Kyrkan tio år efter Vaticanum II

Det är ännu för tidigt att värdera andra Vatikankonciliets roll och betydelse för vårt århundrades kyrkohistoria. Inte ens ett omdöme om konciliets betydelse för vår samtida kyrka synes vara möjligt på grund av dess mångtydiga och skiftande efterverkningar under det förflutna decenniet.

I stället framträder en annan mera brännande fråga: Var står den efterkonciliära kyrkan nu tio år efter? Givetvis kommer ett svar även på denna fråga att bli helt fragmentariskt och vi kan bara försöka skissera några drag som vi tror vara signifikativa.

I en evangelisk tidning fälldes nyss i en minnesartikel följande omdöme: ”Andra Vatikan-konciliets jubileum begås nu av en katolsk kyrka i vilken euforin i stor utsträckning givit

vika för resignation. De s.k. progressiva är besvikna, därför att ingen reform konsekvent har kunnat fullbordas och de har i stor utsträckning dragit sig tillbaka från uppgörelsen. De reaktionära triumferar inför kyrkans ”negativa” utveckling och kräver en revision av Vaticanum II. De utpräglat konservativa antar detta konciliums auktoritet för de tidigare konciliernas skull, men skiljer mellan den konciliära andan och den efterkonciliära ‘oandligheten’. De avvisar schablonmässigt de första tio åren som en tjuvstart och förordar att man börjar om på nytt att förverkliga konciliets riktlinjer”. (Materialdienst, Bensheim 1975:5).

Säkert är det inte särskilt svårt att hitta liknande omdömen även hos katolska skribenter. Ändå tycks sådana omdömen stanna vid ett ytligt betraktelsesätt som inte tillräckligt fördjupar och vidgar perspektivet på den pågående ”kris”-situationen som den katolska kyrkan onekligen upplever (för övrigt på långt när inte ensam bland de kristna samfunden i världen). Kanske är det i detta sammanhang inte oviktigt att påminna om konciliets utgångsläge.

Vaticanum II:s utgångsläge

De år under vilka konciliet förbereddes och upptog sitt arbete (1959-62) var präglade av jäsning och sjudande rörelse. Det kalla kriget hotade att leda till en ny världskatastrof genom Chrusjtjevs Berlin-ultimatum och Kubakrisen. Samtidigt gjordes stora ansträngningar för att åstadkomma en internationell avspänning. Under Kubakrisen kopplade John F. Kennedy in Vatikanen via två personer för en medlaraktion. Johannes XXIII:s fredsappell publicerades samma dag i Pravda som Chrusjtjev offentliggjorde Sovjetunionens beslut att dra tillbaka raketerna från Kuba. Att Chrusjtjevs svärson Adsjubej erbjöd påven vid sitt besök i Vatikanen den 7 mars 1963 att uppta diplomatiska förbindelser med den Heliga stolen, står i samband med denna händelse. Under samma tid pågick diplomatiska underhandlingar om den ukrainske metropoliten Slipijs frigivande ur fängelset och – vilket närmare berörde konciliet – om deltagande av officiella observatörer från Moskvapatriarkatet. Sedan en kort tid tillbaka vet vi, att Sovjetunionens tillmötesgående varit motiverat av att man därvid ville förebygga en antikommunistisk manifestation på konciliet (jfr kardinal Bengschs anförande, återgivet i Signum nr 1, s. 12).

Till detta yttre utgångsläge för konciliet kom kyrkans inre situation. Sedan 1869-70, alltså nästan ett århundrade, hade inget koncilium ägt rum, där biskoparna från hela världen haft tillfälle att lära känna varandra och omedelbart konfronteras med de lokala kyrkornas problem. Ja, det fanns t.o.m. röster som efter Vaticanum I:s definition om påvens primat ansåg ett koncilium vara överflödigt. Mot bakgrund av en alltmera tilltagande centralism hade fornkyrkans synodalprincip kommit i skymundan. En ”vertikalisering” och ”hierarkisering” präglade kyrkosynen. I förhållande till andra kristna kyrkor och samfund hade den katolska kyrkan i stort sett stelnat i den motreformatoriska positionen och visat stor tveksamhet för den världsvida ekumeniska rörelsen. Inför en sekulariserad värld som alltmera uppfattade sig som autonom insåg kyrkan visserligen sedan Leo XIII (1878-1903) faran av en radikal klyfta mellan sig och samtida kultur, vetenskap och den sociala och politiska världen. Men trots stora ansträngningar ter sig kyrkans krafter mot den moderna laicismen och totalitarismen ändå i stort sett ganska svaga och föga effektiva. Kännetecknande är hur kyrkans sociallära visserligen gav många impulser men på det hela taget ändå saknade genomslagskraft t.o.m. inom själva kyrkan. Därtill kom att världskyrkans yttre inbördes sammanhållning i stor utsträckning löpte över Rom och den romerska kurian. Sinsemellan kände de enskilda ländernas och kontinenternas lokala kyrkor varandra föga.

Mitt i denna situation av oro och rädsla och av förhoppningar om ett uppbrott, var konciliets början och fortsatta förlopp – särskilt efter Johannes XXIII:s tal vid öppnandet och kardinal Lienart och Frings’ första interventioner – förvisso präglat av optimism och inte så små förväntningar. Eufori är däremot utan tvekan ett missvisande begrepp för att känneteckna konciliets dåvarande stämning i stort. Konciliefäderna och nyktra observatörer inställde sig snarare på inre djupgående uppgörelser.

Konciliets förlopp och resultat är kända. De präglades säkert av ett betydelsefullt uppbrott i många hänseenden. Men samtidigt var man nogsamt medveten om konciliets begränsningar: öppna frågor som kvarstod; vissa dokument som bar spår av en övergångssituation; andra som publicerades i medvetande om ofullkomligheten och brister m.m. Samtidigt måste man medge, att konciliefäderna knappast alls hade reflekterat över beslutens praktiska tillämpning och verkan i kyrkans framtida liv.

Hur ter sig då idag konciliets bärande inspiration?

Svaret är inte lätt. Man har till och med talat om ett ”dödläge” där inspirationen skulle ha hejdats av institutionen och nu ersatts av trötthet och resignation å ena sidan och motstånd och uppror å den andra. Men har man i så fall riktigt förstått ett konciliums mångskiktiga och invecklade ”receptionsprocess”, det vill säga dess assimilation i kyrkans medvetande? För Vaticanum II:s del tillkommer i detta hänseende särskilda omständigheter. Sällan har väl ett konciliums avslutning sammanfallit med en så snabb och genomgripande sociologisk (och politisk) omdaningsprocess i hela världen. Därtill kommer andra Vatikankoncieliets specifika målsättning: dess tyngdpunkt låg inte i ett ”försvar” av enskilda trosläror, utan i ett fördjupat medvetande i evangeliets ljus om kyrkans grundvalar, dess väsen och dess uppdrag i dagens värld. Det ligger i sakens natur, att ett så omfattande program, som nästan oundvikligt måste leda till en djup förskjutning i mentaliteten och en omdaning av traditionella yttre former i kyrkan också stötte på mänskliga begränsningar och innehöll många ferment till en efterföljande våldsam jäsningsprocess.

Men frågan måste onekligen ställas ur ett djupare perspektiv. Var låg då i grund och botten konciliets bärande impulser och inspirationer? Tioårsjubileet ger oss anledning till en nödvändig eftertanke.

”Diakonia”

När man söker efter konciliets djupare intentioner låter sig utan tvekan en första grundläggande inspiration i hela dess arbete sammanfattas under begreppet tjänst, kyrkans tjänande funktion och sändning.

Kyrkan är ”bara” tecken och redskap för världens frälsning. Hon skall tjäna evangeliet, ty evangeliet är kyrkans högsta norm. Även alla ämbeten i kyrkan, också påvens, har enbart en sådan tjänande funktion. Och slutligen har kyrkan även gentemot världen bara en tjänande och hjälpande funktion, detta främst gentemot de nödlidande och förtryckta.

Onekligen präglade denna tanke hela konciliets arbete som en ledande inspiration och man vågar t.o.m. säga, att det i denna accentuering finns något av en ”antisyllabus”, ett övervinnande av Syllabus’ (1864) dömande och avvärjande anda.

Men samtidigt blir också konciliets begränsningar uppenbara. Inte bara därför att sådana accentförskjutningar fordrar en långvarig besinningsprocess i hela kyrkans trosmedvetande; inte heller bara därför att i förlängningen av denna tanke ligger en strukturell omdaningsprocess från vertikalism och centralisering till en subsidiär struktur som på nytt kräver sin tid och modet att slå in på nya vägar. Konciliet självt tycks ha stannat i viss mån på halva vägen.

Tydligast framträder denna dubbla aspekt i förhållandet till världen. Med utgångspunkt i kyrkans i stort sett avvärjande hållning under 1800-talet och närmare med utgångspunkt i det ”kalla kriget” mellan kyrkan och världen, försökte konciliet att åstadkomma en försoning mellan kyrkan och den sedan franska revolutionen uppkomna nya tiden. Vaticanum II såg lösningen i en samverkan vars kännetecknande normala element låg i ”dialogen”, alltså i ett ömsesidigt samtal för att söka tidsproblemens lösning. ”Konciliet kan inte ge ett mera talande bevis på sin samhörighet med, sin respekt för och kärlek till den gemenskap mellan alla människor … annat än genom att med världen inleda ett samtal om dessa olika problem” (Kyrkan i världen av idag nr 3).

Vi förbigår frågan om ”världen” någonsin var eller fortfarande är intresserad av att uppta ett sådant colloquium med kyrkan, som konciliet uppenbarligen trodde.

Men frågan har djupare implikationer. Var ligger idag människans egentliga och djupaste nöd? Visst inte i att hon är icke-troende utan däri att hon i viss mån inte längre kan tro. De samhälleliga förhållandena, prestationskravet, det tekniska och empiriska tänkesättet är så, att människan i stor utsträckning blivit oförmögen att tro. Därtill kommer världens orättvisor, människornas förtryck i stor skala, men även den enskildes tilltagande isolering och kollektivisering. Ligger inte här något av den samtida människans djupaste nöd? Att tro på Gud är därför inte längre ett livsbehov, snarare en hobby.

Vad tror kyrkan om människan? Vad skall man föreslå till det nutida samhällets uppbyggnad? Vilken slutgiltig mening skall man ge åt människans verksamhet i universum? Dessa frågor måste få ett svar.

Ur: Kyrkan i världen av idag, inledning.

Hur reagerar kyrkan på denna nöd? Går hon emot denna vår tids nöd för att hjälpa dessa människor? För precis trettio år sedan skrev jesuitpatern Alfred Delp, innan han avrättades av nazisterna, med redan fjättrade händer en essä om kyrkans öde, där han skisserar just denna kyrkans

tjänst som hennes egentliga uppdrag idag. Han medger: vår lära är riktig, våra predikningar är många, våra liturgiska bemödanden för att förnya det sakramentala livet är ivriga. Men möter vi verkligen samtidens värld och människa såsom hon är idag? Som helhetsintryck fastställer han hur föga vi egentligen talar till den här människan, hur föga effektiva våra religiösa bemödanden är. Vi möter inte tillräckligt världen där hon djupast sett är sjuk och skulle behöva hjälp.

Idag, tio år efter konciliets avslutning, har denna essä inte förlorat sin oroande aktualitet. Visst har Vaticanum II tagit flera avgörande steg mot denna diakoni för världen. Men samtidigt ser vi nyktrare än konciliet, att en dialog inte räcker till för att återigen möta den värld vi står i. Klyftan är för stor. Inte så få enskilda kristna som Moder Teresa, Madeleine Delbrel, Helder Camara och många andra tycks ha förstått vad det i grund och botten rör sig om. I kyrkan som sådan tycks en skapande tillämpning och fördjupning ännu kvarstå.

Andens kyrka

I sitt tal vid öppnandet av konciliet gav Johannes XXIII uttryck åt sin förhoppning om en ”ny pingst” i kyrkan. Helt visst tänkte han därvid inte bara på kyrkans yttre aggiornamento och ”nutidsanpassning” utan på en kyrkans förnyelse ur trons innersta källor, där konciliet skulle förmedla åt de troende förnyade krafter för att kunna möta världen i ett kristet vittnesbörd. Kyrkans och de troendes andliga pleroma stod som inspiration onekligen i medelpunkten.

Utan tvekan måste man tillstå, att Vaticanum II i detta hänseende har givit kraftfulla impulser: bibeln ställdes i det kristna livets och i teologins centrum. Som innersta grundval för liturgireformen framställdes påskmysteriet. Biskopsämbetets sakramentala och andliga karaktär betonades gentemot en alltför juridisk syn. Ekumenikens inre metanoia, omvändelse, framställdes kraftfullt som det avgörande i alla strävanden för kristen enhet.

Ändå kan man nog inte bortse ifrån, att behovet av ett aggiornamento, ett uppbrott ur förstelnade positioner, i stort sett stod i förgrunden för konciliets bemödanden.

Nu tio år efteråt ser vi tydligare konciliets gränser också i detta hänseende. Jag förbigår frågorna om prästerskapet, ordnarna och det kristna äktenskapet och de problem som konciliet inte lyckades ge tillräckligt fördjupade och framåtblickande svar.

Det avgörande är något annat. Allt mera blir det uppenbart – inte minst genom smärtsamma erfarenheter under dessa år – att kyrkans ödesfråga inte ligger i självbespegling, strukturreformer och diskussion om tjänster, ämbeten och rådgivande organ (Ett kinesiskt ordspråk säger: Den som ser på sig själv, han lyser inte!). Den avgörande frågan ligger onekligen däri om det lyckas kyrkan att sända ut människor utrustade med Andens kraft och fullhet. Människor som inte enbart går upptrampade vägar och lever sitt invanda liv utan sådana som på ett skapande sätt antar den nya tidens utmaningar och som enskilda liksom i institutionerna ansvarsfullt förmår leva sin kristna tro i nya former och därigenom avlägga ett trovärdigt kristet vittnesbörd.

Vaticanum II har visst inte varit förgäves. Just idag visar åtskilliga tecken en längtan efter en sådan Andens kyrka.

Men samtidigt är det uppenbart, att konciliets impulser inte heller här ännu har omsatts i påtaglig verklighet.

Horisontens vidgning

Trots den nyktra inventering av kyrkan i konciliets förlängning som vi ovan har försökt oss på, kunde man kanske invända: är läget inte allvarligare nu efter tio år? Har inte den inomkyrkliga polariseringen under senare tid ökat på ett farligt sätt? Finns inte i kyrkan påtagliga tecken på rädsla, nedstämdhet och trötthet? Har kyrkans utmaning i konciliets förlängning inte fått ett otillräckligt svar? Man bör inte bagatellisera frågorna genom att hänvisa till att liknande företeelser kan konstateras under kyrkohistoriens lopp. Ändå borde man se dem i ett mera fördjupat perspektiv än vad som vanligen sker.

I kyrkans historia – liksom f.ö. i hela trons och teologins historia – stöter vi vid närmare påseende på ett egendomligt fenomen. Gång på gång, när kyrkan råkar ut för kriser övervinner hon dem inte på så sätt att själva problemen slutligen finner en lösning utan därigenom att kyrkan vidgar sin horisont så att man börjar se dessa problem i ett större och övergripande perspektiv och att de på så sätt mister något av sitt berättigande.

Under romarrikets slutfas frågar sig till och med Augustinus djupt oroad hur kristendomen skulle kunna överleva den latinska kulturens undergång. Lösningen kom inte genom en renässans av den romerska kulturen, inte heller från Rom, utan genom frankernas och nordbornas kristnande och genom missionen från Irland.

Sedan 1500-talet upplever kristendomen en annan stor kris genom den västerländska kyrkosplittringen som sedan dess ohjälpligt har uttunnat Kristi enda kyrkas trovärdighet. Visst gav reformationen upphov till de kristna samfundens inre förnyelse. Men trots allt lyckades det inte att läka kristendomens stora sår. Sett i ett större historiskt perspektiv närmar vi oss kanske idag på grundval av helt andra faktorer en enad Kristi kyrka. Med upptäckten av den amerikanska och asiatiska kontinenten vidgar sig kyrkans missionsarbete. Och just från missionsfältet där man först och starkast upplever hur splittringen försvagat evangeliets vittnesbörd kommer också de första kraftfulla impulserna för samtidens ekumeniska rörelse.

Även andra Vatikankonciliets aggiornamento har givit anledning – givetvis i förening med andra faktorer – till en kyrkokris. Men redan i dagens läge kan man fråga sig, om inte på samma gång en vidgning av horisonten i kyrkan redan pågår som åtminstone låter ana en förskjutning av hela problematiken.

Nyligen publicerades en bok av Walter Buhlmann vars italienska originalupplaga bar titeln ”Kyrkan framför portarna”, en anspelning på Hannibal framför Roms portar. Meningen var att visa hur den afrikanska, den asiatiska, den latinamerikanska kyrkan håller på att var och en på sitt sätt, ta över initiativet inom den katolska kyrkan. Detta kan sägas gälla inte bara statistiskt utan också med tanke på de tilltagande impulser som kommer från dessa delkyrkor. Vi har för ett år sedan (i KIT 1974, s. 478 ff.) redovisat hur detta på ett slående sätt kom till uttryck vid den senaste biskopssynoden i Rom. Européerna, en gång konciliets ledande teologer, var visserligen närvarande, men de dominerade inte längre samtalet. De stora som tog till orda och som bestämde synodens klimat var afrikanerna, latinamerikanerna och indierna. De ställde kyrkan inför nya problem. Kyrkan är inte längre en kyrka med tyngdpunkten enbart i Europa.

Redan detta faktum ger en antydan om hur en sådan vidgning av horisonten skulle kunna leda ut ur den nuvarande krisen. Den rycker loss en ”västerländsk” kyrka från dess inomkyrkliga självbespegling, i vilken vi snarare talar mot än med varandra. En integrering av tredje världens kulturarv i kyrkan kommer kanske ganska snart att frälsa henne från hennes sjukliga narcissism och begåva henne med nya obrutna livskrafter.

Det ofullbordade konciliet

Efter att under flera sessioner ha deltagit vid konciliets förhandlingar skrev jag efter andra Vatikankonciliets avslutning i december 1965 en sammanfattande artikel i KIT under rubriken ”Det ofullbordade konciliet” (1965:350). Jag kunde då inte ana i vilken utsträckning den efter tio år skulle få en ännu större och mer brännande aktualitet. Konciliets impulser är långt ifrån uttömda. Tvärtom! Konciliet förblir ofullbordat så länge inte skapande krafter inkarnerar dess fulla konsekvenser i kyrkans liv.