av JIMMY ÖSTERBACKA
Det har sagts att Psaltaren var ryggraden i medeltidens kyrka. Kanske är den det fortfarande, men vad betyder det i så fall? Min hemkyrka, Pedersöre kyrka i Jakobstad, är en av Österbottens äldsta medeltidskyrkor. Årtalet 1250 ovanför huvudingången härleds visserligen från en ganska sen och osäker historieskrivning, men Pedersöre församling omnämns flera gånger under tidigt 1300-tal. I slutet av 1700-talet inleddes ombyggnaden till den vita korskyrka av sten som Pedersöre kyrka fortfarande förknippas med. Eftersom man inte helt följde den ritning som Gustav III godkände så restes även här i tiden en 65 meter hög tornspira. Psaltaren har varit mer eller mindre närvarande här sedan länge, men det är först sedan ett halvår tillbaka som vi inleder flera av veckans dagar med att samlas till morgonens tidebön, laudes.
Jag och vaktmästaren kallar det skämtsamt för ”församlingens minst besökta verksamhet”. Oftast är det bara vi två på plats, men vi vet att andra kristna samlas runtom i världen till morgonbön. Vi ber med hjälp av Ekumeniska kommunitetens Tideböner under året som förutom i bokform, även finns i gratisappen ”Tidegärden” (Fjellander Media). Tidebönerna som togs fram av Ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby, då under ledning av Peter Halldorf, är i sin tur inspirerade av det ekumeniska klostret Monastero di Bose i Italien. Ett särmärke är de nytestamentliga antifonerna där evangelierna blir nycklar till de gammaltestamentliga psaltarpsalmerna. Antifonerna lyser upp psalmerna så vi ser hur de förebådar Kristi mysterium som död och uppstånden. Psalmerna berättar om Kristus, de riktar sig till honom och de bes med honom. Utifrån förståelsen att tidebönen även är Kristi egen bön, att det djupast sett är Kristus som ber psalmerna, finns en dimension av att vi tillsammans som kyrka deltar i Jesu egen bön till sin Fader, på samma gång som vi får ge uttryck för hela mänsklighetens längtan och nöd, glädje och smärta.
Jag skrev min första forskningsartikel om Ekumeniska kommunitetens tideböner i Tidegärden i kyrkotraditionerna. Det var min forskning om Peter Halldorf och Ekumeniska kommuniteten, som även ledde mig till att själv börja utforska och vila i tidebönerna. Liksom flera av de människor som jag intervjuat om tidebönens betydelse har även jag själv, liksom vaktmästaren, fått erfara att det gömmer sig en enorm styrka i rytmen och vissheten om att man alltid kan falla tillbaka på något som är större än ens eget.
Under det senaste halvåret, som även präglats av det oroliga världsläget, har detta varit ett påtagligt ankare. Men psaltarpsalmerna är ofta långt ifrån tillrättalagda, tröstande och timida. Här möter jag något paradoxalt i att både bäras av bön och att dela världens våndor. Särskilt gripande har varit det canticum där vi delar orden med den gråtande profeten Jeremia (Jer 14:17–21): ”Vi hoppas på fred och välgång men lyckan uteblir, vi hoppas på en tid av läkedom men möter skräck.” En annan nyckel till tidebönerna är att gå in i dem med det egna livet, med all den smärta och de frågor som hör livet till. För egen del har det handlat om att gå in med känslan av vanmakt, trötthet och oro inför framtiden, särskilt med tanke på barnen i min närhet, för att låta allting ta spjärn mot Psaltarens profetiska ord. Men här delar vi också ropen till Gud från traumatiserade människor som har förlorat allt. ”Går jag ut på fälten ser jag dem som stupat för svärd, går jag in i staden ser jag svältens härjningar.” Fonden är det grymma krigets verklighet och vi hör maktlösa människor som kräver rättvisa. ”Varför har du slagit oss, gett oss oläkliga sår?”
I Psaltarens kämpande och kärva språk möter vi både människor och Gud. Gud möter oss med insikten om att det finns sår och lidanden i hans skapelse, där alla dessa rop om hämnd och hjälp ibland är det enda som återstår för människor att ta till. Mötet med den större mänsklighet som jag är en del av blir även en ”själens spegel”, som blottar den potential till våld som finns i varje gemenskap. Det blir ett möte med det egna mörkret, med alla rädslor och föreställningar som jag inte heller alltid vill kännas vid. Trons vandring leder till en kamp som både tvingar till självkännedom och till att börja gå ut ur mig själv för att möta Gud och människor med större vördnad. Det hjälper mig att inse att vi alla är utsatta och i behov av Guds nåd och hjälp.
Sommaren 1985 stod Pedersöre kyrka i lågor, och den förödande branden förstörde tornet, altartavlan och orgeln. I dag står emellertid en ny tavla i den gamla 1700-talsramen, men liksom alla sina kända föregångare föreställer även denna nattvardens instiftelse. Altartavlan är målad av konstnären Jukka Nopsanen och bär namnet ”Tidlös tid”. Det namnet är som en ledtråd till både mässan och tidebönerna. Den heliga tiden gör något med all annan tid. Det är stunden som är starkare än tiden. Det är som att tiden och livet helgas här, i mötet med Gud. I Psaltarens böner samtalar de olika skikten i Israel, Kristus, kyrkan och det egna livet. Jag börjar förstå nu varför Psaltaren har kallats för en ryggrad i kyrkan. Det är svårt att hitta en annan form av bön som faktiskt knyter ihop så många röster och lager i den mänskliga existensen.
Under dagens lopp blir jag uppringd av en kvinna som har lett completorium, bönen inför natten, i en annan del av församlingen. Hon berättar hur allt fler människor under sommaren har hittat till kvällsbönerna och vi fascineras över hur både enkelt och rikt det hela är. I mitt eget hushåll är det min äldsta dotter, fem år gammal, som för tillfället ivrar mest för completorium. Runt klockan åtta på kvällen tänder vi ljus och rökelse framför våra ikoner i bönehörnet och ber en förkortad version av completorium där vi även läser ur hennes egen andaktsbok för barn. Att höra en femåring med tiden alltmer invant formulera orden från Symeons lovsång, ”ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel”, har varit en stark erfarenhet. Jag förundras över hur tidebönerna också har blivit något som jag kan dela med min lilla dotter.
Följande morgon när det är dags för laudes i Pedersöre kyrka så påminns jag om kyrknyckelns hemlighet. Den stora, tunga nyckeln som jag håller i handen bär årtalet 1944. Den var en gång en gevärspipa som smiddes om för att bli en nyckel till kyrka och gudstjänst. Den påminner mig om korset som också var ett dödsredskap men som blev till försoning och nytt liv. Den berättar om Kristus, nyckeln som öppnar både Psaltaren och människors liv. Korset, det hemliga tecknet som impregnerar allt: genom död till liv. Vi tänder ljusen och blir stilla inför honom som kallar livet och hoppet tillbaka ur döden och modlösheten. Jesus Kristus som säger: ”Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den som lever. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket.”
Efter en stunds tystnad börjar vi be: ”Herre, öppna min mun till ditt lov.”
Litteratur
Peter Halldorf: Själens spegel. Silentium 2021.
Tidegärden i kyrkotraditionerna. Artos, Årsbok för Svenskt Gudstjänstliv, Årgång 96/2021 red. Mattias Lundberg.
Jimmy Österbacka är präst i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, doktorand i praktisk teologi vid Åbo Akademi.
Ur Signum nr 8/2022, s. 30–32.