av JOHAN EDDEBO
Sjuk av konditionalis.
Utled på om och skulle.
Törstande i förtvivlan
efter presens indikativ.
Exempel: Jag är. Jag lever. Jag vet på vem jag tror.
Två mer eller mindre nya diktsamlingar av Anna Greta Wide publicerades nyligen här i Sverige. Sedan kan allting hända, och Vem vänder i ljus mitt mörker. En av dem (jag minns inte vilken) härrör från ofullständiga manuskript som hade legat bortglömda i en resväska på någon vind under ett halvt århundrade.
Jag vet inte hur jag ska sammanfatta Anna Greta Wides författarskap.
Det verkar omöjligt, inte därför att det är omfattande eller ogenomträngligt, utan därför att det är så nära. Därför att det lyfter upp och bejakar sådant jag själv är alldeles för välbekant med, men egentligen saknar modet att se i vitögat.
Anna Greta Wides arbete, särskilt det senare, är i princip en kamp med den tilltagande sekulariseringens existentiella mörker, och samtidigt ett trotsigt omfamnande av korsets obevekliga hopp. Hennes dikter är fulla av en skräck och ett tvivel nästan outhärdliga att bejaka, och som just och endast därför kan teckna nådens konturer i så skarpa drag.
Wides verk bär på ett unikt sätt fram den moderna människans radikala vilsenhet ur den prövade trons spegel. De belyser sekulariseringens framväxt, och det existentiella klimat som började ta form under mitten av förra århundradet. De handlar om Hedenius och Söderblom, om månlandningen, om kalla kriget och Andra Vatikankonciliet. Om den avförtrollade världen och en tomhet som är värre än den allra värsta olycka, och därför också om de bittra frukter som allt detta bär i våra dagar.
Jag skrev för några år sedan en avhandling om döden, och en kär vän gav mig Wides diktsamling Kyrie i examenspresent. ”Det är något med döden som inte övertygar”, lyder en strof däri. Precis så. Sextiotusen av mina ord kärnfullt sammanfattade och gjorda överflödiga. Jag hade egentligen inte sagt någonting nytt alls.
Det är mycket i Wides dikter jag inte begriper. Det är en hel del jag inte alls uppskattar, och som jag inte fattar varför hon över huvud taget satte på papper. Sedan är det åter ord och strofer som skär rakt in i hjärtat på mig som ingenting annat jag läst, som är att över en rymd av sextio år bli tagen vid handen av en vän som gått precis den här vägen förut.
Jag hörde hennes röst från en digitaliserad radioinspelning i början av sommaren. Hon läste upp en dikt om hur Guds dörr (kanske) gläntar någonstans därute i det ogenomträngliga mörkret. Kom att tänka på Jeff Mangums (från Neutral Milk Hotel) sorg över Anne Frank:
My dream girl don’t exist
Took her photograph from a history book
…
She didn’t know that I’d be hanging around
So one day she took a stroll to town
And walked in front of a Greyhound bound
For New York Central Station Neutral Milk Hotel. (1991). Invent Yourself a Shortcake
Wides språk närmar sig fenomenologin. Formen och framställningen bygger på det konkreta och det omedelbart upplevda. Även när Wide närmar sig abstraktioner så är det snarast abstraktionens känsla, tyngd och nästan kroppsliga inverkan som vi möter.
Men med det allra djupast underbara
kan du försöka göra vad du vill
Att tankar äro skapande och klara.
Att musik finns. Och att barn bli till.
Poesin är meningslös om den inte söker sanningen och vill bära fram den. Och det är just sanningen som är målet för Wide, ett synbart tvång att veta, att äga och vara i sanningen. En hunger efter det verkliga, och längtan att dela det med oss andra. En utmattad, kämpande realism i en tid då nästan allting pekar mot nonsens, relativism och overklighet. ”Ty säga vad man vill – blodet var verkligt”.
En längtan efter Någonting som helt enkelt bara finns.
Men Anna Greta Wide är inte direkt någon filosof, på gott och ont. Poesin står förstås högre än filosofin i den klassiska hierarkin. Men på ett sätt är Wide därför försvarslös mot de härskaror av sofismer och raffinerade felaktigheter som präglar det västerländska 1900-talets intellektuella miljö – precis som de allra flesta vanliga människor.
Och jag tänker mig att jag kanske hade kunnat skingra några av hennes tvivel ifall vi två hade kunnat sitta ner och titta närmare på Aquinos kunskapsteori. Eller på hur Garrigou-Lagrange sammanfogar thomismen med Johannes av Korset. Att vi kunde ha skrattat tillsammans åt vår sorgliga osäkerhet i ljuset av kyrkans högst verkliga, i sanning levande och robusta, förening av tron och förnuftet.
Men då hade Wide kanske också varit mindre Kristuslik. Då hade hon kanske inte ur lidandet kunnat bära fram allt det som vi nu får ta del av.
För mitt i allt detta förmår Wide, i trots och uppror mot tidsandans obevekliga tyngd och unikt förankrad i ett slags svårmodig intellektuell svenskhet, på ett alldeles särskilt sätt beskriva det kristna hopp som avtecknar sig mot hopplösheten. Det trons mysterium som klart lyser också i det svartaste mörker i en av det kristna livets mest utmanande paradoxer. Korsets och törnekronans obegripliga hopp genom själens mörka natt som skärper och väcker till liv sina syskon, kärleken och tron.
Det klara och rena hopp som ligger i att också Kristus själv bar bördan av den outhärdliga gudsfrånvaron. Som Chesterton skriver i sin Orthodoxy: ”They will not find another god who has himself been in revolt.” Och vidare: ”Nay, (the matter grows too difficult for human speech,) but let the atheists themselves choose a god. They will find only one divinity who ever uttered their isolation; only one religion in which God seemed for an instant to be an atheist.”
Om jag säger: ”Mörker må täcka mig,
ljuset omkring mig bli natt”,
så är inte mörkret mörkt för dig,
natten är ljus som dagen,
själva mörkret är ljus. Ps. 139:11–12
Och jag har svårt att tänka mig något mer relevant perspektiv på den tid i vilken vi nu lever än Wides. Om hon beskrev och levde den prövade tron under sekulariseringens vår, Leonard Cohens ”cold and broken hallelujah”, så är den samhällsordning och det världsåskådningskomplex hennes diktande både bejakade och utmanade nu för länge sedan vissnade och står inför skördetiden.
Våra dagars radikala ovisshet, inte bara vad gäller de djupare existentiella frågorna, utan osäkerheten i fråga om också det rent konkreta. Vem vi kan lita på? Vart vi är på väg? Den tilltagande polariseringen, och den relaterade isoleringen från varandra som frodas i den allestädes närvarande kontext av digital overklighet där nästan ingenting längre kan tas för givet.
Finns det i det här sammanhanget någonting sundare än Wides nästan dåraktiga bejakande av någonting som verkligen är? Hennes insikt att mot det kompakta mörkret avtecknar sig ett trons mysterium större än människan kan förstå, långt förmer än vad hennes förnuft kan äga och genomtränga.
Att vad hon kallar den saliga osäkerheten faktiskt förmår föda tron och hoppet liksom Adams välsignade synd till sist gav oss en nåd ofattbart mycket större än paradiset.
Endast så.
Endast med tusen frågor
blåsande genom själen –
som i en bombad kyrka
med bortsprängda dörrar och fönster
och vindarna spelande genom skeppen –
älskar jag dig.
…
Det är inte mitt värv att beräkna och
värja mig.
För jag anar därbortom en uthärdbar
verklighet,
och därbortom ett liv som är mer än att
uthärda
och därovan en mildhet som är mer än en
verklighet –
Jag vill söka mig dit.
Det finns samtidigt en viktig paradox här. Wides saliga osäkerhet är någonting helt annat än samtidens vilsenhet. Samtidigt skiljer den sig också från den moderna rationalismens halsstarrighet.
Den saliga osäkerheten består nu just i att släppa taget om oss själva för Kristi skull. Att till sist inse att det inte är jag som vet, utan att det är Kristus som vet. Att det är Han som har svaren, och att det är Honom vi måste älska och följa, i all Hans ofattbara helhet.
Inte bara för barmhärtighetens skull, utan också rättvisans.
Inte bara bejakande visheten, utan också trösten.
Jag ser mot bakgrund av allt detta på vår kyrka av i dag. På hur den i så stor utsträckning präglas av polemiken mellan oss rigida traditionalister som ”bedriver apologetik” (i pejorativ bemärkelse), och de reformförespråkare som anklagas för att slita sönder kyrkan.
Man säger oss att vi bara älskar lagens bokstav. Vi säger till svar att de andra är sekulära modernister som gudomliggör det subjektiva.
Och båda sidor har förstås rätt.
Den säkerhet jag själv trodde mig äga, den säkerhet jag i någon mening en gång gjorde till avgud, låg i en teologi jag kunde gripa med förnuftet. En andra omvändelse krävdes när Gud skulle inpränta i mig den ”ödmjukhet inför det numinösa” som syster Madeleine Fredell uttrycker det. Om det så var mot bakgrund av ett absurt universum jag för mitt liv inte kunde äga med intellektet.
Men som dominikanen Réginald Garrigou-Lagrange skriver, när tron kommer, så lägger själen ifrån sig alla diskurser och argument, och reser upp all kunskaps drottning i högsätet ovan dem, så att hon kan låta sin glöd väcka dem till verkligt liv. Långt ifrån att omintetgöra det rationella, så upphöjer och förverkligar trons ljus till sist förnuftet.
Det är dock inte bara vi rationalister som måste ödmjuka och omvända oss. Den saliga osäkerhet som består i att lägga vår tillit helt hos Kristus och förneka oss själva anstår också våra bröder och systrar på det jag så ogärna vill kalla för ”motståndarsidan”.
För den självtillräcklighet som inryms i övertygelsen att kyrkan och världen bör formas av min egen upplevelse och rationella inramning av rättvisa och barmhärtighet måste till sist också läggas som brännoffer på altaret och överges för Guds skull.
”The hardness of God is kinder than the softness of men, and His compulsion is our liberation”, skriver C. S. Lewis i Surprised by Joy.
Vår alltför bristfälliga och dunkla barmhärtighet måste i slutändan ge plats för en gudomlig fasthet som är större än all mänsklig mildhet.
Johan Eddebo är fil. dr i religionsfilosofi, forskare vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om religion och samhälle, vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 8/2022, s. 23–26.