Från Swedenborg till Birgitta. Ett samtal med Lars

Din vandring leder från Emanuel Swedenborg till Birgitta. Vilken idévärld har du själv vuxit upp i?

Som alla svenskar i min ålder – jag är nu 73 år – har jag vuxit upp i ett land som präglades av den lutherska kristendomen. Liksom för alla andra började mina skoldagar, från småskolan till studenten, med morgonbön och psalmsång, och på schemat stod alltid två timmar i veckan i ett ämne som kallades kristendom. På gymnasiet omfattade ämnet också litet kunskaper om främmande religioner, men på det hela taget behandlade ämnet det kristna budskapet och dess lutherska tolkning.

Jag kommer från prästsläkter på fädernet och mödernet, men mina föräldrar var inte utövande kristna i den meningen att de regelbundet gick i kyrkan. Men det fanns i hemmet ett självklar respekt för den religiösa sfären. Även om min far sällan gick i kyrkan brukade han lyssna på radiogudstjänsterna på söndagarna.

Jag levde alltså i en vad jag skulle tro var en ganska normal, av kristna värderingar präglad atmosfär. Dess inverkan på barnet eller den halvvuxne beror naturligtvis på vederbörandes intresseinriktning. Somliga kunde naturligtvis sitta igenom dessa oändliga mängder timmar av morgonböner, kristendomsundervisning och inlärning av psalmer utan att reagera eller särskilt tänka på vad det egentligen var fråga om. Men jag har alltid, ända sedan jag var liten, haft ett starkt intresse för den religiösa sfären.

Bland dina boktitlar finner man många som handlar om Emanuel Swedenborg. Vad var det som fångade dig hos honom?

Vad som först fångade mig hos Swedenborg var väl att jag inte förstod honom. Jag visste att han hade betytt mycket för många författare, Almquist, den tyska romantiken, Dostojevskij, Strindberg, men jag kunde inte riktigt placera honom. Jag kände till några av huvuddragen i hans tankevärld, men den var för mig främmande och egenartad.

På allvar började jag studera Swedenborg någon gång i 40-årsåldern. Denna läsning blev för mig ett sätt att komma djupare in i den lutherska kristna sfären. Swedenborg var trots allt lutheran, son till en luthersk biskop (Jesper Svedberg) och mycket färgad av sin uppväxt. Via Swedenborg kom jag att bättre förstå det särpräglade inom lutherdomen, liksom också Swedenborgs protester mot delar av denna lutherska tolkning av det kristna budskapet.

I dina boktitlar finns ord som hemlighet, uppenbarelse och spegelbilder, drömmar. Är det begrepp eller tankar som är viktiga för dig? Är det nycklar för att kunna dikta om ”en annan sanning än den vi vanligen kan tala om”, för att låna dina egna ord i en understreckare om Birgitta i SvD 1 juni i år?

Ja, det kanske finns en gemensam nämnare bakom de här titlarna. När jag läste och arbetade med Swedenborg i den stora biografin som kom år 2000 och sedan i en liten bok som heter Ansiktets ängel så försökte jag förklara Swedenborg genom att sätta in honom i hans tidssammanhang. Det är, tror jag, knappast möjligt att förstå ett tänkesätt eller ett förhållningssätt om man inte kan relatera det till dess tidsmässiga sammanhang, dess kontext, som man numera säger. För mig blev studiet av Swedenborg egentligen ett studium i vad man kan kalla pietism, nämligen den lutherska pietismen sådan som den växte fram i Tyskland på 1600-talet, och som var en protest mot den förstening som man menade att det kristna budskapet rönt inom lutherdomen. En liknande pietism hade litet tidigare kommit till uttryck på den katolska sidan, kanske främst genom Madame Guyon och biskop Fénélon i Frankrike, och i Spanien genom Molinas. Mot kristendomens petrifiering ställde man krav på ett förinnerligande av förståelsen av det kristna budskapets innebörd.

Detta sammanhang blev för mig väsentligt, och jag tyckte mig kunna se Swedenborgs plats i den kristna traditionen. Då kommer man fram till en väsentlig faktor för förståelsen av Swedenborg och indirekt också senare för min syn på Birgitta. Nästan alla gestalter som på ett eller annat sätt strävar efter att förnya hållningen till det kristna budskapet har framför allt i lutherska sammanhang, men ibland också på katolskt håll, pekat på evangeliernas berättelser. De första kristnas upplevelse av den nya läran har tagits som föredöme: här var en ursprunglig förståelse av det kristna budskapet, en insikt som låg före kyrkomötet i Nicaea år 325, då den artikulerade, av alla (eller de flesta) godkända dogmatiken, fick en dominerande ställning.

Då, i fornkristendomen, var drömmen, ingivelsen, profetian en kunskapskälla, en ”gåva” för att tala med Paulus. När dogmatiken tågat in på scenen fördömdes väl inte helt visionen som väg till kunskap – men den jämfördes noga och kritiskt med den ”officiella” kristna läran. Swe-denborg ansåg sig ha fått en gudomlig kallelse: han skulle med hjälp av gudomliga ingivelser och diktat förklara bibeltexternas rätta innebörd. Och denna gudsingivna mening var ingalunda helt överensstämmande med de officiella trossatserna.

Det var alltså den tidigaste kristendomen som Swedenborg på sitt sätt sökte sig tillbaka till. Det var här han fann ”den sanna kristna religionen” och argument för en reform av den svenska och katolska kyrkan, för att få samfunden att släppa taget om stelnade dogmatiska system. I stället borde man söka få fram en religiös hållning, vars nyckelord var innerlighet, pånyttfödelse. Kyrkans betydelse tonar bort – allt hänger på den enskildes förmåga till kärlek till nästan och öppenhet för det gudomliga inflytandet.

Swedenborg skriver och predikar om detta på 1700-talet. Som vi vet var detta en tid då man trodde att vetenskapen skulle kunna lösa alla tänkbara problem. Det gällde inom mekanik och fysik, lika väl som inom de psykologiska och religiösa områdena. För Swedenborg kom denna tro på människans förmåga att leda honom in på vägar som tycks präglas av en för oss idag otänkbar optimism. Lidandet hade bleknat bort eller helt försvunnit. Kristus framställs som segraren.

En grundläggande fråga är alltså om det meningslösa lidandet har någon plats i en ursprunglig kristendom?

Jag har svårt att tro att frågan någonsin kunnat helt elimineras ur det mänskliga perspektivet – läs berättelsen om Job! Men för Swedenborg hamnar lidandet i skuggan genom hans bergfasta tro på den seger som väntar den fromma människan. Teodicéns klassiska frågor bleknar. På så sätt kan man kanske säga att han anknyter till inte bara den fornkristna utan på sitt sätt också till den romanska kristendomen, alltså 500- till 900-talets tro, före gotikens tid.

Om vi vänder oss till den kristendom som förkunnades på Birgittas tid finner vi lidandet i centrum. Kristus framställs inte längre som den segrande utan som den plågade, den lidande, den sårade människan. Och det är just genom Kristi efterföljelse, genom att i bildlig mening frivilligt bära hans kors, som människan kan räddas. Denna vilja till samtidighet med Kristi plåga är mycket långt från den swedenborgska hållningen. I stället för 1700-talets optimism står alltså en insikt om att lidandet är oundgängligt för varje verkligt kristen människa. Korsfästelsen är för Birgitta något ständigt pågående, en plåga som varar så länge som människan syndar.

Har reflektionen över lidandet alltid varit viktig för dig eller har livets upplevelser med tiden fått dig att uppmärksamma nya frågor?

Det är klart att jag som de flesta människor har fått min del av sorg och smärta, förtvivlan och uppgivenhet. Det är erfarenheter som satt sina spår och lett mina tankar in på nya vägar. Jag tvekade inför den pietistiska och swedenborgska optimismen. I stället tyckte jag mig förstå Birgittas mystik och därigenom också hennes fromhet.

Birgitta präglades av en dröm i barndomen, en syn eller uppenbarelse som sedan flera gånger skulle återkomma. Som 11-, 12-åring tyckte hon sig se Kristus på korset, fruktansvärt vanställd och blödande. Flickan ställer en fråga: ”Herre, vem har gjort dig så illa?” Kristus svarar: ”Det är människorna som har gjort detta genom att inte hålla mina bud. Jag är den korsfästa sanningen, och min plåga kommer att vara så länge som mina bud åsidosätts, så länge man inte försöker leva i enlighet med mitt budskap.” Här är en av nycklarna till den birgittinska kristendomen; många av hennes mest centrala uppenbarelser är präglade av just detta svar.

Härtill kommer med särskilt stark kraft det centrala, själva eukaristitanken: i det av prästen konsekrerade brödet återuppstår, lever Kristus reellt, och vi är, som fromma kristna, alla lemmar i Kristi kropp, den kristna kyrkan. Om en lem lider så lider hela kroppen. Kristendomen handlar om människans plikt till solidaritet och till samtidighet med den på en gång gudomliga och mänskliga kropp som vi alla är lemmar i. Alltså en på en gång religiös och social världsuppfattning.

Hur upptäckte du Birgitta?

Jag hade lärt känna Birgittasystrarna i Vadstena redan tidigt på 1980-talet då jag ofta bodde någon eller några veckor i deras gästhem för att i lugn och ro avsluta ett arbete om Swedenborgs Drömbok. I systrarnas hus var det omöjligt att inte bli intresserad av Birgitta. Intresset stärktes när jag kom till Rom 1988 som ambassadör vid Heliga Stolen. Nästan genast blev jag ordförande i en italiensk-svensk kommitté för renovering av birgittakyrkan och birgittaklostret i Rom. Via de romerska systrarna och moder Tekla, som var en betydelsefull medlem i min kommitté, förstärktes detta intresse. Så småningom, år 1991, skulle vi fira Birgittas kanoniseringsjubileum. Inför årsdagen försökte jag att studera henne så gott jag kunde och skrev också en liten broschyr, som blev min enda bestseller i den meningen att den nu finns på ett stort antal språk. Den lilla bok som jag nu för några månader sedan har publicerat, Birgitta i uppenbarelsernas spegel bygger på detta häfte, utökat med några kapitel om Birgittas samtid och hennes fromhet.

På så sätt kom alltså Birgitta in i min värld. Jag fascinerades av brytningen mellan å ena sidan Swedenborgs optimism och övertygelse om den troendes seger utan nämnande av lidandet, pinan, plågan, och å andra sidan av Birgittas motsatta hållning. Det var som dag och natt, men jag tog inte omedelbart ställning i frågan.

För tre år sedan gav du ut en stor Swedenborgbiografi, som resultat av många års studier och forskning. Är du färdig med Swedenborg nu?

Ja, det kan man nog säga att jag är. Min läsning och mitt arbete med Birgitta kom så småningom att fördjupas, och jag började allt mer studera eller fundera över den katolska tolkningen av kristendomen jämfört med den lutherska, och naturligtvis speciellt med den swedenborgska hållningen. Det var väl just denna jämförelse som gjorde att jag så småningom beslöt att efter nästan 20 års grubblande gå över till den katolska tron. Men jag ser fortfarande med stor aktning på Swedenborgs försök att komma till rätta med meningsfrågan och världens problem.

Nu har vi talat mycket om böcker, Swedenborgs skrifter och Birgittas uppenbarelser. Men vi har också talat om möten med människor. Du sade att du i Rom mötte birgittasystrarna och moder Tekla. Du togs upp i den katolska kyrkan i en ceremoni hos birgittaystrarna i Vadstena. Vad har kontakten med dessa systrar betytt för dig, jämfört med Birgitta och hennes andliga universum, så som du möter det i hennes texter?

Jag har alltså levt en hel del i en klostermiljö i samband med semestrar i Sverige. Birgittasystrarnas livsstil och livshållning, frånvaron av jordiska tillhörigheter, den allvarsamma lätthet som jag tyckte att jag fann hos dem, lätthet tagen i meningen av vad som tedde sig som ett slags obekymrad hållning inför tillvaron, fascinerade mig. Regelbundenheten och enkelheten i deras liv var en annan faktor. Jag försökte förstå och sätta mig in i deras tidegärd, Cantus sororum, systrarnas sång. Ordet ”tidegärd” kommer ju av tide-gärd, gåva av tid, en gåva som blir ett stöd för en strävan att förverkliga det kristna budskapet. Formerna för dessa böner och sånger, dagens uppläggning som ett hjul med tidebönerna som ekrar mellan timmar av regelbundet arbete eller rekreation blev ett memento för mig i min diplomatiska vardag, totalt annorlunda.

Du har genom åren uttryckt dig i många olika genrer och med olika uttrycksmedel, konstnärliga och mer faktabetonade. Nu har du också uttryckt dig i ett museum, i det nya Klostermuseet i Vadstena? Är det en ny uttrycksform för dig?

Det nya museet, Sancta Birgitta klostermuseum, hade för mig en given utgångspunkt: Birgittas tankevärld, hennes religiositet, dess karakteristiska drag, helst illustrerade så tydligt som möjligt. Inte för att jag menade att människor nödvändigtvis skulle bli kristna eller katoliker, men däremot så att besökarna helst borde bli berörda genom upplevelsen av museet, vare sig man är religiöst intresserad eller inte.

Jag ville att vårt museum skulle ge en bild av ett senmedeltida svar på frågan om meningen med livet. Den frågan ställer vi oss alla förr eller senare, och den borde alltså kunna aktualiseras genom ett museum av vårt slag. Det är nu på ett utomordentligt sätt på väg att förverkligas av en begåvad konstnär som heter Pia Rystadius, museets projektledare.

Jag är mycket angelägen om att understryka, att vårt museibygge är ett arbete, ett åtagande på lång sikt. Nu har vi avslutat en första etapp. Får vi ekonomiska medel – det har vi ju kunnat få hittills och varför skulle man inte kunna få det i framtiden? – så skall vi bygga vidare, göra museet bättre och mer slagkraftigt. Det är alltså ett konceptuellt museum, där de utställda föremålen som sådana visserligen är viktiga men ändå sekundära i förhållande till de idéer de uttrycker. De skall åskådliggöra Birgittas tro och hennes tid och den världsåskådning som fanns då. De skall belysa den värdeskala som ligger till grund för hennes liv, och över huvud taget för 1300- och 1400-talets människor. Det är i stort sett de värderingar som vi väl alla mer eller mindre brottas med än idag.

Har diktaren Lars Bergquist varit i farten i det nya klostermuseet?

Nej, det kan jag inte säga. Jag har under arbetet betonat det jag nyss nämnt. När det gäller idéerna och deras gestaltning har vi haft goda rådgivare i Anders Piltz och Moder Karin i Birgittaklostret i Vadstena. Och formgivningen är som jag nämnt gjord av Pia Rystadius.

Många river och sliter i Birgittagestalten och vill göra henne till sin. Vad är Birgitta? Är hon symbol för svenskhet eller en kosmopolit med sina 20 år i Rom?

Hon är i allra högsta grad svensk – och kosmopolit. Hennes språk, sådant vi finner det i latinsk form i hennes omkring 600 uppenbarelser, är färgat av och karaktäriseras av erfarenheter från hennes liv i det svenska landskapet, från lantbruk, fiske, biskötsel och kreatursavel. Det är på sitt sätt en skildring av det senmedeltida Sverige. Hennes språk är allegoriskt på ett för hennes tid typiskt sätt: för att förklara andliga förhållanden tillgriper hon nästan genomgående liknelser. Hennes kristna tro är romersk-katolsk. När Nathan Söderblom säger att Birgitta var ekumeniskt sinnad får man allt tolka begreppet ”ekumen” på ett annorlunda sätt än det vanliga om det skall passa in på det svenska helgonet. För Birgitta var den romersk-katolska kyrkan den som gällde, och ingenting annat.

Om man skall försöka sammanfatta tankarna så gäller alltså att för Swedenborg är människans enskilda förhållningssätt till evangeliets bud det avgörande, och hennes rätta läsning av bibeltexterna. Den rätta tolkningen betonar gärningens vikt. Där avvek Swedenborg från gängse luthersk tolkning, där tron allena var avgörande. Detta handlingskrav var absolut centralt för Swedenborg; han fann också, mot slutet av sitt liv, att frälsning var lättare för katoliker än för lutheraner.

I detta avseende kan man säga att han möter Birgitta. Men det avgörande är, som jag ser det, lidandets plats hos dessa två gestalter, hos den ene knappast alls antydd, hos den andra central. Typiskt för de swedenborgska kyrkornas interiörer är att där aldrig finns några krucifix på det sätt som är gängse i katolska kyrkor. Det är för mig en viktig skillnad; något fattas i den swedenborgska världen. I den birgittinska tron är smärtan integrerad i glädjen. Den ena förutsätter den andra.