Gaudium et spes fortfarande en möjlighet?

Det här numret av Signum innehåller flera påminnelser om tioårsminnet av andra Vatikankonciliets avslutning. Trots att verkligheten är ett kontinuum är vi av psykologiska skäl benägna att fästa särskild vikt vid jämna årtal. Historien känner till skiftande massrörelser med anledning av instundande sekelskiften, och när vi om tjugofem år går in i ett nytt årtusende, lär alla dessa fenomen upprepa sig.

Det är alltså naturligt, att man vid sådana jubileer anställer en betraktelse över de viktigaste tendenser som blivit märkbara under den senaste tioårsperioden. Otaliga är de försök som gjorts att summera erfarenheterna efter konciliet och att profetera inför framtiden. Låt oss här hålla oss till en enda tråd: i vilket förhållande står allt det kristna talet om hoppet (som var grundtema i pastoralkonstitutionen Gaudium et spes) till den bistra verklighet som utgöres av ett stegrat våld, ständigt uppblossande lokalkrig, ökad användning av terrorism som medel att påskynda politiska processer? Kort sagt: har julevangeliet i verkligheten något att göra med en konkret fred på jorden?

Konciliet andades optimism inför den närmaste framtiden, och man har ibland beskyllt det för att i vissa texter ha fallit för en alltför naiv tilltro till mänsklighetens framsteg och utveckling. Dock får man inte glömma att samtidigt som konciliet inleddes i oktober 1962 pågick en politisk konflikt som mycket väl hade kunnat sluta i världens totala förintelse genom ett atomkrig. Gaudium et spes talar också realistiskt om de politiska grupperingarnas naturliga fallenhet att endast omhulda sina egna intressen på andras bekostnad. Texten ser illusionsfritt på möjligheterna till fred och rättvisa. Många illusioner har också krossats under det gångna decenniet. Resultatet har blivit en politisk polarisering och för många har det blivit allt svårare att inse var det kristna bidraget kan göra sig gällande om det inte tar sig uttryck i mycket specifika politiska optioner. Rörelser som liberalism och pacifism, som spelade viss roll under tidigt sextiotal, tycks ha förlorat marken under fötterna.

Det senaste decenniet har sett en europeisk diktaturs uppgång men också fall – Grekland. I Portugal har visserligen en diktatur brutit samman, men det är högst tvetydigt vad den i längden kommer att ersättas av. Vilken väg Spanien kommer att slå in på är i skrivande stund helt omöjligt att bedöma. I ett större perspektiv måste konstateras, att det institutionella och konstitutionella förtrycket under den senaste tioårsperioden snarare ökat än minskat. Flera demokratiska experiment har slagit slint, och nya diktatoriska regimer har på olika håll i världen sällat sig till de redan etablerade.

Våld i olika former har ryckt närmare människors vardagstillvaro, både i fysisk bemärkelse och på TV-skärmarna. Man kan dela upp våldets uppenbarelseformer i tre grupper: det institutionella, det ideologiska och det patologiska. Sanningen att säga är det regeringarna som står för de värsta formerna av institutionellt våld. En av dess varianter, tortyren, visar tecken att bli allt vanligare och allt mer raffinerad. Amnesty International har i sin utförliga rapport 1973 sagt: ”Tortyr är idag huvudsakligen en statlig verksamhet. Medan staten knappast har monopol på användningen av våld i dagens värld – något som ökningen av kriminella våldshandlingar och politisk terrorism vittnar om – ligger det i sakens natur att tortyr nästan uteslutande är en möjlighet för statsapparaten.”

När det gäller det ideologiska våldet, dvs. vissa gruppers terroristiska metoder att dra uppmärksamheten till sin sak och att framtvinga snabbare lösningar, har de senaste åren inneburit en oerhörd upptrappning. Man räknar med att det mellan 1968 och 1974 förekom 507 terroraktioner på det internationella planet, i vilka 520 människor dödades, däribland många av terroristerna själva, och 830 människor skadades. Terrorismen som metod är naturligtvis ingenting nytt – begreppet skapades på 1800-talet. Men den elektroniska revolutionens möjligheter att servera händelser på andra sidan jordklotet i samma ögonblick som de utspelas, så att man med sin inlevelse kan ta del av dem utan att sitta med facit i handen, gör att aktioner som tidigare skulle haft ringa propagandaeffekt och ingen politisk effekt alls nu blir uppmärksammade överallt. Några få personer kan för några dagar stjäla hela föreställningen på världsscenen, och alla är helt enkelt tvungna att titta på.

Den tredje formen av våld är det patologiska. Det är tveksamt hur man skall beteckna de politiska morden på Nordirland under de senaste sex åren, till antalet ca 1200; är de ideologiska eller patologiska? De visar åtminstone en sak: mord som politiskt påtryckningsmedel får en epidemisk karaktär. Det ena mordet utlöser en hämndeaktion, som i sin tur utlöser en hämdreaktion, och så vidare. Samtidigt avtrubbas omgivningens reaktionsförmåga, och människans väldokumenterade anpassningsförmåga får ett nytt och makabert uttryck. Med Nordirlands 1200 dödsoffer på sex år skall jämföras antalet mördade på ”vanligt” kriminellt sätt i den amerikanska staden Detroit under ett år (1973): 1500. Uppenbarligen medför just de faktorer som är förutsättningen för vårt materiella framåtskridande, industrialiseringen, urbaniseringen och den därmed sammanhängande koncentrationen av folk på små ytor som nödvändig konsekvens ökad kriminalitet, aggressivitet och okänslighet för mänskliga värden.

Man vill gärna tro att de strukturer som bygger på våld och förtryck skall ha en inneboende tendens till sönderfall som gör att de förr eller senare måste försvinna till förmån för mänskligare styrelsesätt. Denna förhoppning har ju visat sig stämma på många diktaturer under världshistoriens lopp. Emellertid finns det också tecken som tyder på, att diktaturer kan ”fungera” just med hjälp av ohyggliga metoder. Den jugoslaviske samhällskritikern Milovan Djilas anser till och med, att Stalins utrensningar på trettiotalet har medfört, att det kommunistiska systemet har kunnat överleva (Den nya klassen, 1957).

Hur man än bedömer legitimiteten i olika terrorgruppers motiv måste man konstatera att deras metoder tycks kunna få åsyftad verkan, om de i rätt ögonblick ersätts med ett politiskt agerande. Man kan tänka på den stigande respektabilitet som PLO numera åtnjuter, för att inte tala om alla de befrielserörelser som i början av sin verksamhet omnämndes i nyhetsmedierna som ”terrorgrupper”.

För att sammanfatta: våldets olika uppenbarelseformer i stor och liten skala har under de senaste åren inte visat någon tendens att avta. Allt tyder på att vi måste räkna med inte bara mer terror och oberäkneliga chocker i vår närmaste omgivning, utan även stramare tyglar från statliga myndigheters sida – två faktorer som utan tvekan står i ömsesidig växelverkan. Med tanke på att den materiella tillväxten med nödvändighet kommer att hejdas inom en nära framtid med allt vad detta innebär av nya sociala konflikter måste man säga sig, att den oreflekterade förtjusningen över mänsklighetens framåtskridande och vetenskapernas legitima autonomi, som många ville läsa in i koncilietexterna, nu – vid slutet av det heliga året 1975, som firats under mottot ”förnyelse och försoning” – synes mindre motiverad än någonsin.

Det fanns för tio år sedan många kristna radikalpacifister som efter några år fann, att de mer och mer måste ge upp sina ståndpunkter och så att säga förlorade sin oskuld. Det gamla talet om ”det rättfärdiga kriget” i dess skolastiska utformning, hade dittills framstått som en av de mest skandalösa sidorna av kyrkans kompromissande med denna världens anda. Nu lyftes ”det rättfärdiga kriget” fram i ljuset och befanns stämma rätt väl med definitionen av det revolutionära gerillakriget. Våldet som politisk påtryckning hade dittills av kristna människor ensidigt fördömts, och man pekade på kända ickevåldspolitiker som sanna förebilder för kristet engagemang. Det blev efter 1968 till allmänt talesätt, att de förtryckande strukturernas institutionella våld var det verkliga våldet, och att den revolutionära kampen endast var en handling i självförsvar mot denna provokation. Alla kristna, vare sig de känner sig kallade till politiken eller inte, har tvingats att ta ställning till denna omvälvning i tänkesätten.

För en del framstod denna nya situation som en bekräftelse på, att tiden nu var inne att lämna lärostriderna därhän för att enas i gemensam handling – att gå från ortodoxi till ortopraxis. Dogmerna hade blivit ointressanta och misstänkta: hur mycket svett, bläck och blod hade inte spillts på numera obegripliga subtiliteter under kyrkohistoriens lopp?

Vid närmare eftertanke måste det dock sägas, att vår egen tids häftiga motsättningar mellan olika synsätt på trons förhållande till den politiska handlingen just är ett skolexempel på en dogmatisk strid, där en allmän konsensus ännu inte nåtts bland de kristna. Utan tvekan kommer de nästa decennierna att utkristallisera en formulering av denna fråga och svaret på den. Kanske kommer detta svar en gång att framstå som så självklart att man inte kommer att fatta all den möda som lagts ned därpå.

Uppenbarligen har den kristna tron implikationer för jordelivet här och nu. Annars kunde ju de kristna sitta med armarna i kors i väntan på himlen. Men likväl innesluter det kristna perspektivet ett slutmål utanför detta livets horisont. Exakt vad i den kristna tron är specifikt eskatologiskt, utanför de politiska handlingsmöjligheterna? Vad är specifikt politiskt, där endast det sunda förnuftet bör få diktera besluten utan alla fromlerier? Och vad återstår, där tro och politik måste vara en enhet, där alltså den kristne kan och kanske måste välja andra vägar än hans icke-troende medmänniska?

Men även utan absolut teoretisk klarsyn om dessa problem måste de kristna kunna redogöra för skälen till det hopp de har. Med all respekt för motiven till de teologiska åsikter som går ut på, att de kristnas främsta plikt är att göra revolution, kan man inte låta bli att tänka på det första århundradets seloter när man tar del av vissa yttranden av modern befrielseteologi. Kristi budskap om Gudsriket och kravet på omvändelse, på en revolution i tänkesätt och sinnesinriktning, sammanföll delvis med seloternas program. Men i deras ögon var han både en konkurrent och en förrädare.

Det tidiga sextiotalets optimism på det religiösa och politiska området har synbarligen utbytts mot besvikelser och hårdnande motsättningar. Vi får eventuellt vänja oss vid att leva i och med allt häftigare konflikter. Det är i denna eklut som de kristna kommer att få större klarhet om sitt specifika uppdrag.

Kanske kan man efter en förnyad genomläsning av pastoralkonstitutionen om kyrkan i världen av idag på ett mycket förenklat sätt sammanfatta dess budskap i följande meningar:

Ju mer de kristna söker Kristi rikes tillväxt kommer de att bygga upp det jordiska samhället och främja dess sanna mänskliga värden. Just genom att deras perspektiv sträcker sig utanför den inomvärldsliga horisonten kan de med större frihet från illusioner kämpa för ett mål som de vet inte helt kan förverkligas. Eftersom de samtidigt står både i långfredagen och påsken har de ”sett allt” och behöver inte tappa modet inför tillvarons demoniska makter och egna och andras misslyckanden.