Där är din mor

I hela kyrkans tid har kristna känt igen Maria som inte endast mor till Kristus, utan också som vår egen mor. Även i Norden syns spår av detta i kärleksfulla blomsternamn, visor och bilder med Maria, Maja, vår fru, lilla mor och andra namn. Maria är mor till Kristus och då även till Kristi lemmar, som är kyrkan.

Från och med i år firas måndagen efter pingst i hela den latinska traditionen en obligatorisk minnesdag för Maria, kyrkans moder, med läsning ur Första Mosebok 3:9–15 samt vers 20, eller Apostlagärningarna 1:12–14. Psaltarpsalmen är psalm 87, utom vers 4, och evangelieläsningen Johannesevangeliet 19:25–34.

Första läsningen: moderskapet

Att läsa om Guds utfrågning av Adam och Eva efter fruktätandet kan tyckas lite nedslående i festsammanhanget, men det verkligt relevanta är vers 20: kvinnan får namnet Eva, som bokstavligen betyder ”att ge liv” (hebreiska chavah). Efter att, lurad av ormen, ha dragit synd och död över människorna, blir Eva mänsklighetens moder – ur död och smärta föds liv. Redan under de första århundradena kände de kristna Maria som den nya Eva, som efter människornas synd och Kristi död på korset blir allas, hela kyrkans, moder.

Läsningsalternativet ur Apostlagärningarna visar i stället hur Maria följer med lärjungarna efter händelserna på Golgata och fram till pingsten: hon sörjer med dem, ber med dem och finner tröst hos dem. Här är det i stället ömsesidigheten i moderskapet som lyfts fram, Maria och lärjungarna hör till varandra.

Syftet med den nyligen universaliserade minnesdagen, som tidigare varit möjlig att få tillstånd för att fira i enskilda stift som särskilt ansökt, är att främja en sund mariansk spiritualitet och att stärka medvetandet om kyrkans moderlighet. Maria ger omsorg, näring och tröst men är också förebild, exempel och lärare för kyrkan och för de troende, på samma sätt som en förälder är det för sina barn (och ofta även andras). Maria är därtill inte rädd för att säga ifrån, det visar hon i Kana. Utan det modet, den självständigheten och djupa tilliten till Gud skulle hon inte heller kunnat ge sitt ja till att bära ett barn som hon inte hade biologiskt gemensamt med sin trolovade, något som hade kunnat kosta henne livet. Efter Marias exempel bör även kyrkan, hennes präster och andra företrädare, och hela Guds folk odla just dessa egenskaper, och så vara förebilder i lärjungaskap och lärare för kommande generationer.

Marias moderskap har flera sidor, och om vi ser kyrkans födelse förebådas i Matteusevangeliet 16:18–19, när Simon får namnet Petrus och nycklarna till himmelriket, så kan Marias moderskap sägas ta sin början vid bröllopet i Kana, Johannesevangeliet 2:1–12, där Maria såg till att bröllopsgästerna genom Jesus var väl försedda. Som god mor skyddade hon de närvarande från den förödmjukelse det kunde innebära att mat eller dryck tog slut, och återupprättade därmed värdparens (brudens och brudgummens föräldrar) värdighet. En första antydan om hennes uppgift finns dock redan när Maria får besök av ängeln Gabriel: genom sitt ja till moderskapet medverkar hon, lär kyrkan, i Guds frälsningsverk, medverkar till vår räddning. Utan Marias ja hade Herren inte vandrat på jorden, redan då tog hon på sig att bära oss alla.

Psalm 87: Sion, platsen, kroppen

Psaltarläsningen för minnesdagen (liksom för flera andra Mariadagar) är psalm 87, som i kristen tradition har beskrivit Maria som Sion, platsen där alla är födda, livmodern som ger alla liv. Lovisa Bergdahl har i Signum nr 8/2017 skrivit om hur kvinnan genom historien fått representera platsen, och hur människor i dag alltmer blivit platslösa. Inte bara migration ligger bakom utan också ett ökat resande och snabba digitala kommunikationer, som gör att det går att leva i princip frikopplad från den plats där man fysiskt befinner sig. I en tid då kyrkans geografi skrivs om, då inte längre Europa är kyrkans självklara plats, är möjligen även kyrkan i någon mån platslös. Ett tema i påven Franciskus pontifikat är att bringa periferierna – inte enbart geografiska sådana – in i centrum av gemenskaperna, att låta alla aspekter av kyrkan rymmas, att kalla hem de som lever vid gränserna. Även betonandet av Maria som kyrkans moder kan ses som en del av denna strävan, medvetet eller omedvetet. Hos Maria får kyrkan och människan en tydlig plats, en trygg famn, som saknas i globaliseringens och de snabba kommunikationernas tid. Bergdahl, som i sin text utgår från Luce Irigaray, ser kultiverandet av moderlighet som platsens och materiens heliggörande, som återerövrandet av jungfruligheten samt som återupprättandet av kvinnliga genealogier och förebilder. I ljuset av den nya Mariadagen vill jag föreslå att detta för kyrkans del skulle kunna innebära följande tre saker:

För det första en påminnelse om att kyrkan i högsta grad är materiell och på samma gång global och lokal. Tro är inte enbart filosofi och förnuft, utan i högsta grad levd verklighet, någonting som också betonas i påven Franciskus nya skrivelse Gaudete et exsultate. Gud finns i vardagen, i hemmet, i det kroppsliga och materiella. I västkyrkan har det funnits en tendens att sträva bort från det fysiska och att anpassa trons uttryck till en mer reduktionistisk rationalitet. Tydligast är detta i de efterreformatoriska kristna gemenskaperna, men tendenser finns även bland romerskt kristna teologer att fokusera det skrivna, lästa och hörda framför det levda. En kultivering av moderlighet är en strävan efter att ta vara på den kroppsliga aspekten av tron, trots att den rymmer mer av smärta och annat obehag.

För det andra behöver kyrkan upptäcka att jungfrulighet inte handlar om prydhet eller kyskhet utan om skapelsens återställelse och återuppbyggnad, den försoning och återupprättelse som är så tydlig i de yttre uttrycken i det nuvarande pontifikatet. Återupprättande av medmänniskan har varit en fundamental aspekt av katolsk sociallära sedan länge. I dag utvidgar kyrkan återupprättelsen till att gälla hela skapelsen, och förespråkar, om än i andra termer, moderlighet som attityd också gentemot den värld vi hör till och är satta att ta hand om.

För det tredje att upptäckten och återupptäckten av kvinnliga förebilder är högaktuell genom att kvinnliga helgon lyfts fram, men också genom att nu verkande kvinnor blir mer synliga i kyrkan. Det sker inte endast genom ansträngningar från officiellt håll, utan också genom att kvinnor kliver fram, syns och tillåts att synas. Vi ser fler kvinnliga teologer som hamnar på högre positioner i påvliga råd och institutioner, men vi skulle behöva se mer av de många kvinnor som tjänar i församlingar och samhällen och som därigenom tjänar också som förebilder, exempel och lärare för såväl män som kvinnor och inte minst för barnen i församlingarna.

Moderlighetens frånvaro i världen märks inte minst i slit- och slängkultur, bristande relation till liv och död, och i en kroppslighet som allt mindre tycks ha med verkliga kroppar att göra – kroppen är överallt närvarande i reklam och populärkultur och kanske främst i det egna identitetsskapandet, samtidigt som vi tycks vilja ha allt mindre att göra med vanliga kroppar, som bär på skavanker och brister och som vi inte alltid har kontroll över. Frånvaron syns också i den brist på trygghet i den egna platsen som gör det svårare att vara gästfri och viktigare att försvara yttre gränser, såväl geografiskt som ideologiskt och även teologiskt. Aggressiviteten i offentlig debatt är ett exempel på detta; utan trygghet är det svårt att vara öppen och lyssnande.

Minnesdagen till Maria, kyrkans moder, ska ses i ljuset av denna dagens vilsenhet och behovet av att påminna oss om att vi inte är platslösa, och inte heller moderlösa. Vi står under madonnans mantel.

Evangelium: död och förlossning

Det nya livet i Anden bekräftas vid pingst, som ofta betraktas som kyrkans födelse. Men själva förlossningen – den smärtfyllda, dödliga, som förlossningar är – sker på Golgata. Minnesdagens evangelieläsning är Johannesevangeliets kapitel 19:25–34, Kristi död på korset. Födsel och död är genom människans historia tätt sammankopplade, fortfarande för många människor fruktansvärt konkret. Kyrkan blir förlöst när Jesus anförtror Maria och lärjungen varandra. ”Kvinna, där är din son!”, säger Jesus och vänder sig sedan till den lärjunge som han älskar. ”Där är din mor!” Redan kyrkofäderna kände igen lärjungen inte enbart som den fysiska Johannes, utan som kyrkan. Jesus ger oss Maria till moder, anförtror henne hela sitt folk, ber henne älska och vårda oss. I gengäld anförtror han oss sin mor, att försörja och vårda och älska och akta. Kyrkan förlossas i flödet av blod och vatten ur Kristi sida, i överlämnandet av mor och lärjunge till varandra.

Skyddsmantelmadonnan sveper sin mantel om världens barns, men står själv utsatt. Moderskapet – biologiskt eller ej – innebär en sårbarhet. Dels för yttre hot, men också för smärta och förlust. Det gick ett svärd genom Marias hjärta, ett svärd hon delar med föräldrar världen över som av olika skäl överlever sina barn. Att åta sig moderskap på ett eller annat sätt är att ställa sig i en djup relation till en annan människa, en människa man samtidigt måste gå med på att släppa taget om och ge frihet och integritet. Därför behövs denna ömsesidighet som Jesus ålägger oss. Modern måste också bli omhändertagen. Kärleken och omsorgen måste gå åt båda håll.

Quis custodiet ipsos custodes?

Vem vaktar väktarna? Frågan ställs först av skalden Juvenalis i vår tideräknings första sekel, då i fråga om kvinnor som stängs in i syfte att hålla dem kyska. Den klipska kvinna som vill ta sig ut börjar förstås med just väktarna, som ingen annan håller koll på. Senare har citatet snarare använts med sikte på korruption och tyranni. Det finns ytterligare en vinkel: Modern är en väktare, som under sin skyddsmantel försöker hålla sina barn trygga mot omvärldens faror, oavsett om dessa är fysiskt påtagliga eller om de är av annan art. Men vem vaktar väktaren? Vem skyddar beskyddaren? Vem tröstar tröstaren?

Moderskap är i högsta grad livsfarligt, såväl det biologiska moderskapets graviditet och förlossning som de psykiska påfrestningar som kommer med också andra typer av moderskap. Därför är ömsesidigheten i vår relation till Maria – och konsekvenserna i synen också på världsliga moderskap – så viktig. Även den skyddande modern – i synnerhet den som för sina barns skull kämpar för fred, flyr sitt land eller slåss mot byråkratiska strukturer – behöver en trygg hamn och en plats för återhämtning. När världsliga mödrar ses som omnipotenta superkvinnor, är det lätt att missa de första symtomen på depression och utmattning, vilket i värsta fall får fatala konsekvenser.

Det finns faror med hyllningar av moderskapet, i form av fester och av moderskult men också i vår tids sekulära veckotidningsideal. Faran är att vi glömmer bort att ideal är just sådana, utom räckhåll. Att vi börjar tro att vår egen eller andras oförmåga att lyckas är ett misslyckande, när i själva verket de enda riktiga misslyckandena är att inte kunna urskilja vilka ideal som är eftersträvansvärda och försöka nå dem så gott vi kan. Kyrkan är medveten om skillnaden mellan ideal och verklighet, i de flesta fall, men just runt moderskapet uppstår ibland ett mystikt skimmer. Det kan leda till att verkliga fäder och mödrar känner sig misslyckade, inte minst om familjen drabbas av depression eller om det blir svårt med anknytningen till barnen, men också i vardagens gnäll och skäll. Kyrkan har i åtskiljandet av ideal och praktik fantastiska verktyg att hantera mänskliga tillkortakommanden, något som saknas i samhället i övrigt där veckotidningsidealen målas upp som nåbara och tillkortakommanden som misslyckanden, men kyrkans verktyg måste också tillhandahållas och användas vid behov.

Åtskiljandet av ideal och praktik är ett viktigt sådant verktyg, men det är även gemenskapen och det utökade föräldraskapet genom dopfaddrar och genom församlingens gemensamma ansvar. Moderskapet är inte förbehållet biologiska eller adopterande föräldrar, utan även präster, församlingssystrar och församlingsmedlemmar som inte har egna barn. I den familjestruktur som åtminstone sedan 1800-talet är förhärskande, är det normala är två föräldrar och ett antal barn och andra varianter – singelhushåll, kollektiv, flergenerationsboende – betraktas åtminstone i Sverige som annorlunda. Denna norm lägger stora bördor såväl på barnfamiljerna som på andra familjeformer. Normen säger till den ensamstående att den borde längta efter egna barn, och till barnfamiljerna att de borde klara av varje situation utan hjälp utifrån. I själva verket är det närmast omänskligt att ålägga två människor att helt själva ha ansvar för ett litet barn, och än mer att ha ansvar för flera. Där behövs fler händer, fler signifikanta vuxna, runt varje barn som växer upp, för att ge föräldrarna återhämtning och för att ge barnen fler perspektiv på tillvaron och fler förebilder i tro och liv. Den som frivilligt eller ofrivilligt står utan egna barn har också helt andra möjligheter till insatser i församling och samhälle än den som behöver lägga det mesta av sin tid på att fostra nya generationer. För den som av olika skäl inte får egna barn ser därför kallet till moderskap annorlunda ut än för den som blir förälder, men kallet finns fortfarande där.

Tendensen att upphöja inte minst det biologiska moderskapet beror möjligen på att moderskapet är så outhärdligt kroppsligt och, i ärlighetens namn, rätt kladdigt (särskilt under småbarnsåren) att man gärna skapar viss distans om det går. För verklighetens mödrar och fäder finns emellertid inte den distansen, och det finns goda skäl även för kyrkan att ta vara på detta även i hyllandet av Maria. Påven Franciskus har gång på gång påmint oss om att vi inte ska vara rädda för att smutsa ner våra händer, och att utan rädsla eller motvilja ta hand om barnens och världens smuts hör i högsta grad till kyrkans moderliga aspekter.

Maria: vår förebild

Påven Franciskus vill med instiftandet av minnesdagen och med dess texter som belyser olika aspekter av Marias roll, påminna oss om Maria som moder, trygghet och tröst, men också om Maria som modell och lärare för kyrkan, inte minst för biskopar och präster. I vår ofta ganska endimensionella samtid, där förmågan att leka med symboler och roller ibland verkar helt borttappad, kan moderskapet som term och idé komma i vägen. Det finns i språket och tänkandet en mycket stark koppling mellan kön och vissa egenskaper, mellan kvinna och kvinnligt respektive man och manligt. Att påven därför så tydligt lyfter Maria som förebild för den kristna människan oavsett kön, och moderligheten som ideal för hela kyrkan, visar att vi behöver gå utöver dessa ramar. Moderlighet är inte enbart för kvinnor, även om det biologiska moderskapet är förbehållet kvinnor (och inte alla kvinnor). Maria som kyrkans moder och Maria som kyrkans förebild går inte att skilja från varandra – de är båda aspekter av samma Maria. Att restaurera och återupprätta och att vara en hamn och en god förebild, att trösta, utmana, skydda och undervisa, därtill att slå näven i bordet när det behövs och att våga säga ja till det rätta även när det är farligt: allt detta bör vi alla eftersträva.

Med minnesdagen för Maria, kyrkans moder får vi en tydlig årlig påminnelse om att vi är anförtrodda åt Maria och att hon är anförtrodd åt oss. Jesus gav oss åt varandra under korset, och Maria sade ja till oss när hon sade sitt ja till Gud.

Magdalena Dahlborg är tidigare ekumenisk handläggare inom Stockholms katolska stift och red.sekr. för Signum, Uppsala.