av ANTHONY J. LAPPIN
Den engelska drottningen Elizabeth Windsors bortgång nyligen framkallade sympatiyttringar från hela världen och kanske än mer utrop av beundran för de viktorianska begravningsritualerna, en nästintill samstämmighet av respektfulla känslor, som endast punkterades av besvärliga och gnälliga röster från invånare i tidigare brittiska kolonier för vilka ”the Queen” inte bara var ett långlivat statsöverhuvud, framställt som älskvärt och harmlöst på grund av hög ålder, utan i högsta grad symbolen för kolonisatörerna. I synnerhet förblev hon det symboliska och tysta överhuvudet för ett land som hade koloniserat dem och agerat utan barmhärtighet.
Just när årets Nobelpristagare presenteras och vår uppmärksamhet åter riktas mot Europa och vår gemensamma fixering vid Nordamerika, kan det ändå vara ett lämpligt tillfälle att blicka tillbaka på förra årets Nobelpristagare i litteratur, Abdulrazak Gurnah, vars livsgärning skulle kunna sägas ha varit en balansakt, ett utforskande av den mångfacetterade kolonialismen. För Gurnah materialiserades kolonialismen i den skoningslösa påverkan på ”the natives” [de infödda] – som i hans romaner återkommande är kustbor i Zanzibar, som står i tacksamhetsskuld till handelns vindar och islams fromhet – och även, i andra änden av spektrumet, i det inte alltid fientliga mottagande som mötte dem som lämnade sina egna samhällen som flyktingar, när deras egna postkoloniala samhällen i sin tur imploderade, och nådde Europa. Gurnah var själv en av dessa och lämnade Zanzibar i tonåren, efter det att den första oberoende arabiska regeringen efter självständigheten hade störtats och de med arabiskt ursprung blivit massakrerade och den nya, revolutionära regeringen påbörjat processen att gå samman med Tanzania, som den tidigare provinsen Tanganyika i det brittiska imperiet hädanefter skulle komma att kallas.
Gurnahs forna koloniala herrar visade sig vara generösa, genom att bekosta hans studier vid ett nytt college för lärarutbildning inom Church of England i Canterbury och så småningom en doktorsexamen vid det endast något äldre universitetet i Kent. Han återvände till Afrika för att under tre år undervisa vid ett universitet i norra Nigeria, just när området skakades av religiösa upplopp. Följaktligen reste han tillbaka till universitetet i Kent, för att ägna sig åt ett universitetslektorat i engelska och postkolonial litteratur, och stannade där i nästan 30 år. Föga förvånande har han sedan sin pensionering stannat kvar i det öppna landskapet kring Canterbury.
Många av Gurnahs romaner uppehåller sig vid hans egna förflutna, huvudpersonerna som erbjuder alternativa flyktingliv till det som den nu pensionerade litteraturprofessorn lever. Gurnah är ovanlig bland de postkoloniala författarna genom sin medvetenhet om och villighet att skildra spänningarna och konflikterna i Afrika före och efter självständigheten, obunden som han är av varje form av nationsbyggande: Zanzibars sultanat finns inte längre, och borta med detta är också klassen med jemenitiska köpmän (som hans familj tillhörde), dess påföljande tyska, och sedan engelska, koloniala administratörer och dess folk, som i hans roman By the Sea (2001) har förvandlats till en diaspora, där flykten inte berodde på oförsonliga politiska meningsskiljaktigheter eller ideologiska strider utan var ett sätt att undkomma de senare, mer brokiga fejderna, familjegrälen och uppgörelserna. Flykten utgör således ledmotivet. Men denna flykt behöver inte vara riktad mot England; det långvariga tyska engagemanget i regionen är också en konstant referens; Nazityskland eller Östtyskland är destinationen för somliga. Hamza, huvudpersonen i Afterlives (2020) strider för tyskarna mot engelsmännen och deras allierade under första världskriget. Han lär sig att läsa Schiller medan han är konvalescent vid en missionsstation. I By the Sea växer Latif upp i det nu självständiga Tanzania och skickas till Östtyskland – en biprodukt av Sovjetunionens beslutsamhet att upprätthålla sitt inflytande över de nya afrikanska staterna – för att avsluta sin utbildning. Därifrån flyr han så småningom till England och fortsätter, som Gurnah själv, med att få en akademisk anställning i Afrikastudier.
Men dessa flykter, dessa flyktresor, lämnar aldrig riktigt det förgångna bakom sig, vilket återkommer både som trauma och som ett sätt att om än inte korrigera så dock försonas med det förgångna. Således döljer Abbas – ännu en flyende från ofriheten och farhågorna i Zanzibar, i The Last Gift (2011), en roman som erbjuder mångfaldiga perspektiv på sexuellt svek, sina skamliga skäl för att fly från sin familj ända fram till dagarna före sin död. Denna titelns ”gåva” gör det möjligt för hans helt anglifierade barn att omtolka sina identiteter som invandrare och därigenom skaka av sig den känsla av underlägsenhet som deras föräldrar och det yttre omgivande samhället inpräntat hos dem. De upptäcker en ny solidaritet med varandra kombinerad med en känsla av äventyr, och, som i fallet med dottern i familjen, att hatet mot invandrare och invandrares attityder, som är så vanligt hos den andra generationen och har blivit ett återkommande ämne i dagens engelska politiska diskurs, helt släpper taget. Det finns inget sinne för gottgörelse (oförrätterna har ju trots allt begåtts på andra sidan jordklotet). Det finns inte mycket sinne för försoning utan snarare en misstrogen och vaksam öppenhet för nya möjligheter.
De ytterst närvarande problemen för flyktingarna och deras, kanske ohjälpligt, sönderbrutna liv är inte Gurnahs enda fokus. Han går också tillbaka, i vad som egentligen är historiska romaner, till slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Dessa romaner utspelar sig helt och hållet i Afrika och beskriver en våldsam och farlig värld som endast långsamt håller på att göra upp med européernas ankomst och de nya och obekanta formerna av den splittring som de förde med sig, när de först kom för att härska och sedan kolonisera genom kristen mission och utbildning. Det är bland dessa historiska romaner som kanske mästerverket i Gurnahs imponerande produktion återfinns, hans roman från 1994, Paradise. Den är långt ifrån ett tårögt, nostalgidrivet frammanande av Det förlorade Paradiset innan den vite mannen hade tagit på sig oket. Snarare är det berättelsen om det stäckta livet för ett litet barn som överlämnats till slaveri som betalning för en skuld.
Paradiset syns i ett antal former, som ämnet för en animerad debatt om dess existens med den icke-troende indiske mekanikern, som icke desto mindre är osvikligt vänlig och hjälpsam; som idealiseringen av det inre landskapet; skönheten i hans husbondes trädgård, där den senares hustrur, en ung och en gammal, förälskar sig i den unge pojkens skönhet. Men paradiset och lyckan är utom räckhåll, när pojken flyttas från plats till plats, till ständigt alltmer osäkra och farliga omgivningar, vilket kulminerar i en katastrofal handelsexpedition till inlandet, när det muslimska kustsamhällets förutsägbarhet lämnas hemma. Omskakad av våldet återbördas han till sin tjänst i verkstaden utanför murarna till sin husbondes hus. Där börjar han att hjälpa trädgårdsmästaren, en före detta slav som fortsätter med sina uppgifter som om han aldrig hade blivit befriad, i sin husbondes inhägnade trädgård som har upphängda speglar, som placerats där av mannens äldre hustru, som enligt det lokala ryktet sägs vara galen. Hon har förälskat sig i pojken, Yusuf, och i frånvaron av sin make Aziz – som är upptagen med att återställa den ekonomiska skada som hans senaste, katastrofala resa till inlandet förorsakat – bjuder hon återkommande in pojken till huset. Men Yusuf faller för den nya, unga hustrun, även hon tagen som slav från sin familj som betalning för en skuld, tillsammans med sin styvbror Khalil. Han skulle arbeta i samma verkstad som Yusuf också bodde i, där de sov bredvid varandra på golvmattor, och hon skulle arbeta i hushållet, för att sedan, när hon blivit myndig, oundvikligen gifta sig med den mycket äldre mannen. I misströstan om att få sin längtan uppfylld, livrädd för den äldre kvinnans anklagelser om övergrepp sedan han vägrat att gå med på hennes närmanden och plågad av Khalils ständiga hån förenar han sitt öde med de tyska trupper som passerat genom distriktet för att rekrytera soldater för strid när första världskriget blev till en kamp mellan kolonialmakterna om kontrollen över Afrika. I romanens slutscen ses den unge mannen springa efter en kolonn med rekryter när de går uppför den dammiga gatan tillbaka, ut till inlandet.
Historien i Paradise är en nytolkning av historien om Josef – den enda sammanhängande berättelsen i Koranen. De flesta engelskspråkiga kommentarerna till Gurnahs författarskap har förbigått detta grundläggande element i romanen (så dock inte Felix Stephan i Süddeutsche Zeitung, men tyska läsare skulle göra den oundvikliga jämförelsen via Thomas Mann). Yusuf, namnet på den vackre och oskuldsfulle pojken som är denna myndiga romans protagonist, är den arabiska formen för Josef, och precis som Josef i Koranen blir Yusuf såld som slav, bortförd långtifrån sin familj och tjusar de omgivande kvinnorna med sin skönhet, i synnerhet faraos/Aziz’ hustru som falskeligen anklagar honom för sexuellt övergrepp. Ändå är Gurnahs Yusuf knappast Koranens tolkningsnyckel för ett ohöljt rättfärdigande av ett profetskap. Aziz tar mer än Yusuf sin tillflykt till en pietistisk fatalism när han möter motgång, även när han manipulerar de lättlurade, överambitiösa eller oförsiktiga till att låna små belopp, som likväl gör det möjligt för honom att förslava deras barn. Och Gurnahs Yusuf är inte segerrik eftersom han, som så många andra rollfigurer i författarens romaner och noveller, överger de enda vänskaps- och kärleksrelationer som han upplevt, när han överger de gamla berättelserna för att ansluta till det nya, till framtiden som kommer att fördelas av kolonisatörerna.
Gurnah är en av ytterst få muslimer som fått Nobelpriset i litteratur [endast han och Naguib Mahfouz 1988], och han erbjuder, som vi kan se, en djup och mänsklig samhörighet med sin egen islamiska tradition, ett utforskande som är noga med att aldrig vika av i vare sig hänförelse eller fördömande, vare sig idealisering eller karikatyr. Samtidigt som han med andra koloniala författare, som V. S. Naipul, delar en renhet i uttrycket och en precision i stilen, som Orwell rekommenderade men var för engelsk för att tillämpa (och som irländska författare är alldeles för barocka för att föreställa sig), så skiljer sig Gurnah från Naipul genom att inte innesluta religionen i en blind fläck, eller att behandla den med den förolämpande överlägsenheten hos en Londoncentrerad sekularism, som återfinns hos sådana författare som Salman Rushdie. Gurnah är medveten om betydelsen av moskéns broderskap, dess anrop till den vilsegångne men också om dess bortstötande, den ytterst verkliga humanitet som islam i sina traditionella, (för)-koloniala och i högsta grad för-wahhabitiska former kunde frambringa, likaväl som dess restriktioner, dess formalism, och de möjligheter för missbruk som det tillhandahöll. Men viktigast av allt är kanske att det som utifrån en progressiv, sekulär ståndpunkt kan betraktas om ”vidskepligheter”, folkreligiösa riter, sätts in i ett socialt perspektiv, som en fungerande process av ömsesidig hjälp men aldrig som ren godtrogenhet eller brist på utveckling.
Det är frestande att beskriva Gurnahs verk som ”längtansfullt nostalgiska”, men det skulle inte vara sant. De är klarsynta och inkännande i sin hantering av dem som har kommit i kontakt med kolonisatörerna, och i synnerhet i framställningen av och förståelsen för de val som de, som måste bosätta sig bland samma kolonisatörer, tvingas göra. Imperiets slut, som har trumpetats ut så högt under 1900-talet av de imperiala makter vars ekonomiska intressen tvingade dem att dra sig tillbaka, visar sig ha en lång avslutning, som kanske endast kan utmanas av en fantasirik koppling till båda platserna, ursprunget – kolonierna och deras historia – och den nuvarande, dess gemenskap av nu angloafrikanska landsflyktiga.
Gurnah, den romanskrivande engelskprofessorn, återbesöker ett område som fascinerat engelsktalande författare från imperiets glansdagar till i dag, och jämförelser med Joseph Conrads Heart of Darkness (Mörkrets hjärta) har, möjligen stereotypt, gjorts. Men här är det en afrikan som hanterar de bildliga uttrycken inom denna engelska, koloniala litteratur, och han vidgar dess utrymme och inför en utblick inifrån genom att använda det rika materialet från olika traditioner, för att framställa Tanzania före och efter självständigheten, och via flyktingars röster också ta en röntgenbild av det engelska samhället med dess likgiltiga vänlighet och sorglösa rasism. Och även detta blir en utblick inifrån (han var ju trots allt professor vid ett förmöget universitet i ett av de mest välbärgade områdena i sydvästra England under 30 år). På samma sätt som ”the Queen” presiderade över en värld i förändring och erbjöd en känsla, som inte var möjlig på något annat sätt, av släktskap med tidigare generationer, har Gurnah lyckats med att kapsla in den första generationens erfarenheter, som sträcker sig från imperiet till de sorgliga flyktingvågorna från länder som nyligen blivit självständiga. På samma sätt som Nobelpriset delvis har räddat honom från glömskan, kan man hoppas att det till slut kommer att vara Gurnahs frammanande av hur imperier förmultnar som kommer att högtidlighållas, snarare än en kista på en kanonlavett, dragen av gungande matroser till en sedan länge förstatligad katedral.
Översättning: Per Lindqvist
Anthony J. Lappin är universitetslektor i spanska vid Stockholms universitet.
Ur Signum nr 8/2022, s. 19–22.