av TORD FORNBERG
När detta läses har Katolsk studiebibel utkommit efter sju års arbete. Den innehåller hela Bibeln med alla de böcker som ingår i den katolska kyrkans kanon. Förutom Nya testamentet, som utkom år 2020 och i så gott som oförändrat skick ingår i denna volym, innehåller den även Gamla testamentet och de deuterokanoniska böckerna. Översättningen är hämtad från Bibel 2000 (dvs. från Statens offentliga utredningar 2000:100), så också dennas fotnoter och korshänvisningar till andra bibeltexter (nertill på sidorna). Till detta har lagts en omfattande samling noter (i yttermarginalerna) som informerar om hur den katolska kyrkan har förstått de olika texterna och vilken roll som de har spelat i hennes liturgiska liv.
De katolska noterna och introduktionerna till de olika bibelböckerna har skrivits av Emanuel Sennerstrand, lärare vid S:ta Elisabets folkhögskola i Göteborg. De har sedan fackgranskats av professor Gösta Hallonsten och docent Tord Fornberg (undertecknad), båda lärare vid Newmaninstitutet efter sin pensionering. Den senare har också redigerat verket.
Olika översättningar
Antalet bibelöversättningar som har sett dagens ljus är legio. Alla förvisso med anspråket att på ett rättvisande sätt ge uttryck åt Bibelns budskap. Ändå är skillnaderna stora; våra kunskaper om Bibelns värld har vuxit, samhället har utvecklats, den konfessionella miljön och målspråket (i vårt fall svenskan) har förändrats. Översättningsidealen skiftar kontinuerligt och skapar översättningar som ger exempel på hela spännvidden mellan fri parafras (t. ex. Levande Bibeln) och långt gången ordagrannhet (t. ex. Helge Åkesons översättning av år 1911). Vissa översättningar har en mer eller mindre konfessionell agenda, så till exempel Svenska Folkbibeln (1998, 2015) och, av naturliga skäl, jesuitpatern Erik Benelius översättning av Nya testamentet från Vulgata (1895). Andra saknar denna konfessionella färgning, kanske tydligast Bibel 2000, ursprungligen utgiven som Statens offentliga utredningar 2000:100. Till skillnad från tidigare officiella svenska biblar är den inte ”gillad och stadfäst av Konungen” (så Gustaf V:s bibel av år 1917) för bruk i Svenska kyrkan, utan det står de enskilda samfunden fritt att välja, om man vill använda den eller inte. Det svenskkyrkliga lutherska sammanhanget ännu för Gustaf V:s bibel framstår emellertid som tydligt därigenom att den också innehöll en lista över Svenska kyrkans predikotexter samt Martin Luthers gentemot katolsk teologi starkt polemiska företal till Romarbrevet.
Titelbilder som speglar tidigare utgåvors ideologiska bakgrund
Flertalet bibelutgåvor, inte minst katolska, är försedda med tolkande inslag som ska leda läsarna till en ”rätt” förståelse av den heliga texten. Det kan vara frågan om noter, parallellhänvisningar, illustrationer, kartor och mycket annat. Man kan också använda sig av typografiska medel; sålunda kan varje vers stå för sig (så 1917 års bibel, ofta med parallellhänvisningarna tryckta mellan verserna), eller de kan sammanföras i längre avsnitt (så Bibel 2000). Ytterligare ett annat medel utgörs av de titelsidor som utgåvorna har försetts mer. Några exempel från svenska biblar får illustrera detta sistnämnda sätt att ge den tolkningsram som översättarna har valt för de bibliska texterna.
Bibeln som en historisk artefakt
Bibel 2000 har, som framgått ovan, sin bakgrund i ett statligt utredningsuppdrag. Direktiven, som översättarna fick av statsrådet Alva Myrdal den 1 december 1972, gick ut på att översätta bibeltexten så objektivt som möjligt och att dessutom ge ett antal hjälpmedel i form av en uppslagsdel med nödvändiga sakupplysningar av främst historisk och språklig karaktär. Man skulle undvika att torgföra egna eller andras (till exempel kyrkors eller samfunds eller den breda allmänhetens) uppfattningar. Texten skulle vara begriplig för en normalskolad vuxen svensk utan närmare kunskaper om kristen tro. Denna konfessionella neutralitet var självklar med tanke på projektets bakgrund i Regeringskansliet och fick förnyad aktualitet, när Svenska kyrkan sedan vid millennieskiftet förlorade sin ställning som statskyrka.
Man skulle kunna formulera direktiven så att Bibeln skulle behandlas som en historisk artefakt. Detta förklarar många formuleringar i fotnoterna (främst i Gamla testamentet, där de språkliga problemen är långt större än i Nya testamentet). Ett flertal, visserligen i de allra flesta fall korta, avsnitt eller enskilda ord (till exempel ordet sela, 72 gånger i Psaltaren) har helt enkelt lämnats oöversatta med motiveringen, att de inte kan översättas med någon grad av trovärdighet, ofta eftersom hebreiskan förklaras vara ”obegriplig”. Många avsnitt sägs vara ”skadade” (se till exempel not till Rom 11:35), och man har ibland, men långt ifrån alltid, försökt sig på att rekonstruera dessa. Man har då gjort vad man rakt ut säger vara en ”rättelse”. Detta är naturligtvis helt i linje med de direktiv som man hade fått för sitt arbete – texten skulle översättas som om den vore vilken antik text som helst, viktig och intressant för en bred läsekrets, men inte mera ofelbar eller gudomlig än vilken annan text som helst.
Bibeln som uppenbarelse – övergripande frågeställningar
Men om det i stället är så att Bibeln utgör gudomlig uppenbarelse, vad får det för konsekvenser för en översättning? En viktig fråga blir då, vilken historisk nivå som denna ska spegla – den äldsta hypotetiskt spårbara versionen eller en senare och eventuellt kyrkligt tillrättalagd textform (till exempel den så kallade Textus receptus)? Svaret på frågor som denna hänger samman med hur man besvarar en besläktad fråga: Ska redan själva översättningen spegla kyrkans förståelse av texten, eller ska denna komma till tals först i noter och förklaringar?
Textkritisk nivå
Den sistnämnda frågan leder sömlöst vidare till den om vilken textkritisk nivå som ska gälla som den uppenbarade. För att ta ett par välkända exempel från Nya testamentet: Ska man inkludera det så kallade oäkta Markusslutet (Mark 16:9–20), trots att det saknas i de äldsta tillgängliga manuskripten? Hur ska man göra med den sent belagda traditionen om en ängel som stiger ner i Betesda-dammen och därigenom möjliggör vattnets undergörande egenskaper (Joh 5:4)? Slutligen, hur ska man förhålla sig till texten om Jesus och kvinnan som anklagas för äktenskapsbrott (Joh 7:53–8:11), vilken saknas i alla äldre handskrifter och uppenbarligen har funnit vägen in i Johannesevangeliet först någon gång på 400-talet? Problemet med dessa avsnitt kommenteras i notapparaten i Bibel 2000, varför den aktuella frågeställningen inte har behandlats i de katolska noterna.
Ett annorlunda exempel kan hämtas från Gamla testamentet och gäller vem ”som skall trampa på ditt huvud …” (1 Mos 3:15 med lång katolsk not). Den hebreiska texten, alltså den på primärspråket, har här pronominet hu’ (mask. sing., så också Septuaginta: autos), som syftar tillbaka på ett kollektivord med betydelsen ’avkomma’. Bibel 2000 har valt att ta fasta på det flertal som ligger i ett kollektiv och har därför översatt ”de skall trampa på ditt huvud …”. Detta är förvisso språkligt sett en fullt möjlig översättning, men den försvårar eller till och med omöjliggör den kristologiska (eller mariologiska) förståelse som har dominerat den kristna traditionen. Den traditionella Vulgata-texten har nämligen pronominet ipsa, alltså en femininform, och den katolska kyrkan har här funnit en profetia om jungfru Marias roll i frälsningsverket, när hon sade sitt ja till ärkeängeln Gabriel (Luk 1:38). Bibel 2000 förklarar i en not att avsnittet ”i senare, kristen tradition har … lästs som en profetisk utsaga om Maria (kvinnan) och Kristus (kvinnans avkomma)”. Det är dock endast undantagsvis som Bibel 2000 ger en dylik hänvisning till en ”senare, kristen tradition”.
Avgränsning av kanon
En annan fråga gäller den om vilken kanon som förutsätts. Den katolska studiebibeln återger den kanon som bekräftades på katolsk sida år 1546 vid konciliet i Trento, i kölvattnet av reformationen med dess nedvärderande av de deuterokanoniska böckerna. Detta har fått till följd att den katolska utgåvan uppvisar vissa avvikelser jämfört med Bibel 2000. Det som där heter ”Tillägg till Daniel” har inordnats i själva boken, av Esters bok är det den grekiska texten som används (Bibel 2000 återger boken både enligt den hebreiska och den grekiska texten), och Jeremias brev utgör här kapitel 6 i Baruks bok. Manasses bön, slutligen, har utelämnats – den ingår inte i den katolska kyrkans kanon, vilket inte är något värdeomdöme utan blott en logisk följd av att boken saknas i Vulgata.
Sensus plenior och sola scriptura som möjliga tolkningsmallar
Man skulle kunna beskriva skillnaderna mellan olika bibelöversättningar med hjälp av några ”slagord”. Medan Bibel 2000 kan betraktas som en översättning av vilken som helst antik text och därför förväntas sakna en egen ideologisk bias av ena eller andra slaget, kan en katolsk översättning ha exempelvis sensus plenior eller ett typologiskt mönster som tolkningsram: Det ligger en djupare, andlig mening i många av texterna än vad deras mänskliga författare var medvetna om, men som var avsedd av Gud och kan anas av en kyrka med 2 000 års erfarenhet i bagaget. På motsvarande sätt förhåller det sig med en medvetet protestantisk översättning som Svenska Folkbibeln, vilket särskilt kan ha påverkat förståelsen av de paulinska breven. All uppenbarelse ska ju kunna beläggas med skriftargument enligt den centrala lutherska principen om sola scriptura. Detta medför naturligtvis att det blir av största vikt att man kan visa att redan bibelordet självt har exakt den innebörd som det egna samfundet önskar finna där.
Studiebibeln som en hybrid
Den katolska studiebibeln kan karakteriseras som en hybrid. En ”objektiv” översättning i serien Statens offentliga utredningar har redan i denna serie försetts med ett antal hjälpmedel av historisk-filologisk natur. Nu 20 år senare har den dessutom fått en katolsk notapparat med de konfessionella förtecken som kan förväntas hos en sådan. Det är självklart att dessa katolska noter har skrivits utan någon polemisk biavsikt. Man har i själva verket från katolska kyrkans sida som något naturligt bejakat avsikten att utan förutfattade meningar försöka förstå bibeltextens äldsta och ibland endast hypotetiskt åtkomliga ordalydelse, och sedan i ljuset av kyrkans levande tradition, inte minst sådan denna kommer till uttryck i Vulgata, tydliggöra hennes förståelse av det bibliska budskapet. Detta sker alltså i de katolska noterna, tryckta i avvikande typsnitt för att inte förväxlas med Bibel 2000:s officiella noter, och med få undantag placerade i yttermarginalerna.
De ”statliga” noterna i Bibel 2000 är således historiska och språkliga och tar inte ställning till de svårigheter som ibland föreligger, om man vill förena vad som sägs om exempelvis våld eller kvinnors situation med vad som i vår tid framstår som självklara ställningstaganden. De motsäges inte heller av de katolska noterna, som i stället argumenterar i syfte att klarlägga vad som är kyrkans synsätt i ljuset av hela evangeliet. Detta sker dock, bland annat av platsbrist, långt ifrån varje gång som ett för moderna ögon problematiskt bildspråk används eller dylika värderingar kommer till tals. Det finns exempelvis inga katolska noter till texter som Hes 23 eller Syr 9:1–9 trots dessa avsnitts uppenbart misogyna karaktär. Och vad som sägs om heligt krig i Josua och Domarboken, för att ta ett annat exempel, framställs i de katolska noterna som överspelat i ljuset av Jesus-uppenbarelsen.
De katolska noterna avser alltså att spegla den katolska kyrkans liv och tradition, biblisk såväl som efterbiblisk. Som exempel kan noterna till Joh 1:29 om Jesus som ”Guds lamm” och Joh 2:1–11 (bröllopet i Kana) samt i Gamla testamentet till exempel noten till Dan 2:25–36 nämnas. Ett mycket stort antal katolska noter hänvisar till kyrkofäder, senare katolska författare, konciliedekret, påvliga encyklikor och liturgiska texter som Rosenkransen (till exempel till Luk 1:26–38). Som ytterligare exempel kan nämnas noterna till Dan 6:10; 9:21 och Luk 22:19, där kyrkans bönetider och eukaristin som kyrkans offer förebådas och därmed hennes liturgiska tänkande. Perspektivet framåt genom kyrkans historia medför, att man gång efter annan finner hänvisningar till Katolska kyrkans katekes, där läsaren sedan leds vidare till ytterligare material.
Medan Bibel 2000 ofta ger historisk och religionshistorisk information, anlägger den katolska notapparaten, som tidigare har sagts, i stället ett teologiskt perspektiv på bibeltexten. Några ytterligare exempel på denna olikhet följer: Ps 2 med de kända orden i v. 7: ”Du är min son, jag har fött dig i dag” uppvisar stora olikheter i notapparaterna. I Bibel 2000 antyder psalmen ett bakomliggande tronbestigningsritual, i den katolska utgåvan pekar den på Messias/Kristus. Något motsvarande kan sägas om Ps 110 med utsagan att ”du är präst för evigt i Melkisedeks efterföljd” (v. 4) med många religionshistoriska och texthistoriska noter i Bibel 2000, medan de katolska noterna i stället handlar om ecklesiologi, det vill säga om kyrkans syn på sig själv.
Det bör nämnas att uppslagsdelen i Bibelkommissionens utgåva också ingår i den katolska studiebibeln. Därtill kommer de inledningar till Bibelns böcker som är specifika för den katolska utgåvan och som informerar om de olika böckernas bakgrund, innehåll, teologi och användning i kyrkan. Filem v. 16 åtföljs av en katolsk not om slaveriet inklusive kyrkans syn på detta. Bibel 2000 har i stället en not till v. 10 samt en hänvisning till den utförliga artikeln ”Slav” i uppslagsdelen. På motsvarande sätt hänvisar noten till Dan 12:2 i Bibel 2000 till artikeln ”Liv”. Den katolska utgåvan uppmärksammar i stället i utförliga noter hur uppståndelsetron gradvis har uppenbarats, så också den så kallade dubbla utgången.
Ytterligare exempel på noter
Avsnitt som ofta har setts som problematiska, till exempel 1 Tim 2:12–14; 1 Kor 14:34 och Ef 5:22–24, blir föremål för utförliga katolska noter på grund av deras betydelse för framväxten av en katolsk ämbetssyn samt för synen på relationerna makarna emellan i ett äktenskap (se också en lång katolsk not till 1 Mos 3:16). Man kan även peka på Rom 16:7, där Paulus i en lång lista av personliga hälsningar inkluderar ”Andronikos och Junias” och där Bibel 2000 endast i en not antyder möjligheten av en ”annan tolkning”, att den rätta läsarten i själva verket skulle vara ”Junia”. Den åsyftade personen är nämligen med hög grad av sannolikhet en kvinnlig apostel. Problemet antyds visserligen i uppslagsboksartikeln ”Apostel” men blir föremål för en tydlig not först i den katolska utgåvan. Skillnaden mellan att något anges i en not eller i uppslagsboken är inte alldeles likgiltig; det är mycket lättare för en läsare att bara låta blicken glida över sidan än att konsultera ett uppslagsord i volymens slut.
Även en text som Ps 137:8–9 har försetts med en not i den katolska utgåvan, ägnad att förklara bland annat varför verserna i fråga inte ingår i läsningarna i Timmarnas liturgi. Psalmisten ger här ett fullödigt uttryck för sin vrede över babylonierna, som har förstört Jerusalem och fört bort stora delar av befolkningen i exil. Följden är att avsnittet inte lämpar sig för liturgisk läsning; alltså ges här en katolsk not. Man kan jämföra med Bibel 2000, som lämnar psalmsångarens vredesutbrott okommenterat.
Medan noterna till Gamla testamentet i Bibel 2000 ofta hänvisar fram till Nya testamentet (det vill säga ger inombibliska referenser), är en dylik antydan om en senare (legitim?) kristen tolkningshistoria mera sällsynt. Som exempel härpå kan man nämna Syr 24:1–34 (se också respektive noter till Upp 12:1), där en katolsk not karakteriserar passagen som ”bokens viktigaste avsnitt” och som ligger bakom benämningen Sedes Sapientiae, ”Vishetens säte” för jungfru Maria, då avbildad med Jesusbarnet i famnen. Noterna i Bibel 2000 ger däremot ingen som helst kristologisk eller mariologisk antydan, och de ska inte heller göra det med tanke på de givna direktiven.
Ett ytterligare exempel, där en senare tids liturgiska användning har uppmärksammats, gäller Luk 1:46–55, alltså Magnificat, där den katolska noten för ovanlighetens skull uppvisar ett tillägg i förhållande till upplagan av år 2020. Magnificats stora betydelse som bakgrundstext till Salve Regina och andra mariologiska cantica (Cecilia 104–107) påpekas, likaså dessas bruk som avslutning i completoriet liksom i många mässor.
Dogmatiska/teologiska ställningstaganden som kyrkan har gjort på grundval av den bibliska uppenbarelsen har av naturliga skäl ofta fått påverka de katolska noternas innehåll. Ett exempel härpå gäller den allmänkristna men i Bibelns omvärld allt annat än självklara tron på en treenig Gud som samtidigt är Fader, Son och Ande. Man kan sålunda notera, att orden om ”en gudsvind” (1 Mos 1:2), som blåste över jorden vid skapelsen, traditionellt har getts översättningen ”Guds ande” (not redan i Bibel 2000), en uppgift som har preciserats i den katolska utgåvan till att explicit gälla Anden i den heliga Treenigheten. Exempel där de katolska noterna pekar på möjligheten att redan i bibeltexten finna anspelningar på den först senare i klartext omtalade treenighetstron ges också i noterna till Matt 3:17 om Treenigheten som närvarande vid Jesu dop (även en hänvisning till en bön som Rosenkransen) samt till 1 Mos 18:1–15, där de tre männen som besökte Abraham ibland omtalas som en enda person och ibland som tre personer. Saken noteras inte i Bibel 2000 utan betraktas här tydligen som en intern kristen angelägenhet.
Medan en allmän gudstro var mer eller mindre självklar i den antika världen, tvingades den framväxande kyrkan att brottas med sin kristologi, Jesus som är både Gud och människa. Det blev viktigt att finna argument i bibelordet för detta; inte minst måste man visa att kyrkans kristologi inte är ett modernt påfund utan har planterats av Gud redan i de gammaltestamentliga texterna. Man kan i detta sammanhang bland annat peka på att bibelhebreiskan saknar tempus i detta ords moderna betydelse, och att det därför ofta är svårt att säkert veta vilken tidpunkt som avses. Detta kommer till exempel till uttryck i det faktum att de kända orden i Jes 9:2 om folket som vandrar i mörkret och ”skall se” (futurum, så Bibeln av år 1917) eller ”ser” ett stort ljus (presens, så Bibel 2000) har försetts med en katolsk not som pekar på möjligheten att här se en kristologisk utsaga, något som på inget sätt antyds i Bibel 2000.
En annan text där en sekulär respektive en katolsk tolkning lätt kan gå i skilda riktningar gäller den kända texten om ”Herrens lidande tjänare” i Jes 52:13–53:12. Talar profeten här om en enskild individ (som eventuellt kan förstås messianskt eller kristologiskt) eller om ett kollektiv, som Israel eller kyrkan? Enligt Bibel 2000 är texten svårtolkad och troligen ”skadad”. I det här fallet är dock skillnaderna mellan de båda utgåvornas noter inte iögonenfallande.
Avslutning
Den kanske tydligaste skillnaden mellan de båda notapparaterna gäller referenserna framåt i tiden. Medan Bibel 2000 förvisso länkar GT-texter framåt till Nya testamentet där så är motiverat, saknas så gott som helt hänvisningar framåt genom kyrkans historia. Detta är givetvis en logisk följd av de direktiv som arbetet på Bibel 2000 utgår ifrån, att översätta Bibeln utan att ta ställning för den ena eller andra religiösa eller sekulära gemenskapen. Det bör dock påtalas att Bibel 2000:s notapparat med sina hänvisningar från Gamla testamentet framåt till Nya testamentet men inte till Mishnah och Talmud ändå står i en kristen tolkningstradition, som utesluter att en judisk läsare kan göra noterna till sina. I sin strävan efter saklig ”objektivitet” framstår därför Bibel 2000 som en produkt av ett icke-konfessionellt men ändå ”kristet” västerland.
Exemplen på texter med vars hjälp man kan visa skillnaderna mellan en sekulär textförståelse och den innebörd som kyrkan har funnit där under sina 2000 år kan naturligtvis mångfaldigas. Detta skulle dock knappast tjäna något syfte i det här sammanhanget men kan förvisso ge material för en monografi. De exempel som har getts i denna artikel räcker förhoppningsvis, för att visa såväl på det som förenar som på det som skiljer de båda perspektiven från varandra och hur de ömsesidigt kan berika varandra.
Litteratur
Att översätta apokryferna. Ds U 1977:3.
Att översätta Gamla testamentet. Statens offentliga utredningar 1974:33.
Katolsk studiebibel. Bibel 2000 med katolska kommentarer. Veritas 2022.
Katolska kyrkans katekes. 2. uppl., Catholica 1997.
Nyöversättning av Nya testamentet. Statens offentliga utredningar 1968:65.
Olsson, Birger: Från Birgitta till Bibel 2000. Den svenska Bibelns historia. Verbum 2001.
Pleijel, Richard: ”At the Threshold of the Sacred. Paratextual Retranslation and Institutional Mediation through Footnotes in a Roman Catholic Edition of the New Testament”. Artikeln publiceras under 2023.
Skrift och tradition. Katolska perspektiv på bibeltolkning och bibelbruk. Fornberg, Tord (red.). Veritas 2017.
Timmarnas liturgi I–IV. Veritas 2021.
Tord Fornberg är docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 8/2022, s. 32–38. För bilder hänvisas till den tryckta utgåvan.