av MAGNUS NYMAN
I en ny och spännande avhandling från Uppsala universitet granskar teologen, och tidigare studenten vid Newmaninstitutet i Uppsala, Andreas Mazetti Petersson en i Sverige en gång välkänd jesuit, pater Antonio Possevino (1533–1611) från Mantua i Norditalien, och dennes tänkande.
Avhandlingen kan beskrivas som en intellektuell biografi med fokus på pamflettstriderna i Venedig 1606–1607 då republiken levde under ett påvligt interdikt. Rom kunde inte godkänna hur en del kyrkliga frågor hanterades av de sekulära myndigheterna. Interdiktet innebar att sakramenten inte kunde firas, men republikens styrande skikt och många präster negligerade förbudet. In i detta getingbo kastade sig Possevino genom ett antal anonyma småskrifter som försvarade påvens roll i kyrkan och att myndigheterna inte på egen hand kunde styra och ställa över kyrkliga frågor. Possevino hade en övergripande dröm – livet igenom – om en kultur som i grunden är en gåva, en nådegåva, med gudagivna ”frön” att kultivera, odla, av människor med fri vilja. Alltså att vi bör samverka med Gud – och med varandra – för att bygga respublica christiana, det kristna samväldet, där påven och de lokala regenterna gemensamt, inom den synliga katolska kyrkans ramar, tryggar freden och det goda livet, och så hjälper undersåtarna i tiden och inför evigheten. Som bekant var de protestantiska reformationerna vid denna tid ännu i sin linda. Republiken Venedig tycktes stundom flörta med ”kätterierna” i norr, inte minst påverkade av den lärde servitbrodern Paolo Sarpi, republikens främste rådgivare i teologiska frågor. När Possevino går in i Jesuitorden 1559 är läget alltså fortfarande oklart, han kommer själv att göra vad han kan för att i Nordeuropa liksom i Italien säkerställa kyrkans enhet under påvens ledning, enligt det tridentinska konciliets modell.
Avhandlingen består av en något spretig inledning, där metodologiska frågor diskuteras, därefter följer tre huvuddelar, till sist en avslutande sammanfattning. Författaren beskriver och analyserar förtjänstfullt Possevinos aktiviteter som jesuit, författare, diplomat, missionär, propagandist och administratör.
En aktiv jesuit
I den första delen, som också är den kortaste, får vi följa Possevinos spännande bana, först som en i Italien välkänd ung intellektuell – liksom sin äldre bror – och därefter som jesuit, snart i Frankrike, där han verkar i runt tio år, grundar jesuitkollegier, uppträder som en trons försvarare, bland annat som predikant, liksom som författare av ett antal skrifter. Därefter får vi en glimt av hans korta tid i Rom som jesuitgeneralens sekreterare, men också av hans aktiviteter i försöken att vinna judiska konvertiter. Possevino själv kan ha haft judiska rötter: hans far var guldsmed i Mantua, en plats med stor judisk bosättning, där guldsmed tycks närmast liktydigt med judisk bakgrund. Ryktet om judisk anknytning följde honom i vart fall livet igenom. I denna första del nämns också hans resor till Sverige och försöken att återföra landet till enhet med den stora kyrkan.
En första framgång i Sverige hade Possevino när han år 1578 – enligt vad han själv förtäljer i sina inte i samtiden publicerade memoarer – kunde upptaga kung Johan III i kyrkans fulla gemenskap. Johan var av flera skäl intresserad av ett närmande till Rom. Han hade under en period god kontakt med flera jesuiter, däribland den norsk-svenske pater Lars Nielsen, ”Klosterlasse”, som på kungens uppdrag ledde den nygrundade högskolan i Stockholm, som var tänkt att ersätta Uppsala universitet som landets främsta lärosäte. Efter många samtal med Possevino, liksom generalbikt och kommunion, var kungen – berättar Possevino – förenad med kyrkan, liksom hans polsk-italienska hustru Katarina Jagellonica och sonen Sigismund redan var. Den sistnämnde konfirmerades katolskt samtidigt som fadern blev katolik. Författaren litar alltså, till skillnad från en del äldre svenska historiker, på att uppgifterna om Johans konversion är korrekta. Allt tyder också på att Johan verkligen avsåg att vilja bli katolik, måhända dock med överdrivet fornkyrkliga ideal och med orealistiska föreställningar om att ett antal dispenser som han lät skicka till Rom skulle komma att bli beviljade: gifta präster, kommunion under båda gestalterna, liksom att mässan också kunde firas på folkspråket. Allt detta skulle gälla under en övergångsperiod. Kungen blir ganska snart tvehågsen till ”det katolska projektet” när såväl Rom som inhemska krafter – av olika skäl – ifrågasätter idén. Endast några få av de sökta dispenserna beviljades av Rom, däribland att Gustav Vasa även framgent skulle få vila under sitt praktfulla gravmonument i Mariakoret i domkyrkan i Uppsala. När Possevino 1580 lämnade Sverige hade han i sitt följe 16 unga män för studier vid katolska lärosäten i utlandet, ett tecken på att det gick att rekrytera en ny generation katolska akademiker.
Jesuiterna visste naturligtvis att det fanns krafter inom ledande köpmannakretsar, liksom bland prästerskapet, därtill delar av adeln och inom den vidare kungliga familjen (bland andra den avsatte kung Erik och hertig Karl), som var starkt antikatolska. De noterade samtidigt att många ”vanliga” människor hyste sympati med den gamla tron. Ordensmedlemmarna och deras medarbetare i Sverige arbetade i huvudsak med att vinna samhällets ”elit”, inte minst kungafamiljen, liksom med utbildning av de unga. Under några korta år kontrollerade Jesuitorden som nämnts nästan all högre undervisning i Sverige. Den helt rimliga tanken var naturligtvis att dessa ledande kretsar, liksom en av jesuiterna utbildad elit, skulle kunna återföra folket i dess helhet till den gamla tron. När den katolske kronprins Sigismund väl blivit kung borde detta inte vara helt omöjligt.
Efter Possevinos vistelse i Sverige besökte han Moskva, där han utan framgång försökte få Ivan (den förskräcklige) att bli katolik. Sedan vistades han i Polen där han åstadkom försoning mellan den polske kungen och kejsaren. Under dessa år som påvlig diplomat i Nordeuropa grundade Possevino fem prästseminarier som leddes av Jesuitorden: seminarierna i Vilnius i Litauen, Tartu i Estland, Braniewo (Braunsberg) i nuvarande Polen, Olomouc i Mären och Cluj i Transsylvanien. Både Braunsberg, Olomouc och Vilnius blev platser dit många skandinaver sökte sig under de år då studier vid katolska högskolor tilläts av myndigheterna. Under tiden som diplomat författade Possevino också tolv skrifter, såväl rejäla böcker som mindre arbeten, varav ett par nådde trycket långt senare.
Författarskapet
Andra delen i Mazetti Peterssons avhandling handlar just om Possevino som författare och dennes djupare syfte med sitt skrivande. När han återkom till Italien efter sina diplomatiska uppdrag författade han först en bok om hur den kristne soldaten skulle agera, Il Soldato Christiano (1583), därefter det omfattande tvåbandsverket Bibliotheca Selecta (1593), tryckt av Tipografia Apostolica Vaticana. Tryckkostnaderna betalades av påven Clemens VIII, vilket visar vilket stöd han hade av påven och kyrkoledningen. Första bandet är följaktligen dedicerat till Clemens, det andra till kung Sigismund av Polen och Sverige. I Bibliotheca Selecta ger författaren en översikt över hur all kunskap hör samman, hur Gud vill uppodla människans intellektuella och andliga förmåga, genom de unika frön som sås i varje enskild individ. Att försöka sammanfatta all kunskap i några volymer hörde tiden till, det gällde bara att välja det optimala och med tron harmonierande. I den tidigmoderna tiden, med expanderande boktryckarkonst, kan dessa universallexikon liknas vid dagens datorer. Lättillgänglig och relativt heltäckande kunskap. Några år senare trycks Apparato All’Historia (1598) som i grunden är en variant av det tidigare nämnda verket. Possevino framstår som en av motreformationens stora intellektuella, med ett betydande författarskap, lika uppmärksammad i sin tid som glömd i vår egen. Notera att han ofta skriver på folkspråket. I de norditalienska städerna var läskunnigheten bland ”medelklassen” utbredd, men fler behärskade italienska än latin. I republiken Venedig kunde kanske så många som var tredje vuxen man, därtill många kvinnor, läsa och förstå längre texter på folkspråket. Det är en av avhandlingens styrkor att Possevino lyfts fram inte bara som påvlig diplomat i Sverige utan som en betydande intellektuell i sin samtid. Vi får på det sättet också en bild av hur Jesuitordens bildningsideal och prioriteringar förverkligades genom en unik individ, förvisso inte alltid helt överens med ordensledning eller medbröder. Begreppet ackommodation spelar för Possevino och hans ordensbröder en betydande roll, alltså hur ordensmedlemmarna försöker i möjligaste mån anpassa sig efter den lokala kulturen för att successivt bli förstådda. Jesuiternas mission i Fjärran Östern skulle snart uppmärksammas och vålla spänningar inom kyrkan på grund av försöken att klä tron i en lokal dräkt. Mazetti Petersson granskar Possevino i jämförelse med andra dåtida teologer och finner skillnader och likheter. Förhoppningsvis kommer författaren att i nästa steg ge en översiktlig och mer lättläst presentation av Possevino för en bredare publik. Hans färgrika och stundom något koleriska personlighet förtjänar att bli ”återuppväckt”.
Påvens roll i kyrkan
Den tredje delen – som är avhandlingens längsta – behandlar Possevinos engagemang i den pamflettstrid (guerra delle scritture) som bryter ut runt åren 1606–1607 med anledning av det påvliga interdiktet mot republiken Venedig. I grunden handlade striden om vad en lokal makthavare kunde göra i relation till kyrkan, helt enkelt furstens roll i förhållande till påven, frågor som alltså var aktuella inte bara i de protestantiska länderna i norr utan också inom den synliga kyrkans ramar. Av de runt 300 småskrifterna i denna strid publicerade Possevino tre mycket uppmärksammade pamfletter som försvarade påvens auktoritet och därmed också det påvliga interdiktet.
År 1587 kallades alltså Possevino tillbaka till Italien och till jesuiternas provins i Venedig, en provins med en viktig historia, eftersom flera i grundargenerationen prästvigts i staden. I Italien hade det länge funnits spänningar mellan kyrkoledningen i Rom och republiken Venedig. Frågorna gällde denna gång bland annat om den värdsliga makten kunde förbjuda/beslagta/beskatta kyrklig egendom, liksom döma och fängsla brottsliga klerker. Påven sade nej – först måste kyrkoledningen i Rom konsulteras – vilket till sist ledde till interdiktet åren 1606–1607. Interdiktet förbjöd offentliga kyrkliga handlingar i republiken Venedig. Inga mässor fick till exempel firas. Ledningen för republiken, liksom flera venetianska teologer, bland andra den tidigare nämnde servitbrodern Paolo Sarpi, och många präster negligerade interdiktet, till exempel genom en storslagen Corpus Christi-procession, där Kristus själv i altarets sakrament (tvärtemot förbudet) välsignade staden. Processionen beledsagades av mängder med lekfolk, präster och ordensmedlemmar. En folklig senmedeltida katolsk praxis, med starka inslag av idéer om konciliet som yttersta referenspunkt, och med stor frihet för de lokala makthavarna, bemöter de tridentinska påvliga anspråken. Huvuddelen av Mazetti Peterssons avhandling berör detta interdikt och den roll som Possevino hade som dess försvarare. Författaren använder begreppet ”tradition” som en tolkningsnyckel, där två ”traditioner” krockar i detta fall. Republiken Venedigs mer statskyrkliga och lokala med den universella påvliga. Genom avhandlingen får vi en bredare och mer mångfacetterad bild av tidigmodernt katolskt liv och katolsk praxis, också med fortsatta spänningar mellan ”papalism” och ”konciliarism”. Allt detta är förtjänstfullt.
Avhandlingen kan också sägas vara en studie över hur Jesu sällskap, jesuiterna, utvecklades. Vid Possevinos inträde i orden fanns det runt tusen jesuiter. Grundaren Ignatius av Loyola (1491–1556) hade nyligen avlidit, sällskapet var fortfarande i ett slags formationsstadium, och Possevino deltog aktivt i denna grundarprocess. Under hans år som ordensmedlem växte Jesuitorden, dess missionsinsats blev tydligare, inte minst i Japan, Kina, Östasien, liksom i Nord- och Sydamerika. Likaså ökade antalet kollegier med högre undervisning. Possevino själv grundade, som vi noterat, kollegier, och deltog med liv och lust i textproduktionen, liksom i (diplomatiska) missionsresor till Nordeuropa och Ryssland.
Fascinerande är beskrivningen av den dåtida brokiga katolska världen. Ofta får vi i läroböckerna förenklade svartvita framställningar. Mazetti Petersson lyfter fram den internationella spänningen, de pågående reformerna, de protestantiska rörelserna, den nya vetenskapen, den vidgade världen, spänningen mellan kejsardömet och Frankrike, det komplexa italienska skeendet med flera betydande stater, den tridentinska modellen, ännu kvardröjande konciliaristiska åsikter, nationella och kulturella variationer inom respublica christiana, liksom politiska och religiösa skillnader mellan Påvedömet och Republiken Venedig. Denna mångfald tecknas väl av avhandlingsförfattaren.
Avhandlingen är publicerad i serien Studia Historico-Ecclesiastica Upsaliensia där 52 verk finns utgivna före detta arbete. Det kan noteras att de övriga så gott som undantagslöst behandlar protestantiska skeenden (bortsett från några arbeten om Birgitta och Vadstena), med få undantag handlar det om svensk kyrkohistoria, vanligen svenskkyrklig. Mazetti Petersson kan uppfattas som en lite främmande fågel – detta sagt som beröm – med ett fokus på en jesuit, med Venedig i centrum, med hänvisning till ett antal katolskt inomkyrkliga debatter som sällan står i fokus i en svensk kontext. Naturligtvis krävs för att kunna skriva något dylikt ett teologiskt studium av ovanligare slag (författaren tackar Newmaninstitutet för sin grundutbildning), därtill gedigna språkkunskaper i latin och italienska.
Till sist kan noteras att ”errata-listan” – med de småfel som alltid följer med akademiska avhandlingar – är påfallande kort, även det ett tecken på att författaren varit noggrann och disciplinerad, i det avseendet inte olik den person som står i avhandlingens centrum.
Andreas Mazetti Petersson: A Culture for the Christian Commonwealth: Antonio Possevino, Authority, History, and the Venetian Interdict. Acta Universitatis Upsaliensis 2022, 347 s.
Magnus Nyman är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet och katolsk präst.
Ur Signum nr 8/2022, s. 26–30.