Därför älskar jag den traditionella mässan

Brompton Oratory, London, en tidig höstlördag. Niomässan hålls på engelska vid ett av sidoaltarna. Vi sitter en liten skara på några rader trästolar som tillfälligtvis ställts ut på det blanka stengolvet. Mässan är enkel och präglas av värdighet, som alla mässor i denna ståtliga kyrka, hem för de liturgiskt dedikerade brittiska oratorianerna som verkar i kardinal John Henry Newmans efterföljd. Jag följer med och gläder mig åt att ingå i den katolska kyrkans världsvida gemenskap.

Efteråt går jag en runda i kyrkan och upptäcker att det firas en mässa i ett litet sidokapell. En präst står vänd mot altaret i en fint dekorerad mässhake. Några få äldre damer ligger på knä i de korta kyrkbänkarna. Det är tyst, man hör knappast prästens snabba och dämpade ord. Det är en traditionell mässa på latin, även kallad tridentinsk eller gregoriansk, eller den romerska ritens extraordinarie form. Närmare bestämt är det en stilla mässa, såsom den firades varenda vardag av varenda präst före Andra Vatikankonciliets liturgireform.

Det som försiggår i det lilla kyrkorummet är verkligen stilla och på intet vis anslående i yttre bemärkelse. Men det är någonting som gör att jag stannar upp vid kapellet och står kvar. Någonting som griper tag om hjärtat och får mig att förundras. Vad är denna förtätade stämning, denna upplevelse av att här står tiden still, här sker någonting oerhört, här finns en ingång till en annan dimension i tillvaron? Jag vet inte. Men det drabbar mig, som alltid när jag får tillfälle att bevista en traditionell mässa. Jag ska försöka att förklara varför.

Den traditionella mässan är för mig en port till evigheten. Där offrar Gud sig själv för oss och jag får ta del av honom. Det finns ingenting märkligare, ingenting större eller viktigare. Därför älskar jag den traditionella mässan.

Men samma sak händer ju i den ”vanliga” katolska mässan, mässan i dess nutida ordinarie form, kanske någon tänker. Den borde vara lika värd att älska. Javisst! Varje mässa har ett oändligt värde som kommer sig av Jesu Kristi offer. Därför går det inte att gradera mässor och säga att exempelvis en mässa firad under högtidliga former av påven i Peterskyrkan skulle vara mer värd än en mässa firad av en helt vanlig präst i en enkel landsortskyrka.

Men det kan vara svårt att verkligen förstå och delta i det som sker i mässan, och det är där den traditionella liturgin kommer in. Den har en konsekvens, inre logik och skönhet som gör det enklare för mig att ana och ta del av det som pågår.

Tänk dig att Jesus plötsligt dök upp mitt framför ögonen på dig. Vad skulle du känna? Hur skulle du bete dig? Om du är kristen skulle det sannolikt vara en omvälvande upplevelse. Du skulle stanna upp och ägna honom all din uppmärksamhet. Troligen skulle du genomfaras av starka känslor – förvåning, bävan, kärlek – och troligen skulle du på något vis vilja uttrycka dem. Kanske skulle du falla på knä. Kanske skulle du vilja röra vid honom, låta honom omfamna dig, kanske skulle du säga: Herre förbarma dig över mig!

Detta är just vad som händer vid varje mässa – att Jesus dyker upp mitt ibland oss. Och detta obegripliga blir enklare att begripa om alla runt omkring en beter sig därefter.

I den traditionella mässan är allt vad prästen säger och gör och allt vad församlingen svarar helt fokuserat på att uttrycka maximal vördnad och hängivenhet inför det oerhörda. Allt handlar bara om Gud – från den inledande trappstegsbönen, då prästen vädjande träder fram inför altaret, via trosbekännelsens knäfall vid et homo factus est (och blev människa), genom tystnaden under konsekrationen, då brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod, fram till den extra syndabekännelsen och det trefaldigt uttalade Domine non sum dignus … (Herre jag är icke värdig …) direkt före kommunionen.

En del menar att det är svårare att förstå den traditionella mässan eftersom den läses på latin. Själv tycker jag alltså precis tvärtom – att den traditionella liturgin, inklusive det rituella latinet, underlättar förståelsen av det som är allra viktigast och svårast att ta in – att Jesus Kristus offrar sig för oss här och nu.

Den traditionella mässan förlöper enligt en strikt ordning, där vartenda ord och varenda gest är förskriven och laddad med innebörd. Den som vill kan följa med i mässböckernas latinsk-svenska parallelltexter. Det går också att fördjupa sig i böcker och undervisning som förklarar de subtila meningar som uttrycks i varje del av liturgin. Men även om jag bara tittar och lyssnar och även om jag aldrig hört eller redan glömt förklaringarna kan jag inte undgå att märka den precision som präglar allt vad prästen gör. Symboliken når mig just som symbolik – ordlös, mäktig.

Även om prästen skulle hasta, slarva eller råka göra fel behöver jag aldrig utsättas för tillägg eller innovationer som han eller någon församlingsmedlem har råkat komma på. Jag behöver över huvud taget inte bekymra mig om prästens humör utan kan helt inrikta mig på Gud. Predikan är det så klart prästen som utformar, men enligt min erfarenhet brukar predikningar under traditionella mässor handla om kyrkans tro och inte prästens personliga idéer.

Den traditionella mässan har ett rikt och effektivt symbolspråk. Det är universellt eftersom det använder allmänmänskliga uttrycksformer såsom att sänka sig – buga eller falla på knä – för att uttrycka respekt och att kyssa för att uttrycka tillgivenhet. Det är samtidigt kristet eftersom det är Kristus man faller på knä inför och hans altare och hans evangelium som prästen kysser.

Ett exempel på den traditionella liturgins symbolik är att både prästen och församlingen under större delen av mässan vänder sig mot altaret – ad orientem, mot öster som Kristus kom ifrån och enligt traditionen en dag ska återkomma ifrån. En del ser det som att prästen vänder ryggen mot församlingen. Själv ser jag det som att han står längst fram i en skara som riktar sig till Gud i bön. Mässan är ju inte någon föreställning som prästen utför inför församlingen. När vi alla står riktade åt samma håll förstärks upplevelsen av gemensam bön.

Det är möjligt att min kärlek till den traditionella mässan är ett uttryck för rent personliga preferenser. Det finns många som menar att liturgin i sin nutida ordinarie form på ett bättre sätt förmedlar mässans innebörd. Men även bland påskyndarna av Andra Vatikankonciliets mässreform fanns de som älskade den traditionella liturgin lika mycket som jag, men som var övertygade om att den behövde förändras för att fler människor skulle förstå och delta aktivt i mässan.

Några dagar innan den reformerade liturgin skulle införas, vid en audiens i november 1969, höll påven Paulus VI ett tal där han försökte förbereda människor på den kommande förändringen. Han förutsåg att den skulle upplevas som störande, i synnerhet av fromma kristna som hade sitt eget, högst respektabla vis att delta i mässan. Han talade om vilket offer det innebar att överge latinets skönhet, styrka och expressiva sakralitet – änglarnas språk kallade han det. Men latinet skulle inte överges helt, försäkrade han, och reformen var nödvändig för att underlätta för det stora flertalet att förstå och delta i kyrkans bön.

Gunnel Vallquist har i sina berömda dagböcker från Andra Vatikankonciliet framhållit hur viktigt det var att göra liturgin begripligare för nutidsmänniskan och främja församlingens aktiva medverkan. Men hon skrev också om hur fäst hon personligen var vid den traditionella romerska liturgin när den firades som den skulle och när församlingen förstod och kunde vara med. Efter att ha deltagit i en magnifik benediktinsk requiemmässa med bortåt etthundrafemtio sjungande munkar i koret gjorde hon reflektionen: ”Må vara att man är övertygad om att det måste komma in folkspråk och diverse förenklingar i liturgin – nog är man för egen, egoistisk del bra tacksam så länge det också får finnas gudstjänster som bara behöver syfta till största möjliga fulländning, som en fullkomlig gåva att frambära till Gud” (Dagbok från Rom, första bandet, 1964, s. 52).

Uppenbarligen är jag inte ensam om att älska den traditionella mässan. Jag är övertygad om att många fler skulle uppskatta den om de fick chansen att lära känna den.

Charlotta Levay är docent i företagsekonomi och verksam vid Lunds universitet.