Ironiska noveller

”Jag tror att det bara finns ett fåtal regissörer i USA som har en seriös syn på sitt filmskapande. Alla de övriga sysslar med vad de kallar ’projekt’. Det tar dem lång tid att framställa dem. Filmerna föregås av mängder av sammanträden och luncher och middagar och möten med författare, möten med regissörer och möten med skådespelare. Deras liv är centrerade kring förberedelseceremonier inför produktionen. Till slut gör de en film som vanligtvis är ett rent kommersiellt nonsens.”

Så uttalar sig Woody Allen i Stig Björkmans intervjubok Woody om Allen (2002). Kritiken mot Hollywood är inte ovanlig men säkert värd att lyfta fram ibland. Här formuleras den av en självständig regissör som genom åren valt att stå utanför alltför kommersiella kontrakt. Allen, född 1935 i Brooklyn, New York, är också fortfarande en av USA:s främsta filmskapare – trots hög produktivitet släpper han sällan något mediokert ifrån sig. Lika uppenbart är att många av hans filmer, kanske de flesta, ännu blir mer uppmärksammade i Europa än i hemlandet.

Woody Allens ton är omisskännlig i de 18 noveller som samlats i denna bok; att tonen når fram så klart tyder på en lyhörd översättning. Liksom i hans filmer är handlingen vanligen förlagd till New York, där storstadens puls fångas med säker blick. Texterna är välskrivna och koncentrerade, och Allen manar sin vana trogen fram många roande incidenter. Somligt drar mot fantasy och science fiction medan annat mer kretsar kring moderna äktenskap, relationer, sociala förvecklingar och samhällsmotsättningar.

Allra helst uppehåller sig Allen dock vid filmbranschen. Regissörer och producenter får på pälsen i flera av novellerna, och författaren kan nog tänkas vara ute i vissa ärenden här. Baksidor av Hollywood avtecknas flitigt, kanske allra mest i ”Tandoori lösen”, där en stackars skådespelare luras till främmande kontinent. På dessa och andra håll råkar berättarjaget ivriga skojare som använder oroande knep för att locka honom till sig. Många av dem är ute efter pengar, gärna under förklädnad av storslagna drömprojekt. Ingen av dem tycks vara ”pedantisk med lagboken”. Planerna är nästan alltid bisarra, vilket hjälper berättaren att få läsaren på sin sida. Själv är denne visserligen inte någon oproblematisk person, snarare en hjälte med förhinder – men hederlig och sympatisk likväl.

På andra ställen i samlingen ironiserar författaren flitigt över new age, modeindustrin, tv, bantningsmetoder, psykoanalys, med mycket mera. Formuleringarna biter skarpt, och skämten duggar lika tätt som i flertalet av Allens komedier. Svängarna tas alltså ut rejält, ibland som ett hagel av lustigheter. Men liksom i filmerna döljer sig inte sällan ett allvar. ”Avslaget”, till exempel, handlar om ett olyckligt par vars treårige son trots stora mutor nekas inträde till ett exklusivt daghem och därför inte tros ha någon lysande framtid. I ”Talang till salu” berättar en fattig diktare om ett misslyckat försök att tjäna till brödfödan. Glappet mellan fattiga och rika är ett ämne som återkommer i boken, speciellt de förmögnas sätt att köpa sig ytterligare framgång. Texterna speglar vidgade samhällsklyftor och bostadssegregation; under ytan öppnar sig en kritisk social diagnos. Naturligtvis bör man ändå vara försiktig med alltför långtgående tolkning. Porträtten av lustigkurrarna får gärna en sympatiserande underklang som gör deras affärer ganska oförargliga. Samtidigt är Woody Allen ofta ute efter att roa rätt och slätt, verbalt och bildmässigt. Hans sedvanliga självironi brukar vara sig själv nog.

Liksom i Allens filmer speglar novellerna också stor förtrogenhet med europeisk kultur, vilket nog delvis förklarar hans popularitet i Europa. Men få läsare torde känna sig helt hemma bland alla hans referenser. Det kan röra sig om utländska författare, bildkonstnärer, tonsättare, filosofer – men också om finansvärlden och delstaternas lagstiftning. Roligt är det hur som helst. Rena anarkin visar Woody Allens mångsidighet som komiker. Klassen på novellerna skiljer sig naturligt nog, men allt får sägas vara läsvärt.