Hopp om förändring – kyrkan och politiken i Burma

Burma är ett land med en uppskattad befolkningsmängd på omkring 54 miljoner, uppdelade på 135 olika folkgrupper. Siffrorna baserar sig på uppskattningar eftersom den senaste folkräkningen i Burma genomfördes 1983, då invånarantalet var 35 miljoner. 2014 planeras en ny folkräkning som kommer att ge mer exakta siffror. Burmanerna utgör 73 procent av befolkningen och är den största folkgruppen. Shanfolket är den nästa största med 8,5 procent, följt av karenfolket 6,2 procent, chinfolket 2,2 procent och kachinfolket 1,4 procent. Andelen kineser beräknas vara 1 till 2 procent av befolkningen och indierna utgör 1 procent.

Sedan Burma blev självständigt år 1948 har landet sönderslitits av våldsamma konflikter mellan enskilda folkgrupper och centralregeringen. I det så kallade Panglong-avtalet från självständighetsförhandlingarna 1947, lovades de olika etniska minoriteterna, vilka bebor nästan 60 procent av de bergiga områdena i Burma, å ena sidan kulturellt och etniskt oberoende och å den andra fullt självstyre ifråga om de respektive regionernas förvaltning inom den federalistiska nationalstaten Burma. Från centralregeringens sida har man aldrig levt upp till löftena, vilket har resulterat i återkommande revolter och strider mellan etniska minoriteter och centralregeringens trupper. Striderna har lett till stora förluster av människor och materiel på båda sidor, utan att någon av de stridande fått övertaget.

Sedan mars 2011 har politiska reformer genomförts

Den senaste månaden har Burma, eller Unionen Myanmar som landet officiellt heter, ofta förekommit i nyhetsrapporteringen. Tidigare när landet omnämndes i nyhetssammanhang rörde det sig oftast om brott mot mänskliga rättigheter och korruption. Det var fallet i september 2007 då i första hand studenter och buddhistiska munkar genomförde omfattande protester mot den styrande militärjuntan. Protesterna, som kom att kallas saffransrevolutionen efter färgen på munkarnas dräkter, slogs brutalt ner av militären. Tusentals munkar arresterades och ett stort antal kloster som fungerat som centra för protesterna stängdes. Det hopp om förändring som hade väckts i utlandet och bland Burmas befolkning gjordes om intet.

Kort därefter, i maj 2008, dök Burma återigen upp i världsnyheterna när cyklonen Nargis ödelade stora delar av Irrawaddydeltat och krävde 130 000 dödsoffer. Militärregeringen hindrade då utländsk nödhjälp att nå landet, vilket ledde till skarpa protester i omvärlden. Militärjuntan lät sig dock inte bekommas utan utnyttjade i stället situationen och pressade med hjälp av en omstridd folkomröstning igenom en ny författning. Denna har nu visat vara ett hinder för den försiktiga reformpolitik som påbörjats av president Thein Sein.

De politiska förändringarna började som ett resultat av de val militärjuntan anordnade, vilkas syfte var att påbörja övergången från militärstyre till en civilregering. Inom oppositionen tvivlade man emellertid på uppriktigheten i denna strävan mot större ”demokrati” och tenderade att se den främst som en anpassning efter kraven från utlandet.

Men under devisen ”Rent styre och klok politik” har president Thein Sein försiktigt börjat genomföra politiska reformer i landet och även hörsammat oppositionens krav på mer demokrati och större hänsyn för de mänskliga rättigheterna. Men militären, på burmesiska tatmadaw, har bara delvis dragit sig ur politiken; i enlighet med författningen är en fjärdedel av platserna i parlamentet reserverade för deras representanter. De etniska minoriteterna har för sin del önskat större delaktighet, då man inom den av burmaner nästan helt dominerade militären fäster lite eller inget hänseende vid dem. Dessutom har Union Solidarity and Development party, det nuvarande regeringspartiet, mycket nära kopplingar till militären.

Parlamentsvalen i november 2010 bojkottades av National League for Democracy (NLD), Dung San Sub Kyus parti, eftersom man inte litade på militärregeringen och inte ansåg sig ha möjlighet att delta på lika villkor. På så vis tilläts heller inte deras huvudkandidat, Aung San Suu Kyi, att delta. NLD:s beslut att bojkotta valet har dock fått kritik. En reaktion bestod i grundandet av ett nytt parti, National Democratic Force (NDF), som deltog i novembervalen 2010 och nu har 18 parlamentsledamöter.

President Thein Sein, som har sina rötter inom militären, vidtog därefter en rad överraskande åtgärder i skarp kontrast mot militärjuntans ensidiga och diktatoriska politik. En av hans första åtgärder var att häva Aung San Suu Kyis husarrest och tillåta henne att återuppta sitt politiska arbete. Att presidenten sedan bjöd in denna sedan länge utstötta politiker till ett samtal i huvudstaden Naypyidaw var en överraskande hedersbetygelse. I intervjuer har hon senare betygat att hon uppfattade det som att presidenten hyser en uppriktig vilja att förändra landet till det bättre.

På väg mot fred med de etniska minoriteterna?

Denna strävan efter förändring kom även till uttryck på landets självständighetsdag den 4 januari 2012 då en mängd politiska fångar frigavs. Till dessa positiva uttryck för Thein Sein-regeringens reformvilja hör även att vissa av de buddhistiska kloster som stängdes efter oroligheterna i september 2007 har öppnats igen och att munkar som sedan dess suttit fängslade har släppts fria, under villkoret att de inte ägnar sig åt politiska aktiviteter.

Den första mars, i ett tal inför parlamentet på hans regerings årsdag, tillkännagav president Thein Sein att han, med utgångspunkt i Panglongavtalet, ämnade göra fred bland de etniska minoriteterna till sin regerings främsta målsättning. Han lovade att samarbeta med ledarna för de etniska grupperna, de politiska partierna och civilsamhällets företrädare i syfte att säkerställa en värdig tillvaro för de etniska minoriteterna. I sitt tal riktade han en uppmaning till de unga att byta ut ”sina kalasjnikovs mot bärbara datorer”, för att därmed bidra till uppbyggnaden av landet. På så vis kom han även att indirekt ta upp det faktum att tusentals barnsoldater har tvingats och fortfarande tvingas tjänstgöra i armén i striderna mot Burmas upproriska folkgrupper.

Ett exempel på denna nya reformpolitik, vars mål är fred mellan de olika folkgrupperna, var de förhandlingar mellan regeringsföreträdare och en rad representanter för olika etniska minoriteter som anordnades i syfte att få slut på de väpnade striderna. Följden blev ett vapenstillestånd med monfolket i januari 2012 och som ett tecken på regeringens goda vilja tilläts monfolket fira sin nationella högtidsdag offentligt för första gången på flera år. Detta sker till minne av grundandet av deras första självständiga kungarike för 1 500 år sedan. Även med karenfolket har man fört framgångsrika fredssamtal, vilka ledde till ett vapenstillestånd i januari 2012. I Hpa-An, staten Karens huvudstad, undertecknade en regeringsdelegation en överenskommelse där man gick karenfolkets viktigaste krav till mötes och satte därmed punkt för 63 års stridigheter.

Kommer vapenstillestånden att hålla?

Men på bägge sidor finns hökar som inte förmår fästa särskilt stor tilltro till vapenstillestånden ? man har helt enkelt svårt att föreställa sig att 60 års stridigheter skulle kunna biläggas av två dagars förhandlingar. Man har påpekat att det vapenstillestånd som slöts redan 2004 blev mycket kortvarigt. Men biskop Raymond Po Ray från Mawlamynies stift, tillika ordförande i Justitia et Pax-kommissionen i den burmesiska biskopskonferensen, menade å sin sida att det ingångna avtalet var ett hoppfullt tecken som med god vilja skulle kunna leda till varaktig fred.

Den 7 mars 2012 slöts ett liknande vapenstillestånd med karennifolket, en undergrupp till karenfolket, vilket undertecknades av Karenni National Progressive Party (KNPP). Detta skedde i Loikaw, Kayah-delstatens huvudstad, i närvaro av FN:s flyktingorgan tillsammans med observatörer från British Council och den amerikanska ambassaden. Även biskop Sotero Phamo från Loikaws stift var närvarande som observatör tillsammans med en av sina präster. Trots flera ingångna vapenstillestånd finns det fortfarande tvivel på om de verkligen kommer att hållas och om de kan få slut på striderna. Skeptikerna har dessutom fått vatten på sin kvarn: vapenstilleståndet mellan regeringen och shanfolket som slöts i december 2011 efterlevs inte av militären i området.

I Burmas parlament finns 440 platser som i dag nästan uteslutande innehas av regeringspartiet Union Solidarity and Development Party (USDP) och militärens företrädare. I samband med fyllnadsvalet den 1 april 2012, då 48 nya parlamentsplatser skulle tillsättas, tilläts förvisso Aung San Suu Kyi, som belönats med Nobels fredspris, att driva sin kampanj i den fattiga stadsdelen Kawhmu för sitt parti NLD:s räkning. Men trots detta tillstånd fick hon ändå uppleva hur hennes kampanj motarbetades av regeringen.

Skarp kritik mot missförhållanden

NLD har mött många svårigheter under sin valkampanj. Exempelvis har deras valaffischer förstörts vid upprepade tillfällen och under ett valmöte i huvudstaden Naypyidaw till stöd för fyra av NLD:s kandidater tilläts Aung San Suu Kyi inte att använda sig av stadens stadion, vilket ledde till att hon tvingades hålla sitt valtal oskyddad, i gassande solsken. Polisens säkerhetsstyrkor hade fått order om att inte blanda sig i och anhöriga till statsanställda hade förbjudits att närvara. Trots detta var många tjänstemän på plats och jublade över Aung San Suu Kyis framträdande.

I upptakten till fyllnadsvalen förklarade en regeringstalesman att om Aung San Suu Kyi skulle väljas in i parlamentet skulle hon tilldelas ett ”passande regeringsuppdrag”. Hennes egen uppfattning om det politiska läget är dock ambivalent. Själv sade hon att: ”Jag litar på president Thein Sein, men jag litar ännu inte på regeringen.” Men det finns tecken som tyder på att Thein Sein inte är den ende politikern som eftersträvar förändringar i Burma. I början av februari 2012 höll Thura U Shwe Mann, en före detta general och ledare för parlamentet, ett tal som förvånade både parlamentet självt och allmänheten. I sitt tal riktade han skarp kritik mot en rad missförhållanden inom landet, som han dessutom menade att den tidigare militärjuntan var skyldig till. Han pekade på den utbredda korruptionen inom byråkratin och allvarliga brister när man planerat nya industrianläggningar, vilket lett till ekonomiska förluster och miljöförstöring.

De reformer som Thein Seins regering har genomfört inbegriper även en viss lättnad i restriktionerna mot landets medier. Nyhetsförmedlingen har blivit friare och censuren mindre strikt. Men det är ännu oklart hur långt journalisternas friheter verkligen sträcker sig. Censuren ingriper fortfarande och journalister som är alltför kritiska i sin rapportering löper fortfarande risk att bestraffas. Denna öppning på mediernas område hänger samman med Thein Seins initiativ att försöka återföra de för ekonomin och samhället så viktiga högutbildade personer som lever i exil i utlandet.

En man som tagit presidentens inbjudan på allvar är Aung Zaw. Zaw är journalist och ligger bakom tidskriften och internetsidan Irrawaddy, som med säte i Thailand under flera år har publicerat kritiska rapporter om förhållandena i Burma. I februari 2012 återvände han till sitt hemland för första gången på 20 år för att sondera terrängen. Hans redogörelse bekräftar att Burma befinner sig i en förändringsprocess, vars riktning och slutmål ännu är en öppen fråga. Mot slutet av 2012 planeras en ny medielagstiftning som kommit till stånd utan vare sig företrädare för mediernas eller parlamentets deltagande. Som svar på frågan om det är möjligt att bedriva kritisk nyhetsrapportering i Burma och om han kunde tänka sig att flytta sin tidskrift till landet, svarade Aung Zaw att något sådant bara vore tänkbart på försök och med det thailändska kontoret som utgångspunkt.

Större pressfrihet

De ansvariga bakom nyhetsbyrån Mizzima som är stationerad i Indien och radiostationen Voice of Burma, som sänder från Oslo, har intagit en liknande försiktig hållning. Även företrädare för den så kallade 88-generationen har uttalat ett försiktigt stöd för Thein Sein-regeringens reformpolitik. Rörelsen kämpar för demokrati i landet och består av före detta studenter, deltagare i det skoningslöst krossade upproret mot militärregimen den 8 augusti 1988.

Av Burmas befolkning är 5,6 procent kristna. Baptisterna räknar 1,1 miljoner medlemmar och utgör därmed den överlägset största gruppen, medan katolikerna är 630 000. Burmas kristna befolkning kommer nästan uteslutande från stamfolken, i synnerhet karen-, chin- och kayahfolket. Även den katolska biskopskonferensen, bestående av medlemmar från de olika folkgrupperna, speglar landets etniska mångfald och bidrar genom sitt samarbete till försoning och enhet inom landet. När militären under general Ne Win tog makten 1962 förstatligades kyrkans skolor, sjukhus och hem för spetälska. Dessutom landsförvisades de utländska missionärerna och ledningen av kyrkan övertogs av inhemsk personal.

Situationen för landets kristna minoritet präglas av motsättningarna mellan centralregeringen och de etniska minoriteterna. På grund av kopplingen till de etniska minoriteterna räknas de kristna av centralregeringen till landets problemgrupper; de uppfattas som ett hinder för landets enhet och övervakas och undertrycks därför. Under sin tid vid makten försvårade eller förhindrade militärjuntan ständigt byggandet av kyrkor, tryckning av biblar och kyrkans sociala arbete. Sedan 2002 finns emellertid Caritas i Burma (Karuna Myanmar Social Services), en nationell hjälporganisation som riktar sig till alla folkgrupper, utan hänsyn till religionstillhörighet.

Den katolska kyrkans officiella och främsta målsättning består sedan 2005 i att arbeta för fred och försoning mellan de olika kulturerna och religionerna, för att på så vis bidra till nationell enhet. Emellertid har kyrkan inte förmått leva upp till den socialkritiska och profetiska roll som man med utgångspunkt i socialläran skulle kunna förvänta sig. Kritiker har bland annat förebrått den katolska kyrkan för att hon under saffransrevolutionen 2007 nöjde sig med att uppmana till bön för fred i landet, manade präster och ordensfolk att inte engagera sig politiskt och i allmänhet framhärdat i en ”öronbedövande tystnad”. Men i den nuvarande övergångssituationen verkar den katolska kyrkan däremot ha för avsikt att spela en aktiv roll.

Kyrkan och landets fred

Relationerna till den protestantiska kyrkan, som förr ofta präglats av ansträngd rivalitet, har tydligt förbättrats under de senaste årtiondena. Man har mycket gemensamt med de övriga kyrkorna och enighet råder i många frågor, vilket samarbetet mellan den katolska biskopskonferensen och kyrkorådet, där de flesta protestantiska kyrkorna är medlemmar, är ett tydligt tecken på. Efter cyklonen Nargis 2008 kom hjälp till de nödställda och stöd för offren från en samlad kristenhet. För 2012 planeras, utöver böneveckan för kristen enhet i januari, en mängd gemensamma aktiviteter och studiedagar som skall förbättra relationerna mellan de kristna kyrkorna. I arbetet för fred mellan de stridande grupperna i landet har kyrkorna, vars medlemmar kommer från många olika etniska grupper, en inte oviktig roll att spela.

Under Lourdeshögtiden i februari 2012 vid Nyaunglebin, Burmas Mariavallfartsort, bekräftade ärkebiskop Charles Bo från Yangon kyrkans vilja att engagera sig för rättvisa, fred och förbättringar inom ekonomi, sjukvård och uppfostran. Han underströk att landets katoliker, i en anda av solidaritet och enhet, borde samarbeta med buddhister, muslimer och hinduer för att nå detta mål. Rivalitet mellan religionerna borde inte förekomma, utan alla borde arbeta tillsammans för landets väl.

Det kom emellertid som en stor överraskning att Aung San Suu Kyi deltog i ett samtal med femton biskopar och fyra protestantiska pastorer i samband med biskopskonferensen i Rangoon.

Problem med prästutbildningen

I Mandalay ligger prästseminariet Sankt Thomas, som år 2011 firade sitt 25-årsjubileum. Det var emellertid inte bara fråga om firande, utan rektorn Dominic Jyo Du tog även tillfället i akt att uttrycka sin oro och presentera en kritisk reflektion över problemen med prästutbildningen. Han betonade att prästseminariets ekonomiska situation förvisso utgjorde ett problem, men att det övervunnits, främst tack vare frikostigt stöd från utlandet. Desto värre var det enligt honom att de nuvarande seminaristerna visar så liten iver i sina studier och att deras personliga utveckling ifråga om mognad och ansvarskänsla lämnar mycket övrigt att önska. Han slog fast att även om alla prästkandidater av denna anledning inte skulle komma att få vigas, så skulle man ändå försöka uppnå minimikravet, det vill säga att göra dem till goda kristna.

Prästutbildningens problem är dock inte nya. Redan 2003, och sedan återigen vid firandet av prästseminariet i Rangoons 50-årsjubileum år 2008, sökte Burmas biskopskonferens tillsammans med de ansvariga professorerna och rektorerna efter en lösning på dessa problem. Man tog framför allt upp de framtida prästernas bristande akademiska och framför allt andliga utbildning. Man slog fast att seminaristerna i mångt och mycket nöjde sig med att helt enkelt lära sig innehållet i professorernas undervisning utantill, ofta utan verklig förståelse, och att de varken var villiga eller hade förmågan att på egen hand fördjupa sig i sina ämnen.

En orsak till att prästkandidaterna ofta har bristande kvalifikationer är att prästyrket åtnjuter högt anseende och innebär ett socialt avancemang för seminaristerna och deras familjer. Många lämnar därför seminariet innan de nått fram till prästvigningen. Prästseminariet i Mandalay har under sina 25 år haft 655 seminarister, av vilka endast 91 har vigts till präster. Man har därför föreslagit att kyrkan borde ägna sig mer åt dessa före detta seminarister, eftersom det bland dem finns många som skulle kunna tjäna kyrkan på andra sätt. Sedan 2007 finns också en sammanslutning för ex-seminarister.

Buddhismen är Burmas överlägset största religion och omfattar 87 procent av befolkningen. För de flesta burmeser äger det gamla uttrycket fortfarande giltighet: ”Är man burmes är man buddhist!” och enligt den författning som militären ligger bakom är buddhismen landets officiella religion. Men under militärdiktaturen har buddhistiska munkar vid upprepade tillfällen stöttat oppositionen och arbetat för demokrati och för ett erkännande av de mänskliga rättigheterna. När ett antal munkar sköts ihjäl av soldater 1990 och 2007 vägrade man att ta emot allmosor från militärens anhöriga.

Buddhismen är officiell religion

Regeringen har numera insett vikten av att begränsa de buddhistiska klostrens inflytande, något som man försöker åstadkomma med hjälp av diverse repressiva åtgärder. Exempelvis begränsas antalet noviser som klostren får ta emot och man har dessutom fastlagt vissa kriterier som skall följas vid upptagningar. Regeringen har även inrättat ett officiellt samordningsorgan vars uppgift består i att reglera utbildningen av Burmas 400 000 munkar och antagningen till landets nio erkända munkordnar. Dessutom har man förbjudit NLD:s medlemmar att bli munkar i buddhistiska kloster.

Det var munkar och studenter som år 2007 stod i spetsen för de oroligheter som bröt ut efter en godtycklig höjning av bensinpriset och som sedermera kom att rikta sig mot militärregimen. När man sedan med stor hänsynslöshet slog ned upproret kastades många munkar i fängelse och ett flertal kloster stängdes. Utöver försöken att med hjälp av infiltratörer utöva kontroll över klostren har militären genom frikostiga gåvor försökt att å ena sidan ställa klostrens religiösa iver på prov och å den andra vinna ledande buddhisters bevågenhet. Men som en del i den nya reformpolitiken upphävdes i februari 2012 en 20 år gammal lag som förbjöd folksamlingar större än fem personer. Före förbudet firades varje år uppförandet av Shwedagon-pagodan i Rangoon, en av buddhismens allra heligaste platser där reliker av Buddha förvaras. Detta blev nu återigen möjligt och i firandet deltog en stor mängd munkar och lekmän.

När president Thein Sein i november 2011 träffade FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon tillfrågades han om kursen för demokratiseringsprocessen i Burma kunde komma att läggas om. Hans svar var tvetydigt: ”Vägen mot demokrati i Burma är så smal att det inte är möjligt att vända om” sade han. Ställd inför samma fråga har Suu Kyi betygat sin tro på president Thein Sein men samtidigt förklarat att denna tro inte omfattar militären.

Thein Sein uppfattas av många som en moraliskt högtstående person och som en from buddhist. Hans äktenskap är förebildligt och på grund av sin stora medkänsla åtnjuter han allmän högaktning. Han är också en av få militärer vars förflutna inte svärtas av korruption eller förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna

Militärens stora makt

Men faktum kvarstår: han har sitt ursprung hos militären. Mer precist är han beroende av general Than Shwe, landets före detta ledare, som hjälpt honom fram till den ledande position han nu befinner sig i. Hans ställning vilar dessutom på de kritiserade val som hölls år 2010 och saknar därmed verklig demokratisk legitimitet. Alla inblandade är medvetna om att Thein Seins makt är och kommer att fortsätta vara avhängig militärens välvilja och godkännande, vilket avsevärt begränsar hans handlingsfrihet. Det vore exempelvis omöjligt att efter sydafrikanskt mönster inrätta en sannings- och försoningskommission för att granska de människorättsbrott som begåtts och ställa de skyldiga till svars. En sådan åtgärd vore emellertid en förutsättning för att åstadkomma verklig försoning i landet.

”Militären är nationens moder och fader” ? dessa stolta ord står att läsa på militärens banér. Det står klart att reformpolitiken i Burma måste åtföljas av en kritisk granskning av militärens maktställning i landet. Ty bland folket växer missnöjet mot de privilegier som militären har tillskansat sig; en högt uppsatt militär som lämnar sin post kan exempelvis förvänta sig att få en ledande position inom ekonomi, industri eller sjukvård. Militären har dessutom skapat egna utbildningsanstalter där man inte bara utbildar militär personal utan även egna ingenjörer, läkare och andra yrkesmän. Detta bekräftar den uppfattning som gör gällande att militären utgör en ”stat i staten”, som dessutom har tillskansat sig privilegier på civilsamhällets bekostnad.

Dessutom har man egna domstolar där bara militärer ställs inför rätta. Det rönte därför stor uppmärksamhet när president Thein Sein i ett tal på sin regerings årsdag kallade folket för landets ”verkliga föräldrar”. Detta uppfattades nämligen som en uppmaning till militären att inte längre göra anspråk på att vara landets ”moder och fader”.

Översättning: Stefan Jarl

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 4/2012.

Georg Evers dr i religionsteologi. Asienkorrespondent för det missionsvetenskapliga institutet Missio i Aachen 1979–2001.