av OLLE BRANDT
Tack vare donationer från många länder visar sig nu Födelsekyrkan i Betlehem i hela sin prakt. År 2013 inleddes renoveringen av den femskeppiga basilikan ovanför grottan, där pilgrimer åtminstone sedan 300-talet firat minnet av Jesu födelse. Det som kanske gör störst intryck på besökaren är guldglansen från de medeltida mosaikerna på mittskeppets väggar, där stora färgglada änglar mellan fönstren vandrar i riktning mot födelsegrottan ovanför byggnader som symboler för de sju ekumeniska koncilierna och deras definitioner av Kristi mänskliga och gudomliga natur.
Mosaikerna är från 1100-talet, då de bibliska platserna styrdes av korsfararna, och inskrifterna på både grekiska och latin visar på den enhet mellan kristna i öst och väst som då ännu inte hade gått förlorad. Man kan läsa på mosaikerna att de avslutades 1169 på gemensam beställning av den bysantinske kejsaren Manuel I Komnenos, kungen av Jerusalem, Amalricus, och den latinske biskopen i Betlehem, Raoul.
Kyrkan i sig är betydligt äldre. Den fick sin nuvarande form på 500-talet, med fem skepp, åtskilda av eldröda kolonner, och ett tvärskepp med absider i bägge ändar, så att kyrkans plan påminner om en treklöver med de tre absiderna. Men en lika stor kyrka byggdes här redan på 300-talet av kejsar Konstantin, och dess mosaikgolv finns ännu kvar strax under 500-talsgolvet.
Födelsekyrkan är kanske en av de bibliska platsernas äldsta och bäst bevarade kyrka, och ändå har dess senare historia varit ganska dramatisk. Kanske minns någon fortfarande vad som hände mellan 2 april och 10 maj 2002, då israeliska styrkor ockuperade Betlehem och belägrade Födelsekyrkan för att gripa eftersökta palestinska milismän, som tagit sin tillflykt till kyrkan. Efter 39 dagar nådde man en överenskommelse med Yassir Arafat om utlämnande av milismännen.
Kyrkan var redan i bedrövligt tillstånd, och ockupationen och belägringen gjorde inte sakerna bättre. 2008 inrättade den palestinska myndigheten en expertgrupp i överenskommelse med de tre kyrkliga gemenskaperna, apostoliska armeniska kyrkan, grekisk-ortodoxa kyrkan som förvaltar kyrkan, och den katolska kyrkan företrädd av franciskanerna i Heliga landets ”Custodia”, som har ett kloster i anslutning till kyrkan. Syftet med expertgruppen var att främja renoveringen av basilikan. 2012 satte UNESCO upp kyrkan på listan över hotade världsarv, och en internationell insamling inleddes. Donationer flöt in från stater som Palestina, Ungern, Frankrike, Ryssland, Heliga stolen och Grekland. Renoveringen anförtroddes åt den italienska firman Piacenti och inleddes 2013 med trätaket. Man har också renoverat förhallen, en träport i förhallen, alla basilikans 42 fönsterramar, väggmosaikerna från 1100-talet, där man rentav upptäckte ytterligare en ängel under väggputsen, och de medeltida målningarna på kolonnerna. Huvuddelen av renoveringen avslutades 2020, och UNESCO kunde då avlägsna kyrkan från listan på hotade världsarv. Det som återstod var själva Födelsegrottan under basilikans tvärskepp.
Det viktigaste ingreppet under renoveringen var säkert renoveringen av taket. Det regnade in, vilket förstås inte var bra för kyrkan och riskerade att leda till att takstolarna rasade. Taket har nu täckts med nya blyplattor ovanpå takstolarna, där de mest skadade delarna har ersatts med särskilt utvalt gammalt trä från Italien.
Kyrkan nämns för första gången år 333 och tillskrivs då kejsar Konstantin av en anonym pilgrim från Bordeaux, som i sin pilgrimsberättelse säger att ”där vår Herre Jesus Kristus föddes har en basilika byggts på befallning av Konstantin”. Kejsarens levnadstecknare, kyrkohistorikern Eusebius, skriver ungefär vid samma tid att Konstantin prydde grottan där Kristus ”först visade sig”, men säger också att Konstantins mor Helena hade ett finger med i spelet: ”den fromma kejsarinnan prydde grottan där Guds Moder hade fött med strålande monument”. Födelsekyrkan nämns också av andra senantika källor, men det är först på 600-talet som kyrkans form med tre absider nämns, i en text av patriarken av Jerusalem, Sofronios.
Ännu i början av 1900-talet trodde de flesta att dagens Födelsekyrka var den basilika som byggts ”på befallning av Konstantin” enligt den anonyme 300-talspilgrimen från Bordeaux. År 1914 ifrågasattes detta av dominikanen och arkeologen Huges Vincent från École biblique et archéologique française de Jérusalem, som hade upptäckt att sidoskeppens grundmurar fortsatte under tvärskeppets absider. Det betydde att tvärskeppet tillhörde en senare fas. Men resten tillskrevs ännu Konstantin.
År 1927 skakades Betlehem av en jordbävning. Palestina styrdes då, sedan 1922, av det brittiska Palestinamandatet. Den palestinska myndigheten ville undersöka Födelsekyrkans tillstånd, och dess Director of Antiquities, E. T. Richmond, inbjöd arkitekterna William Harvey och hans son John H. Harvey att kontrollera basilikans säkerhet. De inledde sina undersökningar i maj 1934. I juni upptäckte man ett tidigare okänt mosaikgolv mindre än en meter under kyrkans nuvarande stengolv. Det visade sig att mosaikgolvet tillhörde en basilika med samma plan som den nuvarande, bara litet kortare. Detta stora mosaikgolv hade skadats när man byggde grundmurarna till kolonnerna i den nuvarande kyrkan. Men hade alltså upptäckt Konstantins Födelsekyrka, som uppenbarligen var en stor, femskeppig basilika precis som den nuvarande basilikan, som man i dag daterar till 500-talet. Men en del av Konstantins basilika var särskilt svår att förstå, och det var den som låg under det nuvarande tvärskeppet. Där upptäckte man tre murar i 45 graders vinkel, som pater Vincent tolkade som rester av en åttakantig hall, ett slags helgedom rakt ovanför Födelsegrottan. Denna del av kyrkan var alltså helt annorlunda än det nuvarande tvärskeppet. Andra forskare, från Bellarmino Bagatti 1952 till Winfried Weber 2014, har i stället tolkat murarna i 45 graders vinkel som spår av en stor, polygonal absid. Den rimligaste tolkningen är nog en kombination: rummet ovanför den vördade grottan var säkert öppet mot basilikans fem skepp, men ovanför taket kan det ha haft en åttkantig form. Troligast är nog att själva helgedomen bestod av ett åttakantigt rum vars väggar bars upp av kolonner, omgivet på fem sidor av en lägre omgång i anslutning till de inre sidoskeppen.
Det är inte självklart hur man skall datera den nuvarande kyrkan. Den brukar tillskrivas den bysantinske 500-talskejsaren Justinianus, han som byggde Hagia Sophia i Konstantinopel. Problemet är att hans kyrkbyggen är föremål för en bok av hans samtide Prokopios, som inte nämner basilikan i Betlehem. Det är först på 900-talet som den tillskrivs Justinianus av patriarken av Alexandria, Eutychius, som uppger att Justinianus rev kyrkan för att bygga upp den på nytt. Kanske byggdes den av Justinianus efter det att Prokopios skrivit sin bok. Många trodde att Justinianus huvudsakligen hade byggt ett nytt tvärskepp, men i samband med renoveringen har man undersökt kyrkans väggar och konstaterat att de har byggts på samma gång.
Något som präglar besökarens intryck av Födelsekyrkan är de röda kolonnerna. Det är en särskild stenart, på arabiska Mizzi Ahmar, som Prokopios berättar att Justinianus också använde i Jerusalem när han byggde den stora ”nya kyrkan”, på grekiska Nea ekklesía. Enligt Prokopios var det Justinianus arkitekter som upptäckte stenbrottet, alltså på 500-talet, så kolonnerna kan inte ha återanvänts från Konstantins 300-talskyrka. Många av dessa kolonner har dekorerats med målningar under medeltiden, som nu har rengjorts och konserverats. Bland annat finns bilder av den helige Olaf och den helige Knut bland dessa.
Födelsekyrkan i Betlehem är naturligtvis den kyrka i världen som mest påminner om Jesu födelse. På andra plats kommer Santa Maria Maggiore i Rom. Där vördas nämligen sedan 600-talet vad som sägs vara Jesu egen krubba. 600-talet var ett århundrade då de bibliska helgedomarna hotades först av den persiska invasionen 614 och sedan av arabinvasionen 638. Man tror att reliken av krubban sänts till Rom för att rädda den. Hur det gick till och när det skedde vet man dock inte. Allt man vet är att under påven Theodorus (642–649) nämns den kyrka som i dag heter Santa Maria Maggiore för första gången som beata Maria ad Praesepe (saliga Maria vid krubban). Kanske var det just under Theodorus pontifikat som reliken kom till Rom: hans far var från Jerusalem. Sedan dess har basilikan haft en särställning i det romerska julfirandet. Reliken bevaras i dag i ett skrin under högaltaret, som man kan se i den öppna krypta som skapades i slutet av 1800-talet. Dessförinnan bevarades den i det väldiga kapell på höger sida av basilikan som byggdes 1590 av Sixtus V (påve 1585–1590) och som därför kallas ”sixtinska kapellet”, liksom det mer kända kapellet i Vatikanen som uppkallats efter Sixtus IV (påve 1471–1484). Före Sixtus V bevarades reliken av krubban i ett medeltida kapell ungefär på samma plats på kyrkans högra sida. Där firade Ignatius av Loyola sin första mässa på julnatten 1538. I ett brev 1539 till en av sina bröder och en brorson skriver Ignatius koncist att där ”med hans [Jesusbarnets] hjälp och nåd firade jag min första mässa”. Den 8 december 2020 firade också jesuitpåven Franciskus mässan där.
Men redan ett år tidigare, strax före första adventssöndagen 2019, beslöt påven att låta ett fragment av krubbreliken återvända till Betlehem. Han sände det till franciskanpater Francesco Patton, ledare för franciskanernas ”Custodia” som ansvarar för många bibliska platser i vad man kallar det heliga landet. Fredagen före första advent överlämnades det till Patton av ärkebiskop Leopoldo Girelli, påvens dåvarande ambassadör i Israel, under en ceremoni på Vatikanens Notre Dame-center i Jerusalem, och Patton kunde så bära reliken i en procession på kvällen före första adventssöndagen i franciskanernas Katarinakyrka bredvid Födelsekyrkan i Betlehem.
Girelli sade vid överlämnandet av reliken att ”detta heliga träfragments återkomst till Betlehem skall väcka vår önskan att få bära Gud. Nu är det vårt hjärta som är hans krubba, en krubba för Gud som blivit människa”. Patton svarade att ”vi skall inte bara bevara denna relik, vi skall se till att den blir en symbol för en utåtriktad kyrka och att den skall föra ut evangeliets glädje genom att vallfärda bland det heliga landets kristna gemenskaper för att ge nytt liv åt tron på Jesus”.
Påven Gregorius den store (död 604) säger i en julpredikan att ”Herrens storhet låter oss i dag fira mässan tre gånger”. Det är alltså julnattens mässa, julottan, och juldagens mässa. Ännu på 400-talet, på påven Leo den stores tid, firades bara juldagens mässa i Peterskyrkan. Men den stora Mariakyrkan Santa Maria Maggiore, invigd efter konciliet i Efesos (431) som definierade Marias roll som Guds moder, lockade snart till en nattlig gudstjänst som är det äldsta fröet till julnattens mässa. På väg från Santa Maria Maggiore till Peterskyrkan stannade påven i kyrkan Sant’Anastasia vid Palatinen och firade där en mässa i gryningen, alltså julottans mässa. Kanske firades mässan där på grund av närheten till kejsarpalatset på Palatinen. Utifrån en så lång liturgisk historia kan man gott säga att midnattsmässan i Peterskyrkan är ett modernt påfund.
Olle Brandt är professor i arkeologi och verksam vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom.
Ur Signum nr 8/2022, s. 13–18. För bilder hänvisas till den tryckta utgåvan.