Ett aktivt deltagande – Andra Vatikankonciliets liturgiska vision femtio år senare

De många bestämmelser som ingår i Andra Vatikankonciliets konstitution om den heliga liturgin kan sägas vara underordnade tre övergripande syften: 1) ett fullt, medvetet och aktivt deltagande hos alla som firar mässan (nr 14); 2) strukturell omarbetning av de liturgiska riterna (nr 21 och 23); 3) och, viktigast av allt, erkännandet att Kristus själv är upphovet till liturgin och att kyrkan förverkligar sig själv som allra mest när hon firar eukaristin (nr 5 och 10).

Den första och den tredje målsättningen hör samman, ty konstitutionen understryker att ett helhjärtat deltagande är avgörande för liturgin, eftersom alla de troende deltar i kraft av sitt dop. Grunden för hela dokumentet utgörs av kyrkans lära om dopet och de troendes allmänna prästadöme, en djupsinnig teologi som enligt historikern Massimo Faggioli inte spelar en tillräckligt stor roll i konciliets andra konstitutioner och dekret. Andra Vatikankonciliets teologiska vision var frukten av ett mer än hundraårigt historiskt återställningsarbete (ressourcement) och av kritiska studier av forna tiders liturgier. Denna vision står fortfarande i de liturgiska debatternas centrum. En av de viktigaste frågorna inom denna teologi rör behovet av att skapa en bättre förståelse för relationen mellan de döptas och de vigdas prästadöme.

Det andra syftet, liturgins strukturella omarbetning, hör samman med de andra två. Konstitutionens upphovsmän insåg att det var nödvändigt att omforma själva riterna för att på så vis återigen göra deras teologiska innebörd fattbar. Inspirationen kom dels från den moderna tidens första liturgiska encyklika, Pius XII:s Mediator Dei (1947), dels från grundandet av en liturgisk reformkommission året därpå. Vid konciliets början hade man redan genomfört vissa förändringar: en omarbetning av Stilla veckans ceremonier, mindre strikta fasteföreskrifter, tillåtelse att fira kvällsmässor och en ökning av så kallade dialogmässor, där folket svarade prästen (på latin) och sjöng delar av mässan. Men konciliet eftersträvade en ännu mer radikal reform, vars mål var att rensa bort mycket av den bråte som (oavsiktligt) ansamlats under århundradena och man ville även anpassa liturgin till samtiden – under förutsättning att den historiska kontinuiteten förblev intakt (nr 23). Men den liturgiska reformens faktiska uttryck och dess bakomliggande förståelse av moderniteten skulle komma att bli omstridda.

Reformerna: En översikt

Vissa av konciliets dokument, exempelvis Sacrosanctum concilium, behövde kompletteras med ytterligare regelverk och pastoral praxis. Denna uppgift, att sätta kött på den benstomme som konstitutionen skapat, tillföll en grupp vid namn concilium, som bestod av biskopar och expertrådgivare som genast påbörjade sitt arbete. Omfattningen av det arbete som de under tio års tid utförde är enastående. Här ska vi dock bara titta närmare på följande viktiga förändringar: att folkspråken började användas, att man ändrade kyrkorummets utformning, att de olika lekmannafunktionerna fick en större roll och att det liturgiska året omformades.

Konstitutionens mest iögonenfallande resultat var att det blev tillåtet att använda folkspråket för vissa delar av den eukaristiska liturgin. Men concilium och Paulus VI själv förstod snart att det var önskvärt att hela liturgin översattes till folkspråken. Om man någonsin skulle lyckas få till stånd ett medvetet deltagande i mässfirandet var detta ett oundvikligt steg. Oupplösligt knuten till strävan att översätta liturgin var viljan att öppna Bibelns skattkammare för alla och envar. Den liturgiska rörelsen gick hand i hand med den nya positiva synen på Bibeln som vuxit sig allt starkare i katolska kretsar.

De senaste åren har man kämpat för att hitta ett språk som passar firandet av mässan. Vad engelskan beträffar verkar vi ha lämnat en ganska fri och oinspirerad översättning bakom oss till förmån för en som både är styltig och full av otympliga och ålderdomliga uttryck (consubstantial [konsubstantiell], chalice [kalk]). Låt oss hoppas att en framtida översättning förmår hitta en tillfredsställande medelväg och även förmår utöka bönesamlingen med nyskrivna texter, något som de amerikanska biskoparna och andra biskopskonferenser föreslog i och med 1997 års översättning. Den utfördes av The International Commission on English in the Liturgy.

Att folkspråken kom att användas i liturgin var säkerligen den mest betydelsefulla förändring som konciliet ledde till, men kyrkorummets nya utformning var nästan lika viktig. Redan innan konciliet hade avslutats utkom en föreskrift, baserad på den nya reformen, enligt vilken varje kyrkas huvudaltare skulle vara fristående så att celebranten kunde stå vänd mot folket. Detta förändrade på ett häpnadsväckande sätt hur människor uppfattade mässan. Det blev tydligt att firandet var gemensamt och krävde aktivt deltagande. Men förändringen förde även med sig risken att den celebrerande prästen i stället för själva liturgin hamnade i uppmärksamhetens centrum.

En livlig debatt pågår fortfarande, pådriven av en rörelse som ofta kallats ”reformens reform”. Sökandet efter balans är centralt vare sig det handlar om språkdräkt eller kyrkoarkitektur och utformningen av kyrkorummet. Det är uppenbart att vissa av de nya sätten att bygga kyrkor på inte har den nödvändiga skönhet och elegans som krävs när man tillber en Gud som är större än vår värld och som samtidigt lever bland oss. Kyrkobyggnader som uppförts med en helt annorlunda mässa i åtanke har utsatts för bristfälliga och förvirrande restaurationer. Katolska församlingar behöver platser som både främjar ett fullt, medvetet och aktivt deltagande och som samtidigt inbjuder till en djupare gemenskap med den Gud som alltid befinner sig bortom vår fattningsförmåga.

Ett anmärkningsvärt tredje reformområde gäller det utökade antalet liturgiska tjänster för lekmän (liturgical ministries). Om den post-vatikanska mässan firas på rätt sätt krävs det ett stort antal liturgiska tjänster: diakoner, lektorer, akolyter, musiker, ministranter och kommunionutdelare. Redan före konciliet förekom diakoner i den äldre högmässan, men allt som oftast var det vanliga präster som utförde den här uppgiften. Konciliet återställde det permanenta diakonatet och gjorde det möjligt för gifta män att vigas till diakoner inom den latinska riten. Dessutom beredde det oavsiktligt vägen för de så kallade pastoralassistenterna (ecclesial ministers). Dessa teologiskt utbildade lekmän får förvisso inte tjänstgöra vid altaret, men de har ändå blivit en viktig del av kyrkans vardagsliv, åtminstone i Nordamerika. Bristen på präster och det faktum att man ofta delar ut kommunionen även under vinets gestalt skapade behov av fler präster, vilket i sin tur gav upphov till inrättandet av särskilda kommunionutdelare. Enligt de officiella föreskrifterna är bruket av kommunionutdelare bara påkallat om det inte finns tillräckligt många präster för att kunna dela ut kommunionen, men i många församlingar har detta blivit till en allmänt accepterad normalform.

En annan förändring av liturgin efter Andra Vatikankonciliet var kopplad till omgestaltningen av det liturgiska året. Söndagen återfick sin status som den kristna festdagen framför alla andra eftersom vi denna dag firar vår Herres lidande, död och återuppståndelse (påskens mysterium). Man framhåller även de femtio påskdagarnas centrala betydelse. Antalet helgondagar och bruket att rangordna dem har minskat drastiskt. Fastans syfte är numera tudelat: kristen initiation och botgöring som ett sätt att förnya denna initiation. Hand i hand med kyrkoårets omvandling följde en utbyggnad av mässans läsningar, bestående av en treårig cykel för söndagarna och större högtider (vilken omfattar mycket mer av Gamla testamentet än vad som någonsin tidigare har lästs i den romerska riten) och även särskilda läsningar för veckodagarnas mässor. Tidigare hade bara fastan särskilda läsningar för veckodagarna. I dagens samhälle konkurrerar kyrkoåret givetvis med många andra uppdelningar av året (skolans, samhällets, årstidernas), men det verkar åtminstone på längre sikt kunna sätta sin prägel på en katolsk generation. Men det kan bara framtiden utvisa.

Kritik och utmaningar

Reformen som implementerades åren efter Andra Vatikankonciliet har emellertid både kritiserats och dragits med olika problem. Den rörelse som förespråkar en ”reform av reformen” hade den före detta påven Benedictus XVI som en av sina tillskyndare. Benedictus XVI understödde både nya reflektioner kring kyrkorummets gestaltning (vilket ledde till att prästen återigen kom att stå vänd mot öster, bort från församlingen) och en förnyelse av den latinska rit som föregick Andra Vatikankonciliet. Denna rit kallade han för ”den extraordinarie formen”. Det som i förstone framstod som en eftergift mot en minoritet som önskade fira mässan enligt den äldre formen framstår nu som en växande trend, där vissa seminarier aktivt tränar framtida präster för den äldre riten, medan vissa grupper aktivt främjar dess spridning. Att denna utveckling inte skulle ha en splittrande verkan är mycket svårt att se. Utan tvekan har denna rörelse, åtminstone delvis, vuxit fram ur ett slarvigt och nonchalant sätt att tillämpa den liturgiska reformen, en blott yttre reform som inte har åtföljts av en samtidig inre förnyelse.

Men det kan samtidigt inte förnekas att den äldre liturgin står för en förståelse av kyrkan, teologin och världen som konciliet medvetet valde att distansera sig från på flera viktiga punkter. Det är ingen slump att den tillgivenhet som ärkebiskop Marcel Lefebvres, grundaren av Pius X:s prästbrödraskap, mest hårdnackade anhängare hyser för den latinska riten ofta åtföljs av en djup misstänksamhet gentemot konciliets deklarationer om religionsfrihet och dess strävan efter en öppenhjärtig dialog med den moderna världen, en misstänksamhet som ibland övergår i en ren förkastelsedom. Annorlunda uttryckt går förkärleken för den äldre riten inte sällan hand i hand med ett avståndstagande från Andra Vatikankonciliet och allt som konciliet förde med sig. Massimo Faggioli har på ett övertygande sätt visat att när man förkastar den liturgi som Andra Vatikankonciliet förde med sig, så förkastar man samtidigt konciliet som sådant.

Valet av Franciskus till ny påve kan mycket väl visa sig vara början på ett nytt kapitel för de postkonciliära debatterna om liturgin. Om de mässor som han än så länge har firat under sitt pontifikat pekar på det som komma skall, kan han åtminstone komma att mildra ivern hos reformernas hårdaste motståndare. Att döma av hans handlande verkar han föredra den nya liturgin och dess större enkelhet.

De postkonciliära reformerna kommer säkerligen att fortsätta framåt. Men vad Sacrosanctum conciliums tre huvudmål beträffar är reformerna långt ifrån färdiga. Visst finns det många katolska församlingar som har tagit till sig konciliets liturgiska vision och inlemmat den i sitt mässfirande, men i alltför många församlingar har budskapet tagits emot på ett halvhjärtat vis eller utan att man har tillägnat sig en djupare förståelse av vad denna vision innebär.

Vägen framåt är tudelad. Först och främst måste vi, med allt som står i vår makt, se till att allt liturgiskt firande präglas av sann värdighet. För detta mål är varken medeltida koreografi eller mängder av spets nödvändigt; men det innebär däremot att mässan måste förberedas noggrant och firas i en anda av bön. Liturgins utseende är inte det viktigaste. Den postkonciliära liturgin kan firas i alla möjliga kulturella sammanhang, men vördnad måste vara den gemensamma nämnaren.

Den andra uppgiften är betydligt mer utmanande. Katoliker måste få hjälp med att på ett djupare och tydligare sätt förstå kopplingen mellan sina egna liv och det som de firar i kyrkan. Den framstående liturgihistorikern Robert Taft, SJ, sade en gång att ”liturgin är det kristna livet i ett nötskal”. Varken mer – eller mindre. Våra liturgier framställer för oss, om än på ett ritualiserat sätt, det liv som vi är kallade att leva. De är det kristna livets höjdpunkt och källa. Om denna verklighet kan fås att tränga allt djupare ner i det katolska medvetandet så kommer vi, med hjälp av Guds nåd, att kunna uppnå det som konciliet efterlyste: ett fullt, medvetet och aktivt deltagande, och då kommer vi att närma oss ett tillstånd där vi alltmer fullkomligt utövar det prästerskap som vi genom vårt dop är kallade till.

Översättning: Stefan Jarl

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften America den 27 maj 2013.

John F. Baldovin är professor i liturgical and historical theology vid Boston College. Hans senaste bok har titeln Reforming the Liturgy: A Response to the Critics, Liturgical Press 2008.