Där andarna uppenbarar sig

Brasilien är det största spiritistiska land i världen. Det finns spiritism av alla tänkbara schatteringar. Vi har sedan förra århundradet Kardecismen, som uppstod i Europa. Den är organiserad i ”Federagáo Espirita Brasilieira” och berömmer sig av att ha publicerat fler böcker om spiritism än alla länder i världen tillsammans. Så har vi de yttringar av spiritism som importerades med de afrikanska slavarna från Afrikas alla delar och som blandats med inhemska indianska element t.ex. Macumba i centrala Brasilien, Batuque i söder, Candomble i Bahia med omgivningar, Xangói Pernambuco i nordost, Mina e Mata i norr, Vodu på Karibiska öarna, Pajelanga i Amazonasområdet och slutligen har vi Umbanda, en synkretistisk naturreligion, som består av afrikansk, indiansk och europeisk spiritism uppblandat med övertro av katolskt ursprung. Totalt sympatiserar drygt 30 miljoner brasilianare med spiritism eller rättare sagt, de står på ett eller annat sätt under dess inflytande. Antalet växer stadigt. De flesta är katoliker, som förnekar sin tro naturligtvis till största delen av okunnighet, vilket lyckligtvis förtar en del av tragiken i det hela.

Den gemensamma nämnaren för spiritismen är tron att man kan upprätta kontakt med hinsides andar genom människor som har en särskild begåvning de s.k. medierna. Det sker genom att tillkalla andarna i mediernas kroppar och sedan låta dem verka där. Detta är det gemensamma. Men det finns stora skillnader. I Kardecismen, den s.k. vetenskapliga eller högre spiritismen, tror man sig endast kunna uppenbara de avlidnas själar på detta sätt. Man erkänner där inte några andra andar. Detta hänger samman med tron på reinkarnationen, själavandringen, som är fundamental för Kardecismen.

I spiritistiska grupper av afrikansk-indiansk härkomst finns däremot naturandar, skyddsandar och demoniska andar och de speciella förfädernas andar som tar medierna i besittning. Därför skiljer sig de båda riktningarna åt i fråga om kultpraxis. De kardecistiska seanserna förlöper i lugn och ordning. Hos andra grupper går det ofta vilt och extatiskt till. Den magiska verkan är här huvudsaken, men hos kardecisterna är det upplysningen och samtalet med medierna, den talande anden, som står i medelpunkten. I Umbanda, den yngsta spiritistiska rörelsen i Brasilien flyter alla dessa element samman.

En spiritistisk sammankomst

Vid den högre spiritismens offentliga sammankomster förekommer bön, ett långt föredrag, en betraktelse med personlig bön. Ofta tillkommer ett budskap från andra sidan, som ett medium fått under bönen samt några kommentarer därtill och en slutappell. Det som där sker och vad man hör är vanligtvis uppbyggligt. Vid en annan typ av seanser förekommer helbrägdagörelse genom handpåläggning. Vid dessa tillfällen utdelas andliga råd och uppmaningar till ett anständigt liv i nästankärlek. Efter halvannan timma är seanser slut och människorna går hem tillfredsställda. Vid de slutna medieseanserna, som vanligtvis äger rum i privathem vid ett bord, för man samtal med de andar, som uppenbarar sig i det enskilda mediet. När det gäller sådana avlidnas andar, som redan nått ett högt sedligt stadium, lyssnar man vördnadsfullt till deras budskap. När det är andar, som ännu befinner sig på ett lågt stadium, försöker man lära och hjälpa dem, så att de kan komma vidare på själavandringens väg. Detta är den högre spiritismen.

Helt annorlunda förlöper en sammankomst hos de afrikanska spiritisterna. Vid en ”Macumbagudstjänst” T.ex. sjunger man tills det första mediet faller i trance. ”Anden” har då stigit ner i detta medium. Snart tillkommer ett andra och ett tredje medium o.s.v. och inom kort dansar en hel skara på 50, 60 eller fler. De sjunger, jublar, skriker, tjuter och ber, allt huller om buller. Också de deltagare som inte är medier känner sig förbundna med andevärlden. Det förekommer helbrägdagörelse, befrielse från kroppsliga och själsliga krämpor. För den som deltar för första gången är det en förskräcklig upplevelse men man vänjer sig snart. Efter ett par timmar förs det ena mediet efter det andra till ett angränsande rum. Andarna skickas iväg och medierna kommer till sans. Så slutar dessa ”gudstjänster” så småningom. Förutom dessa seanser förekommer sådana som inte är offentliga där medierna tränas och invigs i andehierarkins hemligheter och beteendemönster.

Spiritismen – en religion

Om man i detta sammanhang kan tala om religion beror på hur man definierar begreppet religion. Om Hinduismen och Buddhismen är religioner då är också Kardecismen, d.v.s. den högre spiritismen, en religiös rörelse. Det gäller här att med en panteistisk bakgrund finna den sista befrielsen eller frälsningen för en människa på reinkarnationens väg. En gemensam spiritistisk praxis vill vara en hjälp därtill. Om den traditionella animistiska kulten i Afrika är religion så är också de afrikanska spiritistiska sekterna i Brasilien religion. De erkänner ett högsta väsen med vilket ingen omedelbar kontakt kan uppnås. Det hinsides livets uppfyllelse och inriktning här, erfares just genom andarnas uppenbarelse och verksamhet. I Brasilien tillkommer det speciella att alla former av spiritism blandats med katolska föreställningar och seder. Kardecismen talar om Gud och Jesus och kallar sin lära (efter en skrift av Allan Kardec) den tredje uppenbarelsen efter Moses och Jesus. De afrikanska sekterna har identifierat sina andar med Jesus och Maria eller andra heliga. Den synkretistiska Umbanda benämner sig den fjärde uppenbarelsen och är i färd med att organisera sig och uppfattar sig alltmer som Brasiliens nya religion.

En historisk bakgrund

Det onda började med att de afrikanska negerslavarna endast ytligt omvändes till kristendomen. Under en kristlig fernissa höll de fast vid sina medförda religiösa åskådningar och bruk. På samma sätt var det med indianerna. Därtill kommer att den portugisiska kolonialtidens katolska kristendom själv var mycket förytligad. Helgonkult, reliker, speciella kultorter, vallfärder o.s.v. spelade en stor roll. Under denna yttre katolska täckmantel kunde gamla ”hedniska” bruk och åskådningar lätt överleva och t.o.m. utbreda sig. Eftersom den portugisiska kolonisationen inte kände några rasskrankor blandades portugiser, afrikaner och indianer relativt snart, vilket i sin tur befordrade förblandning av religiösa ideer och bruk. På så sätt infiltrerades hela landet av en viss spiritistisk mentalitet av afrikanskt ursprung. Så låter det sig väl förklaras att den högre formen av spiritism, som i sitt ursprungsland i Europa, endast äger bestånd i små cirklar, i Brasilien, såsom det enda land i världen, även trängt in i bredare befolkningsskikt.

Kyrkan har under lång tid inte insett denna spiritistiska infiltration eller bagatelliserat den. Idag är man medveten om lägets allvar till fullo. Kardinal Arns från Sao Paolo har två gånger sagt mig att spiritismen är det största pastorala problemet i Brasilien. Jag känner Brasilien från den ena ändan till den andra och kan bara bekräfta det.

Upplysning genom parapsykologi

Parapsykologin är det vetenskapliga utforskandet av ”paranormala” eller ”parafysiska” fenomen, alltså händelser som förekommer bredvid (para = bredvid) det normala förloppet av det mänskliga livet, som vi med den nuvarande fysikens lagar och psykologin inte kan förklara. Hit hör telepati, klärvoajans, prekognition, telekinsei o.s.v. Existensen av dessa fenomen är vetenskapligt bevisad. De låter sig väl enklast förklaras genom särskilda krafter i det undermedvetna, som blir verksamma hos många människor under vissa omständigheter, framför allt under inflytande av suggestion och hypnos. Men nu är det just dessa fenomen som uppträder även vid spiritistiska seanser och möten och där tolkas som förorsakade av andarna. Jag tänkte mig att man med parapsykologins hjälp kunde klargöra att dessa fenomen förekommer och är verksamma också utan andar för att förhindra denna vidskepelse. Därför studerar jag parapsykologi, håller konferenser, skriver artiklar och ger kurser för att motverka spiritismen.

En dag fastslog P. Oscar Quevedo SJ, som likaledes var övertygad om att parapsykologin var det intelligentaste och effektivaste sättet att bekämpa spiritismen, att vi skulle ge vårt arbete en fast grund för att kunna systematisera det bättre. Så grundade vi 1970 i Sao Paolo ett latinamerikanskt Centrum för parapsykologi. Framför allt utforskar vi här med absolut vetenskaplig grundlighet alla parapsykologiska fenomen som kommer till vår kännedom och det är en hel del i Brasilien. Man kan kalla Brasilien för parapsykologins eldorado. Vi har en dokumentation och ett litet museum med föremål som kommer från spök- och andefall. Sedan tre år tillbaka utger vi en vetenskaplig tidskrift för parapsykologi (Parapsicologia). P. Quevedos bok, ”A Face Oculta da Menta” (Andarnas förborgade anlete) har just översatts till spanska och italienska och av ”Parapsychology Foundation” i New York prisats som det omfångsrikaste, mest nyanserade och bäst dokumenterade verk, som hittills utgivits på detta område. Dessa vetenskapliga rön försöker vi sedan omsätta i praktiken. Vi har en personlig rådgivning som ibland kan lösa extrema spökerier, jag kunde anföra exempel, som jag själv inte skulle tro på om jag inte upplevt dem.

Framgångsrika parapsykologiska träningskurser

Vi har också träningskurser för upplysning om spiritism. Tyvärr är både personella och ekonomiska resurser begränsade. Framför allt behövde vi en bärkraftig ekonomisk bas för vårt vetenskapliga arbete. Vi kallar kurserna intensivkurser. De håller på i fem dagar från måndag till fredag från kl. 20–23. De är snarast tänkta för välutbildade personer och nyckelpersoner inom massmedia.

Men vi tar emot alla som intresserar sig för spiritism. Vi har många gånger bortåt 1000 deltagare men i allmänhet är det mellan 200 och 500. Kurserna består av föredrag, praktiska demonstrationer och experiment med deltagarna. Första kvällen tar vi ut några deltagare, som kan ifrågakomma som medier d.v.s. som lätt låter sig suggereras och hypnotiseras. Det finns mycket enkla test för att utröna detta. Först låter vi dessa producera visioner för att visa att det inte är så speciellt svårt att ”se hinsides andar”. Det rör sig naturligtvis om suggestivt framkallade inbillningar. Den andra kvällen behandlar vi illusionismen d.v.s. genom konster och knep, medvetet eller omedvetet framkallade illusionsfenomen som är mycket vanliga inom spiritismen: objekt som försvinner och åter uppträder, astralbudskap och liknande. Den tredje kvällen kommer hypnos. Det förklaras hur trancetillstånd uppnås, vilka faror och fördelar som hypnosen har och hur den utövas i spiritismen. Den fjärde och femte kvällen ägnas åt demonstration av suggestion och fenomen som hänger samman härmed som t.ex. paralysi, att fastna på golvet, att få stela ben, anestesi, fluidiska (utstrålande) krafter, nedkallandet av andar som binder fast medierna vid stolar, ett intelligent bord, som svarar på frågor som man ställer och t.o.m. rätt, en bordslevitation och mera liknande. Experimenten mottas alltid med stort intresse och när de är till ända är många botade från sina spiritistiska böjelser och vissa bevarade därifrån för alltid. 80 procent av alla frågor rör sig om religion och vidskepelse. Icke få börjar åter praktisera sin kristna tro. En rad biskopar har därför uttryckligen tackat oss för detta parapsykologiska upplysningsarbete.

En ny missionsinsats krävs av kyrkan

Om vi hade större resurser kunde vi säkert uträtta mer. Men vi når ju alltid nyckelpersoner inom olika områden och man tar oss på allvar p.g.a. vårt goda vetenskapliga rykte. Vi måste ändå vara medvetna om att allt vad vi gör endast kan vara till en viss hjälp. Det egentliga arbetet är av pastoral natur. Jag skulle vilja säga att det krävs en ny missionsinsats i kyrkan, Vår tro, vår kyrkliga gemenskap måste levas på så sätt att dessa människor kan känna sig trygga. Vår liturgi måste anpassas bättre. Vårt budskap måste åter förkunnas som det glada och befriande budskapet som gäller hela människan och upplevas så. Det måste framstå alldeles tydligt gentemot denna spiritistiska självfrälsningsmentalitet, att mötet med den andra världen, med Gud, är en nåd och en gåva och endast så kan en äkta frälsning ske. Jag tror att kyrkan har insett denna uppgift. Det finns nya pastorala ansatser. Med vårt arbete kan vi endast hjälpa, stärka och stödja kyrkan. Det gör vi så långt våra krafter räcker.

Övers. och bearb.: Anna Maria Hodacs