besökt men också från museer. Hon är fylld av beundran för antikens skulpturer, medan medeltiden (gotiken) karakteriseras som en ”ohygglighet”.

Tizian är hennes stora favorit. Hon ställer hans stora fresco-målning av Tron i bjärt kontrast mot den konst som ”vi stackars fattigfolk” i Norden får nöja oss med, vi som ”bara sett våra moderna pomadänglar och slickade altartavlor utförda av vår tids målare.” Däremot har hon svårt för Michelangelo. ”Varför skall alltid hans figurer vrida och vända sig i så våldsamma smärtor, och varför ha de så onaturligt långa halsar och onaturligt uppsvällda muskler?” Hon tycker att detta är ”onaturligt och fult, i synnerhet när man kommer från den antika konsten”. Aversionen mot Michelangelo skärps än mer vid en senare resa till Italien, 1889. Hon finner Sixtinska kapellet ”fult, gräsligt i färg! Blågredelint, tungt och otäckt affekterat i alla muskelvridningar – utom Adams och Evas skapelse”. Inte heller Rafaels ”små petiga madonnor” finner nåd för hennes ögon.

Kvinnosaksdebatt och åttital

I den jäsande kvinnosaksdebatten, inte minst efter Ibsens Et dukkehjem (1879) intog Helena Nyblom en egen ståndpunkt. Hon vägrade att se hemmet som ett fängelse och husmoderns uppgift som ett slaveri. Tvärtom var hon road av hushållsarbete och anser det vara ”ett välsignat embete” att skapa ett hem och lätta och försköna tillvaron för andra. Hon skulle inte vilja vara skald till professionen och sitta och vänta på inspirationen. Diktningen måste komma direkt ur livserfarenheten, och, skriver hon, ”många diktare skulle utan tvifvel behålla kraften och skapelseförmågan mycket längre, om de vore tvungna att först bädda sin säng och köpa sin frukost och för resten besvära sig ett par timmar af dagen med att tjäna sina medmänniskor.” I uppsatsen ”Kvinnans kallelse”, publicerad i Idun 1896, hävdar hon att familjen alltid måste komma i främsta rummet för den gifta kvinnan. Om något annat, konstnärskap eller studier, kommer i främsta rummet, så bör hon låta bli att gifta sig. ”Gifta sig bör man å andra sidan göra blott när man icke kan låta bli, det vill säga när kärleken tvingar en därtill. Alla andra motiv för äktenskapet äro […] fördömliga och ett stort bedrägeri.” Så långt stämmer hennes åsikter med det radikala åttitalets, men sedan skriver hon att för de kvinnor som väl har gift sig gäller det att ”förbli goda hustrur och uppoffrande mödrar, till och med om de skulle upptäcka – hvilket säkert de flesta göra – att äktenskapet icke realiserar kärlekens idé. Då får man inte sträcka vapen och taga till flykten.” I stort sett var hon i opposition mot radikalismens åttital. Hon delar inte framstegsoptimismen. Mänskligheten blir inte bättre, tvärtom. Hon avskyr litteraturens brist på fantasi och dess tendensdiktning och rotande i elände. Ibsen och Anne Charlotte Edgren-Leffler var särskilt föremål för hennes kritiska utfall. I brev nämner Helena Nyblom någon gång Strindberg. Hon uppskattar honom för hans språk och anser att hans kvinnofientlighet bottnar i manshatet hos feminister som Alfhild Agrell och fru Edgren. Däremot tycker hon inte om hans författarskap från början av nittiotalet. ”Läs inte sådanne (sic!) ruttne böcker som Strindberg nu skriver […] i ilska och hämndlystnad och brist på verklig öfversikt” uppmanar hon prins Eugen i brev i september 1893.

Ellen Key och Helena Nyblom hade blivit goda vänner och brevväxlade flitigt. Helena Nyblom utgjuter sig över den unga åttitalslitteraturens brist på bildning och liv. Om Ernst Ahlgren (Victoria Benedictsson) skriver hon bl.a. år 1888 att det enda hon kan känna för henne är medlidande. ”Hon säger om sig själv att hon har kallt temperament, ja, det känner man vid Gud i allt hvad hon skrifvit! Hennes böcker göra också intrycket på mig af blott ett hederligt, omsorgsfullt arbete – intet mer … Och så tycker jag inte alls om att hon säger att hon efter ett par år är färdig med människor. Det riktigt upprör mig när en författare säger så, som om deras medmänniskor endast var material för deras studier. Jag tycker tvärtom, att man aldrig blir färdig med en lefvande människa.”

Av lyriker nämner hon egentligen bara Snoilsky, vars dikter är vackra men kalla som porslinsmåleri. Wirsén är en ”blandning av hovpredikant och halvkvinna” och hon säger sig inte kunna tro på hans gudsnådelighet. Avskyn för Ibsen motiverar hon med hans ”onaturlighet”; hans personer är idel abstraktioner, ”samhällets laster klädda ömsom i kjolar och i byxor”, och deras passioner är konstruerade. ”Saadant rutten Skit som Vildanden får nog sin Straf på Dommedag.” (Som synes blandar hon fortfarande in danska i upprörda ögonblick.) Man vet inte vad Ibsen vill ha sagt och var han står, men framför allt kritiserar hon hans brist på medkänsla med sina gestalter, allt detta till skillnad från den ryske författaren Turgenjev, som hon satte mycket högt.

Författarskapet före sagorna

Hur är det då med det egna författarskapet? Redan länge hade hon diktat ”visor” som hon kallade dem men även skrivit noveller, publicerade i tidskrifter men sedermera samlade i fyra band: Noveller af H 1875–1881. Dessa noveller hade mestadels tillkommit, därför att det behövdes pengar, och själv satte hon dem inte högt. Hon hade skrivit dem på danska och hennes man hade översatt dem till svenska. Mestadels är det ganska schablonartade historier. Peripetien är oftast en häftig febersjukdom, t.ex. lunginflammation, och den leder antingen till förlovning eller till döden. Flickan i huvudrollen är ofta enda dotter till en änkling, som antingen är blid och kärleksfull eller hårdhjärtad, brutal och trist, men oavsett vilket är flickan lika undergiven och lydig.

”Visorna” fäste Helena Nyblom större vikt vid. Hon var musikalisk och rim och rytm föll sig lekande lätt för henne. Många av dikterna är tonsatta, av Emil Sjögren, Peterson-Berger och andra. De flesta dikterna speglar årstiderna men där finns också spirituella tillfällighetsdikter och romantiska ballader.

På senhösten 1890 utkom novellsamlingen Dikt och verklighet, som hon själv betecknade som det första prosaverk som hon var nöjd med. Här finns måleriska och stämningsfulla naturbilder men också satiriska skildringar av sällskapslivet. I en av novellerna, ”Konstnärer emellan”, tar hon upp sin syn på konsten. För att röra andra måste den först ha rört konstnären själv. ”Detta ängsliga sökande efter enkla motiv kommer inte av någon kärlek till dem, utan av en beräknande reflexion, som vill samla bevis, för att därmed säga annorlunda tänkande människor obehagligheter.”

Hon var synnerligen produktiv som recensent och artikelförfattare i tidningar och tidskrifter. Antingen det handlar om konst, litteratur, teater eller musik utvidgar hon recensionerna till att bli övergripande funderingar om konsten och livet. Hon hade en fenomenal beläsenhet och överblick över det europeiska kulturlivet och kunde förmedla sitt vetande och sina åsikter med kvicka formuleringar och personlig charm. Hon drogs både till en aristokratisk och en folklig livsstil men hade mycket svårt för det borgerliga. I en essay 1893 skriver hon att filistrarna ”äro mänsklighetens värsta fiender” därför att de inte bryr sig om annat än formaliteter, inte alls om livets väsentligheter. Stora förbrytare är enligt hennes åsikt mindre farliga. De kan åtminstone tjäna som varnande exempel, men filistrarna bara undergräver och förstör allt som innehåller liv och kraft. De sätter alltid konvenansen före ”de stora mänskliga begreppen”, silar mygg och uppslukar kamelerna. Filistén Goliat får representera ”den mäktiga hären av småfilistrar”, och man bör göra som David, lägga en vass sten i slungan, sikta och träffa vidundret, samt ”hugga av hans huvud, så att blodet flyter i strömmar […] och så skall man, som David sjunga och spela och dansa av glädje”. Helena Nyblom kunde sannerligen ge luft åt häftiga aggressioner.

I en annan artikel jämför hon danskar, norrmän och svenskar: dansken är borgaren (som lätt blir en filister), norrmannen är bonden och svensken är aristokraten. Om svensken skriver hon att han är naturälskare och poet, är lättsinnig med pengar, reser till grannländerna och super, är sällsynt hövlig, särskilt mot damer, men något reserverad mot främlingar. Han kastar sig gärna över utländska impulser men föraktar det egna. ”Jag har icke sett hos någon nation en sådan brist på fosterlandskärlek, en sådan sorglig oförmåga att se och älska, vad den äger. Kanske är denna slapphet beroende på den långa tid Sverige levt utan krig.” Detta skrev hon år 1893 i samband med Skansens vårfest. Att spekulera över folklynne och karaktär var fortfarande mycket vanligt vid förra sekelskiftet. Hon ansåg också att Norge gärna kunde få lämna unionen, om man nu ville det, och i så fall skylla sig själv. Detta var förgripliga åsikter som hon fick reprimander för av tidskriften Vårt Land.

Hennes essayer och recensioner väckte stor uppmärksamhet, men hon hade en känsla av att inte bli till fullo uppskattad som författare. Hon började känna sig alltmer främmande i den svenska miljön, varken förstådd eller hyllad. Hennes personlighet mer än hennes skönlitterära författarskap hade fångat intresset. Till Ellen Key skrev hon att hon skulle vilja flyga men att hon hela tiden stöter pannan i en vägg.

Helena Nyblom och nittiotalet

När Verner von Heidenstam i slutet av 1880-talet debuterade med diktsamlingen Vallfart och vandringsår och strax därefter gav ut en programförklaring där han pläderade för skönhet och fantasi och vände sig mot tendensdiktning, ”skomakarrealism” och gråväder, blev givetvis Helena Nyblom förtjust. Samtidigt kände hon sig åsidosatt, eftersom hon själv flerfaldiga gånger under 1880-talet offentligt i olika tidskrifter givit uttryck för liknande tankar. Hon hade hela tiden kritiserat åttitalisternas trista fantasilöshet och gjort det mot en internationell bakgrund. Hon hade jämfört dem med exempelvis samtida engelsk, amerikansk, spansk och italiensk litteratur, förutom givetvis den norska och danska. Idealet är en överensstämmelse med naturen men inte en kopiering av naturen. ”En konstnär skall studera allt men han skall inte använda allt.”

I Svensk Tidskrift skrev Helena Nyblom en hänförd recension över de fem kapitel av Gösta Berlings saga, som Selma Lagerlöf fick tidningen Iduns första pris för år 1891. Recensionen inleds med följande ord: ”När snön länge har legat på jorden, så misströstar man slutligen om, att det någonsin skall bli sommar igen. […] Något liknande känner man när man efter en så lång, kall och glädjelös period, som vi haft i litteraturen, plötsligt hör en ny skalds röst.” Hon understryker berättelsens kraft och skönhet och har inga svårigheter med de fantastiska inslagen. Anmärkningsvärt är att hon så kraftigt understryker att Selma Lagerlöf har ett mycket skarpt sinne för de psykologiska djupen i människorna, detta till skillnad från åttitalisterna som uppfattar tillvaron ”utan djup och poesi”. De ”inbilla sig hava studerat verkligheten med fotografisk noggrannhet” men lyckas ändå inte teckna en tydlig och levande bild av sina personer. Hos Selma Lagerlöf får man däremot ”ett outplånligt intryck av de halvt beslöjade, snart försvinnande gestalterna”. I synnerhet har hon fäst sig vid Anna Stjärnhök som är skildrad ”på ett rent av genialiskt sätt. I sin ungdomliga kraft, sin godhet, sin passion och sin svaghet framträder hon med en levande mångfald, som man sällan finner hos nutidslitteraturens gestalter”. Enligt Helena Nyblom är kvinnorna i samtidens litteratur antingen ”sjåpigt fromma” eller ”emanciperat fräcka”. ”Anna Stjärnhök är intetdera. Hon är en människa, sammanfogad av motsatser som vi alla. Hon är bortskämd och stolt, men hon kan glömma sig själv i den ödmjukaste hängivenhet. Hon kan nästan bli elak, när hennes svartsjuka sätts i rörelse, men hon har förmåga och vilja att så småningom bli en hjältinna i uppoffring.” Helena Nyblom poängterar alltså starkt det nydanande i Selma Lagerlöfs diktning, som inledningsvis ju liknades vid en islossning.

Selma Lagerlöf blev tacksam över Helena Nybloms positiva recension, som stod i skarp kontrast mot C.D. af Wirséns nedgörande kritik, och skrev ett långt brev till svar. Det finns ett fyrtiotal brev bevarade mellan de båda författarna.

En person som kom att betyda allt mer för Helena Nyblom var prins Eugen. Hon skriver förvånansvärt öppenhjärtigt till honom inte bara om konst och om prinsens konstnärliga utveckling, som hon följde med stort intresse, utan också om egna problem och självrannsakande grubbel. Tilltalet Ers Höghet ersätts av det mer familjära Prinsen, och han titulerar henne inte längre Fru Nyblom utan Fru Helena eller rentav bara Helena. Som exempel på den förtroliga tonen kan man nämna ett brev från 1892. Om sig själv skriver hon där att hon nog kan vara ganska snäll och söt till vardags och göra sig mycket besvär för sina medmänniskor. ”Men så kommer något der tar mig djupt, hat eller kärlek, och då blir jag förfärlig! Alla långa tiders ansträngningar och arbete både yttre och inre är glömt för en hemsk känsla, som blir min Herre, och jag riktigt förundrar mig över att jag aldrig har dödat en människa eller har ränt bort med någon Positivspiller med en Apa från Mand och barn. Det har varit Gud, som emot min Villie har tagit mig i håret och slängt mig bort från de afgrunder jag velat ned i.”

Konversion till katolska kyrkan

I maj 1895 upptogs Helena Nyblom i den katolska kyrkan. Det skedde i Stockholm, i Eugeniakyrkan, i all stillhet. Bara de allra närmaste var invigda i hennes steg. Ändå blev det snart känt och gav upphov till en mängd skriverier. Hon själv gick inte i svaromål, däremot gjorde hennes man det, speciellt med anledning av en insändare som skrev att ”för den som i vår stämningstid ästetiserat sig trött erbjuder den romerska kulten en smekande ro” och att det nu gäller att ”rusta oss till motvärn och strid” och inte lockas av den katolska propagandan. Carl Rupert Nyblom svarar ganska skarpt att ”någon propaganda aldrig varit verksam, hvarken här i Sverige eller utomlands. Böjelse för den katolska tron har min hustru ägt, så länge jag känt henne eller allt ifrån vår första bekantskap i Rom våren 1862. Under årens lopp har denna oemotståndligt växt, men att den först nu efter ett tredjedels sekel sökt sig uttryck äfven i den yttre bekännelsen beror på särskilda, nu ej längre existerande familjehänsyn. Då jag under ett långt samlif lärt ej blott att känna, utan äfven att respektera den rent personliga öfvertygelsens utveckling och dess af yttre inflytelser alldeles oberoende ärlighet, torde mitt intyg kunna anses trovärdigt, då jag säger, att öfvergången lika litet beror på propaganda från något håll som därpå, att den person, om hvilken det här är fråga ’i vår stämningstid ästetiserat sig trött’.”

Helena Nyblom avvisade redan som mycket ung grundtvigianismen, som alltför nytert småborgerlig. Hon stöts också bort av kylan i den lutherska gudstjänsten och hyser lika stor antipati mot Luther som mot Wagner. Särskilt reagerar hon mot att ”det är mycket trångt, sentimentalt och tröttande i det sätt varigenom religionslärare vill bringa en ung sjudande själ in på ett spår som inte behöver vara det enda riktiga. […] Vår tids kristendom är ej lik den, som först kom in i världen. Det har blivit något kvinnligt, melankoliskt i den, vilket skulle fordra en reformator, som kom och gav den frisk luft” (ur brev till modern i november 1866). Hon genomdrev också att hennes söner, som i början av 1880-talet gick i Uppsala katedralskola, befriades från den obligatoriska söndagsgudstjänsten i skolans bönsal och i stället fick undervisning av henne själv i hemmet.

Hennes religiösa sökande genom åren kan man följa i ett långt brev som hon skrev 1916 till ärkebiskop Nathan Söderblom. Hon redogör bl.a. för vilka böcker som betytt mest för henne, främst av alla Nya testamentet, som hon läst dagligen. Så småningom hade hon upptäckt Thomas a Kempis och Fénelon och börjat studera katolska författare. Till prins Eugen skrev hon sommaren 1893, alltså två år före konversionen, att hon tycker att kristendomen är större än alla kyrkor, precis som kärleken är större än äktenskapet, men ”skall man tillhöra en kyrka, så finns det kun een, och det är den catholske. For det förste är det den ursprunglige […] och för det andet har alltid Culturen tjent Religionen i den catholske Kirke.” Protestantismen har däremot aldrig, enligt hennes åsikt, uppmuntrat konsten. Och hon fortsätter: ”Ser Prinsen, för mig är en religion utan mystik inte alls någon religion men blott och bart mer eller mindre misslyckad förståndsexperiment … Antingen Hedning eller Catholik. Man må tänka logiskt […] Jag behöfver opartisk, stark, andlig hjälp, och jag behöfver ett uttryckssätt för att lofva och tacka Gud.”

I ett brev till Ellen Key från sommaren 1895 avvisar hon tanken att konversionen skulle bottna i resignation, tvärtom, ”det är entusiasmen som har slungat mig i Kyrkans famn”. Hon talar om sitt behov av att knäfalla och om den lycka som nu uppfyller henne. I ett annat brev till samma adressat berättar hon att det egentligen bara är en enda person som haft betydelse för hennes väg till den katolska kyrkan, nämligen en italiensk Josefsyster, som hon träffat i Stockholm. Denna predikade aldrig, talade sällan om sin tro, men hon var, och hon ”fick mig att förstå att endast där hon tog kraften finns den att få i en värmande helhet”.

Auktoritetsprincipen samt kontinuiteten och tryggheten i oföränderligheten är två viktiga pusselbitar. Därtill kom en tredje faktor, som hade genomgripande betydelse för henne: helgelsen. Hon hade alltid haft stränga moraliska krav på sig själv och kände allt starkare behovet av att ha ett rättesnöre utanför den egna känslan för rätt eller fel. Långt senare skriver hon: ”Jag vet att jag är en sprakfåle, som måste styras för att inte skena, och Gud har varit nådig att ge mig den hjälp jag behöfver. Inte i något tillfälligt mänskligt stöd, som varierar efter olika människors uppfattning, men i den oföränderliga, eviga sanningen, som är lika oomkullrunkelig som naturlagarna och som jag i varje ögonblick kan lyssna till, när den säger Du skall!” Hennes slutsats blir att man inte klarar sig utan en kyrka. I motsats till sin egen ostadighet upptäckte hon också helgonen och hänfördes av deras exempel. I ett dokument från 1916 beskriver hon sin längtan: ”Jag längtade så att jag hälst hade sprungit in i kyrkan, men det var inte så lätt som jag hade trott. Den catholske prästen till hvilken jag vände mig, mottog mig mycket kallt, nästan afvisande […] han sade, att han inte kunde försvara att ge mig tillträde till Kyrkan, förr än jag hade reda på de minsta detaljer i läran – och jag fick underkasta mig.”

Enligt egen uppfattning övergick hon från en lokal sekt till världskyrkan. Samtidigt utgjorde ju katolikerna i Sverige vid denna tid en försvinnande minoritet och den katolska församlingen levde under mycket fattiga villkor, både ekonomiskt och kulturellt. Helena Nyblom kände stark sympati för ordenssystrarna, särskilt de franska Josefsystrarna, men mindre för det tyska prästerskapet. I brev till Ellen Key skriver hon att det inte finns någon bildad katolik i Stockholm, ”ingen af ens egen ståndpunkt, utom vår strålande biskop” (biskop Bitter). Och i det förut nämnda dokumentet från 1916 konstaterar hon ganska beskt: ”Vår lilla catholska församling i Stockholm låter mycket öfrigt att önska. Våra präster, som alla äro fläckfria karaktärer, äro inte synnerligen begåfvade predikanter, och för ingen af dem känner jag personligen stark sympati. Men allt detta är fullkomligt likgiltigt. Kyrkan är Kyrkan.”

Sagorna

Efter konversionen kände sig Helena Nyblom lycklig och befriad, vilket medförde att hon även litterärt kastade loss från det invanda och gav sig i kast med en ny genre, nämligen sagan. Hon tilltalades just av friheten i den genren. Sagan är, med hennes sätt att se, ett slags lyrik, där författaren kan ge uttryck åt egna tankar och känslor. Dessutom kan allt hända i en saga. Ingenting är omöjligt. Fantasin har fria tyglar. Det betyder inte att det saknas struktur i sagan. ”Här, liksom i all konst äro två ting lika nödvändiga: en idé som ger impulsen till hela kompositionen, och så ett noggrant och klart studium af verkligheten. […] Fattas detta detaljstudium, blir det något blekt och overkligt öfver hela sagan. Fattas idén, ja, då är ju det hela ingenting.”

Givetvis kände hon till H.C. Andersen, hade till och med träffat honom, men det förefaller inte som om hans sagor hade haft någon större betydelse som inspirationskälla. Hans sätt att levandegöra ting är exempelvis alldeles främmande för Helena Nyblom, som alltid skriver om levande varelser.

Däremot överensstämmer förstås hennes nya inriktning med de tendenser som är tydliga vid det förra sekelskiftet. Ellen Key talade om barnets århundrade, Elsa Beskow gav ut sina bilderböcker för barn utan alltför tydlig moraliserande tendens, barnbiblioteket Saga startades för att ge alla barn möjlighet att stifta bekantskap med god barnlitteratur till ett billigt pris, Carl Larsson målade idylliska, ljusa och luftiga heminteriörer, Jenny Nyström och John Bauer gjorde illustrationer till sagor, Alice Tegnér diktade visor och Ottilia Adelborg skrev berättelser för barn. Listan kunde göras mycket längre.

Helena Nybloms första sagosamling för barn kom ut år 1897: Det var en gång, sagor för små och stora. Redan året därpå kom del 2. Sammanlagt rör det sig om 18 sagor. Det förefaller som om sagorna ersätter visornas funktion: att ge uttryck för personliga känslor. I det svenska kulturklimatet hade hon, som redan nämnts, börjat känna sig alltmer främmande. Hennes åsikter gick ofta på tvärs mot de rådande meningarna, hennes temperament var livligare än omgivningens. Sagorna blev hennes tillflykt. Hon drog sig in i ett fantasiland, som hon kunde befolka efter egna idéer. Slagfärdigheten kommer fram i sagopojkarnas repliker, humorn företräds likaså mest av pojkar, van som hon var att handskas med pojkar. Flickornas roll är mer allvarlig och poetisk, liksom riddarnas. Enligt Gunnel Vallquists biografi om författaren kunde Helena Nyblom i sagorna spela ut olika sidor av sig själv: det allvarliga sökandet, den sorgsna resignationen, den livsbejakande arbetsglädjen, den obändiga frihetslängtan, satir och humor men också ilska och upprördhet inför livet och människorna, främlingskap och ensamhetskänsla. Dock anser Gunnel Vallquist att de ljusa sidorna dominerar.

”Flickan som dansade för alla” är ett bra exempel på en saga om konstnärens krav på oberoende. Flickan i sagan har fått all uppmuntran av sina föräldrar (i likhet med Helena Nyblom själv), hon har fått dansa från första början. Det är hennes liv. När föräldrarna dör måste flickan ge sig ut i världen. Först kommer hon till en fattig men elak bonde och hans lika elaka hustru. Där får hon ta hand om deras bråkiga barn, som hon lyckas lugna genom sin dans. När de elaka föräldrarna upptäcker det, blir hon körd på porten. Nästa etapp är en herrgård. Där är hon hönspiga och dansar för fjäderfäna, men när det blir dansgille på gården och karlarna vill dansa med henne, flyr hon och dansar bort. ”Ingen får röra mig!” Tredje etappen är kungens slott, som har en vidsträckt utsikt över havet. Där får hon plats som trädgårsdsflicka. På lediga stunder dansar och dansar hon: ljusdansen, solskensdansen, böljedansen, och hon får själva havet att stillna. Prinsen ser hennes dans, väcks upp ur sin melankoli och börjar tycka att livet trots allt är skönt och värt att leva. Han friar till henne. Nog skulle hon gärna dansa hela livet för honom men att gifta sig är en annan sak. Dock grips hon av medlidande med prinsen och säger ja, men kungen sätter som villkor för giftermålet att hon aldrig mer skall dansa. Det kan hon inte lova. Hon tar farväl av hela härligheten och dansar ”ut ur salen, nedför trapporna och ut genom parken, under stjärnhimlen … vidare ut öfver landet … flög som buren af vingar … ut öfver hafvet … Hon kände att nu var hon fri, nu visste hon att ingen kunde fånga henne, och att hon hela sitt lif skulle få lof att dansa.” Det handlar förstås om konstnärens frihet men också om behovet att skydda sin personliga integritet. ”Min odödliga själ komma de icke åt” var ett valspråk i den hamiltonska familjen, ett valspråk som också Helena Nyblom hade gjort till sitt.

Bakom en ljus och idyllisk yta döljer sig inte så sällan något mörkt och farligt. Ett exempel är ”Alla mina lamm och alla mina björnungar”. Prinsessan dansar med sina lamm på en solbelyst äng, full av vita blommor. Prinsen leker med sina björnungar inne i den mörka skogen. Ängen och skogen är skilda åt av ett högt staket. Prinsen och prinsessan träffas vid staketet och berättar för varandra om sina lekar. Prinsessan är nyfiken men rädd och vågar inte låsa upp grinden med sin guldnyckel, eftersom björnarna är farliga. Hennes guldnyckel är den enda som finns. Lammen växer och blir allt tråkigare. Prinsessan växer också och får lång klänning och börjar längta efter något annat än de mesiga lammen. En natt river björnungarna stängslet och dödar ett lamm. Prinsessan inser, att prinsen måste tämjas, innan hon kan släppa in honom genom stängslet, och hon kräver att han skall skjuta sina björnar. Till slut går han verkligen med på det villkoret. Det är en saga som, väl att märka innan Freud var känd i Sverige, nästan är en övertydlig exemplifiering av psykoanalytisk teori.

Respekten för naturen återkommer ofta i sagorna. Om man är god mot djuren, belönar de en, är man falsk går det en illa. Detsamma gäller de naturväsen som uppträder i hennes sagor: dryader, huldror och havsfolk. ”Bubblan” är en vacker och mycket sorglig saga om en liten fiskarflickas kärlek till en havspojke. Båda barnen faller offer för sina fäders hårdhet och falskhet. De förgås av längtan efter varandra, vantrivs i sina respektive element, gör till slut ett desperat försök att förenas och omkommer. ”Men däruppe låg det stora hafvet och glänste och log i solskenet, som om det aldrig hade funnits en Vifva och en stackars liten Bubbla.” Det är en sorts Romeo och Julia-motiv i sagotappning.

En senare saga heter ”Kransen som aldrig blev färdig”. Det är en vemodig historia om en flicka, som vill binda en vacker krans av ängens alla blommor, men hela tiden kommer det något emellan. Åren går och kransen blir aldrig färdig. Alltid är det någon plikt som kallar, så att kransen vissnar i förtid, innan den är färdigbunden. Barn efter barn kommer. Ibland frågar någon, varför hon ser så sorgsen ut: ”Å, jag tänker bara på vilken vacker krans man skulle kunna binda av allt det där!” Och så gick livet ”så fort som en sommardag” och en dag på sommaren var gamla mor död. Ett av barnbarnen vill binda en krans till hennes grav, men inte heller den kransen blir någonsin färdig.

Sagorna blev Helena Nybloms litterära genombrott hos en stor publik och en entusiastisk kritikerkår. I ett brev till Ellen Key berättar hon under det pågående arbetet på sagorna, att hon skriver med ”en sådan fart och lif som om jag snarare vältede (sic!) bläckhornet än doppade däri. Men eftersom jag äntligen har blifvit ung och glad på allvar skall jag väl kunna dikta något bra.”

Flyttning från Uppsala

Senare hälften av 1890-talet var, enligt Gunnel Vallquist, nog de lyckligaste åren i Helena Nybloms liv. Hon hade fyllt 50 år och lagt de häftigaste emotionella stormarna bakom sig. Äktenskapet hade ingått i en ny och mer harmonisk fas mycket beroende på att Carl Rupert Nyblom måst avstå från starka drycker (han hade både mag- och hjärtbesvär). Helena Nyblom hade alltid haft svårt för hans rikliga alkoholkonsumtion och därav följande koleriska utbrott. Ekonomin hade också förbättrats högst avsevärt, eftersom hennes morsarv på 10 000 kronor föll ut.

År 1897 avgick Carl Rupert Nyblom från sin professur, 65 år gammal. Sedan 1892 hade paret bott vid S:t Johannesgatan, nu lämnar man Uppsala och slår sig ner på Johannesgatan 20 i Stockholm, ett stillsamt kvarter med grönskande trädgårdar.

Efter makens död 1907 fortsatte Helena Nyblom att skriva och ge ur sagor. Med stigande ålder faller det sig också naturligt att göra tillbakablickar. Hon skriver sina Levnadsminnen, och av den anledningen måste hon gå igenom sin stora brevsamling, vilket väckte många minnen och känslor till liv. Genomgången av breven gjorde henne också smärtsamt medveten om hur fort en människas livsgärning glöms.

Den 9 oktober 1926 avled hon, 83 år gammal. Jordfästningen ägde rum i Eugeniakyrkan. Dagen därpå fördes kistan till familjegraven på Uppsala kyrkogård, nära Kyrkogårdsgatan.

Livet skall spela för full orkester

Helena Nyblom såg ganska klart på sin egen produktion och skilde på det som var väsentligt och det som inte var det. Två genrer i sitt författarskap fäste hon särskild vikt vid: lyriken och sagorna. Det musikaliska elementet kommer här till sin rätt. Hennes dikter är sångbara, sagorna ofta rytmiska.

Sammanfattningsvis kan man väl säga om Helena Nyblom att hon levt ett rikt liv och betytt mycket för många, att hon hade förmågan att njuta av livet, särskilt av naturen, och att hon var omtänksam som få. Det sista vittnar många översvallande brev om. Hon tålde ingen halvhet. ”Livet skulle spela för full orkester, sak samma om det var i dur eller i moll”, skriver Gunnel Vallquist men konstaterar samtidigt, att Helena Nyblom aldrig till fullo lyckades realisera sina drömmar, trots sin rika begåvning. Hon blev aldrig en stor författare. Inte ens hennes sagor är det många som kommer ihåg idag. Eller med Gunnel Vallquists målande ord: ”Hon ville vara flickan som dansade förbi alla. Ibland kunde hon kanske se ut att vara det, med sina bländande gåvor och sin suveräna säkerhet. Men verkligheten ville aldrig bli drömmen lik, havets vilda vågor ville inte bära den dansande. Så var det med hennes liv, så var det med hennes verk: med all sin talang, sin säkra smak, sitt starka och livfulla temperament nådde hon aldrig den storhet hon var så befryndad med. Kransen blev aldrig färdig, de många färgrika blommorna till trots.”

Vallquist, Gunnel: Helena Nyblom, i Svenska Akademiens Minnesteckningar, Norstedts förlag 1987.

Nordlinder, Eva: Sekelskiftets svenska konstsaga och sagodiktaren Helena Nyblom, diss. Bonniers Juniorförlag AB 1991.

Nyblom, Helena: Mina levnadsminnen, Norstedts förlag 1922.

Nyblom, Holger: Föräldraminnen, Norstedts förlag 1949.

Werner, Yvonne Maria: Världsvid men främmande. Den katolska kyrkan i Sverige 1873–1929, Katolska Bokförlaget 1996.