Därför är religion bra för dig

Fundamentalism, fanatism, konflikter. Tidningarnas rubriker framställer ofta religionen i dålig dager. Men bevisen pekar i motsatt riktning: på det hela taget tenderar religiösa bruk att ha en positiv inverkan på människors liv.

Detta har undersökts utifrån en mängd perspektiv. Om en person går i kyrkan, i en moské eller till synagogan är det exempelvis mycket mindre troligt att denna person har alkoholproblem eller använder droger. Bland amerikaner, där religiositet studerats ingående, är det mindre troligt att man begår brott, skiljer sig, begår självmord eller råkar ut för depressioner om man har ett religiöst aktivt liv. Man kommer troligtvis även att vara friskare och leva längre.

Dessa glada nyheter genljuder även inom den positiva psykologins område, ämnet som även kallas lyckoforskning. Martin Seligman, en amerikansk psykolog som gjort den positiva psykologin känd, menar att långvariga lyckotillstånd kan uppnås genom att man förändrar sitt liv. ”Att bli religiös” återfinns bland de fem förändringar som han rekommenderar. Slutsatserna bekräftas av ekonomiprofessorn Richard Layard som var rådgivare åt den förra brittiska Labour-regeringen i frågor om välbefinnande. I sin bok från 2005, Happiness: Lessons from a New Science [Lycka: lärdomar från en ny vetenskap], lägger han fram bevis för att avsaknad av tro har en större negativ inverkan på en persons lycka än arbetslöshet, om än inte lika stor som att bli änka eller änkeman.

Det verkar som om denna vetenskapsgren skapats för att göra reklam för Gud. Men saker och ting blir mer komplexa när en ytterligare, central fråga ställs. Varför har religionen en sådan positiv inverkan? En mängd möjliga förklaringar har framkastats och diskuteras livligt.

En första förklaring ger religionens förbjudande funktion en central roll. För världsreligionerna är moral av stor vikt, det vill säga att de uppmanar till, om än inte insisterar på, att anhängarna inte bör ta droger, begå brott eller vara otrogna. Påbud i stil med ”du skall icke” är utan tvekan viktiga. De anger tonen och hjälper till att upprätthålla attityder. Men varje ärlig troende kan intyga att påbuden bekräftas inte bara genom att man lever efter dem utan även genom att man bryter mot dem. Frågan måste alltså ställas: hur kommer det sig att förbud ändå fungerar?

Det sätt på vilket Anonyma alkoholister grundades är upplysande. 1931 försökte psykologen Carl Jung behandla en alkoholist vid namn Roland H, men utan resultat. Jung fick då en idé. Han rekommenderade Roland H att besöka den evangelikala kristna rörelsens möten där underkastelse under Gud var centralt. Det fungerade. Roland blev omvänd, vilket Jung tolkade som att ett nytt energiflöde frisläppts ur patientens inre, starkare än lusten att dricka. Roland berättade om sina upplevelser för en annan till synes hopplös vanedrinkare, Bill W, och detta fungerade även för honom. Han grundade A.?A. som i dag har över två miljoner medlemmar i hundrafemtio länder.

Inom forskningen är man oense om hur effektivt Anonyma alkoholisters tolvstegsprogram egentligen är. Men det står bortom allt tvivel att erkännandet av en ”högre makt” har varit avgörande för dess framgång. På så vis fungerar förbud inte när de uppfattas som straffande påbud utan när de förstås som en väg mot ett nytt liv.

Personligen har jag en vän som regelbundet går på Anonyma alkoholisters möten, även om han inte går i kyrkan. Men talet om omvändelse är fullt begripligt för honom. Han tipsade mig om Anonyma narkomaners skrifter där detta uttrycks väl: ”För vårt gruppsyfte finns i slutändan bara en auktoritet: en kärleksfull Gud såsom han kommer till uttryck i vårt gruppmedvetande.” Men detta för oss bara vidare till en annan snårig fråga. Det har att göra med gruppers betydelse.

Kanske förhåller det sig så att det inte är religionernas förmåga att förbjuda som ligger bakom deras framgång, utan att individuellt välbefinnande stärks av det sociala stöd som grupper erbjuder, det gäller då inte bara religiösa grupper utan även familjegrupper, intressegrupper eller terapeutiska grupper. Kan det vara gruppaspekten som stärker människor vid A.A.-möten och gynnar dem som går i kyrkan? Psykologen Oliver James påpekade nyligen i The Guardian att: ”Det är troligt att kamratskapsandan och känslan av tillhörighet som uppstår bland trosbröder fungerar som en form av substitut för det rus som droger erbjuder.” James medgav emellertid att socialt stöd inte är en tillräcklig förklaring. Han hänvisade till en omfattande amerikansk studie där man följt tusentals människor och kommit fram till att samhörighet inte var avgörande för inre styrka.

Det finns dock andra möjligheter. Richard Layard har föreslagit att religionens nytta har mycket lite att göra med förbud eller gemenskapskänsla, utan att det avgörande är hur man förhåller sig till de egna känslorna. Han argumenterar för att religionsutövning tränar människor i att kontrollera sina känslor.

I sin bok om lycka diskuterar professor Layard Ignatius av Loyolas Andliga övningar och pekar på hur helgonet strävade efter att odla vissa attityder som modern forskning har funnit vara av stor vikt för personligt välmående. Ignatius uppmanade sina läsare att prisa Gud, det vill säga att lära sig visa tacksamhet. Han ansåg att människan var skapad för att lovprisa Gud, vilket motverkar egoistiska tendenser i och med att fokus riktas bort från en själv. Layard pekar även på hur Ignatius argumenterade för att frälsning inbegriper en indifferens för vad man råkar ut för. Alla kan drabbas stunder av misströstan, men de brukar vara övergående. Även detta kan vara en hjälp eftersom det bygger upp en motståndskraft.

Motståndskraft är ett tema som intresserar Eric Greitens, en amerikansk filantrop och samhällsentreprenör som för närvarande studerar denna förmåga. Några tidiga resultat av hans arbete tyder på att personer som är motståndskraftiga i mötet med livets svårigheter låter dessa upplevelser bli en del av dem. Det är inte så att de helt enkelt repar sig, utan i stället förmår de leva med sorgen på ett sådant sätt att den får mening. Sådana upplevelser förkväver dem inte utan fördjupar deras känsla av att vara människa.

Denna hållning har sina rötter i den andliga traditionen. Julian av Norwich genomlevde digerdöden, en av historiens mest förödande epidemier, men diktade ändå: ”Allt kommer att bli bra och allt kommer att bli bra och allting kommer att ordna sig.”

Många av forskarna inom positiv psykologi försöker omformulera sådana religiösa förhållningssätt för att de ska passa in i vår sekulära tid. Det finns en strävan att plundra de religiösa traditionerna på deras visdom och att samtidigt röja undan det teologiska sammanhang som de traditionellt har existerat inom. Ett av de tydligaste försöken återfinner man i filosofen Alain de Bottons senaste bok Religion for Atheists [Religion för ateister] som publicerades tidigare i år. I sin bok håller han med de positiva psykologerna om att religiösa bruk erbjuder effektiva tekniker för en mängd ändamål, allt från att bygga mänskliga samhällen till att främja vänligt uppförande.

Men när jag läste de Bottons bok förstod jag något som är av stor betydelse för religionerna men som ofta förbises. Troende läsare kommer inte att förvånas över att detta något har med Gud att göra. Den positiva psykologin präglas av instrumentalitet. Alain de Botton skriver uttryckligen: ”Religion är emellanåt så användbart, effektivt och intelligent att detta inte får överlåtas åt endast de troende.” Det som han inte inser är att religion är bra på att bygga samhällen och att främja vänlighet därför att den paradoxalt nog inte syftar till att åstadkomma någotdera av detta. Målet är i stället att låta anhängarna öppna sig mot en livskälla, den andliga näring som låter vår mänsklighet växa. Religionerna erbjuder metoder som på sikt förvandlar själen. Detta kallas ibland frälsning, ibland evigt liv eller upplysning.

Välstånd och vänlighet kan mycket väl bli följden, men de kan även utebli. Men när de uppstår är de glädjande bieffekter av huvuduppgiften, vilken inte består i att leva ett lyckligt liv, utan i att lära känna Gud. Den andliga dimensionen har förvisso praktiska efterverkningar, men utan dess längtan uppåt kommer de religiösa dygderna att framstå som tomma. Vem, om inte Gud, ska du visa tacksamhet för att du lever? Evolutionens blinda mekanik? På samma sätt blir man inte religiös för att bli lycklig. Det är dömt att misslyckas.

Det är anmärkningsvärt att ateistiska författare och forskare har börjat få upp ögonen för religionens positiva sidor. Det är inte längre möjligt att utan vidare avfärda tron. Icke desto mindre tror jag att de kommer att misslyckas i sina strävanden eftersom de undviker en grundläggande och uppenbar fråga, en fråga som Oliver James påpekade att ”inga forskare ännu har ställt”: Kan det vara så att mänsklig välmåga har något med Gud att göra?

Översättning: Stefan Jarl

Artikeln är hämtad från The Tablet den 21 april och publiceras med utgivarens tillstånd. www.thetablet.co.uk.

Mark Vernon är journalist och Ph.D. i filosofi från Warwick University.