Dårskap! – icke-troende utmanar kristna att ta sin tro på allvar

Psaltarpsalmerna 14 och 53 inleds båda med ett påstående: ”Dårarna tänker: ’Det finns ingen Gud’.” Vad än detta säger om icke-tro i det gamla hebreiska samhället, så är det i dag inte bara eller för det mesta dårar som säger detta. Och de behåller inte påståendet för sig själva.

I synnerhet i USA och Europa – kristendomens historiska hjärta – finns det ett stort och växande antal intelligenta, välutbildade, förnuftiga människor som avvisar kristendomen och den Gud som den förkunnar. Många av dem uppfattar kristen tro som bokstavligen omöjlig att omfatta – den är inte bara falsk utan är det på ett löjligt och groteskt sätt. Några av dessa personer är framstående offentliga personer: naturvetare, filosofer, journalister, författare, politiker, bloggare och ståuppkomiker. Men de flesta av dem är helt vanliga människor. De är våra kolleger, vänner, släktingar och kanske även, åtminstone ibland, en liten del av oss själva. Vi bör verkligen inte glömma bort att dessa icke-dårar, i synnerhet i USA, förmodligen har blivit (och för alltid kommer att förbli) döpta; de av dem som är katoliker kommer att ha mottagit undervisning och ha blivit konfirmerade och ha mottagit första kommunionen som ”sanna vittnen om Kristus”, som Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om kyrkan, Lumen gentium, kallar dem.

Dessa kalla fakta, i synnerhet när de ställs samman med det ökande antalet ”icke-anslutna” till religion (av vilka de flesta inte, åtminstone inte än, är ateister), ställer kyrkan inför ännu svårare frågor. Till största delen rör det sig om frågor som vi knappt har börjat formulera, än mindre besvara, trots att Andra Vatikankonciliet i sin pastoralkonstitution om kyrkan i den moderna världen noterar att ”ateismen kan nämnas bland vår tids mest allvarliga frågor och kräver noggrann uppmärksamhet”. Att göra det är, vilket knappast behöver påpekas, en av de mest angelägna uppgifterna som väntar ”den nya evangelisationen av de människor som redan hört talas om Kristus”, som den salige Johannes Paulus II uttryckte det i sin encyklika Redemptoris missio (Katolsk dokumentation nr 19, Mission och dialog, Katolska Bokförlaget 1992).

Naturligtvis finns det mängder av anledningar (filosofiska, psykologiska, sociala, kulturella och moraliska) till varför en person kan vara eller bli skeptisk mot kristendomens sanningsanspråk. Jag ska här koncentrera mig på endast en. Märkligt nog är detta ett grundläggande drag i det kristna budskapet och ändå något som ateister snabbare uppfattar än vad vi gör. I grunden har icke-dårarna insett något väsentligt som vi troende själva försöker glömma bort.

Monstruösa påståenden

Det är bara att inse: Kristendomens Gud är en utomordentligt ovanlig varelse (om man nu över huvud taget kan kalla Gud för en ”varelse”). Och anhängarna av denna Gud ansluter sig till – eller påstår att de gör det – en rad av ganska löjeväckande påståenden.

Det är en sak att bejaka en Gud som är allsmäktig, allvetande och som älskar alla, och som skapat och uppehåller ”allt, både synligt och osynligt”. Det är i sig ett tämligen frapperande och radikalt anspråk – på sin tid, ett som var omvälvande i den mänskliga historien och något som den tidiga kristendomen insöp med den judiska modersmjölken. Men det är en helt annan sak att hävda att denna Gud – eller ännu värre en av denna Guds tre personer – blev människa, vilket resulterade i någon som helt och fullt var både människa och Gud.

Fundera exempelvis över kristendomens enklast identifierbara symboler (och därmed de som är lättast att bortse ifrån): Jesusbarnet och korset.

Den första förkunnar att denna Gudamänniska tillbringade en avsevärd tid med att göra saker som att lida av kolik och av mjölkskorv, skrika mitt i natten utan någon uppenbar anledning och kissa på sina sömnlösa (mänskliga) föräldrar. Tårar, raserianfall och kliande nya tänder är således ett verk av den ende sanne Guden precis lika säkert som ”himmel och jord och hav och vad de rymmer” är det (Apg 4:24).

Den andra bekräftar att Gudamänniskan blev torterad och mördad, inte ens föremål för någon sorts grandiost upphöjd form av lidande och död, som det anstår en kung, utan för en simpel trivial form av avrättning som det romerska riket använde mot slavar, pirater och statens fiender (ett faktum som väcker intressanta frågor om vilken sorts Gud vi har att göra med).

I ärlighetens namn ska det kanske sägas att de flesta troende inte riktigt inser det skandalösa i dessa de mest grundläggande och självklara kännetecknen på kristendomen. (Är det ändå inte åtminstone litet konstigt att hänga en miniatyr av ett lik fastnaglat vid ett kors runt halsen?) Oavsett om de är sanna eller inte så är dessa anspråk definitivt bland de mest orimliga och monstruösa som någonsin gjorts i den mänskliga historien. Och om de är sanna, så är de, eller borde de vara, de mest djupgående och världsomstörtande fakta som finns om livet och universum. Och ändå har på något sätt dessa anspråk under loppet av nästan 2 000 år blivit så bekanta, så tämjda och domesticerade, att de nästan inte tycks vara värda att kommentera, än mindre att förundras över och förvirras av, bland den stora majoritet som bekänner dem.

En dårskap för hedningarna

Detta var dock inte fallet med dem för vilka det glada budskapet om Jesus Kristus först förkunnades. Som Paulus så välkänt formulerade det: ”men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna” (1 Kor 1:23). För judarna var naturligtvis anspråket på att Messias, oavsett om han var Gud eller inte, skulle ha kommit blasfemiskt skandalöst (skandalon, det grekiska ordet för stötesten). Och de var, bör det tilläggas, oklanderligt icke dåraktiga i att anse det: Ingen förväntade sig en korsfäst och uppväckt Messias (därav exempelvis Petrus ”sataniska” tillrättavisning av Jesus i Matteus 16 och besvikelsen över hans öde hos dem som traskade utmed vägen till Emmaus, han som de ”hoppades” … ”var den som skall befria Israel” i Lukas 24).

För hedningarna, däremot, var hela förkunnelsen uppenbar galenskap. Blotta tanken att judarnas konung – ja hela världens – skulle komma inte bara från en avkrok i Romariket (Judéen) utan från en i avkrok i denna avkrok (Galiléen), och att han skulle anlända på en åsnerygg i täten för en hoprafsad samling av bönder och fiskare, för att sedan bli arresterad och korsfäst som en simpel brottsling, innan han mirakulöst återvände till livet som universums frälsare – detta var naturligtvis, som den hedniske filosofen Celsus uttryckte det, förvirrade fantasier hos ”kvinnor, slavar och småbarn”.

Men för dem som blivit uppfostrade med denna berättelse och med idén om en Gud som var sann människa – hur än bristfälligt och sällan detta har uttryckts och blivit föremål för reflektion – är det verkligen väldigt svårt att på ett genuint sätt konfronteras med det kristna budskapet i all dess (till synes) skandalösa dårskap. Vare sig man tror på allt av det eller inte, är det väldigt lätt att halvhjärtat nicka instämmande (en blöjklädd skapare? Fint; en gud som blir mördad? Visst; en snickare som räddar universum? Tja, varför inte?) som om dessa är de mest tröttsamt uppenbara fakta som någon någonsin hört. Och det måste sägas att kristen predikan och apologetik alltför ofta bara befäster denna uppfattning.

Genom att framställa ”en Kristus som blivit korsfäst” som något självklart och okontroversiellt – något som alla rättänkande, icke-trögtänkta människor på ett naturligt och oproblematiskt sätt bör instämma i – riskerar vi att vänja inte bara andra utan även oss själva vid att aldrig ta detta besynnerliga påstående på verkligt allvar. Den personen är ovanlig som vänder sig om på grund av något banalt och allmänt förnuftigt. Och ändå är det just en sådan omvändelse (metanoia), eller ånger/botgöring, som Jesus anser krävs för att ”tro på budskapet” (Mark 1:15).

I boken The Crucified God påpekar Jürgen Moltmann att långfredagens verkliga innebörd ”oftast bättre inses av icke-kristna och ateister än av religiösa kristna eftersom det förvånar och förargar dem. De ser korsets vanvördiga skräck och gudlöshet eftersom de inte tror på de religiösa tolkningarna, som har skänkt en mening åt meningslösheten i denna död.” I detta ljus bör man se kommentarerna från två av de ”nya ateisterna” vilka utan tvivel återspeglar uppfattningarna hos en större grupp av icke-dårar.

Richard Dawkins skriver i The God Delusion (Illusionen om Gud): ”Jag har beskrivit försoningen … som ondskefull, sadomasochistisk och motbjudande. Vi borde även avfärda den som bindgalen, om det inte vore för att alla är så vana vid den, vilket har försvagat vår objektivitet.” Och Sam Harris skriver i Letter to a Christian Nation (Brev till en kristen nation): ”Kristendomen växer till ett påstående att vi måste älska och bli älskade av en Gud som accepterar att en människa – som råkar vara hans son – blir syndabock, torterad och mördad som gottgörelse för alla andras felsteg och inbillade brott.”

Som en rättvis beskrivning av korsets teologi lämnar naturligtvis dessa beskrivningar mycket övrigt att önska. Men som impressionistiska funderingar över vad korfästelsen är för något – en monstruös skymf av och ett avbrott i världens normala gång (”Guds dårskap” som Paulus uttrycker det) – är de dock utan tvivel något viktigt på spåren, något som de kristna har vant sig vid. Samtidigt som förundran inte är riktigt samma sak som misstro, kan en icke-troende ändå uppfatta toner som gått dem förbi som har blivit ”tröga att höra med sina öron” (Matt 13:15).

Att åter möta evangeliet

Dawkins har rätt i att problemet är att ”alla är så vana” – inte därför att detta undergräver vår objektivitet utan snarare därför att det begränsar vår förmåga att bli chockerade och förvånade och sålunda upprörda och utmanade. Det är en sak att tro att kristendomen är sann. Det är något helt annat att uppleva förundran över att den inte bara är sann, utan också över att den kunde vara det, och att (återupp)bygga sitt liv på detta. Men våra evangeliserande och kateketiska ansträngningar tycks dock koncentreras på att endast övertyga människor om det förra. Det är kanske ett skäl till varför så många katoliker, efter att ha blivit uppfostrade och utbildade i tron, har så lätt för att driva iväg från den (utan att ens lägga märke till att de gör det).

Men för det växande antalet människor som vuxit upp utanför kristendomen, eller som redan har drivit tillräckligt långt bort från den, är möjligheterna att möta evangeliet i all dess tankesvindlande härlighet desto mer lovande. Ett sammanhang där det glada budskapet kan tas emot som skandalös dårskap är – som den tidiga kyrkan på ett överflödande sätt visar – samtidigt ett sammanhang i vilket det kan hälsas med förvåning som ”godhet, rättfärdighet och sanning” (Ef 5:9).

I ljuset av detta framstår Skriftens kryptiska preferens av ”varm eller kall” framför ”ljum” som mycket mer begriplig (Upp 3:15–16).

Det finns naturligtvis en fara i att betona det radikala och paradoxala i det kristna budskapet, det finns en risk att dra sig tillbaka i fideistisk dunkelhet. Även detta måste absolut undvikas: Augustinus och Thomas av Aquino varnar båda för att (i onödan) förorsaka irrisio infidelium, eller ”hån av de icke-troende”. Min poäng är inte att kristendom verkligen är dåraktig eller falsk och löjeväckande – tvärtom! Utan snarare att den, som så många andra djupt verkliga saker, bör träffa oss som sådan när vi första gången hastigt får höra talas om den. Jämför exempelvis med universums underverk som den moderna fysiken förklarar för oss: att allt i universum en gång fanns sammanpackat i en oändligt liten rymd; att den största delen av ett fast föremål i själva verket är tomhet; att det kanske finns ett par hundra miljarder galaxer i universum, var och en med par hundra miljarder solsystem och så vidare. Populärvetenskapliga skribenter är skickliga på att noggrant förklara hur och varför dessa ting är sanna och vilka goda skäl vi har för att tro på dem. Men även de förundras över det skandalöst dåraktiga i dessa påståenden, fullt medvetna om att det är sådant som stimulerar och fängslar deras läsare.

Kyrkofäderna var naturligtvis inte främmande för sådana strategier – och framtida förkunnare gör väl i att notera det. Apologeten Melito av Sardes, från 100-talet, talar om Kristus som ”vandrande på jorden och ändå uppfyllande himlen … stående inför Pilatus samtidigt sittande bredvid sin Fader; han fästes på trä och var ändå Herre över allting”. Och som Augustinus så berömt skrev i en av sina julhomilier: ”Människans skapare blev människa, för att han som råder över stjärnorna skulle kunna bli ammad; källan, bli törst … kraften, bli svaghet; hälsan sårad; livet, dö.”

”En stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna”, det må så vara, men hellre det än plattityder för de ”icke-anslutna” och tristess för de döpta.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften America den 11 februari 2013.

Stephen Bullivant undervisar i teologi och etik vid St. Mary’s University College i London och kommer i år att bl.a. ge ut böckerna The Oxford Handbook of Atheism (Oxford University Press) och Faith and Unbelief (Canterbury Press).