Darwin, darwinism och den darwinska idén

Det har nu gått 200 år sedan Charles Darwin föddes och 150 år sedan hans viktigaste verk publicerades, Arternas uppkomst, en skrift som gav nya perspektiv på livets och människans biologiska historia. Förmodligen kommer 2009 att bli ett internationellt Darwin-år med Darwin-symposier och Darwin-konferenser om Darwins betydelse för evolutionsbiologins utveckling. I god tid inför jubileet utkommer också professor emeritus Staffan Ulfstrand med en bok om Darwin. Att det är en hyllningsskrift framgår redan av titeln: Darwins idé. Den bästa idé någon någonsin haft och hur den fungerar idag.

I ett inledande kapitel gör Ulfstrand en tydlig markering. Han påpekar att man ibland från ”utomvetenskapligt håll” beskyller darwinism för att vara ideologi eller religion. Men ingenting, menar han, kan vara mer felaktigt. Darwins teori är naturvetenskap och kan endast bedömas med vetenskapliga kriterier. För att ytterligare understryka sitt avståndstagande från en ideologisering av Darwins idéer deklarerar Ulfstrand, att han i sin bok skall undvika de vedertagna termerna ”darwinism” och ”darwinistisk” eftersom de kan väcka ideologiska associationer. Istället inför han en språklig nydaning: darwinsk.

Genom underrubriken på sin bok, Den bästa idé någon någonsin haft … gör emellertid Ulfstrand en motsatt markering mot den han gjorde i det inledande kapitlet. Underrubriken är ett citat från en bok av den amerikanske filosofen Daniel Dennett, Darwin’s Dangerous Idea. Evolution and the Meanings of Life. För Dennett och för den brittiske skribenten Richard Dawkins, som Ulfstrand också citerar med stor beundran, är Darwins idé något mycket mer än en biologisk teori. Dessa författare har lanserat den ”universella darwinismen”, som en ateistisk världsåskådning, ett slutgiltigt och fullständigt svar på människans alla existentiella frågor. När nu Ulfstrand tydligt markerar sin anknytning till Dennett får man väl förstå det så att han ansluter sig till ett synsätt som blivit standard bland darwinister: ateism är inte ideologi, ateism är en nödvändig konsekvens av Darwins idé och har därmed nått rang av vetenskap. Denna hållning är nu så vanlig att det finns skäl befara att det under detta Darwin-år kommer att hållas många evolutionsbiologiska seminarier under rubriken ”Darwin contra Gud”.

Nu kan man visserligen hävda att darwinisters gängse antireligiösa hållning framför allt måste förstås som en reaktion på de angrepp evolutionsteorin utsatts för av olika religiösa företrädare. Försöken t.ex. att lansera en alternativ, ”kristen” evolutionslära i form av ”kreationism” eller ”intelligent design” skulle alltså ha blivit bestämmande för darwinisters ideologiska position. Det är möjligt att det är en förklaring men det är inget försvar. Om en gren av vetenskapen blir utsatt för ideologiskt betingade angrepp från religiösa kretsar, bör dess företrädare försvara vetenskapens integritet genom att sträva mot ideologiskt oberoende och inte genom att lansera sin vetenskap som en ateistisk världsåskådning.

I den följande artikeln skall jag försöka göra en klar boskillnad mellan darwinism som ideologi och darwinism som vetenskap, så att dessa två aspekter kan bedömas var för sig.

Ett kollektivt projekt

Alla som arbetar med naturvetenskap är införstådda med att det är ett kollektivt projekt. Det spelar ingen roll vem som samlar in avgörande observationer eller vem som presenterar en ny, omvälvande hypotes. Observationer och hypoteser kommer att utvärderas enbart på sina vetenskapliga meriter. De frågor som ställs är av typen: Är observationerna i huvudsak korrekta och kan de upprepas? Passar de in i ett etablerat tolkningsmönster eller måste vedertagna teorier revideras? Sammanfattar de nya hypoteserna på ett enkelt sätt alla kända, relevanta observationer? Genererar de alternativa hypoteserna nya idéer om nya undersökningar för att samla in ytterligare observationer, vilka i sin tur kan leda till nya och oväntade hypoteser? – Sådana är frågorna. Men vem som gjorde upptäckterna eller formulerade hypoteserna, det frågar man inte efter. Det saknar betydelse.

I vetenskapshistoriens anonyma kollektiv finns emellertid enstaka märkesgestalter, sådana som Euklides, Newton, Darwin, Mendelejev, Maxwell, Einstein för att nu bara nämna några få. Det gemensamma för dem alla är att de levde i fruktbara brytningstider. Utifrån den plats i idéhistorien, där de befann sig, fick de syn på avgörande brister i den samtida tolkningen av världen. En del stämde bra med ett etablerat synsätt, annat stämde inte alls. En korrigering eller komplettering var av nöden. De forskarnamn som sparats i vårt kollektiva minne är en sorts emblem för en viss tid, en viss typ av frågeställningar och för ett särskilt insiktsfullt genombrott. Men även om vi minns enskilda forskares insatser som ett namn så gäller likväl oavkortat det faktum att naturvetenskap i grunden är en kollektiv och anonym process. Om inte Newton hade skrivit sina ekvationer, så skulle nämligen en annan forskare/matematiker ha skrivit samma formler något årtionde senare. Tiden var mogen för ett genombrott. Förr eller senare skulle det komma. Sak samma vem som gjorde det. Detta gäller också för Darwins, Mendelejevs, Maxwells, Einsteins och andras upptäckter; tiden var mogen för dem.

Vetenskapshistorien är full av insiktsfulla genombrott, där nya teorier ger en ny riktning åt den fortsatta forskningen. Men är det meningsfullt att göra upp en rankinglista över vetenskapliga teorier? Newton skriver formler för gravitation; Darwin föreslår en uppsättning mekanismer bakom organismers utveckling; Maxwell sätter upp ekvationerna för elektromagnetism; Mendelejev ordnar grundämnena i ett periodiskt system. Vems upptäckt var störst?

Påståendet att Darwins idé är ”den bästa idé någon någonsin haft” är helt meningslöst ur ett vetenskapshistoriskt perspektiv. Det kan enbart vara ideologiskt motiverat.

Instiftare av Den Nya Läran

Det finns emellertid ytterligare en typ av koppling mellan vetenskapliga upptäckter och den forskare, som först såg de nya sambanden. Det nyöppnade perspektivet kan vara av den art att samtiden förnimmer det som en uppenbarelse. Den framsprungna insikten har förvandlat allt, fjällen faller från ögonen och man ser livet och världen i ett förklarat ljus. Så kan man förstå hur samtida såg Newtons gestalt liksom omstrålad av en mytisk aura. Han var den nye Moses, han hade blivit given de himmelska Lagarna, mottagit Insikten och genom sina formler förenat himmel och jord. Newton som instiftare av Den Nya Läran.

När vi idag 300 år senare betraktar dessa utslag av omätlig beundran blir det en smula pinsamt. Newtons namn har inte längre denna nimbus. Avståndet i tid har fått oss att se mer nyktert på hans insats. Så kan vi t.ex. skilja mellan å ena sidan Newtons formler och å andra sidan den syn på universum, som vuxit fram under gångna sekel och som är ett resultat av många forskares arbete. Newtons formler har blivit beundrade, analyserade, reviderade och korrigerade. Hans sätt att använda matematik och geometri för att beskriva gravitation, har blivit norm inom fysikens alla grenar. Genom sina formler lade han grunden till en mekanistisk världsbild, men dagens beskrivning av vårt fysiska universum är en följd av helt nya teorier kombinerade med kraftfull teknik. Newton är inte längre den nye Moses, han är den som med hjälp av sin tids geometri gjorde en tänkvärd beskrivning av gravitation.

Förmodligen kommer kopplingen mellan Darwin och evolutionsteorin att få en liknande utveckling. Darwins idéer väcker en stark entusiasm bland hans egna yngre samtida, som tar till sig hans evolutionära perspektiv. De ser nu livet och världen i helt nytt och förklarat ljus. Det fanns en tid före Darwin, en tid av mörker, okunskap och vidskepelse; och en tid efter Darwin, en tid av ljus, förnuft och framåtskridande. För många av den första generationens darwinister blev Darwins Lära och Insikt ett led i en personlig befrielse från en trång, kyrklig auktoritet.

Kanske kan man tycka att vi som lever idag i en sekulariserad västvärld, 150 år efter publiceringen av Arternas Uppkomst, vi som föddes med ett evolutionärt perspektiv på livet som en självklarhet, vi har inte längre bruk för darwinism som pseudoreligion. Det finns inte längre plats för seminarier med rubriken ”Darwin contra Gud”. Darwin liksom Newton borde nu ha spelat ut sin roll som instiftare av Den Nya Läran. Men så är det inte! Den universella darwinismen är fortfarande högt respekterad som Den Universella Läran. Förmodligen kommer det att dröja ännu några generationer innan kopplingen mellan Darwin och evolutionsteorin normaliseras. När man hunnit dit, kommer beskrivningen av Darwins idé som ”Den bästa idé någon någonsin haft” att kännas lika pinsam som beskrivningen av Newton som den nye Moses.

Euklidisk – newtonsk – darwinsk

Nu förekommer emellertid en tredje typ av koppling mellan en vetenskaplig upptäckt och namnet på den som gjort upptäckten. I ett fåtal fall har en forskares namn gjorts om till adjektiv för att precisera en viss uppsättning av teorier. Så talar man t.ex. om euklidisk och icke-euklidisk geometri. Denna uppdelning av geometrin blev nödvändig i början av 1800-talet, när matematiker upptäckte att den geometri Euklides formulerat 2000 år tidigare endast avsåg ett specialfall. Den gällde enbart för plana ytor och rymder. Man konstruerade därför en mer generell geometri, en som var användbar även för krökta ytor och rymder. Därmed fanns anledning att införa preciseringen euklidisk resp. icke-euklidisk geometri.

På samma sätt kan man säga att termen ”newtonsk mekanik” blev en meningsfull bestämning på 1900-talet, när den allmänna relativitetsteorin blivit formulerad. Den nya teorin kunde visa att Newtons ekvationer var rättvisande bara för de fall där gravitationen var tillräckligt svag. Blev anhopningen av massa/energi alltför intensiv måste man gå över till Einsteins mer allmängiltiga formulering.

Preciseringarna ”euklidisk geometri” och ”newtonsk mekanik” är numera vedertagna begrepp och ger god mening i vetenskapshistoriska sammanhang. Men när nu Ulfstrand lanserar uttrycket ”darwinsk evolutionsteori” – vad betyder det? Vill han därmed antyda att det nu finns en mer generell evolutionsteori, en som kunde kallas icke-darwinsk eller post-darwinsk teori? En teori för vilken den darwinska formuleringen är ett specialfall?

Såvitt jag förstår, finns det ingenting i Ulfstrands bok som pekar i den riktningen. Darwin må ha misstagit sig vad gäller enstaka detaljer. Annat är inte att vänta. Men i allt väsentligt, menar Ulfstrand, är den darwinska evolutionsteorin giltig fullt ut och dessutom heltäckande. Det finns inget alternativ och det finns inget behov av alternativ. Den darwinska idén om en slumpvis variation kombinerad med någon form av urval – det räcker som grund för att besvara alla meningsfulla frågor kring livet och de levande.

Ulfstrand ger alltså inga sakliga skäl till preciseringen ”darwinsk”. Enda motivet tycks vara ett försök att undvika de besvärande associationer som den vedertagna termen ”darwinism” kan uppväcka. Men låt oss ändå ta fasta på Ulfstrands språkliga nydaning. Kanske finns det behov av en post-darwinsk teori, en som går utöver och bortom den darwinska idén?

Darwins idé

Darwins idé kan kort sammanfattas i två begrepp: slumpmässig variation och urval. Uttytt med några fler ord säger det följande: Utgångsläget är någorlunda homogena populationer av organismer. De enskilda individerna i en population är i de flesta avseenden alldeles lika varandra men en viss slumpmässig variation förekommer; det finns alltså små skillnader mellan individer. Några av dessa skillnader kan vara av sådan art att de inverkar på individers möjligheter att föröka sig. Detta får till följd att individer med väl anpassade egenskaper får en mer talrik avkomma. De egenskaper som främjar förökning kommer för varje generation att bli allt vanligare inom populationen, medan olämpliga egenskaper kommer att bli mer sällsynta och så småningom försvinna. På så sätt sker ett urval.

Darwins idé avser situationer med begränsade resurser och obegränsade behov. Den drivande faktorn är konkurrens mellan individer om de knappa tillgångar som för tillfället reglerar tempot i individernas förökning. Den verksamma mekanismen bakom urvalet är alltså en specifik relation: konkurrens mellan snarlika individer inom samma population. Andra typer av relationer kan också uppträda som sekundära sidoeffekter, men det är konkurrensen som är den primära och den enda dynamiska relationen. Det är den som gör jobbet, sköter urvalet.

Denna modell är ett bra verktyg om någon ger sig i kast med evolutionsbiologiska frågor av typen: Hur kan organismer vara så väl anpassad till sin omgivning? Hur uppkommer skillnaderna mellan olika populationer/arter? Vid denna typ av fenomen finns det nog ingen bättre ingång. Det är darwinska paradgrenar. Frågan är emellertid om modellen är användbar för alla relevanta frågeställningar inom evolutionsbiologi. Jag tror inte att det är så. Darwins modell tycks inte vara användbar för att beskriva de processer, som kallas ”evolutionära övergångar” och där mer sammansatta livsformer bildas genom en sammanfogning av enklare enheter. Dessa övergångar har gett struktur åt det liv vi ser omkring oss.

Evolutionära övergångar

Vi antar idag att livet på jorden uppstod för cirka fyra miljarder år sedan i form av enkla, bakterieliknande celler. Denna ursprungliga bakterietyp har genomgått otaliga darwinska omvandlingar och anpassat sig till otaliga omgivningar, men dessutom påbörjades tidigt en process som skulle få avgörande betydelse för det fortsatta livet. Två bakteriepopulationer börjar anpassa sig till varandra på ett sådant sätt att celler från den ena linjen inte kan föröka sig oberoende av den andra. Genom denna process uppkommer en helt ny, sammansatt livsform, den eukaryota cellen. Den celltypen skall bli byggsten i allt liv som utvecklats bortom bakteriestadiet.

För två eller tre miljarder år sedan påbörjas en annan viktig sekvens av händelser. Idag finns ännu ingen förståelse för hur det gick till men på något sätt uppstod en intim rundgång mellan celler från två olika eukaryota släktlinjer. Rundgången blir ett så intensivt, ömsesidigt utforskande att två celler kan smälta samman och bli till en enda levande cell. Genom dessa händelser kommer ärftliga egenskaper inte längre att vara instängda i den släktlinje där de uppkom. De kan nu flyttas över till andra eukaryota linjer och kombineras med de egenskaper som finns där. Utan möjlighet till sexuell rekombinering hade livet blivit en enahanda historia.

Någon gång för bortemot en eller två miljarder år sedan påbörjades ytterligare en process som kom att forma det framtida livet på jorden. Ursprungligen bestod liv av encelliga organismer. När en cell delat sig, var de två dottercellerna inställda på en fortsatt existens som frilevande individer. Nu inträffar det emellertid inom några eukaryota släktlinjer att cellerna inte skiljs åt till ett liv på egen hand. Istället börjar det bildas klumpar och skikt av celler, som blir beroende av varandra. Ett samspel mellan celler leder till att de får olika egenskaper/funktioner i en större helhet. Så småningom kommer de att bilda vävnader och organ i en flercellig organism. Om denna samverkan inte kommit tillstånd hade liv idag bestått uteslutande av frilevande encelliga organismer.

En annan avgörande serie med händelser inträffar för kanske sex eller sjuhundra miljoner år sedan. Hos några enstaka släktlinjer kommer förökningen att kopplas samman med sexuell rekombination. Ingen vet idag varför eller hur det inträffade. En vegetativ förökning genom delning är en enkel och säker metod. Det räcker att en enstaka organism delar sig för att det skall bli två nya. Vegetativ förökning är därför standard sett över hela organismvärlden. Sexuell förökning, däremot, är mer komplicerad och därmed riskabel. Den kräver en fungerande samverkan mellan åtminstone två individer av samma art och av skilda kön. Den sexuella förökningen har varit en bestämmande faktor för åtminstone ryggradsdjurens evolution.

Jag skrev ovan att sexuell förökning kräver en växelverkan mellan ”åtminstone” två individer. Åtminstone? Ja, för hos enstaka linjer, främst bland däggdjur, räcker det inte med det biologiska föräldraparet. En säkrad förökning kräver dessutom stöd av en någorlunda välfungerande släktflock. Behovet av stöd är tydligt hos många primater och särskilt i den mänskliga grenen. Vi har under evolutionen blivit höggradigt anpassade till ett liv i flock och ständigt samspel med besläktade artfränder. Ur detta samspel kommer det så småningom att bildas former av liv som aldrig tidigare funnits: mänskligt medvetande, mänskligt språk och mänskliga samhällen.

Det vi ser omkring oss idag är följderna av samverkan som etablerats under den evolutionära historien: Mänskliga samhällen som fungerar när dess medborgare samverkar tillräckligt bra. Kroppar som fungerar när dess organ samverkar tillräckligt bra. Organ som fungerar när dess celler samverkar tillräckligt bra. Celler som fungerar när dess komponenter samverkar tillräckligt bra. Det vi ser omkring oss är flerskiktade strukturer: liv inneslutet i liv inneslutet i liv inneslutet i liv som ryska dockor. Enligt Darwins modell är konkurrens det enda drivande momentet i evolutionen. Men hur uppkom då struktur och samverkan?

Post-darwinsk evolutionsteori

Situationen vid det stundande Darwin-året påminner om de fruktbara brytningstider då nya perspektiv kan öppna sig. Darwins modell förklarar mycket men lämnar centrala processer i evolutionen oförklarade. I denna osäkra övergångstid finns det, såvitt jag förstår, två möjliga förhållningssätt.

Ett alternativ är att hävda att de evolutionära övergångarna inte kan och inte behöver förklaras vetenskapligt. De kan inte beskrivas av teoretiska modeller eftersom de var unika episoder utan samband med varandra via ett bakomliggande mönster. Så om man frågar varför livet tog ett kliv från bakterie till eukaryota livsformer, så är det enda legitima svaret en motfråga: Varför inte? Det råkade bara bli så! Och varför uppkom bland eukaryota linjer sexuell rekombination? Det bara blev så!

Det kan alltså förhålla sig så att naturvetenskapen här står inför en faktisk gräns, som inte bör överskridas. Inte en metafysisk gräns, inte en gräns betingad av vår relativa okunnighet om evolutionens myllrande detaljrikedom, utan en principiell gräns för vilken typ av frågor som kan besvaras av naturvetenskap. För vetenskap avser ju bara att beskriva allmänna fenomen, t.ex. hur träd fungerar. Med hjälp av vetenskap kan vi förstå de mekanismer som driver vatten och näring genom trädens transportsystem. Men om jag frågar varför just detta träd står just här, så finns inget vetenskapligt svar, det finns bara en oändligt lång, oändligt detaljerad berättelse vars egentliga budskap är: Det bara blev så!

Det andra alternativet är att utarbeta en generell evolutionsteori som förenar Darwins idé med modeller för de typer av samverkan som etablerats vid evolutionära övergångar. För att ta fram sådana modeller använder man sig idag vanligen av någon form av datorsimulerad spelteori. Det är en uppsättning metoder för att analysera mönster som kan uppstå ur växelverkan när två eller fler oberoende aktörer följer olika men föränderliga spelregler. Ingen vet idag om man kommer att lyckas konstruera en förenande modell men det tycks uppenbart att en sådan inte kan byggas med ett enda drivande moment som i Darwins idé: konkurrens mellan snarlika individer inom samma population. En post-darwinsk modell måste vara betydligt mer komplex för att kunna beskriva samverkan och uppbyggnad av flerskiktade strukturer.

Om vi nu slutligen återvänder till Ulfstrands bok, Darwins idé. Den bästa idé någon någonsin haft och hur den fungerar idag så kunde man kanske ha hoppats att finna en diskussion kring problemen kring en generell evolutionsteori. Frågorna är ju mycket viktiga och ett avgörande prov på hur Darwins idé fungerar idag. Men Ulfstrand glider förbi dem med lätt hand som om de egentligen inte finns, som om Darwins teori är heltäckande och inte behöver kompletteras. Jag tycker att det är både synd och illavarslande, för jag hoppas att detta Darwin-år skall bjuda på många seminarier, konferenser och publikationer, som diskuterar en möjlig, förenande modell. Ett genombrott är mycket efterlängtat. Och jag hoppas att inte alltför mycket energi ägnas åt hyllningsskrifter och sammankomster av typen ”Darwin contra Gud”.