Martin Heidegger – frågandets filosofi

Det finns flera olika tolkningar av filosofiens natur. En del betraktar den som vetenskap, andra som begreppsdiktning. För den tyske filosofen Martin Heidegger är filosofien ett frågande, närmare bestämt ett tredubbelt frågande: uppåt mot Gud, utåt mot världen och inåt mot jaget. I huvudverket ”Sein und Zeit” är det frågan om varats innebörd som är ledfrågan.

”Sein und Zeit” är ett svårt verk men samtidigt ett av de märkligaste i hela 1900-talsfilosofien. I Sverige har verket inte rönt den uppskattning, som det förtjänar. En del har ryggat tillbaka för terminologiska problem, andra har medvetet bekämpat den form av filosofi, som verket representerar. Själv tycker jag nog, att vårt land bör vara öppet för all slags filosofi. Jag skall därför här söka ge huvuddragen av Heideggers frågefilosofi, som den är utformad i ”Sein und Zeit”.

Fråga, metodik, svarare

Frågan om varats innebörd är filosofiens viktigaste enligt Heidegger. Platon och Aristoteles sysslade mycket med denna fråga, men sedan dess har den fallit i glömska. Då och då har den åter dykt upp i filosofiens historia men ofta avfärdats som en helt onödig fråga. Syftet med ”Sein und Zeit” är att väcka denna fråga till liv och samtidigt konkret utarbeta den.

Innan Heidegger går till verket, måste han emellertid bestämma sig för en metodik. Han väljer fenomenologien, som han lärt känna av den tyske filosofen Husserl. Vi kan översätta ordet med ”vetenskapen om fenomenen”. Fenomen är det som visar sig av sig självt eller det som kan bringas i dagen. Ofta är fenomenen dolda i en eller annan bemärkelse. De kan vara dolda i den bemärkelsen att de ännu inte är upptäckta. De kan också ha varit synliga en gång men sedan sjunkit ned i det fördolda. Vidare – och detta kanske är det vanligaste – kan de skymta i förvanskad gestalt. Fenomenologiens uppgift är just att blottlägga fenomenen och framvisa dem i deras rätta gestalt. Fenomenologien är ingen filosofisk riktning i egentlig mening utan enbart ett metodgrepp. Dess motto kan anges med orden ”till sakerna själva”. Inget onödigt teoretiserande eller omvägar av annat slag alltså.

Låt oss i detta sammanhang ta upp begreppet ontologi. Ontologien är ursprungligen en del av metafysiken. Den kallades i äldre läroböcker metaphysica generalis. Den utgör således metafysikens allmänna del. Vi kan översätta ontologi med ”vetenskapen om det varandes vara”. Vi kan också använda uttrycket ”det sanna varat”. Det gäller alltså att fixera det väsentliga hos det som finns till för att använda en enklare formulering.

För Heidegger är ontologi möjlig enbart som fenomenologi. I hans tänkande är således ontologi och fenomenologi detsamma.

Uttrycket fundamentalontologi, som Heidegger använder, betecknar den ontologi, som bör ligga till grund för all ontologi. Hos Heidegger är fundamentalontologien analysen av ”Dasein”, det egna varat.

Heidegger skiljer på fyra slag av varande. Först har vi Dasein, som betecknar det egna varat. Vi kan översätta det med ”jagvarat” eller ”tillvaron”, om vi vill. Jag kommer i fortsättningen att använda det tyska uttrycket. Medmänniskorna utgör ett annat slag av mänskligt varande. Tingen indelas i två slag. Vi har dels de nyttoting, som Dasein använder vid omsorgerna om sin existens, dels de övriga objekten. Problemet blir nu till vilket slag av varande man bör ställa frågan om varats innebörd. Det finns emellertid ett varande, som mer än de andra lämpar sig att ge svar på denna fråga. Det är Dasein. Dasein har nämligen redan en viss förståelse för sitt vara. Till Dasein ställer alltså Heidegger frågan om varats mening.

Nu har vi redogjort för fråga, metodik och svarare. Frågandet kan börja.

Varat-i-världen

En grundförfattning hos Dasein är ”In-der-Welt-sein”, varat-i-världen. Det är ett enhetligt fenomen, som emellertid kan uppdelas i flera strukturmoment. Varat-i-världen är en av Heideggers originellaste begreppskonstruktioner. Det är ett försök att leda tänkandet bort från subjekt-objekt-tanken och i stället få det att fixera ett mer omfattande begrepp, där subjekt och objekt ingår i förändrad form. Dasein är från begynnelsen utslängt i världen och vet ej om dess mening eller mål. Dasein och världen är således redan från början oupplösligt förenade med varandra. Detta kan tänkas vara ett motiv till skapandet av det enhetliga begreppet varat-i-världen.

Innan vi går in på analysen av varat-i-världen, skall vi nämna något om Heideggers kategorisystem. Kategorierna är ju en form av grundbegrepp inom tänkandet. Aristoteles formulerade ett system med tio kategorier. Olika kategorisystem har sedan dess använts.

Heidegger gör en viktig distinktion, när det gäller kategorierna. Han har en grupp, som han använder om tingen och en grupp, som han använder om Dasein. Vi kan kalla dem för sakkategorier och existenskategorier. Hos Dasein finns en tendens att jämställa sig självt med tingen. Genom att skapa två olika kategorisystem vill Heidegger söka motverka denna tendens och understryka den skillnad, som råder mellan Dasein och tingen.

Vi talar ofta om, att något är i något annat. Vattnet är i glaset, bordet är i rummet, huset är i staden osv. Detta är en relation, som råder mellan ting. Varat-i som är ett strukturmoment i varat-i-världen har anknytning till Dasein. Det är en existenskategori. Denna relation är av helt annat slag än den som kan råda mellan saker. Vara-i betyder uppehålla sig hos, vårda, vara förtrogen med.

Kunskapen hör också till strukturen varat-i-världen. Dasein är utslängt i världen. Daseins primära strävan är omsorgen om sin existens. Men när Dasein avhåller sig från dessa praktiska sysslor, kan kunskapssökandet, den teoretiska inställningen till världen, kvarstå som ett sätt att existera. Kunskapen blir på så sätt förankrad i Daseins vara ända från begynnelsen.

Vid formulerandet av sitt världsbegrepp i ”Sein und Zeit” tar Heidegger sin utgångspunkt i de nyttoföremål, som Dasein använder vid omsorgen om sin existens. Dessa föremål hänvisar alltid till något, syftar alltid mot något. Det är emellertid Dasein som förstår dessa hänvisningar, Dasein som inser föremålens användbarhet. Detta hänvisningssammanhang, som således är förankrat i Daseins natur likaväl som i naturen hos tingen, utgör den egentliga världsstrukturen. Detta sammanhang kan man uppfatta som ett relationssystem, men man löper då risk, att fenomenen urvattnas, hävdar Heidegger. Förhållanden sådana som ”för att”, ”för . . . skull”, ”varmed” motsätter sig på grund av sin fenomenkaraktär varje matematisk funktionalisering. Man bör heller inte uppfatta dem som blott tänkta utan som verkliga förhållanden, i vilka Daseins förutseende omtanke alltid uppehåller sig och i vilka Dasein har sin förankring.

Låt oss belysa detta abstrakta resonemang med ett konkret exempel. En bräda skall fästas med spik. Syftet med handlingen finns redan hos Dasein i dess strävan att vara i förväg. Tingen har sina egenskaper, som Dasein förstår. Dasein inser, att hammaren är bra att slå med, att spikarna kan drivas genom det mjuka träet och att brädan med hammarens och spikarnas hjälp kan fästas på ett bestämt ställe. Detta exempel åskådliggör det hänvisningssammanhang som förenar Dasein och tingen och som utgör den egentliga världsstrukturen.

Nu har vi således behandlat tre viktiga moment i strukturen varat-i-världen: varat-i, kunskapen och världen. Men därmed är inte fenomenet uttömt. Varat-i-världen är ett jättebegrepp, där Heidegger har bakat in många tankar. Låt oss nu följa honom, när han går vidare i sitt analytiska frågande. Nu gäller det med-varat och där-varat.

Varat-i-världen: med-varat

Daseins vara är alltid med-vara med andra. Som vi tidigare nämnt har Dasein en viss förståelse för sitt vara. Till denna förståelse hör även förståelsen av andra Dasein. Denna förståelse är ett djupare fenomen än inkännande och människokunskap. Dessa senare blir möjliga blott och bart genom att denna förståelse finns. Daseins vara påverkas ständigt av med-varat. Ensamheten t.ex. är en bristmodus hos med-varat och möjliggörs genom att Daseins vara är med-vara med andra.

Daseins relation till de andra kallar Heidegger ”Fursorge”. Vi kan översätta det med ”omvårdnad”. Denna omvårdnad kan ta sig två extrema uttryck. Antingen kan Dasein träda i stället för den andre. Dasein övertar då de omsorger, som egentligen hör till den andres existens. Den hjälpte löper då risk att bli beroende av hjälparen. Mycket av varat tillsammans har just denna karaktär.

Den andra extrema möjligheten är att Dasein klargör den andres existensmöjligheter, hjälper honom att förstå sin situation. På detta sätt blir han ej fråntagen omsorgen om sin existens utan han kan själv i frihet förverkliga sina möjligheter. Mellan dessa två ytterligheter finns det många blandformer, som karaktäriserar varat tillsammans.

Med-varat behärskas för det mesta av Man. Med Man har Heidegger skapat en av sina intressantare begreppskonstruktioner. Med psykologisk skarpsyn har han här sammanfört det som karaktäriserar människan, när hon klumpar ihop sig, och det opersonliga, nivellerade hos offentligheten. I Man bemödar Dasein sig alltid om att vara lite annorlunda än de andra, söker inhämta det försprång som någon annan har eller behålla sin egen överlägsenhet inom något område. Genomsnittet behärskar Man. Ingen får avvika för mycket. Dasein kan bara våga det som Man tillåter, säga det som är i överensstämmelse med vad andra säger, bara hävda genomsnittets åsikter. Man är ingen och envar. Alla kan åberopa sig på Man, ty ingen tar ansvaret för Mans göranden och låtanden. Hur negativt Man än verkar, förklarar Heidegger, att det är en positiv existenskategori hos Dasein.

Varat-i-världen: där-varat

Där-varat kan betraktas som en precisering av varat-i. Det anger den situation i vilken Dasein befinner sig. Denna situation är bestämd av omgivningen, Daseins handlingar i det förflutna och dess framtidsplaner. Tre fenomen karaktäriserar där-varat: känslostämning, förståelse och tal.

Daseins där-vara färgas alltid av en viss känslostämning. Denna stämning öppnar Dasein och gör det medvetet om dess situation. Dasein vet ej om sitt ursprung eller sitt mål. Stämningen bringar det till besinning över utslängdhetens faktum. Den hänvisar också Dasein till där-varat. Men Dasein flyr ofta undan det vara, som öppnas av stämningen. Det söker i stället tillflykt till vardagens bestyr eller det ansvarslösa varat i Man.

Känslostämningen öppnar således Däret och med det öppnas världen, med-varat och den egna existensen. Stämningen kan emellertid också verka i motsatt riktning, tillsluta Däret och de fenomen som där har sin koncentrationspunkt. Dasein blir då blint gentemot sig självt, omvärlden vanställs och Dasein felbedömer de ting, som det behöver vid omsorgerna om sin existens.

Två av de viktigaste känslostämningarna är fruktan och ångest.

Fruktan har alltid en bestämd orsak vare sig denna hör till nyttotingens, objektens eller medmänniskornas art av varande. Detta något, som Dasein fruktar, närmar sig i tid eller rum. Fruktan öppnar Dasein, upplyser det om dess farliga läge men framkallar samtidigt förvirring och oklarhet. Varat-i blir tillslutet genom fruktan och först när känslan har sjunkit undan kan Dasein återfinna sig självt och sin omvärld.

Ångesten har till skillnad från fruktan ingen fixerbar, yttre orsak. Daseins situation som helhet, belägenheten i en värld full av möjligheter med döden som slutstation, är det som väcker den. Ofta vet inte Dasein, varför det ängslas. Och när känslan har lagt sig, heter det många gånger: det var ju ingenting. Den förtrogenhet som utmärker Daseins relation till världen fördrivs av ångesten. I stället kommer en känsla av hemlöshet. Utan stöd i världen tvingas Dasein till reflexion över sitt läge och sina möjligheter.

Förståelsen är också ett fenomen som hör till där-varat. Låt oss för omväxlings skull höra hur Heidegger själv presenterar denna existenskategori. Så här skriver han i ”Sein und Zeit”.

”Känslostämningen är en av de existenskategoriala strukturer, i vilka ‘Därets’ vara uppehåller sig. Förståelsen konsituerar detta vara lika ursprungligt som den. Känslostämningen har alltid sin förståelse, även om blott så, att den håller stämningen nere. Förståelsen är alltid färgad av stämning. När vi tolkar denna (förståelsen) som en fundamental existenskategori då visar detta, att detta fenomen uppfattas som en grundmodus hos Daseins vara. Däremot måste ”förståelse” i betydelsen av en möjlig kunskapsart bland andra, t.ex. skild från ”förklaring”, med den tolkas som ett existenskategorialt derivat av den primära förståelsen, som medkonstituerar ‘Därets’ vara.”

Förståelsen öppnar de möjligheter, som står Dasein till buds, och Dasein tolkar sig utifrån dessa möjligheter. Daseins vara är det möjligas vara, skulle man kunna säga. Dasein griper vissa möjligheter, försummar andra. Förståelsen är Daseins vara av skisserade möjligheter. Man kan således säga, att Dasein är mer än det verkar. Det är nämligen också sina skisserade möjligheter, och när dessa förverkligas blir Dasein egentligen endast, var det redan är. Förståelsen av möjligheter kan man kalla Daseins sikt. Dasein ser vilka möjligheter som finns med nyttotingen, vilken omvårdnad som behövs i med-varat och vilka möjligheter som öppnar sig för den egna existensen. Förståelsen öppnar hela vart-i-världen och skänker Dasein sikt i olika riktningar.

Det tredje fenomenet som karaktäriserar där-varat är talet. Känslostämningen, förståelsen och talet är intimt förbundna med varandra. Varje känslostämning har sitt sätt att förstå. Varje förståelse är känslofärgad. Båda fenomenen artikuleras genom talet.

Besläktade med talet är tigandet, lystrandet och lyssnandet. Den som tiger vid ett samtal kan skapa en mera äkta förståelse än den som ständigt pratar, hävdar Heidegger. Med alltför mycket prat om något vinnes ingenting, som ökar förståelsen. Tvärtom skänker det vidlyftiga pratet oklarhet åt saken enligt Heidegger. För att kunna tiga måste man ha något att säga. Man måste förfoga över en rik öppenhet av sig själv.

Ett av de ursprungligaste fenomenen i denna grupp är lystrandet. Innan vi lyssnar på tal, lär vi oss att lystra till ljud. Vi hör mopeden på gatan, vindens sus och eldens sprakande. Att lyssna betyder bland annat att höra stämman hos den vän, som Dasein alltid har inom sig.

Känslostämningen, förståelsen och talet är alla lika ursprungliga. Inget av fenomenen ligger djupare än det andra. Alltför ofta, säger Heidegger, har man inom ontologien sökt härleda alla fenomen ur en enda urgrund. I detta sammanhang kommer man att tänka på Marx’ teori om produktionsfaktorerna, Freuds lära om sexualdriften och Nietzsches tanke om viljan till makt. Här har vi försökt att återföra allt på en enda faktor. Heideggers system med flera samtidiga urfenomen låter på något sätt mer sannolikt. Känslostämning, förståelse och tal konstituerar där varats öppenhet. I sin vardagliga existens går emellertid Dasein för det mesta upp i Man. Mans öppenhet är av annat slag. Låt oss nu kasta en blick på den.

Där-varat i Man

Till Mans öppenhet hör i främsta rummet pratet. Det är det ytliga återupprepandet av vad andra har sagt. Här finns ingen äkta förståelse, ingen sanningshalt. Pratet lever sitt eget liv, skulle man kunna säga. Det sagda vandrar från man till man, förändras och omtolkas till oigenkännlighet. På så vis blir pratet ett öppningsfenomen, som stänger. Det Dasein som lever i pratet förstår ej sina egentliga existensmöjligheter. Detta Dasein blir avskuret från sina relationer till världen till med-varat och till varat-i.

Mans öppenhet karaktäriseras också av nyfikenheten. Den är ett behov att se bara för att ha sett, ett behov att fladdra från det ena till det andra bara för omväxlingens skull. Detta seende är inte något sökande efter kunskap, ej heller finns där någon förmåga att försjunka i åskådningen. Utan rast eller ro jagar nyfikenheten Dasein vidare. Nyfikenheten rycker upp Dasein från dess fäste i det egentliga där-varat och får det på drift i varat-i-världen.

Det tredje fenomenet i denna grupp är dubbeltydigheten. När allt blir tillgängligt i det vardagliga varat med varandra och alla kan yttra sig om allt, blir det inte längre möjligt att avgöra vad som äkta kunskap och vad som är upprepningsprat. Det som ser ut som äkta och eget kan vara eftersägning och tvärtom. Alla vet vad som bör göras i det och det fallet och vad som borde ha gjorts, när det gäller det och det. På så vis koncentreras allt till det offentliga dividerandet i Man. Handlande och utförande blir något oväsentligt. Dubbeltydigheten gör, att nyfikenheten alltid finner det den söker och ger sken av att allt avgörs genom prat. Där pratet är högljuddast och nyfikenheten ivrigast är det verkliga skeendet i Man.

Dasein har således två olika sätt att existera. Det ena sättet är i det egentliga där-varat, som vi skisserade tidigare, det andra är i Man. Heidegger kallar dessa två sätt att vara för egentlig och oegentlig existens. Den oegentliga existensen, existensen i Man alltså, kallas också för ett förfall. Utmärkande för detta förfall är dels de fenomen som vi nyss skisserade, dels vissa andra fenomen. Dasein upplever förfallet i Man som en frestelse. Den självuppgivelse som detta förfall innebär utgör en oemotståndlig lockelse för Dasein. Samtidigt känner sig Dasein lugnt. I Man levs det fullt och äkta intalar det sig. ”Entfremdung” är ju ett begrepp, som blivit populärt på senare tid. Heidegger använder detta begrepp om förfallet i Man. Dasein blir främmande för sig självt och sina egentliga existensmöjligheter. Samtidigt snärjer det in sig i oväsentligheter och förlorar riktpunkten.

Därmed skulle vi ha beskrivit de viktigaste fenomenen, som karaktäriserar där-varat. I det egentliga där-varat var det känslostämning, förståelse och tal, som bildade öppenheten. Mans öppenhet bestod av prat, nyfikenhet och dubbeltydighet. Tillsammans bildar dessa fenomen öppenheten hos varat-i-världen. Denna öppenhet kommer senare in i bilden som säte för sanningen.

Nu har Heidegger nått så långt i sin frågeanalys, att han kan våga sig på att sammanfatta, vad som utmärker Daseins vara. Han fixerar det med begreppet ”Sorge”, omsorg. Om Heidegger, som vi nyss nämnde, undviker konstruktionen med ett urfenomen, så vill han i alla fall ha ett sammanfattningsbegrepp. Som modifikationer av ”Sorge” räknar han besläktade begrepp som vilja, önskan, förkärlek och trängtan. På så vis får detta huvudbegrepp psykologisk bredd och sammanfattar inte bara Heideggers egna strukturer.

Sorge och sanning

”Sorge” måste uppfattas som ett enhetligt fenomen. Samtidigt kan man emellertid urskilja en viss strukturering. Dasein är alltid i förväg. Detta vara-i-förväg är inget isolerat fenomen utan karaktäriserar hela varat-i-världen. Varat-i-världen bestämmes vidare av det faktum, att Dasein är utslängt i världen och överlämnat åt sig självt. Varat-i-förväg och utslängdheten är två fenomen som ingår i ”Sorge”. Ett tredje fenomen som också hör dit är varat-hos. I sitt vara förfaller Dasein oftast till bestyr med nyttotingen eller till omvårdnad av medmänniskorna. Det är detta som kallas varat-hos. Hos ”Sorge” kan vi således urskilja tre fenomen: att vara i förväg, att redan vara utslängd och att vara hos.

Heidegger avslutar första avsnittet av ”Sein und Zeit” med en analys av sanningsbegreppet. Vi skall här beröra några av dessa tankar.

Enligt det traditionella sanningsbegreppet är sanningen en överensstämmelse mellan kunskapen och föremålet. Sanningens plats blir då omdömet. Detta sanningsbegrepp brukar till-skrivas Aristoteles. Det är emellertid enligt Heidegger ingen ursprunglig sanning. En djupare sanningsuppfattning finns redan hos Aristoteles. Enligt den är sanning egenskapen att vara upptäckande. Upptäckandet är ett existenssätt hos Dasein och hör till strukturen varat-i-världen. På så vis kan Heidegger säga, att Dasein är det primärt sanna. Sekundärt sant är det upptäckta, och ur denna sanning har det traditionella sanningsbegreppet uppkommit.

Öppenheten hos varat-i-världen hör på samma gång till Dasein, världen och relationen dem emellan. Upptäckandet av det varande i världen har sin grund i att Dasein och världen hålls öppna. På så vis blir denna öppenhet den ursprungliga sanningen. Dasein kan således sägas vara i sanningen. Men Dasein är samtidigt i osanningen. Dasein uppehåller sig nämligen oftast i Man. Man har visserligen också sin öppenhet, men den får oftast den verkan, att den egentliga sanningen döljs. Det äkta blir förvanskat. Daseins blick sluts för existensens djupare sanningar. På så vis är Dasein både i sanningen och i osanningen.

Vi har nu redogjort för huvudtankarna i första avsnittet av Heideggers berömda verk. Det får väl sägas vara den viktigaste och originellaste delen av ”Sein und Zeit”. Andra avsnittet skall vi behandla mera kortfattat. Här gör Heidegger en förnyad analys av sina fenomen och sätter dem samtidigt i relation till tiden. Vi börjar med en av de viktigaste strukturerna, varat-till-döden.

Varat-till-döden

Man talar ofta om olika grader av visshet. Den apodiktiska vissheten, som uttrycker logisk nödvändighet, brukar betecknas som den högsta graden. Vissheten om döden kan inte inordnas i denna visshetsskala utan ligger helt utanför den enligt Heidegger. Vissheten om den egna döden är ursprungligare och av annan art. På samma sätt är Daseins slut inte jämförbart med de livlösa tingens olika sätt att upphöra, att försvinna. Daseins vara är nämligen genomträngt av dödsmedvetande. Så fort Dasein finns till är det präglat av sitt slut. Genom ”Sorge”, som innebär att vara i förväg, hör döden ständigt till Daseins existens. Därav följer, att vissheten om döden inte kan jämföras med logisk eller empirisk visshet.

Dasein söker emellertid komma undan tanken på döden. Det flyr in i den oegentliga existensen, till Man. Där talas det sällan om den egna döden, bara i förbigående om andras död. Visserligen vet Dasein, att det självt också skall dö en gång, men ”den dan och den sorgen”.

I den egentliga existensen kännetecknas varat-till-döden väsentligen av ångest, hävdar Heidegger. Dasein har här mod att tillåta ångesten inför döden. Det söker inte efter några undanflykter utan upplever döden som en sista, ofrånkomlig möjlighet. Genom att löpa i förväg till döden befriar sig Dasein från Mans välde och upplever i visshet och ängslan friheten till döden.

Detta är huvuddragen av Heideggers ontologiska analys av döden. Låt oss nu se, hur han beskriver två andra, för existensfilosofien viktiga fenomen: samvete och skuld.

Samvete och skuld

När Dasein befinner sig i förfallet i Man, händer det ibland, att det nås av samvetets röst. Samvetet är ett rop till Dasein. Detta tysta rop vill kalla Dasein tillbaka till dess egentliga existens.

Ropet vill också göra Dasein medvetet om dess skuld. Skuld i ontologisk mening har två betydelser: dels betyder det orsak till, dels intighet, tomhet. Sammankopplar vi dessa två betydelser, får vi den betydelse, som Heidegger inlägger i begreppet. Att vara skyldig blir då att vara orsak till intighet eller brist. Dasein har många möjligheter men kan realisera endast ett fåtal. Dasein är därför skuld till att mycket blir oprövat. Även Daseins strävan, är genomträng av intighet. Skuldfenomenet hör därför från begynnelsen med nödvändighet till Dasein.

Beslutsamheten och tiden

Innan vi går över till finalen i begreppsdramatiken, skall vi nämna ännu ett fenomen, som Heidegger tar upp i detta sammanhang: beslutsamheten.

Beslutsamheten är en modus hos öppenheten. Den är en stum, ångestberedd strävan hos Dasein att förverkliga sina möjligheter och bejaka den skuld, som ligger i väljandet. Denna beslutsamhet isolerar inte på något sätt Dasein från dess omgivning utan bringar det tvärtom i kontakt med tingen och medmänniskorna. Det är också den, som skapar och fixerar de olika möjligheter, som Dasein realiserar. På så vis kan Heidegger säga, att den ursprungligaste sanningen har sitt säte i beslutsamheten.

Som vi tidigare nämnt, bestämmer Heidegger Daseins vara som ”Sorge”. Men han är inte nöjd med det. Han söker efter en djupare innebörd hos ”Sorge.” Han finner den i tiden. Tiden – eller tidligheten som Heidegger säger – blir således innebörden i Daseins vara. Vi nämnde tidigare de tre fenomen som ingår i ”Sorge”, varat-i-förväg, utslängdheten och varat-hos. Här skymtar vi tiden eller rättare sagt de tre tidsstadierna. Att vara i förväg hör till framtiden, utslängdheten hör till det förflutna och varat-hos förverkligas i nuet. De tre tidsstadierna är inte skilda från varandra utan bildar en enhet. Denna tidsenhet är det som sammanbinder Sorgestrukturen till ett enhetligt fenomen. Tiden blir således slutlänken i denna långa begreppskedja.

Den fråga som Heidegger inledde ”Sein und Zeit” med var frågan om varats mening. I ”Sein und Zeit” ges inget svar på denna fråga. Verket vill endast vara ett steg på vägen mot besvarandet av den. Den fråga som besvaras i ”Sein und Zeit” är frågan om meningen med Daseins vara. Här blir svaret tiden. Men Dasein är bara ett slag av varande. Den större frågan om meningen med allt varandes vara blir således obesvarad.

Heidegger började sitt verk med att åberopa en gammal fråga. Han slutar det med att ställa två frågor: ”Leder en väg från den ursprungliga tiden till varats mening? Uppenbarar sig tiden själv som varats horisont?” Dessa frågor visar vilken betydelse Heidegger tillmäter tiden. Tiden blir det som omsluter allt men samtidigt det gåtfulla som eggar vårt frågande.

Så har vi då vandrat igenom denna invecklade labyrint av strukturer och fenomen. ”Sein und Zeit” är en tankeprestation av nästan övermänskliga dimensioner. Säkert kommer ekon från detta verk att länge ljuda inom filosofien.