I förlängningen av Vaticanum II

Tio år har gått sedan Andra Vatikankonciliet avslutades. Stunden manar till en ”utvärdering”, men en sådan är ytterst vansklig att göra. Tecknen är inte entydiga, och varje tolkningsförsök måste bli hypotetiskt, subjektivt. Det är i medvetandet om detta som jag väljer att se kyrkans läge ur den synvinkel som mest tilldragit sig min uppmärksamhet. Det är alltså en vinkel av många möjliga.

Ur denna synvinkel, som bestäms av ett historiskt perspektiv, innebär konciliet först och främst ett uppbrott från det statiska läge som kyrkan försatte sig i genom Tridentinska kyrkomötet och än mer genom Första Vatikankonciliet. Den imponerande fästningsarkitektur som uppförts i den stora trosfejdens dagar hade för hundra år sedan fullbordats i en sublim utmaning i och med att man utropat påvens absoluta andliga envälde i samma stund som de sista resterna av hans världsliga regemente föll i spillror. Situationen hade emellertid blivit den att fästningen – alltjämt ointagen om inte ointaglig – inte längre förmådde spärra vägen för utvecklingen utan blev stående i en hastigt ökande isolering, medan världen och livet gick sin gång utanför. Där gällde kampen nya frågor, för vilka man allt mindre räknade med kyrkan som kompetent. Mänsklighetens väg tycktes för spejarna på fästningsmuren dra allt längre bort i ett oåtkomligt fjärran.

Med andra ord: under de århundraden som gått sedan reformation och motreformation hade kyrkan på ett ödesdigert sätt stängt in sig själv i en inskränkt tradition, där kontroversfrågorna gentemot protestanterna kommit att inta orimliga proportioner. Första Vatikankonciliets kyrka bekräftade denna grundhållning genom att på samma radikala sätt avgränsa sig gentemot moderna strömningar i vetenskap och politik. Kyrkan trodde sig ännu stark nog att ställa upp en katolsk enhetskultur med långt drivna ofelbarhetsanspråk mot en värld i alltmer rörlig och dynamisk utveckling. Hon såg rätt när hon anade att kaos hotade i förlängningen av denna utveckling, men hon misstog sig i fråga om sin egen roll. Fasthet behöver inte vara detsamma som oböjlighet; när det gäller vad som har med livet att göra är det ofta tvärtom: att överleva – och än mer att utvecklas – kräver rörlighet och smidighet, och vill man därtill göra en insats krävs en ständig rörelseberedskap.

Man hade vant sig vid att kyrkan skulle vara orubblig, orörlig, statisk; många trivdes med det, andra vantrivdes men uthärdade, åter andra gick sin väg förvissade om att kyrkan och det hon stod för inte längre angick dem; ytterligare andra blev utkastade. Kyrkans fiender å sin sida var som regel överens med de konservativaste katolikerna om hur kyrkan borde se ut – de enas skräckbild sammanfaller med de andras idealbild – och det är frapperande hur likartat negativ reaktionen blev hos båda dessa grupper, när det började sägas att kyrkan kunde och rentav borde vara annorlunda. Från auktoritativt håll hävdades detta i och med att Johannes XXIII kom på påvestolen; som historiker såg han att kyrkan under större delen av sina nitton århundraden faktiskt hade sett mycket annorlunda ut. Småningom hade hon låst in sig själv i de traditioner som hon bundit människorna i.

Det var denna insikt som låg till grund för Andra Vatikankonciliets kanske mest avgörande budskap till mänskligheten. Kyrkan förklarade sig vilja och behöva lyssna till alla sina medlemmar och även till den övriga världen, hon ville revidera sina uttrycksformer och sina livsformer i enlighet med människornas verkliga behov i nuet – allt detta i samarbete med annorledes troende och med alla människor av god vilja.

Detta innebar ingenting mindre än en omvändelse, en konversion, och det krävde också en konversion av varje katolik, på vars och ens plats i kyrkan och i världen. En sådan omvändelse är inte lätt, och kanske är den särskilt svår för många av de trognaste. Det finns och har funnits en oförmåga att skilja mellan absolut och relativt i kyrkan, mellan Kristi budskap och de ordningar kyrkan själv har skapat för förkunnelsen och förverkligandet av detta budskap. Dilemmat är detsamma som inom judendomen på Jesu tid; vi återfinner vår egen situation, även i kyrkligt avseende, på varje sida i evangelierna: traditionerna skymmer gärna Traditionen, skatten som är oss given. Vi kommer alltid att ha svårt att acceptera att denna skatt måste bevaras i lerkärl – sådana spricker ju och går sönder och får göras om ofta. Därför mödar vi oss med att gjuta så hållbara kärl som möjligt, och kärlets hållbarhet, rentav dess utsmyckning, riskerar att bli viktigare än innehållet.

Guds folk, som i tron vet att det leds av Herrens Ande, söker ofta med möda att i vår egen tids händelser urskilja de verkliga tecknen på Guds närvaro och Guds planer. Ty tron belyser allt med ett nytt ljus och låter oss känna Guds vilja.

Ur: Kyrkan i världen av idag, inledning.

Ser man till traditionerna, är det lätt att konstatera att de till stor del har byggts upp av material som inte hör till kristendomens väsen. Först har åtskilligt ärvts från judendomen, och när det gäller inställningen till lagen hotas de kristna ständigt av frestelsen att återfalla i judiska synsätt som Jesus målmedvetet bekämpade. Vidare har man tagit upp element ur den grekiska filosofin, som till den grad smält samman med kristendomen att de lätt kan tyckas höra dit. Beträffande institutionens strukturer har man inspirerats av och tagit efter den världsliga apparat som fungerade bäst vid den ena eller andra tidpunkten.

Alla dessa tillskott och lån var i princip om också inte alltid i praktiken något förträffligt: de visade att kyrkan levde och utvecklades, att hon hade den inre frihet som tillåter mottaglighet och öppenhet. Det betänkliga, som alltför litet har beaktats, är den mänskliga och kyrkliga tröghetslag som dels gör öppenheten mindre med tilltagande ålder, dels gör det allt svårare att lämpa över bord sådant som med tiden blivit onödigt eller rentav skadligt; man vill behålla allt. Liksom den stackars mannen i evangeliet förankrar man sin trygghet i det man lyckats samla i ladorna. Traditionsbegreppet är så att säga en av den katolska kyrkans huvudpoänger; genom det blir kyrkan i stånd att undgå den fundamentalismens kniptång som är lutherdomens ledsammaste avigsida. Men förutsättningen är naturligtvis att traditionen förblir levande och inte urartar till en växande börda som hindrar all rörelse. Traditionen är en utvecklingsprincip, traditionerna kan likna ett fideikommiss som leder till ruin därför att man ingenting kan avyttra. Traditionerna är förledande därför att man så lätt uppfattar dem som absoluta värden; men deras värde ligger i att de kan brukas i medvetande om att de är relativa.

Andra Vatikankonciliet gjorde oss på nytt medvetna om kyrkans ofrånkomliga dilemma, dilemmat mellan inspiration och institution. Så snart kyrkan lyder en inspiration måste hon på något sätt ge den form i de troendes liv. Och i och med att formen är given, har inspirationens dödsprocess inletts. Lösningen på dilemmat är inte att säga nej till formen, utan att vara medveten om dess relativitet, även om den här och nu skulle vara nödvändig. Begreppsparet nödvändig – relativ använt på detta sätt är svårt att handskas med, men man måste vänja sig vid det om man skall undgå förstelning. Formen är utbytbar och måste bytas ut emellanåt. I vår tid måste man dessutom acceptera att formen inte är en utan mångfaldig. Vi katoliker måste vänja oss vid att påbud inte är det enda alternativet till förbud, att det kan finnas variation och valfrihet i kyrkan – och alltså även ett risktagande.

Risktagandet står i viss motsats till tryggheten. Man kan finna vila i omyndigheten, med lagen som ”tuktomästare”. Det är ett av världens sätt att skapa trygghet. Men den frid Kristus ger, ger han ”icke såsom världen giver”. Hans frid är en frid mitt i osäkerheten, mitt i mörkret, och tron på honom är ett äventyr.

Konciliet vågade ifrågasätta institutionens ordningar i inspirationens namn. Dess uppgift var mindre att skapa nya ordningar – som också måste till – än att visa oss i vilken riktning vi har att gå. Den kris som har inträtt efter konciliet är dels en följd av att man blivit medveten om en situation som man tidigare blundat för; kyrkan som helhet har här reagerat på samma sätt som den enskilda människan brukar göra. Men delvis beror krisen också på att man inte haft mod att fortsätta på den inslagna vägen. Ibland har man rentav försökt gå tillbaka. Men det finns ingen väg tillbaka. Det finns bara en väg rakt igenom, en väg där man ofta måste treva sig fram, pröva, fråga och lyssna.

Utformningen av kyrkans strukturer har, som jag nyss nämnde, till stor del skett under inspiration av den världsliga maktutövningen. De har på samma sätt som denna varit mer eller mindre lämpade för utvecklingen hos den mänsklighet för vilken de kommit till. Men i och med de senaste fyrahundra årens strukturella orörlighet har kyrkan isolerat sig från samhällsutvecklingen i övrigt, och det är inte underligt om hennes strukturer blivit inadekvata till utvecklingen i övrigt. De svarar inte längre mot människornas behov, ideal och rättskänsla. Medan hela den moderna uppfostran syftar till att göra människor medansvariga i samhället, har motsvarande princip i kyrkan – subsidiaritetsprincipen brukar den kallas – inte tillämpats i motsvarande utsträckning, när den överhuvudtaget tillämpats. Följden blir på alla nivåer att man inte tar det ansvar som tillkommer en. Det är inte att undra på om människor känner sig kluvna och ”alienerade” när de tvingas fungera på två olika och rentav motsatta sätt i samhället och i kyrkan (som också är ett samhälle). Det är hög tid att tänka om både när det gäller administrationen i kyrkan och när det gäller ämbetet. Den djupaste orsaken till den dramatiska krisen inom prästerskapet – och även det kvinnliga ordenslivet – är jag övertygad om ligger just i denna djupa kluvenhet mellan två sätt att fungera i tillvaron. Prästrollen är ifrågasatt av folk i allmänhet, men den är framför allt ifrågasatt av prästerna själva, både med- och omedvetet.

Meningen med kyrkan är att göra alla till lärjungar. Det var inför detta uppdrag som konciliet ställdes, det var detta man gemensamt mediterade över. Och ur denna meditation steg en ny, eller rättare sagt förnyad, vision av kyrkans väsen, av kyrkan som Guds folk. Det innebär att alla reformer måste börja vid basen; hela folket måste bli inställt på förnyelse. Förändringar som dekreteras uppifrån har människan i dag svårt att ta emot; de åstadkommer heller inte den förnyelse på djupet som behövs för att kyrkan på nytt skall bli Guds trovärdiga tecken i världen. Den visionen hade alltså konciliet. Det beror på oss alla om den skall kunna hållas levande och bli förpliktande för framtiden. Annars kan dagarna snart vara räknade för den kyrka vi känner som synligt samfund och världsomspännande organisation.