Kopternas utmaningar efter Shenouda

Efter att ha lett den koptiska kyrkan under fyra decennier gick påven Shenouda III ur tiden mitt under den politiska förändringsprocess som är på väg att omforma Egypten.

I det första fria valet efter president Hosni Mubaraks fall fick den islamistiska rörelsen en majoritet av rösterna och den mest radikala gruppen, salafisterna, fick 20 procent. I dag innehar militären vågmästarrollen mellan moderata och radikala muslimer, medelklassen och de svaga liberala eliterna. De kristna kopterna, som utgör sju till tio procent av befolkningen, fruktar marginalisering och är villrådiga över hur de ska förhålla sig till dessa händelser.

Shenoudas efterträdare måste hitta ett sätt att skydda kopterna mot hoten från de radikala islamisterna, han måste befästa sin roll som ledare för de orientaliska ortodoxa kyrkorna och dessutom hävda den koptiska kyrkans ställning som Egyptens nationalkyrka och dess avgörande roll ifråga om landets nationella identitet.

Den koptisk-ortodoxa kyrkan är den överlägset största i Mellanöstern och utgör tillsammans med sina systerkyrkor, den arameiska och den syriska, två tredjedelar av alla kristna i regionen. På grund av sin höga ålder och sina ledaregenskaper sågs Shenouda som den främste ledaren i Mellanöstern för de orientalisk-ortodoxa kyrkorna. Den kyrkofamilj som han ledde består bland annat av den etiopisk-ortodoxa kyrkan som med sina 45 miljoner medlemmar är större än den koptiska; därtill även den syro-malankariska kyrkan i Indien som tillsammans med de syrisk-katolska kyrkorna växer mycket snabbt i området.

Dessa kyrkors lära grundar sig på de tre första ekumeniska kyrkomötena: Nicaea (år 325), Konstantinopel (år 381) och Efesos (år 431). Traditionellt erkänner de inte kyrkomötet i Chalcedon (451) och denna position kom att befästas allt mer som en följd av de arabiska invasionerna under det sjunde århundradet vid tiden för islams grundande. Då hamnade Mellanösterns kyrkor utanför det (kraftigt försvagade) bysantinska rikets och Västerlandets politiska maktsfär.

I modern tid har den ekumeniska rörelsen stärkt kontakterna mellan den koptiska kyrkan, den latinska och den öst-ortodoxa. År 1973 blev Shenouda III den förste koptiske patriarken att besöka Rom där han tillsammans med påven Paulus VI skrev under en gemensam trosbekännelse. Den ekumeniska dialogen mellan den katolska kyrkan och de orientalisk-ortodoxa kyrkorna har varit mycket framgångsrik, men är relativt okänd, oaktat dess stora betydelse för kristologi och ecklesiologi.

Men det har även förekommit spänningar mellan kopterna och västkyrkorna: Shenouda var till exempel en stark motståndare till vigningen av kvinnliga präster inom den anglikanska kyrkan och somliga kyrkoledare i väst hade å sin sida mycket lite förståelse för vad de uppfattade som den koptiska kyrkans konservatism ? även om de sällan bemödade sig om att lära sig något om denna uråldriga kristna tradition.

Under Shenoudas ledning har den koptiska kyrkan gått från att ha varit en regional kyrka, till att bli ett globalt samfund. Patriarken lät bygga hundratals kyrkor utanför Egypten och invigde många av dem personligen. I dag lever en halv miljon kopter utomlands och antalet uppskattas ha ökat med ungefär 100 000 sedan mars förra året. Den koptiska diasporan utgörs främst av högutbildade personer och Shenouda var väl medveten om att de representerade den koptiska kristenheten i väst. Han strävade därför medvetet efter att deras församlingar skulle ledas av sin generations främsta präster och munkar.

Även om Shenouda inte var teolog i klassiskt västerländsk, akademisk bemärkelse besatt han djupa kunskaper om Bibeln och kyrkofädernas arv till den östliga kristenheten. Denna kunskap präglade hans timslånga audienser, där tusentals åhörare samlades varje vecka ? däribland många muslimer ? för att höra honom besvara och diskutera olika frågor. Dessa onsdagsmöten spelades in och videorna spreds sedan över hela Mellanöstern och inom den koptiska diasporan, vilket fick Shenoudas anhängarskara att växa än mer.

Alltsedan president Anwar Sadat, som år 1970 efterträdde Gamal Abdel Nasser, har Shenouda haft ett komplicerat förhållande till Egyptens ledning. Redan i ett tidigt skede protesterade patriarken mot samhällets tilltagande islamisering under Sadat. Han vände sig mot att islam gjordes till grund för en ny nationalism, såsom skett i Turkiet och Iran, vilket med nödvändighet skulle komma att exkludera de kristna. Konflikten med Sadat ledde till att han spärrades in i ett kloster under några år, ett straff som upphävdes 1985 av Sadats efterträdare Mubarak.

Efter frigivningen ändrades Shenoudas ton mot de styrande i Kairo. Mubarakregimens mindre toleranta hållning gentemot islamisterna förbättrade dess relation till de kristna och patriarken intog en mindre konfrontativ hållning ifråga om de sekteristiska angrepp som kopterna utsattes för. 2005 väckte hans stöd för Mubaraks omval ont blod. Men hans allt större politiska roll gillades inte av alla kopter och många protesterade öppet mot kyrkans påbud, samtidigt som de bedyrade sin trohet till den koptisk-ortodoxa kyrkan. Tidigt förra året, när demonstrationerna på Tahirtorget förvandlades till den proteströrelse som fick Mubarak på fall, kritiserades Shenouda för att han inte uppmuntrade den så kallade arabiska våren i Egypten.

Den nye patriarken måste förnya relationerna till den politiska makten i Egypten. Många kopter är sedan länge på det klara med att de måste skapa en verklig dialog för att återta sina förlorade positioner. Man kan inte bara ha religiösa frågor för ögonen utan måste även ta upp sociala och ekonomiska utmaningar. Dessa är omfattande. I Egypten är arbetslösheten hög, den ekonomiska tillväxten försumbar och mat- och energipriserna skenar. Shenoudas insatser inom detta område bestod i att hjälpa fattiga kopter genom att skapa sociala hjälpprogram, men även erbjuda rådgivning och bön. I ett land där staten i många fall inte har haft möjlighet att nå ut till människorna i samhällets utkanter var ett sådant initiativ av stor vikt och Muslimska brödraskapet har sedermera skapat liknande program, riktade till de fattigaste muslimerna.

Shenouda fick emellertid kritik från vissa kopter för sin hårda linje mot skilsmässor. Det har förekommit fall där kristna har konverterat till islam för att kunna skilja sig, vilket givetvis fjärmade dem från kyrkan, men även i vissa fall ytterligare ansträngde relationerna mellan muslimer och kristna. En ytterligare orsak till spänningar kommer sig av att kopter måste få ett särskilt tillstånd från regeringen för att få bygga kyrkor.

Även om Shenouda förnyade och återupplivade den koptiska kyrkan, särskilt ifråga om klosterväsendet som har växt sig starkt och ökat sin närvaro i samhället, upplever många kopter i dag att han inte tillräckligt starkt vände sig mot den diskriminering som de utsätts för. Inte heller den politiska eliten i Egypten har protesterat, eftersom rädslan för islamisternas reaktioner fortfarande är stark. Utöver detta fruktar den koptiska kyrkan ? i likhet med många muslimer ? att den nya regeringen i Kairo har för avsikt att genomföra sina reformer med utgångspunkt i islam, och mer precist i sharialagarna. Detta skulle kunna skapa en ”sekulär” stat vars tilltal är islamiskt och som helt saknar förmåga att förbättra relationerna mellan kristna och muslimer. Ett sådant scenario är problematiskt inte bara för den koptiska kyrkan utan för freden och säkerheten i hela samhället.

Shenouda var bestämt emot införandet av sharialagar och han insisterade på att de i sådana fall endast skulle gälla muslimer, medan de kristna skulle få ha sina egna lagar. Militären, som även den motsätter sig islamisering, har kanske redan gett en signal till den koptiska kyrkan att man är redo att ta upp kampen, detta dels genom att man lät utropa dagen för Shenoudas begravning till en nationell sorgedag, dels genom att man säkerställde att den även sändes direkt i den statliga televisionen.

Under den nuvarande mellanperioden som uppstod i och med Shenoudas bortgång leds den koptiska kyrkan av biskop Pachomius, som kommer att sörja för förberedelserna inför patriarkvalet. Omröstningen, som äger rum om några månader, kommer troligtvis att genomföras med valet av Shenouda år 1971 som förebild. Detta är en helt igenom kyrklig angelägenhet som involverar biskopar, munkar och lekmän och är ett tydligt bevis på den koptiska kyrkans utpräglat folkliga karaktär.

Det första steget i 1971 års val bestod i att man offentliggjorde en lista på nio kandidater. Denna lista sammanställdes av en specialkommitté bestående av nio biskopar och nio lekmän, där den tillfällige patriarken agerade ordförande. Listan offentliggjordes sedan i pressen och sattes upp i alla biskopsstift så att de troende kunde granska den ? och komma med invändningar om de så önskade. Kommittén, som utgörs av nio biskopar och nio lekmän, minskade sedan antalet från nio till fem. Det är endast ogifta män som kan väljas till patriark och kandidaterna bestod år 1971 av sex biskopar och tre prästvigda munkar.

En annan kommitté fick sedan ansvaret att sammanställa en lista på elektorer. Den omfattade 700 personer år 1971, återigen präster såväl som lekmän, men i år kan antalet bli det dubbla. Fyrtio elektorer kom från den etiopiska kyrkan, vilket speglade de starka historiska och läromässiga banden mellan de båda kyrkorna. – Denna kontakt är alltjämt levande och vid Shenoudas begravningsgudstjänst var det ledaren för den etiopiska kyrkan, Abune Paulos, som inledde bönerna. – I en sluten omröstning utvaldes sedan tre av de fem kvarvarande kandidaterna.

Men det är lotten som fäller det slutgiltiga avgörandet i valet av patriark. Inför en mässa år 1971 lades de tre namnen i en urna som tillslöts och sedan placerades på altaret. Före kommunionsutdelningen valde diakonerna ut en ung pojke ur församlingen som fick ta emot kommunionen och över honom lästes sedan en speciell bön. Mot slutet av mässan band man för hans ögon och gav honom uppdraget att dra ett av namnen ur urnan.

Spekulationerna inför valet av den koptiska kyrkans näste ledare är omfattande, både i Egypten och i utlandet. Valprocessen inbegriper omsorgsfulla överläggningar och noggrann eftertanke. Men det slutgiltiga valet av ledare kommer enligt många kopter att ske under vägledning av gudomlig nåd. Vem valet än faller på så är de utmaningar som han står inför enorma. Men man bör likväl hålla i minnet att den koptiska kyrkan aldrig har varit starkare och detta tack vare Shenoudas exceptionella ledarskap och visioner.

Översättning: Stefan Jarl

Artikeln är hämtad från The Tablet den 7 april 2012 och publiceras med utgivarens tillstånd.

www.thetablet.co.uk.

Anthony O’Mahony

Docent i kristendomens historia vid Heythrop College, University of
London.